Hur man ser det

    
Jag tänker mig sittandes på det tunna, skira, molnet och svävar lätt där uppe, en bit ut över havet.
Himlen här färgats lätt rosa och det är tidig kväll eller sen eftermiddag, beroende på hur man ser det.
Och ser, det gör jag och när man gör det lite från ovan blir vissa saker väldigt tydliga och andra bleknar.
Jag blundar och hamnar många, många år bakåt i tiden. Det sägs att det lätt händer när man blir äldre och inte längre har hela livet framför sig. Åtminstone statistiskt sett.
 
 
Platsen är Solna våren 1960, jag är 10 år och nybliven medlem i Solna IF. Friidrott, där mest löpnong korta sträckor är mitt intresse.
Samtidigt som jag kommer ner till Råsunda idrottsplats för första gången för att träna med klubben möter jag "Shary".
Shary är jämnårig med mig, har korpsvart, tjockt, hår som är klippt i pagefrisyr och stora bruna ögon. Och Shary tilltalar mig på engelska.
Jag hade läst engelska i skolan i ett år men eftersom jag rest en del hade jag plockat upp ord och meningar och och försökte prata.
Vi tränade löpning och längdhopp, skrattade och tog sällskap hem i den ljusa kvällen.
 Shary gick på internatskola i England och just nu var det påslov och hon var i Sverige tillsammans med sin äldre syster och de bodde hos pappan som var persisk diplomat och anställd på ambassaden i Stockholm.
Våra träningar med Solna IF två gånger i veckan fortsatte och vi lärde känna varandra bättre efter hand.
Jag blev hembjuden till familjen på middag några gånger och det serverades alltid grillad kyckling med ris.
(Visserligen tyckte jag att det här med ris var annorlunda och osvenskt, men inte mer med det. Det var ju ingen svensk familj heller.)
Jag fick veta att familjen kom från Teheran,hade arbetat i olika länder, var god vän med Shah av Persien och drottning Fharadiba (shahns tredje hustru) och att döttrarnas mamman fanns kvar i hemlandet och inte levde med familjen.
Vi bläddrade i många fotoalbum, såg superåtta filmer från Persien och jag fick en liten inblick från det exotiska landet där borta i fjärran.
Visserligen hade jag rest inom Europa men längre än till Norge, Spanien, Italien och Grekland hade jag inte kommit i början av 60-talet.
Hela hemmet var annorlunda från det jag var van vid och  möblerat i persisk stil med otroligt tjocka mattor och tunga, mörka, möbler vilket också var något helt nytt för mig. Och detta i en stor lägenhet i Solna.
 
Vackra och lätta moln över Torrrevieja.
 
Shary och jag umgicks mycket och en dag följde hon med mig hem för att äta "mellis".
Mamma hade dukat upp ett stort fat smörgåsar med ost, skinka, prickig korv och leverpastej med gurka.
Shary åt med god aptit av alla ostsmörgåsarna och mamma bredde fler. Vi undrade lite över varför hon inte ville ha de andra men inte mer än så.
Och likadant var det när Shary åt middag hos oss för hon frågade alltid vad som serverades och ibland åt hon bara grönsaker och potatis med sås. Inget kött.
Nåja, man kan ju inte tycka om allt och jag fortsatte att äta kyckling och ris hemma hos Sharys familj.
Något jag inte alls hade en susning om var att Shary och hennes familj var musliner, i "lightversion", något jag kom att förstå efterhand.
Katolska vänner hade jag och katolska länder hade jag besökt, men islamska länder var då främmande för mig.
 
Vi fortsatte att ses under flera år och höll kontakten per brev och när vi sågs i Stockholm under loven gjorde vi trevliga utflykter tillsammans. 
Sharys pappa återvände till Persien i slutet av 60-talet och hon själv pluggade på universitetet i London. Och plötsligt upphörde mina brev att nå henne. De kom tillbaka.
Jag visste att det var oroligheter i Iran och stora protester mot Shah och hans regering (styrde 1941-1979)
och funderade mycket på vad som hände och varför vår kontakt avbröts. 
Jag sökte svar flera gånger på den iranska ambassaden med hjälp av vänner inom diplomatkretsar men fick inga svar på mina frågor och jag vet också att många "shahtrogna" blev avrättade i Iran och  även i andra länder.
Men jag har inte slutat att fundera.
 
 
(När ayatollah Koumeini  eftermånga stridigheter bildade den islamiska iranska republiken 1979 tvingades Shah och hans fru i landsflykt till Egypten och i Kairo avled Shah 1981. )
 
  • 1935 blev Persien till Iran som betyder ariernas land
  • "shah" är en titel för en persisk härskare
  • ordet shack har kommit till från "shah"
  • 1959 kallades åter landet Persien
  • 1979 återkom namnet Iran
 
 
Anette

Vilken fin berättelse om två unga människor från olika delar av världen.
Sorgligt att du inte kan få veta vad som hänt henne. :(

Svar: Ja, jag har kvar hennes foton ett par stycken och t.o.m. ett brevpapper jag fick i slutet av 60 -talet plus ett smycke. Jag undrar vad som hänt, lär inte få svarte, men det var en svårt tid att tvingas tillbaka till Iran och många trogna shahanhängare överlevde inte. Men jag var då när vi träffades så ung att politik och barn inte alls hörde ihop. Vi var just barn och sedan ungdomar barn och såta vänner förblev vi.
Ditte

Petra

Så vackra bilder! :)

Svar: Tack! Ja, visst vore det trevligt ibland att se jirden lite från ovan...
Ditte

Ruth i Virginia

Mycket, mycket intressant för mej. De fyra åren jag var i Sthlm, arbetade jag
för Irano Swedish Co., export-import firma; ett litet och mysigt kontor i en byggnad
som tidigare hade hyst tyska ambassaden. Jag handlade alla exportaffärer.
När min förlovning bröts, började jag tänka på,ds att jag skulle vilja jobba på vårt
kontor i Teheran. Började fråga försiktigt och fortsatte att tjata, så till slut sa vår
direktör "OK". Detta var 1950. Min syster sydde kläder åt mej, och jag var förberedd
på ett par år i Iran.

Sen hände Mossadegh. Coup d´etat!!! Oljefälten togs över och Reza Phalevi Shah
in Shah var i trouble. Firman kunde inte vara ansvarig för min säkerhet därnere, så
jag var kvar i Sthlm. MEN, vid den punkten hade jag beslutat mej för att jobba utomlands,
NÅNstans. Tillfället kom påsken 1951, då jag var hos min moster. Hennes makes bror
och svägerska hade sponsrat ett par svenska flickor i USA- Jag bad henne att fråga,
om dom möjligtvis skulle kunna tänka sej att sponsra mej. Svaret blev JA, och den
lilla snöbollen började rulla fortare och fortare, och 10 oktober 1951 gick jag ombord
m/s Gripsholm i Göteborgs hamn.

Jag tänker med fasa på att jag kunde ha blivit kär i en iranier och stannat där.
I burka och med ansiktet täckt - helt under kontroll av mannen (och män)
Gud välsigne Mossadegh!!!!

Svar: Vilken tur att du inte hamnade i Teheran! Jag blev medbjuden dit en sommar, men resan fick ställas in p.ga. oroligheter och säkert var det en mening med det. Vilken fantastisk historia Ruth! Ännu en gemensam nämnare på sätt och vis; Iran.
Och utomlands kom du och till USA. Vilken fantsstik historia du har och jag är så glad att du delger mig och alla som tittar in här delar av den. Tusen tack!
Ditte

Ruth i Virginia

Ditt möte med Shary och er vänskap är en rörande historia.
Man undrar - vad är det som gör, att det uppstår vänskap omdelbart?
Du var säkerligen viktig för henne just vid den tidpunkten.

Svar: Vi kom att bli viktiga för varandra och min mamma och hon fick också en väldigt fin kontakt. Sin egen mamma förlorade hon kontakten med då hon var liten Och internatskolevärlden i England var ganska hård. Och jag fortsätter att tänk på henne och har faktidkt kvar ett par foton av henne och saker jag fått. Fina minnen!
Ditte

Comsi Comsa



En fin berättelse, om du fortsätter söker så kanske du en dag får veta vad det blev av henne.... :-)

Kram ♥

Svar: Det är svårt att få svar eftersom Iran idag är ett så låst land och ambassaden i Stockholm absolut inte är positiva till de som en gång var vänner till Shahn och Faradiba. Men jag försöker på de vägar kag kan...Kram!
Ditte

TantGlad

Ja undra hur det gick för shary.
Förr så var vi ju inte van vid andra kulturer på samma sätt som i dag, och jag förstår att det var många saker du inte tänkte på, och som du tyckte var osvenskt.
Det var väldigt intressant att läsa om den här tiden. Vilken fin vänskap.

Nu får du ha en fin fortsatt dag, och tack för de fina bilder som harmonerar fint med din berättelse.

VARM KRAM!

Svar: Jag undrar också....Men kanske blev hon avrättad, många blev ju det. Ohc hon var iransk medborgare och haf´de iranskt pass och det böev säkert svårt att stanna kvar i Europa och få nya viseringar. En ny kultur hamnade jag i och då var ju detta ovanligt i Sverige. Och islam hade jag väl knappast hört talas om som 10 åring.
Stor, varm kram från mig och en solig terrass.
Ditte

wiolettan

Intressant och spännande det som du berättar här. Ett helt annat liv och en annan kultur, I dagens Sverige är det ju annorlunda, nu är det mera vanligt.
Det måste ha varit jobbigt att plötsligt så blev det ingen kontakt och breven kom tillbaka. Förstår att du undrar, jag undrar också. Vad hände med flickan?
Undrar om hon åkte ifrån London till sin pappa i Iran?
Tänk att du har bott i Solna och känner till Råstasjön, Lötsjön och tävlingen 2 sjöar runt. Sprungit den till och med, det är mer än jag har gjort. Däremot gått den sträckan otaliga gånger.
Ha det bra och varm kram till dig.

Svar: Jadå, jag känner till både Solna och Sundbyberg och har varit där mycket under årens lopp. Jag bodde i gamla Huvudsta från 1959 till 1970. Idag är ju både Solna och Sumpan förändrade med mycket nybyggnation, men sjöarna finns kvar. Mina föräldrar bodde sedan vid Jungfrudansen fram tills mamma avled 2002 och pappa blev sjuk i alzheimer 2004. När jag träffade den iranska flickan visste jag inte något om Iran mer än var det fanns på kartan. Men det var en minnesvärt möte och jag undrar fortfarande vad som hände henne och familjen.
Skickar soliga kramar och hälsningar till dig.
Ditte

Ama de casa

Hoppas du en dag får veta, och förhoppningsvis att ni kan få kontakt igen...

Svar: Jah hoppas! Men jag vet att många blev avrättade som hade varit shahtrogna när de återvände til Iran. Men vi var barn och politiken fanns inte hos oss när vi träffades. Kanske ses vi igen...
Ditte

Tove Olberg

Ditte! En sån fin och spännande berättelse om Shary och din vänskap. Möte med andra levnadsvanor och sätt att vara, ett sätt att upptäcka andra världar och sig själv också. Tack för lite historia om Sharys hemland också.
Att du sitter uppe bland sköna moln och gör återblickar är jättehärligt - som du säger i vår ålder kommer återblickar ständig. Där uppe får en översikt som sagt!
Härliga bilder - att drömma sig upp till!
Stor kram!

Svar: Jag skattar denna vänskap högt och insåg tidigta att likheterna är större bland oss människor än olikheterna. Åtminstone om man ser det från ett barns perspektiv. Visserligen hann vi bli uppemot de 20 åren innan våra vägar drastiskt skildes åt. Och när jag satt här bland molnen så blev detta så tydligt för mig. Jag tror även att återblickar för oss en bit framåt på vår resa genom livet.
Stor varm kram!
Ditte

Susjos

Vilken fin berättelse om vänskap! Vi har många iranska barnmorskor på mitt jobb, och det är tacksamt när man behöver tolkhjälp ibland när vi har patienter som inte kan svenska eller engelska. Men persiska är ju inte alls arabiska, så många gånger kan de inte tolka i alla fall.
Har också varit hemma hos en av de iranska barnmorskorna på middag, med just de där mörka tunga möblerna och persiska mattorna och fantastisk god mat med många röror, och säkert var det ris och kyckling också.
Må så gott!

Svar: Ja, vänskapen känner jag fortfarande och den finns inom mig. Och är man barn så är saker och ting ganska okomplicerade även om man ser olikheterna. De spelar liksom inte så stor roll för det är mötet och vänskapen som är viktigast. Spännande att du har flera iranska barmorskor hos dig och du får hojta till om någon heter Shary. Tror hennes riktiga namn var Goldsha eller Goldnash.
Dessa goda persiska röror och annan mat har jag smakat senare i livet, men minnena fråm barndomen är bara torr, kokt kyckling och ris.
Men denna vänskap präglade mitt sätt att se på saker och jag förstod ju att världen sträckte sig utanför Europa.
Terasshlsningar i den sena kvällen och med +20 är det njutbart klockan 23.
Ditte

Susjos

PS. 1960 så föddes jag ;-) DS.

Svar: Tänk så fort åren gått! Och jag har blivit "gammal". Men jag tror jag är ganska ung i sinnet.
Ditte

Annukka

Det är många fina människor som man förlorat kontakten med och undrar var de är idag. Härligt att du berättar på bloggen.

Svar: Visst är detta trist! Men jag vetatt situationen i Iran blev hård mot de som kände Shahn och jag har trots tappra försök inte fått veta något. Men jag har foton och några minnessaker kvar än idag.
Ditte

marga

Det var verkligen spännande att läsa om din bekantskap och vänskap med Shary. De levde annorlunda och det där med maten var inte lätt att förstå då. Hur mycket visste vi då rent allmänt? Vi som var små då hade i alla fall ingen aning. Så ledsamt att du inte fick kontakt igen. Man kan gissa varför. Undrar vad hon utsattes för. Ingen behaglig tanke. Kram!

Svar: Inte visste vi så mycket då om islam eller Iran. Jag visste i varje fall inget. Mamma kände ju till Faradiba, hon figurerade ju i olika modetidningar och så. Men i övrigt visste vi väl bara var Iran fanns på en karta och inte mer. Det är en obehaglig tanke vad Shary och familjen kan ha utsatts för och jag har tänkt den.
Men vår väskap finns för alltid kvar inom mig. Jag har kvar ett par foton, smycken och brevpapper som jag fått kvar i mina gömmor. Och där får de stanna.
Kramar från en ljummmen kväll. Sitter ute på terrassen och njuter i +20 grader och klockan är snart 23.
Ditte

Ami

Vilken spännande och gripande berättelse!
Jag hoppas att du en dag får klarhet i vad som hände din vän!
Kram

Svar: Minnena finns kvar och väldigt tydliga. Jag har inte gett upp att få veta men Iran är inget öppet land så det försvårar. Men jag är en envis typ...Tror kanske inte att hon fick leva i " mullornas " Iran. Kram!
Ditte

BP

Tänk vad ett fint skirt moln uppe på en rosa himmel kan göra. Vilket fint minne du skildrat åsså kunde jag läsa en "bonuskommentar" av Ruth i Virginia också.

Tänk att du som tioåring fick chansen att lära känna en persisk familj. "Kulturkrockar" av det slaget formar en människa på ett äldigt positivt sätt tycker jag.

Å självklart har du gjort allt för att hitta Shary antar jag. Du har väl letat på alla sociala medier förstås.

Svar: Visst kan dessa skira moln låta en upptäcka och se saker på nytt. Och jag blev också så glad över Ruths kommentar, tänk att hon var på väg till Iran. Men jag är glad för att det blev USA i stället.
Jag var ju barn när Shary och jag möttes och vi hann bli vuxna, i varje fall 18 år, innan vi förlorade varandra.
Men nu gav du mig ett tips. Jag har ju inte Facebook men har vänner och döttrar som har det och givetvis ska jag försöka leta där. Jag har ju några foton, dock gamla, men kanske kan de hjälpa. Annat har jag prövat och Irans ambassad har aldrig varit vänligt inställd till att försöka hjälpa till. Där vet man säkert vad som hänt familjen, men var man vän till Shah och Faradiba så var det inte alls bra. Jag var ju barn när vi träffades och då var det här med religion inte i fokus. Jag visste inte ens att islam fanns. Men barn möter barn och det är ganska okomplicerat.
Ditte

Susan

Hola! Vilken vacker historia!
Kram//Susan & Jörgen

Svar: Ja, vacker och sorgesam för jag tror inte att Shary fick leva så länge . Men jag vet ju inte ... Kram från oss på terrassen och +20 nu sent i kväll.
Ditte

Kersti

Vilka vackra bilder. Tack för din fina historia, jag förstår verkligen att du undrar vad som hände Shary. Nu gör vi andra det också :)
Kram

Svar: Jag kommer att fortsätta söka men tyvärr är jag inte hoppfull. Men jag gläds åt att vi möttes och allt vi kunde dela och all kunskap jag fick. Kram!
Ditte

FREEDOMtravel

Vilket möte och vilken berättelse! Jag får rysningar! Undrar vad som hände...

Svar: Detta var ett verkligt möte och jag förstod inte detta förrän i vuxen ålder. Men att som 10 åring få tillgång till en helt annan kultur var inte vanligt i början av 60 talet och en kultur som var så olik min egen. Tyvärr är jag inte så hoppfull om att Shary överlevde mullornas Iran.
Ditte

Lili

Vilken vacker berättelse, jag blir så otroligt berörd! Fint ackompanjerat med bilderna också. Hoppas du en dag får veta svaret på vad som hände flickan, det värsta är ju att inte ha svar. Fast samtidigt, utan svar kan man fortfarande ha hopp och det är förstås fint. Så det beror helt och hållet på hur man ser det, perspektiv, ja :)

Intressant att läsa om Solna på 60-talet, för övrigt. Jag har själv bott i både Solna och Sundbyberg så det är spännande att höra om hur annorlunda det var då.

Svar: Jag tänker mycket på den här tiden och hur ett möte mellan två barn från helt olika kulturer växte till en vänskap som höll i sig i många år. Jag har försökt ta reda på svaret, men ännu inte lyckats och den Iranska ambassaden som nog vet vill inte berätta. Tidern ahar ändrats så mycket och religion har blivit en maktfaktor. Men så sant, för vet jag inte kan jag hoppas. Och det gör jag.
Vad roligt att du också bott i Solna. I Sumpan har jag aldrig bott men varit där väldigt mycket. Så annorlunda idag mot hur det var. Men det är tidens anda...
Ditte

Marja

Fint avstamp till din fantastiska berättelse om vänskap och kulturskillnader. Barn har inga fördomar i bagaget och kan verkligen se över gränserna. Fint att ni höll kontakten så länge.
Dina bilder är helt otroliga... den turkosa och rosa himlen över det blå havet, det fjäderlätta molnet och den gula solnedgången... alla tre kunde bli underbart vackra tavlor.
Kram! :)

Svar: Tack Marja! Vad roligt att du tyckte om fotona. Jag kände mig som om jag satt där uppe och tittade ner på jorden och fick en så tydlig överblick på saker och ting. Tyvärr såg jag inga svar på Sharys försvinnande ur mitt liv men jag grbblar då och då på vad som hände. Och i barns vänskap finns det nog bara möjligheter, men den att min vän skulle försvinna spårlöst, den möjligheten fanns inte. Kram!
Ditte

Znogge

Så fint du skriver om er vänskap! Inledningen på texten gör att man bara vill läsa vidare. Jag förstår att du undrar vad som hände med henne och hennes familj. Tyvärr så försvann många bara...

Kram

Svar: Det är just försvinnandet som skeddde så plötsligt som blev så svårt att förstå och fortfarande är det. Och någon har svaren men de komme rkanske inte bli tillgängliga för mig. Många försvann ju helt spårlöst. Kram!
Ditte

Torrebloggen

Vilken vacker berättelse om vänskapen mellan dig och Shary.
Jag förstår att du funderar och undrar vad som hände.
Hoppas du får svar på dina frågor!
Kram!

Svar: Vänskap är betydelsefull och den här kom att bli speciell. Två kulturer möttes och vår vänskap bestod under många år. Funderar på vad som hänt Shary och hennes familj det gör jag och jag tror att svaren finns, men kanske inte för mig.
Kram!
Ditte

Mia

Vilken fin historia att ha med sig in i vuxenlivet. Jag förstår verkligen att du många gånger undrat. Det är så förunderligt det där med möten och vänskap under olika faser i livet. Betydelsen de har där och då, och sedan kanske aldrig ses eller höras mer. Men vad vet man ...? På något sätt finns de ändå alltid med en och fortsätter att kännas lika betydelsefulla Det är något fint tycker jag.
Livet hos dig framstår ju verkligen som färgglatt - även sedan vi lämnat den orangea eran - mitt i karnevalståg och härliga lavendelkantade vägar längs med det stora blå.
Jag önskar dig en riktigt fin helg!
Kram

Svar: Jga bär med mig min och Sharys vänskap i hjärtat och just när jag i tankarna befann mig där upp bland molnen så var det många tankar som flög genom huvudet och minnenna av Shary blev väldigt påtagliga. Och jag fortsätter att undra vad som hände henne. Svaren finns förstås men troligen inte tillgängliga för mig. Många försvann spårlöst i Iran under dessa år. Vi har det väldigt bra här och dagarna är både färgglada och givande.
Jag önskar dig ocksp en fin helg.
Kram!
Ditte

Fia

Så spännande att komma i kontakt men en annan kultur och att få använda engelska "på riktigt" vid 10 års ålder! Vid den tiden var det ju ovanligare än idag! Så fin vänskap det utvecklades till och så sorgligt att du inte kan få veta vad som hände!
PS apropå FarahDiba! När jag var liten hade vi en katt med samma pagelugg som Shahens hustru. Katten fick namnet efter henne med smeknamnet Diba.
Igår promenerade vi till stan och såg filmen om Ove. 10 km t o r. Barmark. Just nu lätt snöfall!
Vi önskar er en underbar fredag!

Svar: Det var ju ovanligt så här helt i början av 60 -talet med vänner som kom från länder utanför Europa. Men jag tänker på så mycket jag lärde mig inom olika områden och så roligt vi hade. Kul att ni ade en katt vid namn Diba. Fint namn!
Bra promenad ni fick, verkligen. Och hoppas ni gillade "Ove".
Idag pågår semmelbak här och det blir semmelkalas här klockan 14. Men tyvärr är solen ledig just nu, men det är +20 så det är ok.
Stor kram till er från oss.
Ditte

N

Superfina bilder!

Svar: Tack! Vad glad jag blir!
Ditte

Decdia

Tänk vad underbart om du hade kunnat hitta henne igen!

Svar: Ja, visst vore det fantastiskt! Jag har inte helt gett upp ännu.
Ditte

Veiken

Oh så väl jag minns den stilige shahen hans vackra Soraya som tyvärr inte fick några barn och som efterträddes av Farah Diba. Oj det var som en saga alltihop!
Man kan bara hoppas att din saga får ett lyckligt slut och att du får veta vad som hände din vän! Kramar

Svar: Jadå, jag minns också Soraya....Jag hoppas förstås att min saga får ett lycklogt slut, för det tycker jag att sagor ska ha.Men här är jag inte så hoppfull längre. Tvärr!Kram!
Ditte

Anna Gustafsson

så intressant Ditte, vilken historia, tänk om ni kunde få kontakt igen, att hon finns kvar på jorden....
Kram från Kungsviken

Svar: Detta blev en fin vänskap som betydde mycket och gör så fortfarade, men jag tror inte chanserna att Shary finns i livet idag är så stora. Men hoppas gör jag. Stor kram! Tänker ofta på dig!
Ditte


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: