Skrämd eller inte?

Mitt förhållande till kor i sina hagar och i sina bås i lagården har varierat trots att jag delvis är uppvuxen på landet i Västergötland.

Ja, även under mina bardomsår i Norge fanns kor i min närhet och det var där jag första gången, sju år gammal,  i en hage, provade på att mjölka ett par mer "stillastående" kor. Jag satt där på en liten pall och min mormor höll i kons svans för att den inte skulle "borsta mig" i ansiktet.

Dock var min mammas förhållande till kor lite annorlunda. Hon kom aldrig riktigt överens med dem och man kan påstå att hon var rädd för dem.

Denna rädsla höll på att överföras även till mig.

 

 

En vacker sommarkväll är vi vid vänners sommrstuga vid sjön Viken, ett par mil öster om Töreboda (Västergötland) där vi då bodde. Jag är tre år gammal och vi är ute för att plocka kantareller till en kvällssmörgås. På hemvägen passerade vi genom ett par kohagar som till synes var tomma eftersom korna var nere vid vattnet. Vi klättrar över gärdsgårdarna mellan hagarna och befinner oss nästan i säkerhet då hela gänget kor kommer springandes mot oss.

Mamma är för tillfället klädd i en knallgul träningsoverall och trots att kor inte ser färger så uppmärksammade allihop just henne. Mamma höll mig i handen, men när korna rusade mot henne slängde hon sig över staketet och ropade till väninnan "ta ungen". Väninnan sprang med mig i handen och sprang gjorde korna också. Plötsligt stannade väninnan och utbrast: -  "Varför springer jag? Jag är ju inte rädd för korna." 

Efter detta började jag tvivla på om kor var farliga eller inte.

Men efter att ha provat att mjölka och ta kor in och ut ur lagården tillsammans med mor och farföräldrar så är  jag inte rädd för dem, men jag har väldig respekt för kor och umgås helst med dem på andra sidan staketet.

 

 

 

 

Haha! Ja, varför sprang egentligen mammas väninna? Men visst är det så att man lätt påverkas i en ivrig situation!
Och det är lätt att påverkas oavsett. Men så skönt att du lyckades bryta mönstret och få bort koskräcken. Och jag håller med dig om att det känns lugnast att umgås med så stora djur på andra sidan staketet :)
Kram från ett regnigt Helsingborg

Jag förstår din mamma! Vid ett tillfälle behövde vi snedda genom en kohage och plötsligt kom en hop tjurkalvar springande mot oss. Snabbare än så har jag aldrig sprungit kan jag säga så numera ser jag till att vara på rätt sida om staketet. Men visst är det lätt att påverkas av någon annan och ryckas med.

Kram

Haha, lätt att ryckas med!
Barnens farmor var alltid åskrädd på landet och ville ha in allihopa i bilen om åskan gick. Även de som inte var åskrädda ;)
Sen kan jag väl säga att jag har stor respekt för tjurar och köttdjur, de där lurviga som går lösa.
Här regnar så jag vet inte vilken stund jag ska gå ut och gå till affären...
Kram!

Jag gillar kossor jag. Även om jag varit tvungen att "bråka" med en del under dom åren jag var djurvårdare :-)

sv: Tyvärr bygger den där appen på google translate... Men det är i alla fall en bra hjälp på vägen :-)

Tänk vad mysigt det var när kalvarna kom springande fram mot staketet och ville gosa lite.
Kossor är okej, men när det gäller tjurar då vill man gärna ha staketet emellan sig.
Men "kalvdans" kunde jag aldrig lära mig äta.
Kram!

Jag har ungefär likadant förhållande till kor som jag inte känner, som du har. När jag var ung var jag inte alls rädd för dom, men jag har blivit lite fegare med åren! Kramar

Har liknande upplevelser från barndomen, fast med tjurkalvar och inte försökte jag mjölka :)
Skulle passera förbi deras inhägnad varje dag för att nå skolskjutsen, allt som oftast hade de tagit sig förbi stängslet och blockerade min väg....
Kram

Hi hi hi, så man kan påverkas av en annans rädsla... Ser hela situationen framför mig och skrattar igen... ☺
Men visst finns det ilskna kor...

Kram på dig ♥

När jag var liten och bodde i Västerbottens inland, hade vi kor hemma! Och kalvar ibland! Minns att vi brukade sticka in handen i kalvens mun, oj vad den sög!
Kalvdans gillar jag men ack så svårt att få tag på idag. Med mjölk och kanel, mums!!
Kram

Det var en en väldigt söt kobild hihi.
Visst har man lite respekt för kor. Kanske för att dom är så stora djur. Kan det vara därför......eller?? Hmm...
Jag gillar kör, men gör nog helst som du. Tittar på dom från avstånd. På andra sidan staket. Det känns tryggt hihi.

Varm go kvällskram till dig fina vän.

Ha,ha, respekt skall man nog ha för kor för ibland kan dom vara lite griniga! Tror att om man lär känna djurets natur och kan läsa deras signaler så går det bra för det mesta. Jag fick borsta och hjälpa till med skötseln av kor hos min faster när jag var liten och tyckte det var jättekul. Dina kor ser helt ofarliga ut och är jättesöta. Kram och god kväll!

Jag tycker mest storleken som gör en lite så där att man har respekt men jag tycker dom är såå söta våra kossor :) så roligt att läsa ditt inlägg o alla inlägg som oxå är minnen som man kommer i håg under livet som gått :) hoppas du har bättre väder än mig i dag så njut o ha en fin fredag kramen

Hej Ditte
Det är många rädslor som överförs. När man är liten har man inte vett att vara rädd. Är uppvuxen på landet. Är inte rädd för kor, men har respekt för tjurar. Kalvdans hörde till bland det godaste jag kunde få. Smaken förändras ju med åren så jag vet inte vad jag skulle tycka i dag om jag fick smaka på det.
Kram

Vi hade 3-4 kor, tills min far dog, då jag var 4 ½ år gammal, och vi flyttade till
stan, så kommer inte ihåg nånting fr den tiden, men mormor lät mej "mjölka"
hennes snällaste ko,"Tofflan". -
Under kriget ombads vi tonåringar att göra "försvarsarbete", dvs
hjälpa bönderna, eftersom alla unga män var i det militära. Jag fick en bondgård
i Rosshyttan, Västmanland. Jag var 15 år. Tog tåget dit. Ingen mötte mej vid
stationen, så det var bara att fråga sej fram och traska på med kappsäcken.
Kom fram till gården vid mjölkdags, så bonden, Paul, var i lagår´n, och där på
en pall satt hans mor. Sill och potatis till middag. Jg fick ett litet rum på
andra våningen.

Paul hade 15 kor, som skulle mjölkas morron och kväll. Jag lärde mej snart
att använda mjölkmaskinen och att mjölka efter för hand. Efter morgonmjölkningen
fick vi fösa korna till bete. Ganska kul faktiskt. Ingen olycka med korna,
kan jag glatt rapportera. :)

Min farmor och farfar hade kor som hade stora horn, snälla var de men visst hade man respekt för hornen. Gregers kor är avhornade allihopa. Han strävar efter att få bort alla "problemindivider", men såklart, djur är djur och allt kan hända.

Nog är det lätt att föra över rädsla på andra! Jag är inte rädd för kor, men en hel sommar red jag på en häst som hade panisk skräck för kor. Han kunde känna doften av dem på långt avstånd och långt innan vi närmade oss en kohage skenade han i panik... I övrigt var det en snäll och lugn häst. Undrar vad han varit med om???

Ha ha - när och hur kom en ko in i Ditt-e liv?
Ko-selig historia!

Kram!