"Minnenas television" i brevform

    
Stockholm bjuder på regn idag också, en världslig sak, för jämfört med allt elände som pågår runt om i världen så är lite regn hos oss bara småtrist och inget annat.
Lite luft och en promenad ville jag ha, så det blev alldeles lagom med en vända till mina föräldrars grav på Solna kyrkogård för att plantera lite påskblommor. ( Det ser lite tomt ut till höger, men påskliljr som planterades förra året är på väg upp....)
Det blir ett långt inlägg idag, kanske alltför långt, men "Minnenas Television" har pågått i i min hjärna samtidigt som "Här är ditt liv". Lite rörigt med andra ord.
(Kanske har jag publicerat ett liknande inlägg tidigare, hittade det i varje fall inte och om någon känner igen texten, så bjuder jag på det.)
 
 
 Ofta ser jag framåt men ibland hamnar jag tillbaka i "minnenas television" och kan då se delar av mitt liv passera revy. Min mamma avled i december 2002, 85 år gammal och mentalt väldigt pigg, men kroppen orkade inte med. I samband med hennes begravning skrev jag ett brev, men tyvärr så hittar jag det inte. Jag vet att jag läste det i somras, men nu är det åtminstone temporärt borta i mina gömmor. Men mamma hade humor in i det sista. Hon avled den 11 december på Karolinska sjukhuset  och vi hann tillsammans se Nobelfesten kvällen innan. Hon ville ju se alla vackra klänningar...
 
Den 5/5 -1991, pappa och mamma. Pappa fyller 70 år och vi firar med hela hans släkt,
på Kinnekulle i Västergötland. 
 
Pappa avled i december 2005 efter några svåra år av sin sjukdom, alzheimer, och det var illa att se honom tyna bort på sitt äldreboende i Solna ochh jag kan bli ledsen bara jag tänker på äldrevården....Inte hjälpte det att jag tillsammans med många av hans vänner kämpade för en dräglig tillvaro för honom. Vi gjprde vårt bästa och mer kunde vi aldrig göra, men det räckte inte....
Pappas brev som jag skrev i samband med hans begravning har jag kvar och jag läser det då och då, särskilt när jag varit på kyrkogården.
 
(Detta foto, taget av en god vän Anders Holmström,
hade jag framför mig när jag läste mitt brev på begravningen på Karlbergs slott)
 
                                                                               Kära pappa!
Så är den dagen kommen då det är dags att säja farväl. Ja, du ska veta att det inte är lätt och vi har följts åt länge. Du blev 84 år och många av de åren pappa, har vi upplevt  mycket tillsammans.
Dessa minnen kommer jag alltid att bära med mig. Tänk, julen 1952 och jag var 3 år. Du gav mig en bob, en träkälke med medar, i julklapp. Jag var så glad. Men det fanns ingen snö.
Jag ville förstås genast prova min julklapp och vem, om inte du pappa, var beredd att på julaftons kväll ge sig ut i mörkret. Du knöt fast kälken på cykeln och trampade på allt du kunde. Jag njöt av farten och ropade fortare pappa, kan du inte köra fortare. Du trampade så svetten lackade och det slog gnistor under medarna på de snöfria gatorna.
 Något år senare var det dags för oss att tillbringa tid i Norge, på Jörstadmoen utanför  Lillehammer. Du arbetade där på regementet under flera somrar. Vilken härlig tid!
Tänk alla mornar vi blev väckta av trumpetsolo. Minns du alla våra vänner och allt roligt vi hade.
Jag minns att jag levde livets glada dagar som barn i denna ”lägermiljö” och blev ofta hemskjutsad på cykel av någon major eller överste vid lunch och middagstid. Bra var det för annars hade mina små korta ben aldrig hunnit hem i tid. Och punktlighet var viktigt för dig.
 
Åren gick och 1959 flyttade mamma och jag från Töreboda i Västergötland till Solna. Då hade du redan jobbat på Karlberg några år. Jag visste inte vad du arbetade med, men förstod att det var något med det militära, men i övrigt visst jag inget. 
Jag kommer ihåg mitt första möte med Karlberg och du tog med mig dit. För mig som kom från landet, var det ju ett riktigt slott!  Överste Anders Grafström var chef och jag vet pappa att du var lite orolig när jag fick lov av farbror Anders att ”springa runt” och upptäcka de olika salarna.
Du visste att jag hade mycket spring i benen, pigg på att upptäcka och uppleva nya saker  Detta var mitt första möte med Karlberg och det skulle inte bli det sista.
Och  julottorna! ”Farbror Hans” Åkerhielm var präst och efteråt serverades kaffet här i Rikssalen på karlberg och långdansen blev avslutning.
Jullekar var inte din starka sida och inte min heller. Så lika vi var!
Tänk vad mycket roligt vi haft just på Karlberg. Min studentfest hade vi här 1968, så stolt du var den dagen.
Din avskedsfest/pensionsfest hade vi här när du skulle gå i pension och helt oväntat  blev kidnappad från Karlstad och fördes till Karlberg där det blev en stor show, ”Här har du ditt liv”.
Hela ditt liv kom i dagen, mycket där som jag inte visste, och många inbjudna gäster från när och fjärran deltog.  Du har verkligenhelt levt ett spännande och innehållsrikt liv.  Vad mycket nytt jag fick veta om dig!
Denna fantastiska tillställning på Karlberg som dina vänner anordnade med över 100 gäster, kom att förbli ett glatt minne genom åren. 
Karlberg var ju ditt andra hem. Dina barnbarn, Liv och Helen, döptes här i slottskapellet 1981, av farbror Hans, som du lärde känna under Finska Vinterkriget redan 1939. ( Hovpredikant Hans Åkerhielm var även slottspastor på Karlberg)
 
Tänk så fort tiden gått, flickorna är vuxna och era upplevelser tillsammans finns kvar i minnet.
Det känns inte som om det var så länge sen du sprang med flickorna på axlarna uppför backen på landet när de var små eller när du i Waxholm beställde de största glassarna som gick att få få, gärna med jordgubbssmak, för det gillade du själv och du hjälpte gärna till om det blev något kvar. 
Idrott pappa, hade vi som ett stort, gemensamt intresse. Jag kommer ihåg hur glad du var den dag då jag fick beskedet att jag kommit in på GIH, Gymnastik och Idrottshögskoman. Du var nog gladare än vad jag själv var! Och jag har haft både glädje och nytta av den utbildningen, även om jag senare i livet valde en annan lärarbana.
 
Kommer du ihåg alla politiska diskussioner vi haft? Jag tyckte ibland att du levde i det förgångna. Du var så fast i alla dina minnen från krigen. Kunde du inte se att världen förändrades? Nej, jag tror nog inte att du kunde det. Och nu så här efteråt, vill jag medge, att det har den nog inte. Det krigas även idag och det kvarstår många orättvisor. Du var en sann idealist pappa, du kämpade för det du trodde på; en bättre värld utan förtryck. Det har jag förstått långt senare.
 
Vi har gjort flera resor tillsammans och alltid har det varit roligt och lättsamt att resa med dig. Du hade liksom inga krav på något. Allt var bra! Språk, förutom svenska och norska, var inte din starka sida, men du gjorde dig ändå förstådd överallt.
Du kom alltid på något sätt i samspråk med alla och envar och hade vänner i alla världsdelar.
Ett minne från en resa finns så tydligt kvar hos mi, från Korsica. Jag förstod som 13 åring aldrig varför alla ställde sig upp i matsalen på hotellet när du kom in. Långt senare berättade du för mig att det kanske kunde bero på det lilla röda band du hade på kavajen. ( den franska Hederslegionen) Men du glömde berätta varför du fått den... Så typiskt! Svaret fick jag veta långt senare.
Ja pappa, du har haft ett innehållsrikt liv och ALLTID kämpat för det du trott på och det du tyckte var rätt och jag tror nog jag ärvt en del av det. Du gjorde aldrig något för egen vinning!
Din sjukdom var svår. Vi visste att du inte kunde bli frisk, men du kämpade så hårt. Och det hade du gjort mången gång förr.
Du behöll din humor och var så glad över att få besök, kort och brev. Du krävde ingenting och var alltid så ödmjuk.
Men även för en kämpe som dig tog livet slut och din kamp var över. Det var tungt att se dig den sista tiden ska du veta men hela tiden fanns godheten kvar i dina ljusblå ögon.
Pappa, du är Beundrad- Respekterad och Saknad
Tack för att du var min pappa, och våra döttrars morfar.
Jag älskar dig!
Kram Benedikte
Undrar om någon ser vem som sitter två från vänster, pappa sitter bredvid till höger.
Fjällmarsch på två veckor i Lappland ägde rum mend boende ett antal nätter i snöbivack.
Foto; Sten Bråkenhielm.
 
Sommarrövning, vet inte var, men jag kan nämna att det är samma person
som finns till vänster här i bild också. Pappa instruerar och står till höger.
(Fotografen är för mig okänd)
 
 (Inlägg nr 23 i #blogg100)
 
 
 
 
 
 
Eva`s blogg

Ditte ...du berör mig med ditt varma skrivande om din barndom och din fina pappa, en pappa är alltid en pappa kanske för att jag oxå förlorat min...så klart kommer du i håg era fina resor och allt som han gjort för dig, va roligt att du fick reda på mer än du visste och då bra saker. Han sitter säkert på ett litet moln & tittar ner och säger till sig själv, vilken fin dotter jag har och att hedrar mig och våra minnen på detta otroligt varma vis gör ju vilken pappa som helst stolt....kan ju inte läsa utan att mina ögon tårar sig ...stor kram till dig min fina blogg vän ta hand om dig :)

Svar: Tack för dina fina ord, de tar jag med mig. Vi hann med mycket under vårt liv tillsammans och många erfarenheter bär jag med mig. Och så många skratt och tokigheter vi hittat på genom åren och en pappa som alltid funnits där för mig, även om inte alltid fysiskt.
Tag hand om dig också.
Stor kram från mig.

Pappa och jag hade en särskild kontakt, men jag var inte alltid överens med honom i tankarna som ung. Antar att det är så det är att frigöra sig.
Ditte

Ghugge

Hej Ditte! Så fint du skrivit om dina båda föräldrar men brevet till din pappa får håret på mina armar att resa sig. Slutet gör faktiskt att det kommer en liten tår i ögonvrån men inte bara av sorg utan också av någon sorts glädje över din fina pappa. Hade själv en ovanligt fin kontakt med min pappa som jag skulle beskriva på många sätt och vis likadant men naturligtvis hade han ett annat livsöde. Känner så väl igen mig i att man vill mestadels leva i nuet men tror ändock att det är bra med tillbakablickar och fina minnen kan ingen ta ifrån oss. Kram fina bloggvän och tack för allt vackert du delar med dig.
Ps.Tycker att det du berättade om kälken nog är det mest kärleksfulla jag hört på länge, så fint och samtidigt mycket roligt.

Svar: Tack för dina fina ord. Kälkturen kan jag minnas än idag... och le. Och envis var jag ju redan då. Så fint att höra att du också haft en så god kontakt med din pappa och vår uppväxt är ju en del av vår historia. Och jag är nog väldigt räglad av främst min pappa men även mamma. Har ju inga syskon.Känns bra att förena kärleken med humor och om jag lyckats här så är jag extra glad.
Kram till dig också och för att du orkade läsa all text.
Bkir korta inlägg nu i ett par dagar,
Ditte

Ann-Kristin

Gokväll Ditte!
Vilket underbart fint brev till Din far. Så många underbara minnen.
Tyvärr har jag inte det själv av min far, han dog när jag bara var 9 år.
När det gäller bilderna så tycker jag mig se vår nuvarande kung.
Kram/A-K

Svar: Gokväll! Jag hade nog tur som hade pappa i livet så länge och så sorgligt att förlora sin far när man är så ung som du var när det hände. I bildväg så är du helt rätt--
Ditte

TantGlad

Sitter med tårar nedför kinden. Ditt brev till pappa är ju så fint. Man känner såna starka far och dotterband.
Tänk hur han cycklade i väg med dig och Källken så det bara gnistrade av medarna.
Din fina mor berör åxo.....Ja....Man saknar sina Goa föräldrar. Fint med minnen som du har Ditte.

JÄTTEFINT inlägg. Jag vart berörd på ett kärleksfullt sätt.
Tack för ditt fina inlägg i dag min vän.

Varma Goa kramar.

Svar: Tack, för dina fina ord. Ja, både pappa och mamma betydde mycket för mig, men pappa var så speciell och på så många sätt. Han var inte så vanlig direkt...Varma kramar till dig också.
Ditte

Znogge

Vilket fantastiskt brev fyllt av minnen, glädje och kärlek som du skrivit till din pappa. Finare och varmare än så kan det nog inte bli.

Min älskade pappa som jag stod väldigt nära dog på tok för ung. I min sekretär har jag bland annat sparat brevet som han skrev till äldsta fröken och där han lovade att lära henne åka skidor precis som han lärde mig och min syster. Nu blev det inte så men lekstugan hann han bygga till dem...

Kram

Svar: Vad roligt att du också har så fina minnen av din pappa, men så trist att han behövde dö så tidigt. Och brevet, som du har kvar, som han skrev till "äldsta fröker" vilket fint minne och även lekstugan. Tänk så fint att vi har dessa minnen.
Just behandlingen av pappa gör att jag verkligen engagerar mig när det handlar om äldres möjligheter att ha det bra.
Stor kram!
Ditte

Ami

Vilket rörande brev till din pappa! Så fint skrivet. Och vilka härliga minnen du har av honom. Och tänk om man förevigt kunde få behålla sina älskade nära och kära.
Är det kungen som sitter där bredvid honom?
Ha en fin kväll!
Kram

Svar: Tack! Ibland kommer minnena i kapp mig och särskilt när jag varit en tur till kyrkogården. Men för hans del var jag så glad att han dog, för hans sjukdom hade tärt så på honom och han led så mycket. I bildväg har du alldeles rätt, en mycket ung man som då var prins.
Kram!
Ditte

Marja

Tack för ett vackert inlägg! Brevet till din pappa berörde mig. Så mycket kärlek och så mycket längtan efter honom. Ibland är det nödvändigt att gå längs minnenas allé.
Kramar! <3

Svar: Minnenas allé kan berika och vara till ett gott stöd i samband med att livet går framåt. Tack för dina fina ord.
Stor kram!
Ditte

Ruth i Virginia

Underbart brev, Ditte! Önskar jag kunde ha skrivit om min far,
men han dog när jag var 4 1/2 år gammal. Han dog efter ca 10 dagars
sjukdom; antagligen hjärtfel. Kommer inte ihåg mycket, antagligen ingenting,
bara det jag hört andra säja om honom. Han var skogvaktare och älskade
sina tallhedar i Grangärdeskogarna. Han spelade piano och tyckte om att
sjunga. En sak jag kommer ihåg är att varje morgon "hoppade" jag i säng
med honom.
Mor förklarade hans död med att säja: "Far är nu en stjärna på himlen,
och varän du är. kommer han alltid att se dej och vara med dej."
Och jag kan tro på det, för trots en kämpig barndom, känner jag att jag är född under
en lycklig stjärna - kanske två, om man räknar Far. :) Och Mor var den som
verkligen kämpade. Mitt ideal !

Svar: Tack, Ruth för dina fina ord. Jag tor nog du är född under två lyckliga stjärnor. Din mor fick dra ett tugnt lass efter din fars dör, men minnena från din pappa finns kvar som en del av dig. Jag förstår att det var en tung och slitig tillvaro för din mor som verkligen fick kämpa.
Vilken beundransvärd kvinna! Och hon är ju en del av din historia. Ditt ideal, helt klart.
Kram från Stockholm i sol idag.
Ditte

Veiken

Ett otroligt fint inlägg! Det känns som att även jag var där och kan se hur din pappa trampade så att hans älskade dotter skulle få åka kälke även om det inte fanns snö.
Jag blev djupt berörd på ett bra sätt av ditt inlägg! Kramar

Svar: Tack! Just hans trampande på snöfria gator i Töreboda men mig efter på kälken minns jag så väl för det säger så mycket om pappa. Envis, strak och en kämpe. Stor kram till dig och andra jag kan känna i närheten av dig.
Jag är ofta på plats i tankarna och med härliga minnen.
Ditte

Geddfish

Kära Ditte, mina tårar strömmar ut över mina kinder. SÅ vackert. Jag, känsliga person, har lite svårt att hålla masken. Men jag vet att man ska släppa ut sina känslor.
Vilket starkt inlägg, oh Gud.
I morse, innan jag klev upp ur sängen, bad jag till Gud och tackade för att jag vaknat till åter igen en underbar dag. Inget är självklart. Tackar livet, som en dag tar slut på denna jorden, men som fortsätter i evigheten.
Kanske jag kände igen min pappa lite i inlägget. Han var också fantastisk...
Varm kram, Gerd ♥

Svar: Tack! Och det gläder mig att du kunde känna igen din pappa i mitt inlägg. Och våra föräldrar är ju en del av vår historia, liksom våra egna barn får med sig sin delvis av oss. Jag är så glad för att du blir bättre för var dag och att även Sarahs läkning går bra. Tänker ofta på er båda. Och visst är det så att livet inte alls är så självklart. Jag är också tacksam för det liv jag har även om jag ibland kan klaga och vara lite gnällig. Men i stort...
Kram och tankar till dig.
Ditte

Anonym

Hej Ditte!
Fantastiskt skrivet och fantastisk far!! Och du är det också!
Själv fick jag aldrig uppleva hur min far var, dog när jag var 5 månader. Hade varit roligt att veta om han också var fantastisk som min mor nämnde nån gång...och står i gamla brev om.
Kram kära Ditte! P ♥♥

Svar: Tack, du "goaste"! Jag är säker på att din pappa också var/är en pappa att minnas, men så sorgligt att han avled när endast var en baby. Och tänk, dessa gamla brev så mycket man får veta genom dem. Letar just nu efter ett som jag vet finns här hemma, men som jag lagt på ett säkert ställe. Så säkert att jag trots idogt letande inte hittat det. Stor kram till dig och hoppas du nu snart är helt kry igen.
Vi kommer också snart...
Stor kram och många tankar till dig. Bosse hälsar.
Ditte

Susan

Hola! Så vackert skrivet! En liten tår i ögat här! ;) Var tacksam över din fantastiska pappa och alla härliga minnen - inte alla barn har samma tur.
Kram //Susan

Svar: Tack! Ja, han betydde mycket för mig och på många sätt är jag påverkad av honom. Nej, det är inte alla son har samma tur för man väljer ju inte sina föräldrar.
Njut och ha det bäst! Jag förstår att solen skiner på er.
Kram!
Ditte

Tove Olberg

ÅÅÅ, en sån pappa! Fint att få ha honom så länge, sista tiden svår. Demens innebär att förlora sin kära två gånger, först in i glömskan sedan när livet tar slut. Att få veta så mycket om sin pappa är ju en tillgång när en själv blir äldre och tankar går i andra banor. Inte bara som dotter - far relation tänker jag. Att leva i nuet har blivit bättre för mig då jag "gått igenom det som varit" - ständigt upptäcker jag nytt .. ler lite då jag tänker på när du säger att inlägget blir långt - men ibland är det precis så de ska vara för att få helheten och känslan!
Tusen tack min goa bloggvän Benedikte för detta! Större kram!

Svar: Ja, pappa var speciell och på många sätt. Men de sista åren var svåra för både mamma, mig och pappa. Så svårt och sorgligt...Och den bakgrund han hade (du kan googla Allan Mann, för trots att han var svensk var han i hjärta och själ norsk och var där under kriget och "uträttade" en hel del. Han var en verklig idealist.)Att leva i nuet tränar jag på och det kan förbättras men jag hemfaller då och då till att gå igenom det som varit.
Jag tackar för din kommentar, gläds och finner så stor glädje i dig.
Stor kram!
Ditte

Robex Lundgren

finna bilder

Svar: Tack, och några lite udda...
Ditte

Stefan

Härlig beskrivning av din pappa!! Jag har jobbat en hel del med Allan även efter han pensionerades, och han lämnade efter sig stora avtryck. Speciellt i händerna eftersom han gillade att klämma åt när han hälsade på folk. Jag lärde mig snabbt att skjuta in näven i hans, så han inte kunde klämma åt fingrarna.
Fortfarande så tränar Allans gymnasik gäng på Karlberg, även om dom inte är så unga längre. Min mamma är på ett hem och hon är i slutskedet av sin alzheimer. Jag vet hur tufft det är att se någon man älskar tyna bort och personlighetsförändras. Nu har jag tur eftersom hon hamnade på ett hem i Åkersberga som har fått utmärkelsen Sveriges bästa demensboende. Dom kan inte bota, men dom kan trösta.
Kramar från en gammal Karlbergare

Svar: Stefan! Tack för dina ord! De värmde mitt hjärta! Ja, då vet du hur Allan hade det under sina sista år. Och det var så illa med hans boende, men trots tappra försök så kunde varken jag, de mina eller hans vänner göra mer än att finnas där för honom. Skönt att höra att din mamma får lindring och har ett bra boende. Detta betyder så mycket.
Vad roligt att pappas gäng, "Tysta gänget" fortfarande tränar på Karlberg. dEtta gäng var så viktigt för pappa och många av dem kom och besökte honom även när han var som sjukast. Gladde mig mycket!
Kramar till dig och tack för din omtanke och att du skrev. Tänker på dig och din kära mamma....
PS Jag var i Skottland nu i augusti och fick se platser där Allan utbildades under andra världskriget och det var rrande. Jag kom ju aldrig dit med honom....
Ditte


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: