"Jag är inte rädd för att flyga"... Mitt värsta reseminne

    
Mitt förhållande till resor är och har i princip nästan alltid varit positivt, men det finns ett par undantag och ett av dem har påverkat mig rejält.
 
 
Att flyga kan vara påverkbart av många faktorer och där väder och vind  spelar en stor roll.  Under årens lopp har det blivit många flygresor och de flesta har passerat utan vidare på eller åverkan. Men särskilt en flygresa satte långvariga spår i mitt resande,
Det var i samband med påsk i början av 1990 talet och vi, inklusive döttrarna på 10 år, hade rest Stockholm -  New York, med ett stopp där på några dagar. Nästa etapp blev New York- Houston, Texas, där vi bytte plan för  vidare resa mot Los Angeles. Tanken var att efter några dagars stopp fortsätta till Honolulu, Hawaii.
Men! VI befinner oss i luften över Texas, vi är trötta och försöker sova. Plötsligt skakar det stora planet till och tappar flera kilometer i meter i höjd. Det bara faller rakt ner. 
Vår ena dotter som just somnat i ett par säten framför oss far upp i luften, drink och matvagnar hoppar och en dam faller ut från toaletten. Matbrickor försvinner åt olika håll- Min rädsla är total.
 Jag känner paniken komma och stoppar på mig pengar och pass....Varför vet jag inte. Att planet är på väg att störta är den tanke som far genom huvudet. Flygpersonalen syns inte till (fullt förståligt eftersom de säkert spänt fast sig) och ingen information kommer från kaptenen.
Jag minns inte hur länge det pågår.
Men så småningom kommer information från kaptenen och flygpersonalen går runt, lugnar och förklarar.
Fenomenet heter clear air turbulence och kan uppträda när det är helt molnfritt och klar sikt och kan därför inte upptäckas på en väderradar och följaktligen kan inte flygpersonalen heller varsko passagerarna.
Clear air turbulence uppstår då luftströmmar rör sig i olika hastigheter och möts på mellan 7000 och 12000 meters höjd i form av jetströmmar.
Även om det känns otäckt att uppleva skakningar och att planet hastigt sjunker långt, så är flygplan konstruerade för att klara stora påfrestningar, det vet jag förnuftsmässigt
Men just då, i denna stund, kan jag inte ta in det förnuftsmässiga tänkandet. Det är känslan av rädsla som styr.  
I den här situationen skulle vi föräldrar också försöka var lugna för att inte oroa barnen.
Tror inte vi lyckades så där jättebra...
Visst reagerade också döttrarna med oro och den varierande.
Det hela var över på kanske 15 minuter, men det var långa minuter.
Landningen i Los Angeles gick bra, men vi bestämde oss för att skjuta upp den tänkta resan till Hawaii till följande sommar. Ett klokt val och vi hade en behaglig semester i Redondo Beach, strax utanför L.A.  och hann upptäcka staden och alla attraktioner.
Resan hem? Jo tack, den gick bra. Men en del av min flygrädsla finns kvar än idag, trots många långflygningar, men jag har tränat på att hantera den så oftast är jag inte rädd för att flyga.
(Vill sända ett  tack till personal på SAS och Finnair som på flygningar till Peking stöttat och hjälpt mig när jag flugut "ensam" och när de sett att rädslan kommit.
Jag har gjort framsteg och behöver nu inte meddela personalen att jag är flygrädd, vilket jag gjorde i flera år efter incidenten över Texas.)
 
Dagens utmaning från Svenska Resebloggar
är "Mitt värsta reseminne" och ni har just läst mitt.
 
 
 
 
 
 
 
Decdia

Jag har börjat tycka det är lite läskigt precis vid landning och lyft, men jag tröstar mig själv med att om det går åt skogen så går det i alla fall fort. Haha!

Svar: Jodå, förnuftsmässigt är jag med på det. Men blir set skumpigt vid start, landning och uppe i luften vill jag veta vad det beor på. Och kommer det ingen info så frågar jag, Men jag har hela tiden fortsatt att flyga efter att den här "djupdykningen" skedde och med hjälp av andra, bl.a flygpersonal.
Ditte

Comsi Comsa



Jösses, ja den skräcken på en flygning har jag också varit med om.

Stor kram fina du ♥

Svar: Ja, då vet du precis....Stor kram till dig.
Ditte

Ghugge

Du är ju fenomenal som inte låter rädslan ta över utan reser och flyger så mycket som du gör! Starkt tycker jag!👌Kram!

Svar: Numer har jag genom att flyga mycket övervunnit rädslan, och med hjälo av andra, men jag vill ha info om det är oro i luften. Och oftast lämnas det förklaringar, men inte alltid och då frågar jag...Krävande passagerare. Kram!
Ditte

Musikanta

Jag har varit väldigt flygrädd men det har blivit bättre med åren. Har som väl är aldrig råkat ut för något så hemskt som det du varit med om. Jag vet inte om jag någonsin skulle flugit efter det. När det hoppar och skakar lite brukar jag trösta mig med att titta på flygvärdinnorna som går omkring hur lugnt som helst och tänker att det kan väl inte vara någon fara då. Men jag känner obehag varje gång man anmodas att sätta på sig säkerhetsbältet.
Kram från Ingrid

Svar: Just vid vår incident såg personalen själva oroliga ut...Annars brkar jag också titta på dem. Hjälper! Jag vill helst ha lugna flygningar och bra info. Men jag har fortsatt flyga trots incidenten, men med fjärilar i magen.
Nu är det mycket bättre, i princip bra.
Kram!
Ditte

Veiken

Jag har haft ett rejält fall en gång, fast inte så häftigt som ni fick uppleva. Min flygrädsla har hållit sig på ett annat plan. Vem, vilka finns ombord?? Det är efter nine-eleven! Numera tär jag inte alls orolig! Ditt minne är verkligen ett "värstingminne" Kramar

Svar: Nu kan jag också grunna över vilka andra passagerare som finns med...Men jag blir orolig om det är åska eller turbulens och särskilt om det inte informeras. Att flyga är ju praktiskt, men jag vet hur orolig jag var då jag flög ensam (inte i planet...) till Peking. Men bra personal ombord är guld värda. Kram!
Ditte

moi

Gudskelov har jag aldrig varit med om en sån flygresa! Förstår att det har satt sina spår.
Trots min enorma svindel har jag inga problem med att flyga, det är liksom FÖR högt.
Däremot ogillar jag att jag alltid får så himla ont i öronen när det är dags att starta eller landa.
Kram

Svar: För min del satt rädslan för att flyga i säkert 15 år efter denna incident. Men jag gjorde det ändå och med bra hjälp från personal ombord när jag inte hade sällskap. Även idag vill jag ha info om kapten/styrman ser något oväder på gång eller veta varför planet beter sig på ett visst sätt. Kontroll, kan det också kanske kallas.
Trist att du får ont i öronen när du flyger, för ofta idag finns det ju bar tryckabiner. Kan öronproppar hjälpa?
Kram!
Ditte

Veiken

Svar: Diskussinonen om vår resa går hög på FB mellan "barnen" som var med på den resan! Dom minns! Kram

Svar: Jag kan förstå det. Och jag känner igen detta med kö på autobahn och bilsemester...Dock före barnen kom. Kram!
Ditte

Josefin Nilsson

Usch vad obehagligt! Jag hatar att flyga för att jag är så rädd för att störta och är otroligt glad över att jag aldrig har varit med om en händelse som den du beskriver.

Svar: Obehagligt var det! Men jag har hela tiden, även med rädsla, fortsatt att flyga för annars hade jag inte kunnat fortsätta att resa så långt och så mycket. Hjälp har jag fått av bra flygpersonal och anhöriga om de varit med. Jag kan också nämna att om jag hamnat bredvid en flygrädd person i stolen bredvid så har jag varit stöttande och till hjälp...
Ditte

Znogge

När jag flög till Ibiza blev det ett elfel vilket kändes sådär... Husse sitter fastspänd hela resan just med tanke på turbulensen. Nåja, man får försöka ta det med hyfsad ro...

Kram

Svar: Jo, det hade jag gjort alla år innan. Men detta var utöver det vanliga....Och jag är inte direkt lättoroad....Milt sagt. Men tiden läker alla sår. Och ibland tar det lång tid.
Kram!
Ditte

Ami

Nej, fy så hemskt! Vilken skräckupplevelse det måste ha varit!
Ska nog inte låta Patrik läsa detta inlägg ;)
Kram

Svar: Nej, håll detta borta från Patrik. Men jag fick ju hjälp av fantastisk personal när jag flög ensam på långresor. Och nu vet du varför jag förstår Patrik.....Kram!
Ditte

Mikael Samuelsson

Hej Ditte!

Det är din gamla kollega från Beijing här! Hoppas allt är bra med dig, var nästan 7 år sedan nu. Har sedan drygt en månad sedan blivit Stockhomare, arbetar som analytiker på DHL i Bergshamra. Tänkte att det nu, bättre sent än aldrig, är dags för en espresso och en middag någon dag? :-) Jag har 0703689594. Du kan väl skicka över ett meddelande där eller på mailen; mikael.samuelsson(at)mac.com så kanske vi kan styra ihop något!

Kram Mikael

Svar: Hej Mikael!Välkommen till Stockholm! Vad roligt att höra från dig! Visst är det dags för en ny espresso! Var länge sedan jag fick prova den du gjorde i Peking både med specialimporterat kaffe och apparat. Minnesvärt! Ja, det finns mycket att minnas....Ler!
Jag hör av mig i början av nästa vecka. Vi har mycket att ta igen...
Stor kram!
Ditte

Fia

Exakt samma hände mig strax innan en landning i Washington för flera år sedan. Efter säkert en kvart med gnölande och rusande motor och hisnande berg-och dalbana, kom beskedet att vi kommit för nära ett annat plan! Ingen aning om hur allvarligt detta kan ha varit, men vilken lättnad när vi slutligen landade!
Det var samma år som vulkanen på Island spydde lava och jag blev därför "fast" 4 dagar extra i USA. En minnesvärd och litet obehaglig resa, men det har inte påverkat min reslust!
Kram
Fia

Svar: Skönt att du inte blev påverkad, men det blev jag. Att bara falla flera km helt utan förvarning och tro att planet skulle störta var en upplevelse jag gärna varit utan. Men rest har jag ju fortsatt med...Minns också vulkanen på Island för vi hade vänner hos oss i Peking som fick tillbringa extra dagar dels på Pekings flygplats, på hotell och seda i Moskva utan hotell....
Kram!
Ditte

Eva`s blogg

God morgon vännen ....ja du det lät inte roligt alls så jag förstår din känsla har själv oxå en reseupplevelse som är så hemsk. Det sitter liksom kvar även om man fortsätter att resa för det kan jag inte sluta med ....tack för du delar med dig av denna upplevelsen och jag hoppas du får en skön fredag kram

Svar: God morgon! Detta var obehagligt men händelsen har ändå inte fått mig att avstå vare sig att flyga eller att resa. Och det är likadant för dig....Men att flyga är ju betydligt säkrare än att åka bil. Tryggt att veta. Önksar dig också en trevlig fredag.
Kram!
Ditte

Ann-Kristin

Vill inte läsa om otäcka flygminnen för då kanske jag blir flygrädd.
Kram/A-K

Svar: Detta var nog en ovanlig företeelse och numer går det bra med flygningen och den tidigare rädslan harinte hindrat mig från att vare sig att resa eller flyga. Kram!
Ditte

Tove Olberg

Å du milde tid - omilde menar jag. Hjälplöst blir min tanke och känsla - ångesten far i en luftgrop..
Det är bra att utmana sina rädslor precis som du gjort! Mycket bra jobbat! Krävs mod och styrka.Och att tala om det för personalen - och dela med oss! Tack för det Ditte!
Stor kram!

Svar: Det var verkligen omilt och bara att vänta och se vad so skulle hända utan att kunna påverka något. Men rädslan har jag jobbat med under flera år och den har inte fått hindra mig från vare sig att resa eller flyga. Minns första gången jag ensam åkte till Peking ca 15 år efter detta var jag verkligen orolig. Ovärderlig hjälp av SAS personal i planet hjälpte mycket. Har jag sedan suttit bredvid någon i ett plan som varit flygrädd så har jag vatit ett bra stöd.
Stor kram till dig också.
Ditte

Torrebloggen

Fy så hemskt!
Kram!

Svar: Det var en märklig upplevelse och det tog tid att lomma över rädslan.Kram!
Ditte

Ama de casa

Fy vad läskigt!

Ja, "väderfenomen" verkar ställa till det för turismen till Hawaii. Det var ju en orkan som stoppade oss ifjol. Men vi åkte i år istället :-)

Svar: Minns verkligen ovädret ni var med om i Mexiko! En förfärlig historia. Och Hawaii blev det ju så småningom.
Vi kom också dit, men året efter på sommaren. Och då blev det en lång resa i USA.
Ditte

Hanna

Åh, fy vilken resa! Jag inbillar mig att jag inte har någon flygrädsla, men så fort planet rister till lite så blir jag vettskrämd......

Svar: Ja, jag var rädd och det satt i länge och rädslan har inte hindrat mig från att fortsätta att resa. Men än idag får jag ngot oroligt i blicken om det börjar skaka och kaptenen inte berättar varför. Så du är inte ensam...
Ditte

Geddfish

Fy, så hemskt!!!
När min väninna och jag flög till Thailand i mars 2013 hade vi jätteskakningar i planet.
Då blev jag något rädd, annars är jag inte harig av mig, däremot är väninnan det.
Kram ♥

Svar: Just när man åker långt så tror jag det är extra känsligt med oväder. Blir ju lång tid i luften och mer kan hända. Men å andra sidan är dte farligare att vara ute på vägarna med bil än att vara i luften. Enligt förståndet...Skönt att din rädsla var snabbt övergående.
Harig är jag inte i vanliga fall och numer går det bra att flyga och även lnga sträckor.
Kram!
Ditte

Anette

Usch, vilken resa. Jag har aldrig varit flygrädd men en sån flygtur skrämmer nog de flesta. Tufft att du fortsatt flyga många gånger efter det.

Svar: Läskigt var det och rädslan satt i länge, men den hindrade mig inte från att flyga vidare. Jag tränade idogt...
Ditte

Marja

Jag är allmänt flygrädd och en del beror på min klaustrofobi. Jag kan plötsligt få för mig att jag vill gå ut... Det längsta jag har flugit är till Kreta och något längre tror jag inte att jag klarar av. Något allvarligt 'tillbud' har jag aldrig varit med om, lite turbulens bara.
Ha en skön helg! Kram! :)

Svar: MIn flygrädsla har nog gått över men jag kan fortfarande bli oroad om det blir mycket turbulens under en resa eller ett rejält åskväder. Bra gjort att du ändå tog dig förbi rädslan och flög till Kreta.
Kram!
Ditte

Annukka

Bra att veta att sådant kan hända...

Svar: Absolut! Jag visste det inte då. Men nu så...
Ditte

Bosse Lidén

Vilken tur att jag vet att Ditte bloggar hösten 2015 för då måste hon vara i livet. :) Det lät läbbigt, men samtidigt intressant att läsa här i stolen framför datorn. Jag vill ge dig en eloge till att du klarat av att hantera det efteråt. Många som inte absolut måste flyga skulle mycket väl bestämt sig för att aldrig sätta sig i ett flygplan igen. Min personliga åsikt är att man måste upp igen i luften så fort som möjligt. För mig handlar det om ålder och mognad. När jag flög första gången som femtonåring råkade vi ut för ett busväder. Jag tyckte det var som att åka berg-och-dal-banan på Liseberg och älskade turen, trots att andra i omgivningen såg bleka ut. Jag gick inte så långt så att jag skrek högt av förtjusning. Då kanske det slutat illa av andra skäl. Hade jag råkat ut för det i nutid när jag är.... vad är jag.. tjugosex plus. :) skulle jag haft problem att göra om en tur till. Ärligt talat slutade vi att åka iväg långt med färjor efter Estonia. Vi hade köpt biljetter och skulle åkt iväg några veckor efteråt. Det avstod vi från och de tankarna höll i sig väldigt länge. Kram Bosse som växt upp. (lite)

Svar: Denna fasansfulla katastrof med Estonia har gjort att jag är försiktig med båtturer och vill avsolut vid övernattningar ha en hytt högt upp i fartyget. Och vid hårt väder åker jag helst inte. Efter Estonia går alla båtarna över Östersjön i "grupp" och det oavsett väder. Gäller både till Åland, Åbo, Helsingfors och Tallin. Rederierna hjälps åt. Skönt att du inte blev avskräckt efter din resa, men du var ju ung och kanske är det mindre skrämmande då. Säkert tur att du inte skrek av förtjusning....
Jag gav ganska snart ut igen på flygningar trots att jag var rädd. Och även idag vid turbulens bleknar jag. Men jag flyger...
Kram!
Ditte


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: