På spaning!

    
 Av någon anledning så är det ofta så att katter dras till mig. Jag dras liksom inte till dem. Jo, det finns ett undantag och det är min väninna Vivis norska skogskatt, Tiffany. Hon är jättestor och väldigt vacker och tror att hon är hund. (Det finns nämligen tre hundar i familjen så hon vill väl inte vara annorlunda..)
Dessutom är hon helt ointresserad av mig. Detta har jälpt mig en bit på vägen att överkomma min rädsla för katter. Jag har till och med vid några tillfällen lyft upp Tiffanny och även ett par gånger haft henne i mitt knä. och hon vare sig rivs eller bits. En klar fördel för mig. Dessutom är det kag som måste ta initiativet till kontakt. Och det gör jag numer, men det har tagit sina år.
Jag tycker att katter är vackra, men min rädsla för dem har hindrat mig från fördjupade kontakter.
Uppvuxen som jag är på landet, så var jag ganska van vid katter, de hörde till.
 Vid en av mina första tågresor på egen hand, tillbaka till huvudstaden, efter ett besök hos farföräldrarna i Västergötland satt jag till att börja med ensam en tågkupé. Jag var 10 år och överlycklig att få resa utan eskort trots ett tågbyte i Laxå.
Strax dyker det upp en äldre dan i kupén, bärandes på en gigantisk korg. Damen sätter sig mitt emot mig, lyfter på locket till korgen och ut hoppar en gigantisk katt och klöser sig fast på mig. Jag blir riven i ansiket och på händerna och halsen. Helt förskräckt skriker jag rakt ut och damen meddelar att det är en mycket snäll katt. Det hjälper mig föga där jag sitter fast i kattens klor.
Inte pågick detta så länge, rent tidsmässigt, men tillräckligt länge för att jag skulle vara panikslagen.
Tur har jag, för i dörren uppenbarar sig en vänlig konduktör som snabbt rycker till undsättning. Han lyckas få bort katten först och sedan damen. Ut med båda i korridoren. Konduktören är verkligen ilsken över kattdamens beteende. Katter skall vara i korg och skall vistas i en rökkupé. Punkt slut.
Och jag har ännu efter 55 år inte riktigt ännu vant mig vid katter. Men jag jobbar på det....
Jag måste nog tillstå att jag utsöndrar någon form av "rädslehormon" när en katt närmar sig. Tror helt klart de känner på sig att jag är rädd.
Ja, inte vackra Tiffany då.  (Tyvärr saknas bild på henne, så Vivi du får gärna skicka ett foto)
 
Här är en katt i Thailand som ser ut att ha upptäckt mig.
 
Och även i poolen blir jag upptäckt av en katt, trots hatt. (Thailand)
 
Katterna spanar in mig även i Torrevieja.
Ännu en Torrekatt. Vacker!
 
Igår hittade jag denna skönhet på grannens tomt.
Antar att det bara är en tidsfråga innan den traskar in hos oss.
Känns som om jag jar en attraktionskraft vad gäller just katter.
 
Vad gäller mitt förhållandet till hundar, åtminstone tama sådana, kan man nog säga att situationen är stabil,
gäller även hästar.
(Insekter m.m. är väl helller inga favoriter och även de dras till mig. Kanske låter de bli att komma om jag i stället börjar tycka om dem. Får fundera vidare på det.
 
 Helenfamiljens labrador vid sitt första bad. Så söt! Idag en bastant herre på snart tre år.
Och jag är en stolt "mattemor". ( Mor till matte)
 
 
 
znogge

Tänk hur en händelse i barndomen kan sätta spår hos oss för resten av livet. Tyvärr ett inte helt ovanligt fenomen. Våra döttrar var som små rädda för hundar vilket berodde på otrevliga upplevelser i samband med hundmöten. Numera är rädslorna under kontroll.

Min mamma är livrädd för hundar och naturligtvis sitter alla hundar just vid henne...

Kram och trevlig fredag!

Svar: Visst är det tråkigt att man skall behöva bli skrämd. Och jag vet ju att det finns de som är rädda eller reserverade mot hundar. Hundar är inget problem för mig, bara det inte är vildhundar som jagar mig. Har hänt på en strand i THailand, men då fanns havet att tillgå så jag flydde dit. Önskar dig en trevlig fredag!
Kram!
Ditte

Anonym

Hej Ditte! Fy farao för den knäppa damen! Hon skulle inte fått ha katten på tåget..tur att du blev räddad. Förstår att du fått en katträdsla sen dess. Finns nog inget annat att göra än att utsätta sig lite pö om pö för framförallt snälla katter och hoppas på att det går över. Vanligtvis gör ju inte katter sådär som den på tåget, antagligen var den jätterädd själv! Har den erfarenheten att katter generellt sett är mycket fredliga och flyr hellre än tar strid.
Kontigt är det att dom oftast vill kela med avvaktande personer..hm? Ha nu en riktigt trevlig helg. Kram


Svar: Jag jobbar på att inte vara rädd för dem, men de känner ju på sig att jag är det. Men träning lär ge färdighet sägs det. Så jag jobbar på det,Önskar dig också trevlig helg.
Nu väntar lunch ute på terrassen, sol och + 20 grader.
Kram!
Ditte

Ghugge

Nu gick det för fort igen! Anonym är bara lilla jag!

Ann-Kristin

¡Buenos Días!
Oj, vilken tråkig händelse. Jag älskar katter ( som syns i mitt hem i Torre) 😊
Min senaste och troligtvis sista katt var en norsk Skogis. Hittekatt som tyvärr aldrig blev riktigt tam. Tydde bara sig till mig. 😥
Önskar dig en trevlig bloggisträff i em. Ser fram emot rapport.
Kram/A-K

Svar: Rapport kommer! Vad gäller katterna så tränar jag och har nått vissa framsteg och försöker nå längre.
Kram!
Ditte

Ami

Otäckt när man är med om något sånt. Och vilken galen kvinna som släppte ut sin katt i kupén!
Jag är inte rädd för katter, men jag är alltid lite vaksam eftersom jag tycker de är lömska. Rätt som det är sätter de klorna i en.
Hoppas ni får en trevlig bloggträff!
Kram

Svar: Visst är det och sedan dess har jag varit rädd för katter , men håller på att komma över det. Åtminstone delvis...Bloggträffen var jättetrevlig och jag tror vi var 16 stycken.
Nu i kväll klockan 18.30 är det fortfarande + 22.
Så varmt välkomna!
Kram!
Ditte

vivi

Tiffany hälsar och tackar för allt smicker. Tyvärr vet jag inte hur man gör för att bifoga en bild på denna älskvärda misse..🐈🐺🐱

Svar: Klappa extra på henne. Men hon, och du förstås, har hjälpt mig en bra bit på väg. Du kan också skicka en bild via mms, för den kan jag lgga in på datorn.Frivilligt förstås!
Kram!
Ditte

Preciosa

Hej Ditte!
Jag gillar inte heller katter trots uppväxt med 8 pudlar, 4 katter och fåglar i
omoderna 2 rum och kök med vedspis :-) Nåja pudlarna blev kvarlämnade av en skurk som skulle ut och resa :-) Katterna försvann en efter en men både mormor och mamma hade
2 herrkatter sen som inte var ett dugg snälla och mysiga :( Småilskna :(
Hundar är jag rädd för efter en incident som barn. Vettskrämd :( Men är dom bara kopplade så :( Har själv haft en cockerspaniel i 9 år :) Man behöver ju inte vänja sig vid katter :-)
Kram P ♥

Svar: Skönt att höra, som tröst, att du också haft trassel med både hundar och katter . Men vad gäller katter så tycker jag de är fina och vill gärna få ett mer vanligt förhållningssätt till dem. Får se on jag lyckas. Är en liten bit på väg. Tack för idag! Jättetrevligt! Kram!
Ditte

Marja

Så tråkigt att du fick vara med om en sådan upplevelse med katten. Klart det sätter spår. Jag blev biten av en hund när jag var väldigt liten och var rädd för hundar tills min dotter skaffade en. Nu gillar jag alla hundar och de verkar dras till mig. Synd bara att jag är allergisk och inte kan skaffa en egen. Fast skulle jag skaffa ett husdjur, skulle det bli en katt. Vi försökte med det en gång och jag kämpade en hel vinter med min allergi, så vi fick ta bort henne.
Kram! :)

Svar: Hundar går hur bra som helst och jag jobbbar på att känna mig mindre rädd för katter. Tänk, att en sådan upplevelse i barndomen sätter sådana spår. Och då kan man tänka vidare på de barn som utsatts för mycket värre saker än så...Ja, är man allergisk är det knepigt med husdjur. Men man kan ju tycka om dem ändå...
Kram!
Ditte

Tina

Men Hu och Fy för den klösande katten med knäppa matten!😱

Jag har haft både katter och egen tränad jakthund, men nu är det tämligen djurfritt omkring mig. Ganska skönt ☺️

Svar: Ja, det här otrevliga kattminnet har följt mig genom livet. Men nu kämpar jag på med katter och är en bit på väg. Vad gäller hundar så har jag inga problem alls med dem. Visst är husdjur trevliga att ha och ett stort sällskap men om man reser ofta så är det lite pyssel bäde att få dem med ett plan eller ordna tillsyn hemma.
Ditte

Bosse Lidén

Det ska bli intressant att läsa hur det går för dig med en ny taktik mot insekter. Jag är skeptisk. :) Jag är heller ingen katt-människa, utan att ha råkat ut för din story. Alla sådana dramatiska händelser i barndomen sätter sig ofta djupt, aningen vi vill det eller inte. Jag retar mig på tanten och hennes brist på ansvar. Jag beundrar katter för att de är så självständiga.

Svar: Visst är katter självständiga och ofta egensinniga! De låter sig oftast inte tämjas. Men nu jobbar jag på att bli mer vänligt inställd till katter och har kommit en liten bit på väg. Skönt så. Kram!
Ditte


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: