Här i huvudstaden ligger snön vit både på taken och marken efter de senaste dagarnas snöfall och is har börjat breda ut sig på kanalen och skapat vackra formationer.
Trettondagen erbjuder en strålande vinterdag men det är i mitt tycke väl kyligt.
Ansiktets hud är efter behandlingarna av mina solskador väldigt tunn och jag blir väldigt röd om jag är ute längre tider och det är över -5. Men blåser det inte så fungerar det bättre.
En promenad ska det bli och mina sköna fårskinnnsfodrade "uggstövlar" är upphämtade från källaren, behövs i kylan.
Inser att jag också bör leta fram em mössa. (Gillar inte mössor, men heller inte att frysa.)
Onsdagens snöfall här hemma på Södermalm.
I morse när solen var på väg upp över Hammarby sjöstad.
Solen har hunnit vidare till det aldeles nybyggda Fredriksdalsområdet, också på sjöstadssidan.
(Andra sidan kanalen)
Har ägnat förmiddagen åt att fundera över en del praktiska saker vad gäller bloggen för nu är det snart dags att
flytta den till en egen bloggdomän.
Detta med en flytt har varit på planeringsstadiet länge, men jag har inte direkt skyndat på det hela för det är en del att ta ställning till. Skyndat långsamt är vad jag gjort. Och det brukar jag inte göra.
Jag har fått hjälp av duktiga Sanna som hjälpt mig med den blogg jag har på Blogg.se, en blogg som jag haft där sedan september 2007 då jag startade bloggen.
Att valet då blev Blogg.se berodde på att vi bodde i Kina, i Peking, och det var den enda portal som fungerade där utan att använda en vpn tunnel.(Mycket var på den tiden blockerat)
I stort har jag varit nöjd men har efter hand tröttnat på all reklam. Jag vill bestämma själv.
Även på Blogg.se kan man köpa en egen domän för att få det reklamfritt, men då kan jag lika gärna skaffa en wordpressdomän och vara mig själv.
Tycker dock att jag fått hjälp av Blogg.se när det varit trasssel men också att de har stoppat mig från att publicera ett par inlägg där jag varit intervjuad av dels Expressen och dels av Freedomtraveloch det gillar jag inte. (Blogg.se tyckte då att det var reklam för dessa båda, vilket är märkligt eftersom de själva trycker in reklam som ofta inte alls är adekvat.)
Kruxet nu vid en flytt är att jag inte genom ett enkelt knapptryck kan flytta alla mina inlägg utan det måste ske manuellet. Dock ligger ju alla gamla inlägg kvar på Blogg.se och de går även att söka via Google.
Sanna kommer hit i eftermiddag och vi ska ha en rejäl genomgång. Verkligt roligt och spännande och jag inser att det kommer att ta lite tid för mig att komma in i det nya men också väldigt roligt. Utmaningar gillar jag ju.
Bloggen kommer att ha samma namn men bloggadressen kommer att bli en annan och när vi fått till det meddelar jag här på bloggen vilken den nya adressen blir och länkar dit till att börja med.
Jag hoppas och vill också att instagram kopplas till den nya bloggportalen och att bloggen också ska fungera att läsas och kommenteras från mobiltelefoner Ser verkligen fram emot detta portalbyte
Vad tycker ni om era bloggportaler? Positivt? Negativt?
Njutbar utsikt från min planering med mig själv vid matbordet.
Se upp! Ibland är det lättare sagt än gjort. Själv har jag de sneaste dagarna haft svårt att se, både upp, ut och ner.
Jag har kämpat på med behandlingen av delar av mitt ansikte och tyvärr så har ögonen svullnat igen så det har stundtals varit svårt att se. Vissa mornar har jag inte knappast sett ögonen när jag tittat mig i spegeln för ögonlocken har dolt dem för att de varit svullna. (Behandligen av pannan och ögonbrynen har även påverkat ögonlocksen.)
Nu är behandlingen verkligen igång och sårskorpor har lägligt placerat sig på de behandlade områdena som denna gång är pannan och ögonbrynen. Och eftersom såren finns så vet jag att det blir effekt och det är som det ska vara.
Behandlingen påverkar hela kroppen och trötthet plus influensaliknande symtom ger sig ganska ofta till känna.
Såren stramar och kliar men jag är vid gott mod och vet att det snart blir bättre.
Jag sitter gärna och vilar mig i form i soffan och idag på eftermiddagen så jag solen skynda sig att gå ner på andra sidan kanalen för ett tag gick det bra att se
Fin solnedgång över Hammarbykanalen.
Solskador har jag och det efter alltför mycket solande under barn och ungdomsåren och även i vuxen ålder.
När jag var barn på 1950-talet kände man inte till solens skadliga inverkan och jag med mitt ljusa skinn, med betydligt mindre pigment än de som är mörkhåriga, brände mig rejält och det många gånger. Jag ville ju bli brun som alla andra. Jag brände mig, flagade, solade och brände mig på nytt och till sist blev jag ju också i vatje fall ljusbrun.
För mig tog det tid att ens bli ljust brun, så att resa på solsemester på en vecka var liksom aldrig någon idé för då hade det knappast inte ens märkts att jag varit just på solsemester.
Och sedan många år tillbaka solar jag inte. Jag undviker solen och vistas i skuggan, ligger aldrig på en strand men badar gör jag gärna om vattnet håller minst +24 (helst mer) och sedan vistas jag i skuggan. Hatt, keps och gärna långärmad blus och solkräm med hög solskyddsfaktor är alltid med.
Att sluta resa har nte varit och är inget alternativ utan det gäller att hitta bra former för att kunna göra det som jag tycker är trevligt och ändå undvika solen.
Viktigt är att vara medveten om att just vistas längre tid i solen och att bränna sig kan vara förödande och att man själv tittar på sin kropp efter eventuella hudförändringar.
Och det gäller att se upp och vara vaksam och kanske ändra sitt tänkande vad gäller att sola och att framförallt bränna sig.
När man tänker på hudsjukdomar finns det många olika varianter och några är mer besvärande än andra.
Ofta tänker man kanske på hudcanceroch den förekommer i olika former. (Har här länkat till en sida där det finns bra info om man vill veta mer.)
Viktigt är att vara vaksam på eventuella hudförändringar och se upp, se över och kanske ändra de solvanor man har och en god idé är att inte vistas i solen mellan klockan 11 och 15 då solen är som starkast.
Viktigt är att veta att hudcancer kan ta sig många olika uttryck och att det många gånger är alltför mycket solande och brännnskador som är den stora boven. Så se upp för eventuella förändringar i huden och sök läkare i tid. Solskadorna kan visa sig många år senare och jag skördar idag resultatet av det flitiga solandet för sådär en 30-50 år sedan.
Men livet pågår här och nu och att få detta ogjort låter sig inte göras.
Men att se upp det gör jag nu! Och på olika sätt.
Här har panna och ögonbryn behandlats och när detta är läkt så
Jag satt igår och skulle göra ett tillägg på ett par flygbiljetter som så småningom ska användas och försökte få till det hela via flygbolaget, Finnairs, hemsida.
Det gick i princip bra, men när jag kom till slutfasen där betalningen skulle ske kom instruktioner på finska och jag förstod inte. (Tidigare i beställningen hade jag fått det hela på svenska)
Efter fyra försök gav jag upp, hade då också provat "bakvägen", och ringde till Finnairs kontor i Helsingfors där en mycket hjälpsam och serviceminded kvinna genast hjälpte mig och ordnade allt på bästa sätt. Och så skönt med ett flygbolag som har personlig betjäning och att det är enkelt och snabbt att komm fram.
Ett tag var jag beredd att ge upp ändringarna men jag är ju en envis typ. Envisheten är både min bästa och sämsta egenskap.
Påmindes igår samtidigt om en händelse i Peking . (Det fanns många tillfällen under åren i Peking som envisheten hjälpte mig och det har den gjort var jag än i världen befunnit mig. Givetvis här hemma också.
Men det finns också tillfällen då den kunde ha varit mindre påtaglig.)
En eftermiddag i Peking tog jag bussen söderut i stan, till den lilla genuina gatan Dhazalan, söder om Himmelska Fridens Torg. En resa på drygt 40 minuter och jag skulle hämta min halvlånga kashmirjacka som jag beställt .
Jag lämnade fram mitt kvitto och en engelsktalande, vänlig, varelse talade om att det stod den 16 mars på kvittot. Det hade jag också sett, men eftersom hon tidigare sagt två veckor för att sy upp jackan antog jag att de skrivit fel. För det var exakt två veckor sedan jag gjorde min beställning. Jackan var i varje fall inte klar .
Detta svar kunde jag ju inte nöja mig med. Jag skulle ha jackan på kvällen utanpå en lång klänning, som ett ytterplagg. Något annat att ha utanpå ägde jag inte..... Expediten ringde skräddaren och frågade när jackan kunde bli färdig och han meddelade den 16 mars, dagen därpå.
Jag vidhöll på nytt att jag behövde jackan samma kväll, lungt och sansat. Viktigt att inte låta irriterad.
Inte tappa humöret. Efter visst funderande meddelades att jackan kanske kunde levereras efter klockan 21.
Med emfas, uttryckte jag att jackan måste levereras klockan 16.30. Senast.
Det var då vi skulle ge oss iväg...... Exakt på utsatt tid är jag i lobbyn på vårt hus. Ingen leverans av någon jacka. Ber då att vår receptionist ska ringa butiken och fråga vade som hänt. Visserligen var jag nu beredd att gå utan ytterplagg, det var ändå +12 grader, så kankse en kofta kunde fungera. Vår granne, Birgitta, kom och erbjöd mig att få låna en kashmirsjal, väldigt vänligt och bättre än en kofta.
Men först vill hon fotografera oss i våra festkläder ute på trappan. En man i röd jacka stod också där. Han skulle inte vara med på bilden, var det tänkt, men rörde sig hela tiden av och an. Fotograferingen klarades av och mannen i rött finns kvar. Receptionisten meddelade då att jackan snart skulle vara på plats. Då plötsligt insåg vi att det var mannen i rött som var budet.
Han har kommit med tunnelbanan för att leverera min jacka. Jag lovar ett det utbröt lite glatt fnitter i sällskapet. Helt otroligt att jackan levererades och att den var precis så fin som jag hoppats på. Lätt och med sidenfoder. Men visst hade det också gått bra med en kashmirsjal över axlarna.
Det hade det!
Min kashmirjacka.
Jodå, den har jag fortfarande och den används flitigt.
Gårdagens kväll avslutade vi nere vid den internationella marinan, "fritidsbåtshamnen" i Torrevieja, Puerto Deportivo Marina Internacional.
Hit åtekommer vi ofta och det är mysigt att antingen slå sig ner för en matbit (lunch eller middag) på restaurang Nautic elle slå sig ner i bardelen, Marina Cafeteria, för att inmundiga något lättare.
Miljön med hav och helst segelbåtar, även "bryggseglare", båtar som sällan tas ut på sjön men som har sin kajplats, känns avkopplande även om jag inte skulle vilja tillbringa mer tid än nödvändigt vid en liknande brygga.
Jo, om detta är båtplatsen där man ligger när man inte är ute till sjöss är det förstås annorlunda. Men att ligga så på natten skulle jag helst inte göra annat än i nödfall.
Tjusningen med båt är ju att hitta sin "egna" vik, vilket är svårt när det inte direkt finns någon skärgård.
Jut därför är jag heller inte direkt en campingmänniska utan vill ha utrymme runt mig, vilket inte alltid är lätt om man ska idka friluftsliv.
Vi har bott ett par veckor i en stor villahusvagn i södra Frankrike, tre rum och pentry, inte så stor kvadratyta men med toa, dusch och alla bekvämligheter samt egen tomt med havsutsikt och det var verkligen lyckat.
Camping runt om i Europa och i USA och där även rundresor med en Volkwagnsbuss, camper, har provats. Men i yngre ålder.
Och fjällvandringar både vinter som sommartid i svenska fjällen med litet tält med eller boende i snöbivack. Ingen trängsel och komforten bestod i frystorkad mat, trangiakök , liggunderlag/renskinn vintertid och sovsäck.
Men allt har varit roligt, givande och mycket minnesvärt.
Gårdagens kvällsutsikt, absolut njutbar.
Förutom tankar om och på resor så gick funderingarna mellan varven, dit, till den bloggportal jag har; blogg.se.
Alltså fortfarande har kvar. Och min irritation växte rejält.
Ett portalbyte har länge varit i tankarna, men stannat där eftersom det är bökigt att flytta alla inlägg som ligger på blogg.se och gjort så sedan 2007 då blogg.se var den enda portal jag kunde använda under åren i Peking. Att flytta inlägg måste i stort ske manuellt och jag räknar inte ens med att flytta alla.
Blogg.se är inte så vänligt sinnade vad gäller att ta med sig inlägg till en ny plattform/server.
Blogg.se tar sig nu sedan ett tag tillbaka friheten att lägga in andra bloggar i min blogg och det ogillar jag verkligen. Att det förut fanns viss reklam var något jag kunde stå ut med, men detta vägrar jag att acceptera. Fult är det också!
Har haft mailkontakt med blogg.se och enda chansen att slippa reklam för andra bloggar är att jag betalar dem och skaffar ett "protema". Och vaför skulle jag det? Finns ingen anlednig. Jag vill inte ägas av någon som styr mig och bloggen.
Så tyvärr får både ni som läser och jag får stå ut ett tag till tills min flytt till " dittemitti.se" blir klar.
Jag kommer att byta till wordpress och får då möjlighet att helt själv bestämma allt och det blir inga maträtter, skyltar eller annat att fylla i när man kommenterar och förhoppningsvis ska det även fungera med att inte fylla i adresser varje gång. Bloggen ska även fungera att läsas och kommenteras på via mobilen.
Till detta får jag hjälp av Sannasom jag vet kommer att ordna det hela på bästa sätt.
Återkommer när bytet är klart.
Vill verkligen be om ursäkt för att ni läsare får stå ut med dessa fula reklambloggar och de är utanför min kontroll.
Himmel och hav går ihop i horisonten, det är helt molfritt och jag njuter av resan över Ålands hav.
Många tankar rör sig i huvudet. Vi är på väg till Åland på begravnig. För ett par veckor sedan var det en annan begravning, döttrarnas farmor hade avlidit efter en tids sjukdom.
Livet har sin gång och det är inte oändligt och mitt eget pågår här och nu.
För någon vecka sedan blev jag intervjuad av tidningen Skaraborgsbygden där en journalist skulle skriva en artikel om min pappa. (Han var ursprungligen från Skaraborgstrakten i Västergötland)
Jag var först lite tveksam för det har skrivits en del artiklar och en av de senaste var skriven av Arne Lapidus, journalist på Expressen, och han skrev den i samband med att den norska tv-serien "Kampen om det tunga vattnet", där medlemmar av det norska kompanie Linge sprängde tungvattenfabriken samt ett fartyg för att förhindra att tyskarna skulle få tillgång till det tunga vattnet. (Pappa var med vid sprängningen)
Men den här artikeln i tidningen Skaraborgsbygden skulle ha en annan infallsvinkel, där jag var den "andra vinkeln. "
Intervjun fick mig att fundera. Fundera mycket.
"Tonåringen Benedikte i Solna är inte bara ointresseradav andra världskriget. Hon är less på allt som har med det att göra och tycker det är bättre att lägga fokus på det pågående Vietnamkriget."
Detta är inledningen på en artikel från tidningen Skaraborgsbygden, hemvist Skara, publicerad den 22/4-2016 och skriven av journalisten Charlotte Kristensom och baserad på en intervju med mig.
Dessa tankar vände under mitt sista år i gymnasiet och det gick sakta upp för mig att min pappa var ett stycke levande historia från krigsåren 1939 -1945.
Att ta ställning, inte ge upp, kämpa för det man tror på, ödmjukhet inför livet och människor och att det mesta är möjligt; är något jag fått med mig hemifrån och som på gott och ont påverkat mig genom och i livet.
Jag ser tydligt min envishet här. På gott och ont.
Vad ska jag tro på? Vad har präglat mig? Och hur mycket? Svåra frågor och svaren är inte direkt enkla att hitta.
Men pusselbitarna har under årens lopp och kanske främst i mitt vuxna liv fallit på plats. Åtminstone delvis.
Man präglas på olika sätt, mer eller mindre, av sin bakgrund. Ibland tydligare och ibland mer otydligt, men man har med sig en del av sin historia vidare i livet. På ett eller annat sätt.
En resa i sig.
Motorcykelbilden är tagen i Skottland 1945. Pappa Allan på en brittisk motorcykel.
Året innan hade han övergått till tjänst inom brittiska SOE, Special Operation Executive,
men sedan 1940 arbetat både för britter och norrmän.
Pappa Allan såg sig aldrig som en hjälte utan gjorde det han tyckte var rätt. Att kämpa för frihet.
Lite världsliga saker, som ett utslitet batteri på en dator kan få timmar att snabbt försvinna genom att bara vänta. Min käre vän, "MacBook Air", av modell sent 2010, har använts mycket flitigt sedan den inköptes
och har troget följt mig både hemma och på alla resor jag gjort under åren.
Många resor har det blivit och många länder har vi besökt och vi har alltid varit goda vänner.
Men för ett par veckor sedan när vi just kommit till Thailand blev det påtagligt att något inte var helt ok. Jag blev en aning orolig och noterade att batteritiden blev kortare och kortare för varje dag och på slutet höll det sig laddat max i en timme. (En varning kom upp om att batteriet snarast borde bytas.)
Fullt förståligt eftersom datorn använts väldigt mycket under fem och ett halvt år och givetvis skulle batteriet bytas.
Glad i hågen och med hopp om ett raskt batteribyte ringde jag till "Applebutiken" i Täby centrum för att beställa tid. Efter 40 minuter fick jag hjälp och fick veta att ett batteribyte kunde bli utfört på plats och blev sedan kopplad till supportavdelningen för just tidsbeställning och där det blev ytterligare 30 minuters väntan.
Envis är jag och tålamodet kan behöva tränas uppp så jag väntade.
Men när det väl blev min tur alla tider var slut på "Genius Bar" som det så vackert heter.
Och nya tider presenteras en gång per dag, på morgonen. Tänkte att jag kunde fått beställa en tid idag och var rakt in på butikens hemsida för att klicka i en tid. Men icke! Till "Alpplebutiken" i Väla, Helsingborg kunde jag få komma i veckan, men tll Täby verkade det omöjligt. Hat nu tittat 10 gånger idag efter lediga tider...Inhgen lycka.
Alternativet till Täby och Applebutiken är någon av de andra auktoriserade "Appleförsäljarna" som Digital Inn som finns på flera platser i Stockholm så nu kör jag med dubbelspel och hoppas på att under morgondagen åtminstone kunna beställa en tid.
Min MacBook är i övrigt i perfekt skick och ett batteribyte för ett par tusen kronor inklusive jobbet gör att jag förhoppningsvis kan använda och ha glädje av min "vän" i kanske tre år till.
Och att köpa en ny MacBook för mellan 13000 och 15000 kronor känns inte som mitt förstahands val just nu.
Så jag fortsätter med envisheten och hoppas den ger resultat för jag vill inte heller lämna in datorn för batteribyte utan vill att set ska ske när jag väntar. Tid att vänta på plats har jag också.
Min käre "vän" som är uttröttad...
men som med elsladden i fungerar bra.
Dock blir den då mer stationär...
Stockholm bjuder på olika nyanser av grått idag och lite småkulet känns det.
Men ut på promenader kommer jag med jämna mellanrum för vi är hundvakter till "Helenfamiljens" Curre, en jättefin labrador, som gärna tar igen sig inne och busar ute. Så jag tror skynda långsamt gäller även för honom.
Curre vilar gärna på mattan och tittar upp då och då för att se att vi finns här.
Livet fylls på av händelser och upplevelser, en del mer minnesvärda än andra och andra passerar likt en kavalkad och gör sig påminda lite nu och då.
Andra minnen, ofta de jag förknippar med en händelse, personer eller en känsla finns alltid med mig och jag kan ta fram de ögonblicken från mitt kartotek .
Jag kan blunda, låta tankarna sväva runt och plötsligt är jag tillbaka i just det där ögonblicket när tiden slutade existera och stunden uppslukade mig.
Detta är några av de ögonblick som för alltid kommer att stanna kvar och det finns fler...
Gult ljus! Dags att stanna.
Uppsala domkyrkas klocka visar 15.15.
Från denna vackra, stora, domkyrka har jag minnesvärda ögonblick;
båda barnbarnen är döpta i det lilla kapellet inuti domkyrkan
och i det kapellet vigdes även min dotter Liv.
Max, idag 6 år, var tre månader första gången han kom till Peking.
En lång resa som gjordes tillsammans med föräldrar och moster Helen.
Och här möttes vi för första gången.
Vi står vid Kinesiska muren, tiden har stannat, ögonblicket har etsat sig fast.
Det är vi två tillsammans i "Mittens Rike".
Ett magiskt ögonblick, den 13/9-2013.
Max första möte med lillebror William
och jag fick också möta honom redan efter några timmar.
Älskade döttrar!
Jag blev er mamma i mars 1981, ni var två månader gamla och så små, så små.
Två underbara flickor med vikt och storlek som dockor lämnades i våra armar.
Och just där i den stunden började vår resa tillsammans och den pågår fortfarande.
Jag är så tacksam över att jag fick förmånen att få bli er mamma
och ni har gett och ger mig så mycket glädje.
En lycklig bild med mina föräldrar och det är så här jag vill minnas dem.
Just här i detta ögonblick.
Pappa fyllde 70 år och hade stort kalas för hela "tjocka släkten" på
Kinekullegården högst upp på Kinekulle i Västergötland. (Han var född i Västergötland.)
Mamma behöll sin humor, slagfärdighet, distans till livet och sig själv ända fram till det sista andetaget.
Hon dog inom 10 dagar från det hon hamnade på sjukhuset (hjärtinfarkt)
och hade just då firat sin 85 års-dag med trevlig middag på restaurang.
Pappa däremot, hårt påverkad av sin alzheimer, led sig igenom sina sista år på ett äldreboende.
Och jag hade önskat honom ett betydligt värdigare avslut på livet.
Stockholms skärgård med
solnedgång, segelbåt och total stillhet.
Och psalmen "Blott en dag, ett ögonblock i sänder"
infinner sig.
Bosse Lidén, bloggvän till mig och många andra, har i den senaste lekfulla utmaningen bett oss att dels fotografera ett trafikljus som helst ska vara gult, klockan på en kyrka där båda visarna står på samma siffra och sedan kan vi välja fem stycken nya eller gamla bilder som påminner oss om ett ögonblick som stannat kvar hos oss på ett eller annat sätt. Nu är mitt bidrag klart och jag skall fortsätta att fira födelsedag. Har haft en paus i firandet....
Ofta talas det om balans och jämvikt och i olika sammanhang; man ska ha balans i livet och det ska vara jämvikt. Och för egen del tycker jag att jag har det ibland och särskilt om jag tänker på jämvikt som följande definition:
"Jämvikt kan antingen vara ett flöde som innebär konstant från -och tillförsel av olika energiformer eller jämvikt då hela sytstemet kan befinna sig i vila.
Om man tänker sig en vattentank där ytan befinner sig på en konstant nivå så kan jämvikten antingen vara ett konstant vattentillstånd eller att vattnet strömmar ut och in med samma hastighet, så att vattenvolymen alltid är densamma. Jämvikten behålls på båda sätt. "
Visst är det bra med en valmöjlighet och det gör det hela lättare. Hos mig är det nog ofta ett flöde.
Svårare är det med balansen och dess definition. Rent fysiologiskt betyder det att vi kan stå rakt upp och ned och att vi kan röra oss utan att falla ihop. Och de flesta lyckas ju med detta.
Dessutom kan man många gånger resa sig, dansa, böja sig framåt och bakåt och ibland göra mer avanverade gymnastiska övningar...
Sedan finns förstås balanssinnet och där balansen är ett samarbete med de andra sinnena där både synen och hörseln är viktiga.
Så de flesta har balans och jämvikt ständigt närvarande och de verkar samsas bra.
Jag har rest en del i livet, både längre och kortare distanser och resorna har betytt mycket för mig. Och resorna tillsammans med upplevelser och möten har tillfört både jämvikt och balans och på ett annat plan.
Vardagen, där vi ofta befinner oss, kan vi få till den, och hitta den där balansen och jämvikten blandat med positivt tänkande så blir bra mycket roligare.
Och vi vet ju hur det kan kännas när vi tycker att vissa dagar är bättre och andra är sämre. Jag gör det tydligt i alla fall.
Kanske dags då att träna på balansbrädan...
Duvan balanserar på ledningen och har både balans och jämvikt.
Den svarta bilens parkering (Ama, här hade din kraft behövts...) har både jämvikt och balans.
Den står på två övergångsställen, väger jämt och balansen finns för att få till det.
Den röda bilen har hittat balansen i parkeringen och jämvikten finns
för det är lika trångt til övergångsstället som till glaskrossen.
Väl balanserat här bland molnen också, olika formen och färger.
Bristen på ev. jämvikt får fotografen ta på sig, men det vita och det blå
väger i alla fall ganska jämt.
Balanserade blå och vita färger.
Båten lutar i vinden så här brister det i jämvikten, men vattenflödet är kanske konstant.
Balans och jämvikt? Jo, jag tycker det.
Önskar alla en trevlig söndag, tillika Alla Hjärtans dag.
Jag tänker mig sittandes på det tunna, skira, molnet och svävar lätt där uppe, en bit ut över havet.
Himlen här färgats lätt rosa och det är tidig kväll eller sen eftermiddag, beroende på hur man ser det.
Och ser, det gör jag och när man gör det lite från ovan blir vissa saker väldigt tydliga och andra bleknar.
Jag blundar och hamnar många, många år bakåt i tiden. Det sägs att det lätt händer när man blir äldre och inte längre har hela livet framför sig. Åtminstone statistiskt sett.
Platsen är Solna våren 1960, jag är 10 år och nybliven medlem i Solna IF. Friidrott, där mest löpnong korta sträckor är mitt intresse.
Samtidigt som jag kommer ner till Råsunda idrottsplats för första gången för att träna med klubben möter jag "Shary".
Shary är jämnårig med mig, har korpsvart, tjockt, hår som är klippt i pagefrisyr och stora bruna ögon. Och Shary tilltalar mig på engelska.
Jag hade läst engelska i skolan i ett år men eftersom jag rest en del hade jag plockat upp ord och meningar och och försökte prata.
Vi tränade löpning och längdhopp, skrattade och tog sällskap hem i den ljusa kvällen.
Shary gick på internatskola i England och just nu var det påslov och hon var i Sverige tillsammans med sin äldre syster och de bodde hos pappan som var persisk diplomat och anställd på ambassaden i Stockholm.
Våra träningar med Solna IF två gånger i veckan fortsatte och vi lärde känna varandra bättre efter hand.
Jag blev hembjuden till familjen på middag några gånger och det serverades alltid grillad kyckling med ris.
(Visserligen tyckte jag att det här med ris var annorlunda och osvenskt, men inte mer med det. Det var ju ingen svensk familj heller.)
Jag fick veta att familjen kom från Teheran,hade arbetat i olika länder, var god vän med Shah av Persien och drottning Fharadiba (shahns tredje hustru) och att döttrarnas mamman fanns kvar i hemlandet och inte levde med familjen.
Vi bläddrade i många fotoalbum, såg superåtta filmer från Persien och jag fick en liten inblick från det exotiska landet där borta i fjärran.
Visserligen hade jag rest inom Europa men längre än till Norge, Spanien, Italien och Grekland hade jag inte kommit i början av 60-talet.
Hela hemmet var annorlunda från det jag var van vid och möblerat i persisk stil med otroligt tjocka mattor och tunga, mörka, möbler vilket också var något helt nytt för mig. Och detta i en stor lägenhet i Solna.
Vackra och lätta moln över Torrrevieja.
Shary och jag umgicks mycket och en dag följde hon med mig hem för att äta "mellis".
Mamma hade dukat upp ett stort fat smörgåsar med ost, skinka, prickig korv och leverpastej med gurka.
Shary åt med god aptit av alla ostsmörgåsarna och mamma bredde fler. Vi undrade lite över varför hon inte ville ha de andra men inte mer än så.
Och likadant var det när Shary åt middag hos oss för hon frågade alltid vad som serverades och ibland åt hon bara grönsaker och potatis med sås. Inget kött.
Nåja, man kan ju inte tycka om allt och jag fortsatte att äta kyckling och ris hemma hos Sharys familj.
Något jag inte alls hade en susning om var att Shary och hennes familj var musliner, i "lightversion", något jag kom att förstå efterhand.
Katolska vänner hade jag och katolska länder hade jag besökt, men islamska länder var då främmande för mig.
Vi fortsatte att ses under flera år och höll kontakten per brev och när vi sågs i Stockholm under loven gjorde vi trevliga utflykter tillsammans.
Sharys pappa återvände till Persien i slutet av 60-talet och hon själv pluggade på universitetet i London. Och plötsligt upphörde mina brev att nå henne. De kom tillbaka.
Jag visste att det var oroligheter i Iran och stora protester mot Shah och hans regering (styrde 1941-1979)
och funderade mycket på vad som hände och varför vår kontakt avbröts.
Jag sökte svar flera gånger på den iranska ambassaden med hjälp av vänner inom diplomatkretsar men fick inga svar på mina frågor och jag vet också att många "shahtrogna" blev avrättade i Iran och även i andra länder.
Men jag har inte slutat att fundera.
(När ayatollah Koumeini eftermånga stridigheter bildade den islamiska iranska republiken 1979 tvingades Shah och hans fru i landsflykt till Egypten och i Kairo avled Shah 1981. )
1935 blev Persien till Iran som betyder ariernas land
Jag har under stora delar av livet rest och det på olika sätt och vilket av dem man än väljer så tror jag att resandet i sig berikat och utvecklat både mig som person och mitt sätt att tänka och förhålla mig till olika saker.
Det är en process och jag tror inte det finns något färdigt facit.
Facit är under ständig omarbetning.
Kanske är det resor i böckernas och konstens värld, på det personliga planet, tillsammans med vänner, kanske ensam elller en resa bland minnen och upplevelser som lämnat de mest bestående spåren i resväg.
Hos några har kanske de rent fysiska resorna varit viktiga och det kan också vara de resor vi är med om dagligen som formar och påverkar oss mest.
Vardagens resa är ju ständigt pågående och även ut i stora världen det vanliga kan vi ta med vardagen och ofta får vi jämka. Ibland mer och ibland mindre, för allt är ju inte som "hemma." Och tur är väl oftast det.
Resandet i sig, i vilken form det vara må, är är verkligen mångfacetterad och erbjuder oanade möljigheter men det vill till att upptäcka dem.
Jag har funderat en hel del på detta och har nog under se senaste åren på sätt och vis slagit mig till viss ro med de fysiska resorna.
Med drygt 50 länder på min reselista så har resandet varit en stor del av mig och det liv jag levt
och jag har som vuxen prioriterat resandet med min familj framför materiella saker. Ett medvetet val som jag fortfarande "reser vidare på" och som också gett döttrarna ett stort intresse för att resa.
Men nu då? Vad händer? Vart vill jag resa?
Och sanningsenligt så har jag stagnerat lite Jag har inte några direkta önskemål. Vet inte vad som lockar,
vad vill jag se och uppleva.
Jag har klurat och Kuba skulle jag vilja besöka, liksom Sydafrika och i Asien, där jag varit en hel del, finns det ändå mycket kvar. (Stränder lockar mig inte längre, men upplevelser gör det.)
Även i Sverige finns det en hel del mer jag vill se och runt om i Europa väntar både städer och länder på besök; Albanien, Island och Wales finns med och till Korsika åker jag gärna tillbaka...
Blir jag osäker är det lätt att titta in hos resebloggen Freedomtravel för att få tips.
Men nu känns det som att den spanska sommarstugan och vistelsen här gör att jag ska ta tag i de möjligheter som finns att titta mer på Spanien för här finns väldigt mycket jag ännu inte sett eller upplevt.Och jag inser att jag inte måste titta på "allt".
Att segla är att ta vara på möjligheter och vindar...
- att lita på sin förmåga, att klara hindren och upplevelser saknas inte.
Vardagen är ju där jag är och inte känner mig som om jag var på semester ( men det kan man ju göra) och under en period bestod vardagen av att segla i Stockholm skärgård. En tillvaro som både var spännande, avkopplande och roligt. Tre önskningar i ett.
Och dessa segelupplevelser får nu bli en del av de resor jag gör i minnet, flera finns, och det kommer jag att fortsätta med.
Vem vet? Kanske öppnas också nya möjligheter i en framtid som jag idag inte vet så mycket om. Så jag reser vidare på mitt sätt.
Vår "Maxie" var en fin vän och finns nu hos andra ägare.
Julafton har för länge sedan övergått till juldagen och skymningen börjar lägga sig fastän klockan inte ens är 15. Men vi går mot ljusare tirde, åtminstone vad gäller dagarnas längd.
I övrigt ser inte världen så ljus ut direkt men med ett tämligen öppet sinne, viss förändringsbenägenhet och positiva tankar kan vi i alla fall påverka och förändra en del. Och om inte annat så mår vi bättre inombords av ett positivt förhållningssätt så långt det är möjligt.
Julaftons eftermiddag. Solen kämpar tappert för att hålla sig ovanför taken
på det nybygda Fredriksdalsområdet i Södra Hammarbyhamnen.
Men den når inte ovanför lyftkranarna. Inte ännu...
Juldagens eftermiddag, +6 och det blåser rejält. Och det går även att skönja små vågor i Hammarbykanalen. Jodå, det är svag sol...
Vad gäller julen så har mina känslor inför den förändrats under årens lopp. Barndomens jular i Norge tilllsammans med mormor, kusiner och föräldrar växlades med jular i Västergötland tillsammans med farmor, farfar, mängder av fastrar, farbröder och kusiner. (Pappa hade nio syskon ...)
Livet fortsatte och flyttlasset gick 1959, i juli, mot Stockholm och Solna. Min pappa hade då arbetat i Stockholm sedan 1953 och varvat sitt arbete där med jobb i Norge, Lillehamme, där vi alltid var med.
Med livet i Solna inleddes en ny tid. Inga släktingar här och inga syskon. Jularna blev tråkiga och mina föräldrar såg att jag inte trivdes när julen närmade sig.
Att åka tillbaka till släkten i Töreboda, Västergötland och fira jul var inte aktuellt eftersom det var svårt för farföräldrarna att ha många boende hos sig.
Ett alternativ som blev väldigt bra var att fira julen på Vålådalens turiststation och eftersom Gösta Olander, som då drev Vålådalen var en god vän till pappa passade det utmärkt. Vålådalens jular varvades med Storlien och mycker skidåkning om dagarna gällde. Och jag trivdes.
Döttrarna kom och nya traditioner skapades. Allt skulle vara väldigt "juligt" och de traditioner som skapades kom att följa oss i många år. Men de tog slut.
Och från 2002 blev inget sig riktigt likt, mycket förändrades och sedan dess har jularna funnits i almanackan. Men det har stannat vid det.
Alperna, Thailand och Kanarieöarna har varit trevliga resmål under julen, men i ett par år nu har vi varit hemma i Stockholm och träffat döttrar och barnbarn på julafton. Avspänt och väldigt trevligt!
Julen kommer och den går och det helt oavsett vad jag tycker om den.
Men jag har hittat ett gott sätt att förhålla mig till den. Och det räcker.
Julaftons förmiddag i Uppsala tillsammans med döttrarna och deras familjer.
Barnbarnet Max (med röd slips) hjälper sin kusin Leo att dela ut paket.
Och yngsta barnbarnet William öppnar paket tillsammans med sin mamma Liv.
Mamma Liv och moster Helen hjälper William att öppna sitt syora paket.
Och tänk att få ett eget piratskepp och inte längre behöva åna storebrors.
Lyckan är stor!
Max med ett jättepaket från mormor Ditte och Bosse. Vad kan det månne vara?
Lyckliga och glada killar. William för sitt piratskepp och max med sitt paket, en piratö.
En hett efterlängtat present!
Delad glädje sägs vara dubbel glädje och på hemvägen blev det ett stopp på Solna kyrkogård, vid mina föräldrars grav, där ljus och vackra jultulpaner blev en fin julhälsning från oss. Och påverkad, det har jag blivit av båda mina föräldrar och på olika sätt. (Inget jag tror att man blir av med så lätt.)
Julmiddag blev det hemma hos oss på kvällen tillsammans med Helen och Rita.
Helenfamiljens vackra labrador Curre är iklädd fluga dagen till ära.
Trevlig julmiddag med lite av varje av det vi tycker bäst om.
En timme har passerat, klockan är 16 och det är mörkt ute, inget att göra något åt. Men jag myser inne med tända ljus och funderar över vad jag vill och mer önskar mig av den tillvaro jag har.
För till stor del är jag överens med det av Kay Pollak myntade begreppet; "Det är jag som har huvudrollen i mitt liv". Att sedan veta vad man vill; det är en helt annan sak.
Nu har jag ganska mycket tid att fundera över olika saker och en tanke som då och då dyker upp i huvudet är hur jag skulle kunna bli bättre när det kommer till "att göra affärer".
I och för sig har jag gjort några i mitt liv, men inte de där riktiga med knorr på. De har jag missat. Är nog lite blygsam av mig och inte direkt en säljande person när pengar är inblandade. Tvärtom!
(Dock tränade jag upp mig under åren i Kina att bli bra på att pruta, men det var mest för sakens skull och handlade ju inte om de direkt dyraste sakerna, mest kläder, skor, väskor m.m. )
Däremot är jag är bra på att sälja in annat där inte pengar är direkt är involverade så att jag ska att jag ska "tjäna något".
Men jag är en hejare på att hitta bra flygbiljetter, bra hotell och bra resor i största allmänhet. Och med det menar jag med bekväma flyg (oftast), hyfsade avgångs/ankomsttider och oftast väldigt prisvärda alternativ. Gäller det flyg så vill jag inte ha långa stopp om jag måste mellanlanda, såtillvida inte stoppen kan vara i flera dagar så att jag kan se och uppleva mer.
Oftast söker jag på flygbolagens egna sidor efter resor och har där, i mitt tycke, hittat de bästa alternativen. I övrigt letar jag där det är möjligt efter bra alternativ och det finns mycker på internet att tillgå om man är envis och har tid, vilket jag har och är.
Här i grannskapet i den spanska sommarstugan har jag sålt in mitt intresse för grannarnas citron och apelsinträd och får skörda när det finns mogen frukt. Och jag tränar samtidigt upp mina spanska färdigheter som borde tränas än mer.
Gott att plocka apelsiner och pressa till juice till frukost.
Färskare kan det knappast bli.
Citronerna från grannarnas träd är också goda och användbara.
Vad gäller försäljning har jag någon gång har jag sålt saker på Blocket, t.ex. golfklubbor och vår segelbåt och det fungerade riktigt bra. Men auktionssidorna på Traderahade jag ingen erfarenhet av men det skulle jag komma att få. (Ingen sponsring här av företagen...)
Till saken hör att jag för ett antal år sedan av mina föräldrar ärvde en handgjord stor, rejäl och tung matsalsmöbel i obehandlad furu. Ett stort massivt bord med iläggsskiva, åtta stolar med handvävd ylleklädsel, ett "syskrin" en byrå och ett jättestort skåp. Allt detta klämdes in i lägenheten på Söder och sedan kändes det fullt där, milt sagt. Hela möblemanget var tillverkat i Norge från ett företag som hette Krogenäs och transporterat till mina föräldrar i Solna. Och där passade det in! Men inte hos oss.
Så det blev en annons på Blocket och jag tror jag begärde 3000 kr för alltsammans. Annonsen var inne i tre veckor och inget hände. Inte ett endaste telefonsamtal och då hade jag ändå sänkt priset till 2500 på slutet.
En väninna tipsade mig om Tradera och jag hängde på. Helt oerfaren av denna sida med auktioner så satte jag priset till minst 2000 kr.
Men så plötsligt blev det fart på "Blocketannonsen! och flera ringde och bjöd över varandra. Det fanns ju de som visst hur mycket möbeln var värd och hade plats för den.
Så när en familj från Norrland ville köpa den för 3500 kr och köra ner och hämta den så var jag glad.
Men!!! Jag försökte då ta bort annonsen på Tradera, vilket inte gick och auktionen var nära slutet.
Och där stod jag med en köpare från norrland som var å väg med lastbil och en utgående Traderaannons.
Jag klurade och kom fram till att en vän fick bjuda på möblerna strax innan auktionen stängde. Dock var hon för långsam och en man från Mälardalen tryckte iväg sitt bud som var dte jag skrivit att jag accepterade, 2000 kronor.
Illa! Två köpare och en uppsättning möbler. Hursom helst mailade jag Tradera och berättade hur det var och jag hade ju inte tagit emot några pengar. Där visst de också att jag velat ta bort annonsen. Mail skickades också till den besvikne köparen där jag förklarade allt. Klart han blev arg...
Och sedan fick jag betyget på Tradera som "oseriös säljare". Inte så roligt, men så var det .
Ett mail kom senare från Tradera där de önskade mig välkommen tillbaka och det kändes bra.
Möblerna flyttade norrut och in hos oss flyttade nättare möbler. Jag bor trots allt inte i en sportstuga för om jag gjort det hade möblerna absolut stannat i min ägo.
Så nu får jag se om jag vågar mig på Tradera något mer. Tror "brottet" är preskriberat.
Hoppas annars att jag kan få lära mig av de mer erfarna.
Kanske finns det några som vill ta emot en läraktig elev, lite överårig bara, men i övrigt ganska gott skick.
Mitt penningträd är på gång med massor av knoppar
så nu väntar jag snart på att eurosedlarna ska komma.
Men man får se upp för det finns vänner i trakterna som också är intresserade av
Kära pappa! Det är idag 10 år sedan du avslutade din långa resa. En resa som få har gjort och jag är så glad för att just du var min pappa och gett mig så mycket under ditt liv och som påverkat mig i allra högsta grad.
Du stod upp för det du tyckte var rätt och alltid på de svagas sida.
Minnena från dig bär jag för alltid med mig och de är en del av min historia. Jag är tacksam för det.
En artikel som publicerades i samband med pappas begravning den 11 januari 2006.
Allan Mann, en av de ytterst lätträknade svenska krigshjältarna, begravdes i förrgår.
Norges ambassadör, Finlands och Frankrikes militärattachéer var med som sina länders tacksamma representanter.
-Solna kyrka var fylld till sista plats, säger Allan Manns dotter Benedikte Akker.
Fortfarande verksam, frisk och "still going strong"och en åldrande pappa som var
aktiv med sin fysiska träning till han var 80 år.. (Foton tagna av pappas gode vän, Anders Holmström)
Pappa Allan som finlandsfrivillig 1939 och endsat 18 år gammal.
Han hade tänkt bli kusk, men hästarna hade frusit ihjäl så han hamnade vid fronten.
I Norge på uppdrag. Pappa längst till höger och vill helst inte synas på bild.
Full förståligt!
Ett av alla de falska idkort som pappa använde.
Allan Mann blev 84 år.
Att han ens hann uppleva sin 25-årsdag är ett mirakel.
1939 var han 18 år. Han hade inte ens mönstrat när han reste som frivillig till det finska vinterkriget.
Den unge elitidrottsmannen blev ordonnans i den svenska frivilligkåren.
Han hade knappt hunnit komma hem från Finland förrän tyskarna överföll Norge. Några dagar senare var han där.
Ville inte svika
-Han ville inte svika sina norska vänner som han lärt känna i Finland, säger hans vän Stellan Bojerud, överstelöjtnant och före detta huvudlärare i militärhistoria vid försvarshögskolan.
Allan Mann deltog i striderna vid Röros, sedan tog han sig via Sverige och norra Finland upp till det blodiga slaget om Narvik.
Natten mellan den 6-7 juni ryckte han fram tillsammans med en styrka främlingslegionärer längs malmbanan.
Allan Mann skadades i magen av granatsplitter. En fransk löjtnant skadades svårt. Allan Mann la fransmannen på en släde och satte kurs mot Sverige. Efter 19 timmar var de framme. Allan Mann var medvetslös av blodförlust när han hittades av de svenska gränsstyrkorna.Den franska regeringen belönade honom med Hederslegionen.
Sedan han tillfrisknat värvades Allan Mann till kurir åt den norska motståndsrörelsen.
Han överlevde 52 uppdrag in i Norge.
Knut Haukelid, till vänster, en av männen som var med och sprängde tungvattenfabriken i Rjukan
fotografeas här med pappa Allan till höger. Två mycket oda vänner genom alla år.
Detta hindrade tyskarna få möjlighet att tillverka en atombomb.
De var båda med i det norska "Kompanie Linge" och utbildades tillsammans i England och
Skottland för brittisk SOE. (Special operation executive)
Var med i Dieppe
Det är bland annat hans och hans kamraters aktiviteter i Norge som ligger till grund för filmklassikern "Hjältarna från Telemarken".
Efteråt tog han sig över till England och utbildades till kommandosoldat, specialist på sabotage.
Hemma i Sverige hade han blivit frikallad på grund av sina krigsskador.
Han pratade nästan aldrig om sina krigsminnen.
-Men en gång undslapp det honom att han varit med om raiden mot Dieppe 1942, när en allierad styrka tog sig över Engelska kanalen, säger hans vän Anders Holmström, läkare vid fallskärmsjägarskolan och vid Karlberg.
6 000 man deltog i Diepperaiden. Bara två tusen kom tillbaka. Allan Mann fick den brittiska Military medal för sin insats.
1951 kom han tillbaka till Sverige efter att först ha blivit kapten i norska armén.
Svensk kapten
Han var gymnastiklärare och instruktör i närstrid vid Karlberg och utnämndes så småningom till kapten även i Sverige.
Och han envisades med att prata "norska" när han kommenderade de svenska kadetterna.
-Den som en gång tryckt hans hand glömmer det aldrig. Det var en järnnäve, säger Anders Holmström.
Allan Mann torde vara den ende svensk som inte gjort lumpen som blivit kapten i både Sverige och Norge.
Lördagen blev en tung dag där terrordåden i Paris på ett eller annat sätt påminde mig om livets oförutsägbarhet.
Det som finns i den ena stunden kanske inte finns i nästa. Nu blev händelsen så påtaglig och så nära oss, men liknande terrorattacker sker varje dag, men skilllnade är att de inte sker i Europa och i vår närhet. Men det är lika illa och dessa terrorttacker är riktade mot oss alla.
Önskar så att alla krig världen över kunde ta slut. Och det genast!
Vi tillbringade lördagskvällen här i innerstan tillsammans med vännerna Ninni och Sven och det blev en jättetrevlig kväll. En kväll där väldigt god mat och dryck generöst blandades med både "djupare och lättsammare samtal" och skratt. Så mysigt!
Sven, Ninni och Bosse och maten är uppäten.
Kvällen började med tapas: bl.a. korvar, ost och oliver
och fortsatte med en soppa till förrätt, crème ninon, recept från Tore Wretman.
(En soppa som mixas och består av gröna ärter, lök, grädde och citronsaft.
Soppan serveras varm och i tallriken hälls först lite champagne innan
soppan serveras. Jättegott!!!)
Varmrätten! Råbiff, av skrapat innan lår.
Man kan halstar den om så önskas, men det önskade vi inte.
Råbiffen smakade perfekt med sina tillbehör;
hackad lök och rödbeta, dijonsenap, kapris och ett rått ägg.
Jodå, det kom dessert också.
Vaniljglass med en läcker, varm sås; makadamianötter, grädde, smör, lite salt och
muscovadosocker. (Råsocker som framställs av sockerrör från Mauritius och som har kvar mer av sockerrörssaftens färg och smak)
Kvällen blev sen innan vi begav oss hemåt i den vackra kvällen. Stockholm var vackert upplyst, manifestationer för de drabbade i Paris såg vi på flera ställen och många människor var ute på stan. Det var en vänlig och lugn stämning.
Kanske var det ovanligt många människor i rörelse eftersom det både varit en "Madonnakonsert" på Tele2 Arena och fotbollsmatch Sverige - Danmark, EM kval, på Friend´s Arena i Solna. Och så var det ju lördag förstås...
Kungsträdgården var vackert upplyst och här var även julgranen klädd.
När vi var nästan hemma såg vi tvärs över Hammarbykanalen att biblioteket i Sjöstaden
också klätt sig i de franska färgerna.
Och längs hela vår väg hem längs kajen fanns marshaller,
en marschall var tänd för var och en av de som blivit dödade vid attentatet i Paris.
Det var Norra Hammarbyhamnens manifestation. Vackert och tänkvärt!
"Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret". (Konfucius ord.)
Och i morse, söndag, syntes även ett vackert ljus på himlen redan klockan sju.
Skymningen sänker sig över Stockholm. Globen tänds upp i de franska färgerna för att hedra Frankrike, offren i den hemska terrorattacken, dess anhöriga och vänner.
Liknande manifestationer sker nu på många håll i Sverige och i övriga världen.
Detta attentat kan aldrig bli ogjort.
Men vi får aldrig låta rädslan ta över och vika oss våldet.
Ser från soffhörnan att Globen lyses upp i de franska färgerna; blått, vitt och rött
och många byggnader runt om i världen tänds i kväll upp i dessa för att hedra Frankrike.
Globen, sedd från vår balkong och i kväll är den klädd i tricolorens färger.
Jag är inte alls skrockfull och att det igår var fredagan den 13de var inget jag tog någon direkt notis om. En dag som alla andra. I princip!
Ofta har jag trott jag att det är en "mening med det som händer". Kanske har det varit ett önsketänkande och i den mer positiva riktningen. Men ändå så svårt att förstå.
Fredagens mulenhet var inte mycket att orda om, vädret kan jag ju inte påverka någonstans. Mig själv kan jag i alla fall göra något åt och min inställlning och förhållningssätt till saker. Alltid något!
Jag satt i godan ro i min läsfåtölj med min fina Stockholmsbok, "Stad i Bild" som bloggvännen Ruth skickat från USA.
Plötsligt hände något på kajen. En av husbåtarna nedanför oss börjar röra på sig och styrde ut från sin kajplats, röken från skorstenen låg tät över nejden. Plötsligt backade båten och den gick inte att stoppa och vi såg fråbn balkongen vad som skulle hända. Den körde in i en annan husbåt som låg vid kajen och tog i ordentligt.
Först ut i kanalen, sedan back och rakt in i grannbåten.
Troligen gick inte den vita båten att styra.
(Vi har aldrig sett den lämna kajen tidigare.m men alla båtar som ligger här måste
på översyn var eller vartannat år och måste vara flyttbara, en säkerhetsfråga.)
Rakt in i den gröna båten och sedan körde den framåt igen, för att vända.
Men det lyckades inte. Backen låg i...
Nu backade båten in i det stora sandfartyget "Jehander" och där blev det också en rejäl smäll.
Något var uppenbarligen helt fel med styrmekanismen men efter ett tag och med hjälp av personalen på Jehander så lyckades "husbåten" så småningom fortsätta sin färd på kanalen och kanse idag befinner sig på översyn. Hoppas! Och hoppas också att inga andra missöden inträffade...
Men man kan ju fundera vidare....
Krock med Jehander och så småningom fortsatt resa.
Dagen fortsatte och nu med att hämta "prinsarna" på Centralen. Det var länge sedan vi sågs och jag har verkligen längtat efter dem. Och här var de nu, resandes från Uppsala. Härligt återseende!
Lek, bus och "skapande" i olika former. Barnens kreativitet är stor.
Vi byggde tågtunnlar av kuddar, körde med tågen och Max byggde Eiffeltornet i Paris. Vi pratde om Paris,
om att åka dit och till Disneyland och vi tittade på bilder från Paris.
William myser i "snurrstolen" och Max bygger Eiffeltornet. Högt blev det.
Och här visste vi inget.
Barnen lämnades åt olika håll. Moster Helen hämtade Max för övernattning hos sig och William och jag tog oss så småningom tillbaka till Centralen för överlämning till sin pappa och fortsatt färd hem til Uppsala.
Jag åkte hem och passade på att köpa färska smögenräkor. Gott!
Fredag kväll! Ja, en kväll som många andra....
För då var det lugnt. Ja, även i Paris.
Jag funderar mycket över dåden i Paris och har haft nyheterna på nästan hela dagen
Många tankar far genom huvudet och en sak är helt säker. Och det är att livet och tillvaron är osäkert.
Vi vet vad vi har i den här stunden, men inte i nästa...
Men våldet och terrorn får aldrig segra!
"Man kan inte välja när och hur man ska dö.
Det enda man kan bestämma är hur man ska leva"; sagt av Joan Baez.
"Våldet gör att vi glömmer vilka vi är" sagt av Mary McCharty
Historia är historia, något som har varit, även om det så bara gäller gårdagen och i morgon är en ny dag.
Och historien, både vår egen och Sveriges, har påverkat oss på olika sätt och vi har varierande packning med oss i bagaget.
En del har vi säkert kastat längs vägen och kansk har andra plockat upp resterna.
Jag kom idag av en slump att läsa en bokrecension av boken "De glömda agenterna" av den tidigare DN journalisten och vännen Anders Johansson (publicerad på www. allahanda.se/kultur/böcker) och tänkte vidare på innehållet. Boken handlar mycket om att förhålla sig till olika saker, ta ställning och stå upp för det man tror på.
Tankar som jag är präglad av sedan bansben.
Boken har jag läst ett par gånger och den är än mer aktuell nu i dessa tider då det i världen är många som befinner sig på flykt.
(Kanske försöker Sverige döva lite av sitt dåliga samvete sedan sin perioddvisa undfallenhet under andra världskriget, även om de som då var ansvariga inte lever idag. Men deras gärningar finns ju bevarade i historien.
Allan Mann (min pappa som finns med i flera kapitel i boken och även nämns i recensionen)
tog ställning för det han trodde på och för det kämpade han.
Den högra bilden är från gränsen mellan Sverige och Norge och Allan står längst till höger.
( Han ville helst inte alls vara med på bild. )
"Sverige kanske inte behöver skämmas allt för mycket för undfallenheten under andra världskriget.
Det står klart efter att ha läst boken "De glömda agenterna" av Anders Johanssons. Johansson, som bland annat jobbat 35 år på DN, redovisar här mycket intressanta uppgifter som borde få en och annan att höja på ögonbrynen.
Faktum är att svenska män och soldater stred mot tyskarna i Norge. För detta har de fått mycket tack och stor uppmärksamhet i dyningarna efter kriget.
Anders Johansson har dock inte låtit sig förblindas. Trots allt hände flera skandalartade saker utmed den långa gränsen mot Norge.
Vi tar det dåliga först, och då var det vår utrikesminister Christian Günther som utmärkte sig. Flera menar på fullt allvar att den icke partianslutne Günther var tysk spion.
När tyskarna anföll Norge flydde den norske kungen Haakon norrut. Tanken var att han skulle ta vägen via Sverige upp till Nordnorge och därifrån ta sig över till England. Det enda Haakon begärde var att få sova över en natt på ett vandrarhem. Günther bromsade detta och kungen fick vända åter över gränsen efter tjugo minuter. Det svenska kungahuset gjorde ingenting och än i dag är detta en varböld mellan de svenska och norska kungahusen.
Sedan har vi den övernitiske landsfiskalen Åke Hiertner som skickade tillbaka massor av norska 18–19-åriga grabbar som ville ta vägen genom Sverige för att kämpa mot de tyska trupperna i Narviksområdet. Detta sedan kriget i södra Norge var över. Flera av dem gick ett grymt öde till mötes. Men när några av dem till sist fick tillstånd att resa genom Sverige för att ta upp kampen i sitt hemland så sattes de på ett tåg med tyska soldater som var utklädda till sjukvårdspersonal (!).
Det hände till och med vid minst ett tillfälle att en norrman blev beskjuten av svenska patruller.
Åke Hiertner blev ökänd i Norge och kommer så att förbli.
Men svenska hjältar fanns det, och flera stupade när de sida vid sida med norrmännen utförde det ena uppdraget efter det andra.
En hjälte bodde i Härnösand, nämligen landsfogden Alf Eliasson. Han såg till att norska motståndsmän kunde ta sig över gränsen.
Det gjorde också Frits Olsson, som snodde värvning på Kungl. Västernorrlands regemente i Sollefteå. Där var han i sex år och blev furir. Sedan sadlade han om och blev tullare i Bohuslän och deltog aktivt i stöttandet av den norska hemmafronten. Fritz hade en bror på den norska sidan som hette Einar Ohlsen, och hade på så sätt en bra informationskanal om vad som hände på andra sidan gränsen.
Närmare etthundra svenskar stupade för den norska saken. De allra flesta var sjömän.
En som klarade sig var Allan Mann. Han riskerade sitt liv flera gånger, och lyckades med bedriften att bli officer i den norska krigsmakten mitt under brinnande krig. Han är stor hjälte i Norge.
Anders Johansson har gjort ett gediget journalistiskt arbete."
Egon Sundlöf
De glömda agenterna. Norsk-svenska vapenbröder mot Nazi-Tyskland
Jag fick dessa härliga bilder på barnbarnen, Max fem år och William två år, och tänkte genast på en av mina absoluta favoriter i visväg, Höstvisa, med musik av Erna Tauro och text av Tove Jansson.
Och denna text känns alltid lika viktig för mig och det oavsett om det är höst eller inte.
"Höstvisa", Syyslaulu på finska och där översatte Esko Elstälä texten.
På norska heter den Høstvise och texten översattes av Hanne Krogh.
Erna Tauro sjöng sjöng melodin 1965 i en tävling om bästa visan på svenska radion i Helsingfors, där den kom på tredje plats.
Så småningom gjorde den finlandssvenska sånggruppen Cumulus en inspelning av Höstvisa 1977 och hamnade då som etta i programmet "Svensktoppen" och denna inspelning är den jag tycker bäst om.
Första gången jag hörde denna vackra visa var också 1977 då "min klass" tillsammans med skolans studierektor, tillika musiklärare, Georg Hallberg, sjöng den på musiktimmarna.
Georg, kom att bli en mycket god vän och är det fortfarande är och även den bästa skolledare/ pedagogiska ledare jag någonsin haft under mina drya 40 år som lärare. Så Höstvisa är också starkt förknippad även med fin och långvarig vänskap. Så värdefullt!
Jag vet också att jag en gång ägde LP skivan med Cumulus, där Höstvisa ingick, men den finns inte längre i min ägo. Men mina minnen, de äger jag. DE är en del av mig.
Vad gäller inspelningar av Höstvisa finns flera olika både på svenska, finska och norska och även
titeln på boken, "Skynda att älska," skriven av Alex Schulman, är tagen från refrängen till Höstvisa)
"Skynda dig älskade, skynda att älska, dagarna mörknar minut för minut..."
Jag försöker göra/se/uppleva/ tre för mig nya saker varje dag. Ibland är det lättare och ibland krävs lite extra fundering. Men ibland kan det också vara det lilla som gör skillnad som för mig framåt.
Att se saker från en ny vinkel, att ompröva tankar och förmågor, att lyfta blicken och fundera på vad som finns bakom ord och handling kan ge nya och oanade möjligheter. Kanske värda att prova. Om de leder någonstans vet jag inte, lika lite som att jag inte vet det.
Så sant!
Mitt nyvunna intresse...Och jag är inte längre rädd för kor.
Helt nytt för mig att hundhår kan ingå i garn. Men nu vet jag.
Visst?
Dessa konstateranden hittade jag på några handgjorda bakdukar.
