Sista veckan i augusti
God morgon! Sista dagen i augusti, sommaren närmar sig sitt slut med stormsteg.
September, höstmånad, knackar på dörren och det skall bli spännnande att se vad den för med sig. En del vet jag, annat är oskrivet, men jag ser fram emot nya upplevelser och nya möten.
Och nytt möte, kanske snarare nygammalt, blir det idag då jag ska möta min bloggvän Tove från Skellefteå och vi ska tillbringa dagen tillsammans, något jag verkligen ser fram emot.
Veckans vykort är på väg och det har varit en omväxlande och rolig vecka med tydliga inslag av semester. Men det har jag ju alltid....
En heldag med barnbarnet Max i början av veckan. Klippning hos frisören Oscar i våra trakter, lek på Bryggartäppan, en runda på stan och lunch tillsammans med Max moster Helen.
Promenad genom stan och en tur upp på Skinnarviksbergen för att titta på Stockholm "lite från ovan". Alltid sevärt!
Små segelbåtar på kanalen och tankarna förde mig tillbaka längs "memory lane". Jag saknar seglingen...
Vitabergsparken och i alla fall lyssnarplats för att höra trombinisten Nisse Landgren och "grand final" på parkett för attt njuta av konserten med Rikar Wolff. Minnesvärd!
Rikard Wolff; På parkett i Vitabergsparken
Vitabergsparken igen! En vacker lördagkväll med skön sensommarvärme lockade mängder av besökare för att se och lyssna på Rikard Wolff.
En lär av misstagen och efter förra besöket i veckan, då jag kom sent för att lyssna på Nisse Landgren och fick en plats på kullen, bland träden, så var vi nu på plats i god tid. Redan 17.20 var vi på plats.
Visserligen var de fem första bänkraderna då redan upptagna, men en bra plats på sjätte bänk blev perfekt.
Picknick var medförd och det var trevligt att ha något att pyssla med i väntan på att klockan skulle bli 19 och Rikard Wolff med musiker skulle äntra scenen.
Folk strömmade in hela tiden och bänkraderna fylldes på snabbt. Jag räknade bänkraderna och kom fram till att det minst fanns ett 25 tal och på varje så rymdes minst 100 personer. En del mer rutinerade besökare hade egna stolar med och slog sig ner lite här och var och de som kom sent fick nöja sig med en ståplats långt uppe på kullen och med delad sikt. (Träd, buskar och människor i vägen.)
Kycklingspett, pastasallad med parmaskinka och grönsaker och fransk potatissallad smakade utmärkt.
Baguette och en bit välmogen brie passade bra till.
Fullsatt på bänkarna när det är en timme kvar till start.
Men några kom nog så sent och tryckte sig ner mellan andra och strumtade
i att det medförde olägenheter. Nu menar jag inte att en ska ha gott om plats,
men det är trevligt att kunna röra armarna i varje fall.
Och mitt i publikhavet så skymtars en f.d. partiledare och vice statsminister.
Visst är det Mona Sahlin, god vän till Rikard Wolff, som kommer och snabbt slår sig ner på första parkett.
(Därav ett suddigt foto, att hon snabbt slår sig ner alltså...)
Rikard Wolff gör entré, prick klockan 189. Stort jubel utbryter!
Vi ser och hör bra från vår sjätte bänk
Kvällens repertoar är varierad och består dels av Karl Gerhards musik och texter som lika aktuella idag som 1940. Rikard Wolff sjunger och tolkar också sina franska favoriter: Edith Piaf, Barbara och Jaques Brel (född i Belgien men levde och dog i Frankrike) Just för sin tolkning av dessa och för att levandegöra den franska visan/sången i Sverige blev Rikard Wolff 2013 riddare av "Franska Hederslegionen".
"Det franska har alltid varit något härligt och romantiskt".....
Vi lyssnar, njuter och sjunger med. Glädjen är stor.
"Pratet" mellan sångerna har ett klart budskap; Stå upp för kärlek och medmänsklighet.
En fantastiskt bra orkester accompanjeraroch tillför mycket känsla.
Konserten börjar närma sig slutet och visst väntar alla på att Rikard ska sjunga "Det sitter en pojken på månen". Och det gör han. Dessutom tillsammans med Lisa Ekdahl som skrivit musiken. (text av Rikard Wolff)
Lisa Ekdahl, vän och kompositör av "Det sitter en pojke på månen".
Jättebra! Ett fantastiskt framträdande!
Vi lämnar Vitabergsparken, kvällen har lagt sig över Södermalm och vi är lyckliga över att ha fått ta del av en fin upplevelse som blev en riktig "njutflykt" .
Vi sätter oss på balkongen och tittar på fullmånen, som stundtals skuggas av moln, och lyssnar igen på "Det sitter en pojke på månen". Visst gör det?
Nygammalt
Det vackra vädret håller i sig och jag drar mig så småningom ut på stan, men stannar på Söder.
När jag passerade Ringens köpcentrum kom jag på att håret skulle behöva klippas och det här med att betälla tid och vänta en månad är inte något för mig. (Brukar ordna håret i Spanien, mennu var det ett tag sedan jag var där och det dröjer några veckor tills vi åker) Klev in på "drop in" klippning och blev av med lite hår. Så nu ser jag igen.
Jag frotsatte promenera längs Ringvägen, Södermalms längsta gata med sina tre kilometer (Går från Skinnarviksbergen på västra Södermalm, via Skanstull och till Vita Bergen på östra Södermalm.)
Det var lungröntgen, "drop in" på Rosenlunds sjukhus som blev dagens andra aktivitet.
Snart avklarad och gick vidare för lite ärenden. När jag passerade Skånegläntan och glassbaren "La Venezia" föll jag för glassfrestelsen.
Trots att namnet klingar italienskt så var det spanjorer som nu ägde den. (Jag föreslog namnbyte till något mer spanskklingande, men varunamnet är etablerat så det kommer nog att kvarstå.)
Med en glassbägare i handen slog jag mig ner i en av de få lediga solstolarna i Skånegläntan.
Skånegläntans park, kallas också Rosenlundsparken, erbjuder både solstolar, lekpark, plaskdamm
gröna ytor, liksom öppen förskola och organiserad parklek. Här finns något för alla.
Efter glasspausen styrde fötterna mig mot gardinjakt. Vad gäller utbudet av butiker så är det ingen bristvara. Tvärtom! Men vad skulle jag välja, det var klurigare. Ett par butiker fick besök ett par gånger och jag kunde inte bestämma mig. I varje fall var det svårt. Men lite färg till de vita väggarna kunde det få bli. Och gardiner är lite av en förbrukningsvara för då och då vill jag byta. Efter moget övervägande fick ett par gardiner från "Hemtex" följa med hem och med tanke på att det var 25% rabatt på alla varor i butiken om en var medlem, vilket jag genast blev, så var gardinerna i påse.
Även en passande kudde och en vas hamnade i samma påse.
Gardinerna på plats. Tyvärr var de väl långa och jag fick börja med att nåla upp dem
för att på sikt för hand fålla upp dem. På lång sikt...
Inköpet av den runda vasen var mer på impuls och inte alls för att jag behövde någon. Vasförrådet är stort, men en rund vas finns inte. Jag har länge tittat på en liknande rund vas som butiken Svenskt Tenn har som heter "Dagg". Men den spelar i en annan division vad gäller kostnaden, 2800 kr. Väl dyrt för en vas, även om den är designad...
Mitt nyförvärv i vasväg fick givetvis invigas med rosor som kunde matcha gardinerna.
Dagens nya blev inköp av gardiner, kudde och vas plus besök i för mig nya butiker. Att sitta i Skånegläntan hade jag inte heller gjort och glassen köptes i en glassbutik jag inte tidigare besökt. Det blev alltså sex nya saker för mig.
Dagens "gamla" bestod i att jag var kvar i mina söderkvarter, handlade på Hemtex och köpte rosorna i "den vanliga" butiken. (Jodå, mer gammalt finns också...)
Nyhetsmetoden
Jag såg skylten och blev inspirerad. Givetvis! Jag som brukar försöka göra minst tre nya saker varje dag och så kommer denna nyhetsskylt och berättar för mig att jag är på rätt väg. Vilken "feedback"!
När jag såg den flytande hamburgerbåten passera så tänkte jag att det kunde vara en ny upplevelse att köpa en hamburgare från båten. Visserligen har jag ätit hamburgare förr, men inte köpt dem från en båtkiosk. Tyvärr hjälpte inte min goda vilja att få köpa en nygrillad hamburgare från båtkiosken, den gled förbi. Nåja, en kan inte lyckas för jämnan.
En hamburgerbåt kommer lastad...
Men jag är en envis typ och tänkte vidare inför kvällens utemiddag. Något nytt skulle provas.
Dels skulle jag äta något nytt och dels kunde det var tevlig att prova en för mig ny restaurang. Nytt och nytt, men det blev den numer spanskinspirerade Bistro Bohème på Drottninggatan och som ändrat sin inriktining till mer spansk. Passade utmärkt. Förutom många tapasrätter fanns sallader, soppor, fisk och kötträtter så utbudet borde passa många.
För egen del var jag inne på något nytt i matväg och det blev en rejäl tapas beståendes av "patatas brava" (ugnsstekt kryddig potatis i bitar) och två spett, ett med grillad oxfilé och grillad paprika och ett spett med grillade räkor och champinjoner. Väldigt gott och det kändes nytt. (Åtminstone var peston som dekoration ny i sig och kanske även chilibernaisesåsen.)
Väldigt gott och en ny smakkombination.
Så kom då nästa uppmaning, också i form av en NYHET. Jag var inte sen att följa budskapet för det är ju viktigt att följa uppmaningar och göra som andra. (Vilket jag sällan gör)
Vanligtvis har jag ryggsäckar av olika slag, som väska, på mina promenader runt om i stan. (Alltid med blixtlåset in mot ryggen) Dels är det praktiskt och dels har jag armarna fria. Men varför inte prova något nytt även här.
Mitt väskförråd är ganska rejält tilltaget både vad gäller små och stora handväskor och de får sällan gå på promenad. Efter en titt in i väskförrådet och framplockning av olika alternativ tyckte jag att en rejäl väska kunde få beledsaga mig. Mest av säkerthetsskäl. Den syns, rymmer mina saker och det blir plats över, har rejält blixtlås
och är svår att stjäla p.g.a. storleken. (Att väskan sedan är tung erdan utan innehåll är en annan sak. DEt är nackdelen med skinnväskor....)
Även här följde jag skylten och provade en nyhet. Handväska i stället för ryggsäck.
Dagens nyhetsuppmaning hade fått sitt och det kändes skönt igenkännande att titta ut hemma i kvällningen och se att det där inte direkt var några nyheter. Det såg ut precis som vanligt.
På väg att lyckas
Gårdagens äventyr.
Jag samlar mig. Börjar förmiddagen med ett besök hos sjukgymnasten ( nya namnet är fysioterapeut) och gläder mig åt dessa besök då min "onda" arm tränas och den bli bättre och bättre. Tränar hemma varje dag och snart kan jag använda armen fullt ut. Envisheten är ofta en god egenskap.
Sjukgymnasten finns på Östermalm och jag skall ett par timmar senare befina mig i Vasastan och på Aleris mottagning på Sabbatsberge sjukhus, en sträcka på drygt tre km och har ett par timmar att fördriva.
Tänkte först att det skulle smaka bra med lite frukost, men slog snabbt tanken ur huvudet. Ingen mat och dryck sex timmar före besöket hos läkaren och gastroskopin.
Hungrig men vid gott mod strosar jag genom stan och har tid för en del avvikelser. Behöver skingra tankarna.
Men trots att jag går sakta så är jag nästan framme och stannar upp vid Adolf Fredriks kyrka.
Kyrkan som är Adolf Fredriks församlingskyrka invigdes 1774 och kung Adolf Fredrik lade grundstenen till kyrkan sex år tidigare. Kyrkan är byggd i gustaviansk stil och med inslag av rokoko.
Kyrkogården är vacker, en oas mitt i stan, och det är fint att slå sig ner en stund.
Men jag hade inte den ron idag. (På kyrkogården ligger bl.a. Olof Palme begravd)
Jag fortsätter och passerar Tegnerlunden. Här har jag tillbringat mycket tid både under tiden jag gick i skolan som ligger alldeles vid parken och när jag under ett par år bodde i trakterna. Både Astrid Lindgren och August Strindberg har ju bott här i närheten så jag var i gott sällskap både då och nu.
Astrid Lindgrens bok "Mio min Mio" börjar här när Mio på en parkbänk möter anden som tar honom till Landet i fjärran.
Namnet Tegnerlunden kommer från skalden och biskopen Esaias Tegnér, men han hade ingen anknytning till parken och namnet passade bra eftersom Tegnérgatan leder upp till parken.
Kullen var ett gammalt kvarnberg, med två väderkvarnar, fram till slutet av 1800 -talet,
och när de flyttade anlades parken.
I parken, just på en bänk funderar jag både på Mio och en svunnen tid. Jag ser den skola där jag gick i gymnasiet och tog studenten 1968 och en massa tankar och glada minnen glider genom huvudet, Jag ler och minns allt roligt. Kommer på mig själv med att skratta högt....
Skolan hette från början Wallinska skolan och grundades redan 1831 och skolan var den första skolan med gymnasieavdelning för flickor i Sverige. Så småningom slogs skolan ihop med Åhlinska skolan och fick namnet Wallin -Åhlinska. Sedan 1973 finns Enskilda gymnasiet i byggnaden.
(En friskola med elever från klass sex och upp till gymnasiet)
Nästan framme och jag saktar in där jag står framför den enorma Adolf Fredriks skola, en skola som invigdes i början av 1900 - talet och var tänkt för 1000 elever med 30 i varje klass.
Skolan täcker nästan ett helt kvarter och är sedan länge en musikskola för elever i Stockholmsområdet som går i klasserna 4 -9. (Inträdesprov gäller både vad gäller sång och gehör. Efter klass nio fortsätter de sång och musikintresserade eleverna ofta till Kungsholms gymnasium)
Sedan1939 har skolan haft en musikprofil och inrymt Stockholms musikklasser.
Många av våra svenska artister har gått här, bl.a Peter Jöhback, Sarah Dawn Finer, Molly Sandén,
Carola Häggqvist, Robert Wells, Niklas Strömstedt, Monika och Carl Axel Dominique...Ja, listan blir lång.
Framme! Lika bra att gå in. (Jag är i verkligt god tid trots att jag "släpat fötterna" efter mig.)
Jag är sällan orolig för läkarbesök och är vanligtvis ganska tålig. Men idag är jag orolig. Bara att tillstå.
Jag ska göra en gstroskopi och har efter det att jag gjorde den förra för drygt 10 år sedan haft svårt att ens tänka mig göra om det. Men ibland måste en göra saker som är besvärliga. (Vi är ju alla olika och säkert finns det de som inte tycker en gastroskopi är så illa, men jag tillhör inte dem.)
Oron lindras när jag ser min dotter Helen komma, mitt personliga stöd, och även telefonsamtal från Liv och Bosse piggar upp.
Framme! Bara att gå in...
Jag måtte nog ha väldigt tur för sjukvården är god mot mig och denna gastroskopiundersökning fick jag inom två dagar.
Undersökningen besår av att en mjuk slang på en meter och med en diameter på en cm förs ner genom munhålan, matstrupen, magsäcken och runt tolvfingertarmen. (En kamera är fäst på slangen så att bilder kan tas.)
För säkerhets skull har jag också i förväg bett att få ordentligt med lugnande innan "föreställningen" skulle börja.
Sköterskan kom med goda råd hur jag bara skulle fokusera på andningen och rent teoretiskt förstår jag hur jag ska andas. Men praktiskt? Icke!
En väldigt bra läkare förklarar vad som ska ske och hur och har stor förståelse för min känsla av obehag. Tacksam! Och obehagskänslan är stor.
Med kraftig bedövning, både i svalg och arm,(intravenöst) och med Helen vid min huvudända under hela undersökningen så kan den genomföras. Jag är inte ens medveten om vad som händer förrän slangen är på väg ut...Då vaknar jag till.
(Förra gången jag gjorde en gastroskopi slet jag vid två tillfällen ut slangen för jag kunde inte andas och därefter fick jag en lugnande spruta. Och denna upplevelse har etsat sig fast.)
Trött och omtöcknad, men efter en stunds vila och samtal med doktorn kör Helen mig hem.
Vanligtvis tycker jag om utmaningar, men den här var i överkant och lättnaden av att ha lyckats, dock med hjälp, ta mig genom hindret är stor och jag är ännu en erfarenhet rikare.
Musik i sommarkvällen
Ännu en vacker dag i Stockholm! Även kvällen ser ut att bli fin så efter en träff med dotter Helen på stan så beger jag mig mot Vitabergsparken på Söder.
Jag fick ett meddelande av vännen Anna i Berlin om att Nisse Landgren, trombonist och sångare, tillsammans med sitt band Funk Unit skulle spela där.
Detta hade jag missat. Stockholms parkteater erbjuder sommartid runt om i stan både konserter, teaterföreställningar, artistuppträdande, dansföreställningar och annat och gratis dessutom. Tyvärr har jag hitintills inte varit en endaste gång, men nu är det historia, för igår var jag på plats! Nåja, plats och plats.
Absolut platsbrist rådde!
Vitabergsparken ligger på Söder uppe på höjden vid Sofia kyrka, en kvarts promenad från mig.
och höjden här uppe heter också Vita bergen. (Finns med i flera av Fogelströms Stockholmsböcker)
Mycket folk var det som gett sig upp hit för att titta och lyssna. Inte en sitt plats ledig.
Mer trångt här än "Allsången" på Skansen. De som fått sittplatser hade nog varit här redan på eftermiddagen.
Och det var inte jag.
Alla ytor var upptagna och många hade välfyllda picknickkorgar med sig.
Just här är det lyssnarplatser.
Att tränga sig genom buskarna för att få en bättre blick över scenen var det flera som gjorde.
För egen del stod jag så hamnade jag bakom dessa damer, högt uppe på en kulle och innan
de kom genom buskaget så jagriktigt bra. Men det var då det...
Stundtals, när lövverket skingrades så jag jag både scenen, musikerna och Nisse Landgren. Och musiken hördes över stora delar av Söder.
En glimt av Nisse Landgren från min plats där uppe på kullen. (Ca 150 m från scenen)
Lyssna gärna!
En vacker kväll fylld av svängig musik med jätteduktiga musiker och till helgen blir det ett nytt besök i Vita bergsparken för då uppträder Rikard Wolff. Jag ska helt klart vara i god tid så att jag kan få en plats långt fram.
Lyssnarplatser fanns det gott om och trångt var det här också.
Välfylld
Att resa, långt eller kort, innebär också att uppleva saker, få nya erfarenheter och ny kunskap och mina dagar på landet i Vännfors, Västerbotten var inget undantag. De fyllde mig med allt.
Gården är inriktad på kor, många kor och av alla de slag, men det är mjölkkorna som är själva kärnan i det hela.
Korna går ute i hagarna och betar och bestämmer ganska fritt när de vill gå ut och när de vill gå in igen.
Medbestämmande gäller!
Betet ute kompletteras med pressfoder,(ensilage) som är olika vallväxter som konserverats (ensilerats)
med hjälp av naturliga mjölksyrande bakterier bildar sockerarter i fodert.
Traktorn med ensilaget kör genom ladugården två gånger om dagen
så att de djur som för tillfället är inne alltid har tillgång till färskt foder.
Alla kor är märkta med ett numer som finns få gula "lappar" vid öronen och dessa är sedan kopplade till den lilla dator, ett blått halsband som varje ko har. Här registreras alla uppgifter och visas på en dataskärm.
Även kalvarna är märkta.
Några kalvar är mindre skygga än andra och Anukka får klappa en.
En kalv väger ca 40 kg när den föds och diar först sin mamma men får efterhand mjölkersättning.
En ko som ännu inte kalvat för första gången kallas för kviga och vid ca 15 månader är kvigan könsmogen och hinner bli mellan 24 och 36 månader innan hon kalvar för första gången. Efter varje kalvninge ger kon mjölk i omkring 10 månader. Så småningom får kon mindre foder, mjölken sinar (sinko) och hon får vila inför nästa nästa kalvning för att juvret ska och bli starkt igen.
Vad gäller mjölkning finns idag flera lösningar och det är inte längre handmjölkning som är aktuellt. Här på gården finns två mjölkrobotar som var och en har en kapacitet på att automatiskt mjölka 65-75 kor.
Vad är då en mjölkrobot? Jo, det är automatisk mjölkning där en robotarm utför mjölkningen och korna bestämmer själva när de vill gå in i "båset" och bli mjölkade.
Här är en ko inne i båset för mjölkning.
En robotarm rengör spenarna och sedan sätter den på mjölkmaskinens mjölkkoppar.
Mjölken transporteras sedan till kylrummet och därifrån hämtar Norrlandsmejeriet mjölken varannan dag.
Robotens arm syns till höger. Olika system bestämmer kvalitén på mjölken och om den ska gå till en mjökltank i kylrummet eller kasseras. Om nu en ko av någon anledning inte kommer till mjölkning så finns ett larmsystem
som går till en fysisk person på gården och som måste kunna nås hela dygnet.
(I Sverige räknar men med att det finns ca 400 gårdar som använder sig av mjölkrobotar. )
En suddig bild, men principen för avläsning vid mjölkning i roboten framgår.
Här ser man hur mycket mjölk kon förväntas ge på varje juver och detta resultat sjämförs sedan med tidigare.
Och all data skickas via kons blå halsband.
Till frukost var Annukka ute i mjölkrummet och hämtade riktigt färsk mjölk.
Och det blev två glas för min del. Så gott! Och här är det färsk mjölk som gäller!
Underhållning
Det vackra vädret består och jag lutar mig fram på eftermiddagen bekvämt tillbaka i balkongstolen och har full underhållning.
Båtar, både stora och små, kommer från Saltsjön och skall in i Mälaren via Hammarbyslussen och båtar slussar ut från Mälaren
Joggare spänstar fram längs kajen tillsammans med cyklister och fotgängaren. Några slår sig ner för att äta en medhavd picknick på kajkanten eller på solbryggorna och passar på att doppa fötterna.
Jag sitter på första parkett och ser en föreställning där det ständigt är nya scenarier och de medverkande byts ut efter hand. Och här blir jag sittandes...
Husbåtarna ligger längs kajen och utanför dem väntar fritidsbåtarna på att få slussa
och kanske kommer det även segelbåtar som behöver broöppning
Jag sitter kvar länge, vill inte alls gå in och det blir middag på balkongen.
Skymningen sänker sig
Skymningen övergår i mörker och jag sitter kvar.
Under gång
Det strålande sommarvädret fortsätter och jag är inte ensam om att ta en sväng på stan. Det blir en planlös runda och inget bestämt mål ät utstakat. Det är full av folk på gator, torg, i parker, i butiker och på alla uteserveringar, men jag kan min stad och vet var jag kan hitta mer lugna områden om jag skulle vilja.
Jag kommer ner från Söders höjder, passerar Gamla Stan raskt och går Drottninggatan fram.
Det vill till att kryssa rätt mellan turistgrupper, vanliga turister och stockholmare som gör stan. Men jag är van.
Jag viker upp mot Hötorgetoch slår till på kantareller som säljs ut för 9 kr/hg.
Medryckande latinomusik lockar mig upp på en av Hötorgsskrapornas terrasser och jag slår mig ner en stund innan jag går vidare mot Sergels Torg och Hamngatan.
Det stora varuhuset (NK) firar 100 år på Hamngatan och det vill jag inte missa så det blir en titt in.
Och inte heller här är det brist på besökare, inte längs Hamngatan heller.
Stegen styr tvärs över gatan in i Kungsan. Somrigt och alla uteserveringar är fyllda och folk köar för plats.
Det gör inte jag, utan går vidare, efter att ha insett att det inte ens var idé att stå i en glasskö.
Strömkajen, Sightseeingbåtar och Grand Hotel. Jag stannar till ett tag och förflyttar mig tankemässigt bakåt i tiden. (Inser att jag blivit gammal som tänker tilbaka då och då.) Jag jobbade som guide i Stockholm under ett par somrar i slutet av 1960 talet och det var då jag introducerades dels till baren på hotellet och dels till deras fina toaletter. Även idag kan jag svepa in genom hotellets dörrar, hälsas på av dörrvakten, passera receptionen och gå raka vägen till toaletterna. Tror dessa tillhör bland de fräschaste i Stockholm och avgiftsfritt är det.
Jag kan lugnt påstå att Grand Hotell har det "där lilla extra". Fötterna styr sedan mot Gamla Stan.
Stortorget är välbesökt och inte en ledig caféstol inom synhåll. Men mig gör det inget.
Stortorget är Stockholms äldsta torg och det var här som staden började växa fram på 1400 - talet och kallades då "stora torghit". Här på Stortorget ägde Stockholms blodbad rum i november 1520,
men redan 1280 skedde den första avrättningen här då Magnus Ladulås bestämde
att de folkungar som deltagit i folkungaupproret skulle avrättas.
Nästan köbildning på Västerlånggatan så jag smet genast en annan väg. Och se här i gränden var jag ensam.
Så varför trängas? Jag går vidare, lämnar Gamla Stan och går upp mot Söders höjder.
Nytorget med Sofia kyrka i bakgrunden. Här trängs en hel del söderbor (och säkert många andra också)
på den nylagda konstgräsmattan, en gräsmatta som fått utstå mycket kritik men trenden har vänt och nu är konstgräset uppskattat. En anledning kan vara att det trots värme behåller den gröna färgen och när när det regnar så blir det ingen gegga. Nytorget är ett populärt tillhåll hela året och har en omtyckt lekpark.
För egen del föredrar jag att slå mig ner vid vattnet.
Snart hemma på kajen igen och jag passar på att sätta mig ner en stund vid Mälarens vatten
och njuta av vackra sommardagen.
Tillbaka till...
Hemkommen från Norrrland har jag samlat ihop mina upplevelser och tankar och försöker knyta ihop dem till ett färgglatt, vackert och minnesvärt mönster. Ett mönster som kommer att ligga kvar i min minnesbank.
Med tanke på Norrland, i varje fall norut från Stockholm, så blev det i veckan ett besök i Upplands Väsby, 25 km norr om Stockholm längs E 4an.
Väsby var "hemmaplan" för mig mellan 1970 och fram till 2002, då jag blev huvudstadsbo, Stockholmsbo. Och i Väsby arbetade jag också under åren 1970 till 2006, så visst är detta lite historisk mark för mig att återvända till.
(Dock bodde jag under 10 år i ett annat "Huvudsta", en del av Solna och grannstad och gränsandes till Stockholm. )
Numer är jag sällan i Väsby och desto roligare när det blir av.
Med dotter Helen vid ratten började vi Väsbybesöket med att hälsa på vänner och tidigare grannar. Väldigt trevligt att ses igen och väldigt roligt att träffa deras nya familjemedlem, Glennmore, en vacker och lekfull labradorherre som hunnit bli fyra månader.
Kaffe och prat i trädgården och lek med Glennmore följdes av att jag ville titta på det hus som var vårt hem under döttarnas uppväxt.
Glennmore, en ljuvlig valp.
Vårt gamla hus var sig likt: den vita färgen, lampan, den randiga markisen för det stora fönstret,
garaget, stenmuren och trädgården. Buskarna och träden hade verkligen
växt, och det kan jag förstå, för det var 13 år sedan jag bodde här.
Lite känslosamt var det att nu stå här och minnena passserade revy.
De kom som på ett radband;
jular, födelsedagar, döttrarnas studentdagar, trädgårdsfester och allt annat....
En del av mig finns kvar här.
Det blev även en tur inom Väsby Centrum, ett centrum som i många år var riktigt trist och där en med god vilja kunde hittta det mest nödvändiga. Men idag! Vilken förvandling! En verklig "Total Makeover". Ett bra utbud av allehanda butiker både från de större kedjorna och en del mindre utan kedja bakom sig, flera caféer och restauranger, dessutom högre i tak, luftigt och med fin färgsättning. Verkligen positivt!
Helen och jag passade på att prova sushirestaurangen och förutom att sushin var riktigt bra så fanns det många olika kombinationer och en kunde också göra egna.
Vi åter och pratar och plätsligt kommer en man fram till vårt bord och frågar om "det inte är Ditte". Och det var det ju. Vi tittade på varandra och troligen såg jag något förvånad ut för mannen frågade om jag inte kände igen honom. Det gjorde jag, men kunde inte minnas varifrån så han påminde mig. Jo, det var en tidigare elevs pappa, en elev jag hade under några år på mellanstadiet mellan 1996 och 1999, alltså för 17 år sedan, och jag var igenkänd. Jätteroligt och eleven mindes jag mycket väl även om jag inte kände igen pappan så här ett antal år senare. Men roligt var det i alla fall. Kanske har jag, trots att åren gått, inte förvandlats helt till oigenkännlighet.
God och fräsch sushi.
Nästa stopp för Helen och mig blev hos Sara, Helens bästa vän, en vänskap som funnits från första skoldagen i årskurs ett och är pågående. Sara fyllde år och givetvis ville vi gratulera på födelsedagen. För mig var det också det första besöket i Saras nya lägenhet, som ligger mitt emot den skola i Väsby där jag började arbeta 1970. Och i detta hus hade även döttrarna sin första dagmamma. Mer nostalghistoria....
Fullt kalas hos Sara och kvällen hann bli sen innan Helen och jag körde hemåt i den vackra kvällen.
Sara och Helen, ett starkt team i en stark vänskap.
Stort grattis Sara på födelsedagen!
När vi vandrar
"NÄR VI VANDRAR
ser vi mycket mer än när vi springer.
När vi stannar upp och tar en paus,
slösar vi inte med tiden.
I Stillheten får vi överblicken.
Då samlar vi kraft och ökar den inre tillväxten."
(Från Grunnaren av Gunnel & Kjell Swärd)
Dags att lämna Vännfors och vandra vidare. Nya erfarenheter, fina minnen och upplevelser finns med i bagaget hem. Och dessutom en åtefunnen nyfikenhet som jag ska ta till vara.
Kor på rad! Tänk så mycket jag fått lära mig om kor...
Även den vackra naturen finns ordentligt nerpackad för att varsamt packas upp hemma.
Här, på traktorn i kvällningen, återupplevde jag mina barndoms somrar. Om så bara för ett tag.
Tekniken har lyckligtvis gått framåt och många apparater finns för att underlätta arbetet och göra det säkrare.
"Björkarnas stad"; Umeå, blev både start och final på min resa till Västerbotten.
Många vägval ska göras i livet och det kan kännas tryggt att det ibland finns skyltar som kan visa vägen.
Det blir ännu ett möte, denna gång med min vän Marja, också en bloggvän.Vi slår oss ner för en pratstund och en fika innan vi följs åt till flygbussen.
Jag lämnar Västerbotten, Umeå och Vännfors för den här gången och gläds åt allt fint jag har med mig.
Färgsprakande oas
Vi lämnar Vännfors en solig morgon och Annukka styr bilen vant på småvägar mot etappmål två, Skellefteå.
Sträckvis är vägarna i förbättringsstadiet, under reparation, men största delen av vägen är både bra och vacker.
Detta är helt nytt för mig, en biltur i Västerbottens inland.
På väg mot Skellefteå.
Vi startade i Vännförs, inringat med grönt och korsade några småvägar innan vi kom ut på väg 364,
rödmärkt på kartan. Och nej, det är inte mjölk jag pratar om...
Avståndet till Skellefteå är drygt 13 mil men vägarna är ganska krokiga så vi beräknade två timmars körning och det stämde bra. Några mil söder om Skellefteå passerade vi hemmaorten för västerbottenost, Burträsk, men ett ostbesök hoppade vi över. Får kalasa på en ost inköpt här i stället.
Vad var det nu som fick oss att åka på en "raodtrip" till Skellefteå. Jo, vår bloggvän Tove förstås!
Vi möts av Tove hemma i hennes färgsprakande oas där hon förberett en vernissage för oss på balkongen.
Tove målar, skapar i färg, form och text och är en fantastisk ordkonstnär.
En liten del av hennes stora terrass. Och att tove är "blå" det är en sak som är helt säker.
Tove har mängder av tavlor och ställer ut nya alster på terrassen på morgonen och tar in allt på kvällen för det kan ju komma regn. Vad gäller tavlor fins det många att välja bland.
Krukorna har Tove målat med akrylfärg på vita krukor och fått fram den så levande effekten.
Och blommornas färger är så vackra till dessa krukor. Konstverk det också.
En härlig lunch var förberedd till oss och även den gick i en färgsprakande skala. Väldigt läckert att se på och givetvis att äta.
Vi blev sittandes länge, länge vid bordet och samtalsämnena ville inte ta slut. Vilket fantastiskt möte! Och att sommaren var på sitt mest strålande humör passade verkligen in i sammanhanget.
Tove och Annukka strålar i kapp med den härliga, färgsprakande maten och det vackra vädret.
Lax i ugn som blev extra saftig av att grovrivna morötter lades på botten och att skivor av citron samt diverse kryddor var med in i ugnen. De ugnsbakade cocktailtomaterna gav både färg och god smak.
En verkligt färgsprakande och vacker sallad, en målning i sig.
Även tallrikar och glas var färgkoordinerade med maten
och det vackra solljuset gav ett extra fint lyster över det hela.
Den stora grenen har Tove släpat hem från skogen och fyllt med hängande små snapsflaskor.
Vilken kreativitet! Jag tittar och njuter.
Timmarna försvinner raskt och samtalen fortsätter genom både dessert och kaffe och det blir dags för Annukka och mig att bila de 13 milen söderut till Vännfors.
Vilket möte det blev i denna färgsprakande oas. Jag är så tacksam och glad och lägger ännu ett härligt minne till samlingen.
Glassbonden
En kvällstur till "Glassbonden", ett café i Vännfors kändes lockande. Jodå, glassen kommer från bondens mjölkkor så namnet är helt adekvat. Förutom glass serveras kafffe, bakverk och" lättare rätter". Men nu var det glass som lockade. Det liksom hör till med ett besök här om en är i närheten. Och det var vi.
Vi passerar potatisåkrar där potatisen står i räta rader.
Hängbron över Vindleälven, här vid Vännforsen.
Annukka och jag stannar upp och en stund innan vi fortsätter över bron.
Vi kommer över och klättrar uppför den branta backen till Glassbonden. Men tyvärr var det stängt.
Nåja, det fanns glass hemma... Och utsikten kom med på köpet.
Glassbondens öppettider skulle vara mellan klockan 11 och 18 vilket innebar att vi hade gott om tid för ett nytt besök dagtid.
Vi går över hängbronbron igen, denna gång på förmiddagen.
Klockan är 11.30 och vi kliver in för att köpa våra glassar. Men! Vi är för tidiga.
Märkligt! Anukka frågar hur detta kommer sig och får till svar att försäljningen börjar klockan 12.
Dörren låses! Jaha! Vi slår oss ner och väntar, om än något snopna.
Korna vilar sig. Observera att alla ligger åt samma håll....
Vi slår oss ner och väntar på själva öppnandet. Och vi får vänta.
Strax efter 12 låses dörren upp och vi kan komma in och köpa vår glass.
Visst var glassen god och det fanns ett 20 tal olika smaker att välja bland,
men att plötsligt ändra öppettiderna för att personalen inte hunnit klart är inte ok.
Det hade varit enkelt att skriva en ny skylt vad gäller öppettiderna.
Eller kanske bett om ursäkt för att försäljningen var en timme sen.
I alla fall var det var sol, vackert väder och mycket fint att titta på.
Så efter att ha ätit vår klass gick vi tillbaka över bron.
Och jag var ännu en erfarenhet och upplevelse rikare.
Kunde med denna utsikt ha visst överseende med öppettiderna....
Inget tvivel
Om nu det finns de som tvivlat på mitt intresse för just området djur och natur så kan jag glatt meddela att det inte behövs. Tvivlet alltså. Jag är omgiven av båda och kan snarare konstatera att mitt intresse ökat under mina dagar här hos bloggvännen Annukka med familj i Vännfors, Västerbotten. (Tre mil utanför Umeå.)
Hästarna Fanny och Buster på grönbete alldeles utanför huset.
(Båda hästarna har varsin "flughuva" som täcker ögon och öron och gör att hästarna
besväras mindre av flugor.)
Korna varvar mellan att vara ute och inne och kommer in för att bli mjölkade
och då rör de sig fritt inne i ladugården. Efter mjölkningen går de ut igen.
När de känner att det är dags att bli mjölkade går de på eget bevåg till "mjölkroboten".
Mjölken slangas sedan till en tank i kylrummet och hämtas upp av mjölkbilen varannan dag.
Skulle det hända att det går för lång tid innan en ko besöker mjölkroboten
sänds det ut en signal till en dator och kon får hjälp att ta sig till mjölkningen.
Delar av "bregottfabriken" ute på bete och ska så småningom in för mjölkning.
Förflyttningarna mellan hagarna och ladugården sker på ett prydligt led utan trängsel i kön.
Att jag haft/har viss respekt för katter stämmer. Men när jag plötsligt fick en liten kattunge i famnen var jag beredd att låta den följa med hem. Helt ljuvlig var den. En kattunge bör inte tas från sin mamma innan den är 12 veckor så det blev ingen katt för min del. Och bor en i stan och reser mycket, så har en katt det betydligt bättre på landet där den kan knalla ut och in som den vill.
Så mysigt att hålla den lilla kattungen.
Och den var helt ljuvlig.
Och naturen! Jag sitter i kvällssolen, njuter och myser
Måndagens etapp.
God morgon! Att flyga från Stockholm Arlanda till Umeå, 64 mil, tog 50 minuter och kändes nästan som pendlingsavstånd.Jag hann knappast läsa färdigt tidningen innan det var dags att landa. (Flygtiden hit är lite drygt den tid det tar att resa med tåg mellan Stockholm och Uppsala, en sträcka på 7 mil)
Umeå mötte med strålande sol och behaglig sommarvärme och jag blev mött på flygplatsen av min bloggvän Annukka.
Efter en liten guidad tur i stan begav vi oss vidare mot Vännäs, ett par mil bort och dagens etappmål.
Kungsgatan med flera charmiga butiker lockade en vilsen huvudstadsbo.
Och visst finns det björkar i "Björkarnas stad".
Landet! Så tyst och stilla att jag nästan kunde höra mina egna hjärtslag. Jag blev ståendes på altanen och såg naturens gröna nyanser som formade sig till oregelbundet mönster.
Hästarna Fanny och Buster hälsar på mig där de står hagen.
Den ambulerande "Bregottfabriken" på väg.
Eftermiddagen övergick i kväll, vi åt en härlig middag och satt länge tillbords och såg så småningom solen sänka sig i väster och bädda in landskapet i ett glänsande skimmer.
Och i morgon är en ny dag då nytt etappmål väntar.
Höjdträning
Det här med att träna är viktigt och kanske är det viktigt att också träna in förkommande behov. Så tänkte jag och lite snabbträning kändes adekvat.
Jag skall nämligen vidga muna vyer och lämna Svealand för att titta lite på Norrland. Och norrut bör det var mer höjder så jag tittade till ett par närbelägna sådana. Om inte annat för att komma in i den rätta känslan.
I dagens träning ingick inte mygg så det återstår att se hur de tblir med den saken norröver.
Det blev till att börja med en promenad lägs hela Åsögatan på Söder, upp till de gamla kvarteren högst upp på Åsöberget och där hamnade jag tillbaka på 1700- talet.
Högst upp på Åsöberget, 37 m över havet och utsikten är strålande över Stockholms inlopp.
Och alldeles i dessa krokar bor mina vänner S&J...
Här uppe finns ett 30 tal gamla, vackra hus från 1700-talet som rustats upp och som alla är bebodda.
Detta är riktiga kulturkvarter och husen förvaltas sedan 1956 av AB Stadsholmen och det är inte tillåtet att sätta en mer modern prägel på dem. I varje fall inte på utsidan.
Lummigt och fint här uppe på berget.
Här kan en ana gamla tider.
De flesta hus består av ett plan och avskiljs från varandra genom plank. Fram till slutet av 1600- talet bodde här människor som hade med "stadens tjärhov" att göra. Tjärhovet var den lokal där tjära "vräktes", befriades från vatten och kokades till beck. Detta var en farlig verksamhet och skulle ligga långt från bebyggelse.
Men 1687 flyttades denna verksamhet tvärs över över vattnet, till Beckholmen för att bereda plats åt stadens stora skeppsvarv och invånarna här på Åsöberget blev nu varvsarbetare.
Gator döptes som som hade anknytning till sjöfart Lotsgatan, Kvastmakargatan, Varvsgatan m.m.
I ett par av husen bodde under en tid konstnären Carl Larsson med sin fru Karin och i ett annat hus bodde Albert Engström och det var här som "Kolingen" skapades. "Kolingen" placerades i ett hus på Åsögatan och han blev precis som så många andra inneboende hos en inneboende. Åsöberget var ett fattigt område och att ha inneboende, även on familjerna bara hade ett rum och kök var vanligt. Utan vidare kunde det bo sju personer i ett litet rum. Och att ha inneboende var välkomna pengar när hyran skulle betalas.
Men fler höjder lockade. Globen syntes bra härifrån. Så kanske....Varför inte?
"Globen", Ericsson Globe Arena, färdig att tas i bruk 1989, skymtas från Åsöberget.
, Och en tur upp skullle bli bra höjdträning, 130 meter.(Sedan 2010 kan en ta sig upp på toppen.)
Men kanske kunde det räcka med att jag ser Globen.
Jag har varit uppe på toppen ett par gånger och vet ju hur det ser ut...
Hemifrån balkongen syns gondolen tydligt ( zoom) och jag kan liksom känna att jag åker där.
(Bra inzoomat av Bosse)
Men vad gäller höjdträningen så verkar måsen ha något i sinnet.
Undrar när den lyfter. För egen del lyfter jag nu. Mot norr!
Edinburgh Tattoo
Så var vi då på plats där uppe på höjden, alldeles bredvid Edinburgh Castle, för att se Edinburgh Tatoo. Kön ringlande sig lång, längs flera gator som var avspårrrade, men med tanke på att mellan 6000 och 7000 besökare vill komma in så flöt allt på väldigt smidigt.
Tydliga regler i kön där det både rådde paraply och rökförbud underlättade och mångder av vänliga och serviceinriktad personal som såg till att kön behöll sitt lugn. (En ingång med flera passager fanns och där togs det även en titt i medhavda väskor. Inga glasflaskor eller "tillhyggen" skulle med in....)
Några väntade passande nog på en av de närbelägna pubarna på att kön skulle minska.
Och vi stod i kön, vllle ju inte missa något av föreställningen men att komma in för sent.
Ordet "tattoo" kommer från ordet tapto som var en militär signal som makerade för soldater ute i strid att de skulle slå läger för natten och senare efter pubarnas entré att det var dags att bege sig hemåt till kasernen.
Redan på 1500- talet gjorde militärorkestrar olika uppvisningar och då utgjorde de skotska soldaterna en del de nederländska legosoldaterna. Dessa uppvisningar har under åren utvecklats och numer är det många lände/städerr som har egna "Tattoon".
Första gången Edinburgh Tattoo ägde rum var1950 och har sedan utökats och de länder som inbjuds hit är noga utvalda och det anses vara en stor ära att få vara med. Förutom militärorkestrar inbjuds också dansare, sångare och musiker.
I år deltog bl.a. Skottland, USA, Shetlandsöarna, Kina, Schweiz och Indien.
Evenemanget äger rum varje år under augusti månad med åtta föreställningar i veckan, varav två på lördagar.
Edinburgh Castle, en medeltidsborg, som den skotske kungen Malcolm den III
lät börja bygga i slutet av 1000 -talet.
Kung Malcolm är också känd som en av karaktärerna i Shakespeares drama Macbeth.
Skottland med sina säckpipsblåsare och trumslagare öppnar föreställningen.
Medlemmar i amerikanska flygvapnet, Washington, "jonglerar" med sina bajonetter.
Militärorkester från USA, North Carolina
Indiska dansare.
Den kinesiska militärorkestern.
Ur lotusblommor växte dessa vackra drakar fram hos de kinesiska dansarna.
Färöarna bidrar med otrolig musik på fiol. Mäktigt!
Finalen! Fantastiskt!
Visst regnade det då och då under föreställningen.
VI är ju i Skottland och min regnponcho kom väl till pass.
Och ut kom vi också efter föreställningen. VI satt högst upp så det tog lite tid.
Vår föreställning börkade 19.30 och var slut klockan 21.
Kvällens sista föreställning (två på lördagar) skulle börja klockan 22 och då skulle alla ha hunnit ut och
den nya publiken sitta på sina platser. Otroligt välorganiserat!
Att vara här på plats och se dett mäktiga Edinburgh Tattoo var helt fantastiskt och kommer att förbli ett minne för livet. Verkligen!
Har hittat ett klipp från Edinburgh Tattoos hemsida och delar gärna med mig av det.
Helgnöje
Veckans vykort kommer från ett fantastiskt "Garden Centre", trädgårdscenter, i staden Perth, några mil från Edinburgh.
Att besöka ett "garden centre" är ett stort helgnöje för många familjer Storbritannien och de kan lätt tillbringa en för eller eftermiddag här. I Sverige har jag inte direkt sett motsvarande, men kanske kan "Plantagen" och "Blomsterlandet" ha vissa likheter med det Garden Centre som vi besökte, men i så mycket mindre skala.
Blommor, träd och växter fanns i mängder både inomhus och ute, möbler för trädgård och inomhus, köksattiraljer i massor, porslin, prydnadssaker, en bok och pappersavdelning, restaurang och cafeteria.
Säkert har jag missat en hel del av allt som fanns, men tiden för vårt besök tog slut och jag hann få med mig en glass i farten på vägen tillbaka till bussen.
Jag hade gärna kunnat gå här länge så jag förstår de som tar detta som en dagsutflykt. Men vi skulle vidare mot Queensferry, strax norr om Edinburgh, där hotell och middag väntade på oss.
Queensferry Hotel -
- med helt nyrenoverade rum där vår grupp var de första gästerna. Ett sant nöje att komma in här.
Och även utsikten är ett sant nöje att njuta av trots att den inte är nyrenoverad. Eller kanske just därför.
Slottsfru för en dag.
I Skottland finns det gott om sommarslott i olika storlekar och utförande och vi besökte några. Nu vet jag inte alls om de direkt var till försäljning, men det är alltid trevligt att se vad som finns att tillgå. Några är det ganska lätt att få ta sig en titt på och andra är mer hemliga.
Dunrobin Castle, ett riktigt "Törnrosaslott" med sina timnnar och torn ligger nordost på det skotska höglandet i området Sutherland. Läget är perfekt uppe på en kulle och en vacker utsikt över Moray Firth, en del av Nordsjön ger det där "lilla extra". En vacker park med inspiration från Frankrike och slottet Versailles sträcker sig ner mot vattnet. Varje del i parken är en fyrkant och byggd runt en damm med en fontän i mitten.
Det engelska ordet castle betyder egentligen inte bara slott utan det är en mer privat befästning/borg eller residens.
För med tanke på all oro som funnits under alla tider ville ägarna som bodde på dessa "castle" kunna skydda och försvara sig mot inkräktare.
Dunrobin Castle har 185 rum men alla är inte tillgängliga för bsökare. Rummen som visas, och det var många, är alla möblerade efter sin funktion och fylld med blomsterarrangemang vilket att det kändes "äkta", som on någon fortfarande bodde här.
Två gånger i veckan byts blommorna ut och under största delen av året är det slottet trädgårdar som levererar blommorna.
Vi besökte bla. olika sällskapsrum, matsalar för större sällsakap med dukade bord precis som om gäster väntades inom kort, i princip bara att slå sig ner ich vänta på att bli serverad.
Vi passerade damernas resp. herrarnas bibliotek, rökrum för herrar, frukostmatsalar, barnkammare både för flickor och pojkar, barnsköterskors rum, "dressingroom" diverse badrum och toaletter; lika bra att få en helhetsbild om Dunrobin skulle bli till sau.
Dunrobin Castle beboddes av grevar och hertigar av Sutherland och för att göra deras resa hit bekväm byggdes det också en privat järnvägsstation i närheten.
Under första världskriget, 1914-1918 användes Dunrobin Castle som militärsjukhus och en kan anta att klanen Sutherland då flyttat ut. Mellan 1965 - 1972 fanns här en internatskola för pojkar och 1973 öppnades slottet för allmänheten.
Dunrobin Castle har anor från medeltiden men byggdes i pricip helt om mellan 1835 och 1850.
Arkitekten hette Sir Charles Berry och valde att ge Dunrobin Castle en skotsk "Baronial Style", (nygotisk stil) vilket innebar små fönster, många tinnar och torn och med rum som fyllde en funktion.
Mängder av vackra rosor klättrar uppför murarna.
Underbar vy, även om solen lyser med sig frånvaro. Ganska vanligt i Skottland..
Här syns tydligt de franska influenserna från Versailles utanför Paris.
De olika gröna nyanserna blev påtagliga och det var helt ljuvligt att ströva runt här.
Efter att ha strosat runt i parken var det dags för att se hur falkar, ugglor och örnar som husdjur kan tränas att utföra olika uppdrag. Otroligt faschinerande och jag hade alfrig tänkt tanken på att dessa skulle kunna tränas till att utföra diverse uppdrag. Men jag fick lära mig att dessa jaktfåglar är som hundar och väldigt trogna sin "matherre" om de tas om hand när de är riktigt små.
Den här mannes största intresse var att tillbringa tid med jagtfåglarna och träna dem.
Flygning alldeles över huvudet på oss. Bara att ducka! Nejdå, de var tränade på rätt höjd.
Jättesvårt att fånga en bild...
Verkar som om slottet Dunrobin är en bra mötesplats.
Dags för nästa slottebesök! Om det var visning var mer osäkert, men varför inte chansa.Tyvärr, ingen visning för ägarna var där. men inget att göra något åt.
Att ens se något av egendomen är svårt.
Balmoral Castle, drottning Elisabeth II:s privata resident. Det går inte ens att få en glimt av denna enorma egendom utan jag får hålla till godo med en lånad bild från Google. Denna egendom är enorm och innefattar en yta av 243km2 och innehåller flera byar där ett par är bebodda av drottningens personal.
Under augusti och september är nu oftast den brittiska kungliga familjen här i "sommarstugan" och då tillåts inga besökande inom området, men under andra perioder visas delar av Balmoral för allmänheten.
Balmoral har anor från 1300 - talet då kung Robert den II av Skottland hade ett mindre jaktslott i trakten men började byggdes ut och ägdes under 1800- talet av hertigen av Fife.
Den brittiska drottningen Viktoria och hennes man prins Albert började hyra slottet av hertigen och köpte 1852 hela egendomen. Balmoral byggdes om i "skotska baronial style" och många tinnar och torn kom till. (jämför med Dunrobin Castle, i samma stil)
Prins Albert testamenterade byggnaden till drottning VIktoria som bodde där som änka under långa perioder och än idag är Balmoral ett omtyckt sommarparadis för den brittiska kungafamiljen som gärna semestrar här.
Och utan att behöva fundera så länge skulle jag också kunna trivas här om jag bortser från att det kanske är väl isolerat och instängt. Lantligt läge är det förvisso.... Och väldigt vackra omgivningar!
Jag får fundera lite över det lantliga läget. Men i övrigt så verkar Balmoral trevligt.
Och pub och restauranglivet finns ju kvar utanför murarna.
Lokalt
Stockholm har verkligen bjudit på underbart sommarväder och vi passade på att ta en runda längs vattnet i vårt närområde, Årstaviken, (Mälaren) för att se hur huvudstadens invånare, eller i varje fall södermalmsborna, tillbringade denna vackra eftermiddag. Vi gick runt hela Södermalm, en runda på nio km, men jag tittade extra på vad som hände mellan "vår kaj" och Hornstulls strand, en sträcka på fyra km.
Och alternativen att tillbringa eftermiddagen var flera...
Vad skulle du ha valt?
En hel del valde att sitta på sandstranden vid "Thaiboat",
både bar och restaurang och drömma sig bort.
Några gav sig ut på en tur med motorbåten.
Vår mycket lokala restaurang/bar/kafeteria beläget alldeles vid strandkanten
hade på eftermiddagen inga bord lediga. Fullt förståligt.
Eriksdals koloniområde i full grönska och många hågade påtade i sina kolonilotter.
Andra valde att ta sig en joggingtur.
Både gåendes och cyklister får samsas på den smala grusvägen längs Årstaviken.
Inte alltid så lätt.
Jag stannade till för att titta på näckrosorna, men de flesta hastade förbi.
"Playa del Tanto", nästan lika välfylld som stränderna i Spanien. Dock inga parasoller.
Och trots att Tanto, själva parken, har stora gräsytor valde de picknickande och
slodyrkande besökarna att "knö ihop sig"
Kyrkan med de två tprnen i bakgrunden är Högalidskyrkan.
Och framför det här huset var det ingen trängsel alls. Det är här på en av balkongerna som
kommissarie Beck och hans granne brukar träffas om kvällarna för att ta sig "en stänkare".
Längtan...
Stockholm bjuder på strålande sol och inte ett moln finns på den klarblå himlen. Luften är sval och frisk, vattnet nedanför oss ligger spegelblankt och båtar är på väg i och ur Hammarbyslussen.
Jag tar med mig kaffet ut på balkongen och längtar inte efter att vara någon annanstans. Inte just nu...
Jag är hemma.
"Ett rum av längtan finns i oss alla.
Vi längtar bort, hem, tillbaka eller till en annan årstid.
Längtor och drömmar ger oss hopp och
visst är hoppet en nödvändig följeslagare".
( Från den lilla boken Grunnaren, fylld med tänkvärdheter och sammanställd av Gunnel och Kjell Swärd)
( Från den lilla boken Grunnaren, fylld med tänkvärdheter och sammanställd av Gunnel och Kjell Swärd)
Spännande
Att förflytta sig kan tyckas enkelt och ganska spänningslöst men då och då uppstår lite speciella omständigheter som erbjuder "det där lilla extra". Ibland kan situationer förutses och ibland inte.
Spännande bara det.
Igår kväll, efter ett besök i Uppsala, hos favoriterna, (barnbarnen) så gick jag i rask takt till Stockholmståget med avresa 21.34. Visserligen vet jag att SJs tågtidtabeller mer är rekommendationer så jag hade kunnat gå i lugn takt. Men ibland har en tur och tågen går på utsatt tid (positiva tankar) och då är det bäst att vara i tid. Punktlighet gällde icke igår kväll för det var det vilda djur på spåren vid Gävle och kanske hade några pigga varelser från Furuvik tröttnat på djurparken och ville se sig om.
Men med en halvtimmes försening satt jag på tåget och kom nästan till Stockholm innan ett växelfel inträffade. Nåja, ett kortare stopp och sedan var jag framme. Bara lite spännande...
Idag på förmiddagen var det dags att åka tunnelbana och de tågen brukar vara i tid så någon spänning väntade jag mig inte alls.
Men, när en minst anar det ...Här klev jag in i en hel vagn fylld av kammoflagefärgade yngre män som stod i gångarna. Det såg verkligen festligt ut och jag undrade om vagnen var reserverad för något evenemang eller om det var specialbevakning av vagnen. Nejdå inget av alternativen, bara att kliva på och slå sig ner.
Jag kunde inte motstå att ta ett par foton med mobilkameran och strax efter hade nog alla resenärer, inklusive alla turister, fotograferat de osynliga som faktiskt var väl synliga i en tunnelbanevagn.
Synliga, men kammoflerade.
Ett mer ovanligt sätt, men nog så spännande, är att ta sig runt i en stad i ett pariserhjul. Nu var det inte i Paris utan i Edinburgh där jag provade detta. Kanske ett Edinburghhjul?
Utsikten över stan var jättefin och viss spänning var det. Skulle jag komma ner igen. Jodå, det gick bra. Inga strömavbrott heller!
Något annat som också kan vara både utmanande och spännande är ett gäng liftar mitt i grönskan på det skotska höglandet. Hur gör en här då? Jag är van vid att det ska finnas viss mängd snö för att åka skidor. Men å andra sidan finns det vattenskidor som man åker på vattnet, så kanske det finns barbackaskidor också. Skidor speciellt framtagna för grön åkning. Borde i sig vara miljövänligt.
Jag visste att det vintertid finns gott om snö här uppe på höglandet och flera skidcentrum finns, men sommartid. Jag var tveksam. Kanske ändå?
Grönt var det absolut.
Och se, det finns snö, väldigt lite, men den finns.
Tåg är spännande och jag tycker om att åka tåg. Om de går vill säga. Men ibland kan det vara skönt att sitta bekvämt tillbakalutad och åka buss och se tågen passera på avstånd. Här kom inte tåget med på bild men det gjorde den gamla järnvägsbron, Forth Bridge,strax utanför Edinburgh. Bron är från slutet av 1800 - talet, har två spår och upp till 200 tåg passerar per dygn. Bron höll världsrekord för brospännvidd (visste den var spännande) i 40 år med 24 brospann, varav det längsta är 523m
Bron, Forth Bridge, korsar "Firth of Forth, är byggd i stål och har en längd av 2528 m.
Den segelfria höjden är 46 m.
Forth Bridge har föreslagits en plats på Unescos världsarvslista och blev världsarv i år.
Resa i grupp
Att resa, långt eller kort, innebär alltid att uppleva något och bli berikad och nu hemkommen till Stockholm efter resan till Skottland är jag så glad över att resan blev av och att vi hade turen att få ett par återbudsplatser.
Oftast har vi rest på egen hand och det var länge sedan vi var på en gruppresa, men resan till Skottland var en sådan. En bloggvän, Veiken, var förra sommaren just i Skottland och gav mig så mycket inspiration via text och vackra bilder att jag bestämde oss, Bosse och mig, för att åka. Bosse var genast med på noterna...
Strax för jul träffade jag som hastigast Lena (Lena i Wales) över en kopp kaffe på Stockholms Central och jag fick då veta att hon ibland jobbar för Lasses Resor, en liten resebyrå i Hallsberg som bl.a ordnar resor till Skottland och där Lena guidar så valet blev lätt, särskilt eftersom jag funderat på att resa till Skottland i mer än 20 år.
Det dröjde ett tag innan vi kunde beställa resan för jag behövde en ok stämpel från hudmottagningen på Södersjukhuset och den dröjde och när den kom så var alla resor i augusti slutsålda. Jaha!
Och vi ville gärna åka just i augusti eftersom Edinburgh Tattoo äger rum då.
Vi levde på hoppet och i slutet av juli fick vi ett par återbudsplatser och resan skulle bli av.
Flyg till Edinburgh, en kort resa på två timmar och där på flygplatsen väntade både Lena och vår skotske chaufför James.
Kilten är på. Skotsk manlig festklädsel.
Hela gruppen, drygt 50 personer i blandade åldrar, installerar sig i bussen, hittar sig en plats och resan börjar.
Och detta med bussplatserna skulle komma att bli minnesvärt, alltså att under veckan hamna på rätt sittplats. Resebyrån har bestämt ett roterande system och det innebar att om en satt längst fram första dagen så blev det en förflyttning bakåt nästa dag; räkna tre säten och sätta sig på det fjärde. Enkelt? Icke! Men platserna räckte till alla.
Mot slutet av veckan, då vi bara körde kortare sträckor, kändes det inte så noga med placeringen utan alla hade fått en mer eller mindre humoristisk inställning till det hela.
Nu skulle vi hoppa över tre säten och sätta oss på det fjärde och den första dagen uppstod räkneproblem och förvirring, men i slutet av veckan då det dessutom var kortare sträckor som kördes så föll bitarna, sätena, på plats.
I dena stora grupp är jag verkligen imponerad av att alla passade tiden under hela veckan och det var många tider att passa under en dag och många stop.
Var det avresa klockan åtta på morgonen så satt alla i bussen fem minuter före avgång och detta gjorde att humöret förhöll sig bra för alla ville ju få ut så mycket som möjligt av resan.
Vi kör förbi vackra sjöar -
- där vi kan se sälar som vilar sig på sandbankerna.
Här syns tidvattenskillnaden ordentligt och detta sker två gånger per dygn.
Vi bodde under veckan på tre olika hotell och mina funderingar på att det skulle ta tid när alla skulle checka in och ut och få sina nycklar. Icke! Lena gick in och ordnade med incheckningen och delade raskt ut nycklar. KLart på kort tid. Utcheckningen var bara att lämna nyckeln i receptionen. Hur smidigt som helst.
LIkaså flöt serveringen vid måltiderna på bra: bordsservering till middagarna och ibland även till frukost och många intressanta samtal blev det med våra bordsgrannar.
Naturen och all grönska är så vacker.
Tyvärr var ljungen ännu inte i blom, dels har det regnat mycket i sommar även i Skottland och
den brukar inte blomma för fullt förrän mot slutet av augusti.
Men lite smakprov fick vi. Med tonvikt på lite.
Ibland fick vi hårdträning i att lämna bussen snabbt och även att rskt inta platserna. Här passerarvi en smal bro som är som en kulle i sig, ja vi är ju i Skottland, och av praktiska skäl fick vi gå över annars hade nog bussens underrede fastnat.
Här syns det tydligt att bussen lutar bakåt.
Att resa i en stor grupp så här har jag inte gjort sedan jag som ung, (länge sedan ) ett par somrar jobbade som guide i Stockholm ca 45 år sedan.
Under en kortare period var jag också reseledare i Europa och i Tunisien men vid den tiden var jag ju inte deltagare.
Likaså har jag under min lärargärning ordnat lägerskolor, klassresor, skidresor och annat men då var jag inte heller gruppdeltagare.
Så egentligen är nog resa till Skottland den enda resa jag gjort där jag varit i grupp under flera dagar.
En alldeles ny upplevelse och väldigt givande.
Just att hinna se och uppleva mycket på kort tid är den stora vinsten, likaså kändes det skönt att inte behöva tänka på det praktiska eller vad vi skulle se eller göra härnäst. Detta var klart redan innan avresa.
Guidens/reseledarens roll är viktig och vi hade förmånen att få ha Lena i den rollen. Lycka!
Skotsk whisky
Jag är absolut ingen wiskyfantast och dricker denna "ädla dryck" mycket sparsamt och att besöka ett whiskydestelleri och när man är i Skottland hör till och provsmakning likaså och varför då inte besöka Glenmorangie. Glenmorangie grundades 1849 är det destelleri som säljer mest whisky i Skottland och anses ligga på en god tredje plats i hela världen och den årliga produktionen av whisky ligger här på 6 miljoner liter.
I Skottland lär det finnas över 100 whiskydestillerer och de flesta ligger i högländerna, det område i Skottland som ligger i höjd med staden Dundee och norr ut, eller ca 6 mil norr om Glasgow och Edinburgh.
Den höglandswhisky som produceras är en kraftigare whisky med mer eller mindre rökig smak och ofta tillsätts torv för att få den rökigare smaken.
Glenmorangie destelleriet ligger vackert omgivet av vatten, kullar och dalar.
Ordet "glenn" betyder också dal och förekommer i många skotska whiskymärken.
Det finns skyltar som talar om var man är, några kanske är lite mindre vanliga -
och andra är mer traditionella.
Vi gick runt i destelleriet och fick följa en del av processen, men här inne var det inte tillåtet att fotografera.
Jag tänker förstås inte alls gå in på hela whiskytillverkningsproceduren men för att tillverka whisky behövs tre saker: vatten, (är av stor betydelse för smaken om hårt eller mjukt vatten används) korn (god kvalité är viktig) och jäst.
Kornen blötläggs, sprids ut på golvet och vänds ofta och börjar gro. Detta kallas mältning och stärkelsen i kornet omvandlas till socker. Efter ett par dagar avbryts mältningen genom att den bildade malten torkas och mals tll ett pulver. Mer vattten tillsätts samt jäst och det blir en grötig massa. Vätskan hettas upp och kyls ner i olika omgångar.
När jäsningsprocessen är klar är det dags för destillering i kopparpannor
och här spelar höjden på pannorna in. En låg panna ger en tyngre och mer oljig whisky
och en hög panna ger en whisky med lättare och renare smak.
Vid destilleringen kallas den första vätskan som tas för "head" (används inte) sedan kommer heart eller body som är bäst och vätskan som kommer sist kallas för "tale" och används inte heller.
Här berättar den lokala guiden om de olika whiskysorterna på Glenmorangie och
vår duktiga guide Lena översätter. Dags också för provsmakning.
På Glenmorangie lagras whiskyn i 10,18 eller 25 år och alkoholstyrkan varierar mellan 40 och 46%.
Enligt brittisk lag ska whisky innehålla minst 40% alkohol och den ska ha mognat på ekfat i minst tre år. (Även "borbounfat" används och köps från USA för att ge extra smak och även "jerezfat" från Portugal. Några destellerier använder också sauternefat (sött vin) för att få till extra smak på whiskyn. Så det här med whisky är komplicerade saker...
Det finns olika sorters whisky bl.a. grain whisky som ofta görs på vete och ibland majs. Malt whisky som är en ren whisky, men som kan komma från flera destellerier och singel malt som kommer fråm ett enda destelleri.
Och blended whisky är en blandad whisky av malt och grain whisky.
Vi fortsätter mot nästa whiskyprovning i den lilla mysiga byn Tomintou.
Här är det ny genomgång av whisky som produceras i Tomintou och i närheten.
Den otroligt välsorterade butiken, The Whisky Castle, erbjuder dessutom de flesta tänkbara whiskysorter
som producerats i de skotska högländerna. Ett enormt urval!
Här fick vi också en genomgång om varför fin whisky skall drickas med en 1/2 tsk vatten i glaset och betydelsen av whiskyglasets form. Ett par droppar vatten tar bort oljan i whiskyn och smaken förfinas.
Att glasen är avsmalnade uppåt är för att doften av whiskyn skall skall komma till sin fulla rätt.
Vad gäller is i skotsk maltwhisky är det NO, NO, NO....
Att det finns många sorters whisky visste, jag men inte att det fanns så många och det bara i Skottland.
Några exempel på singel maltwhisky: (kommer från ett destelleri).
Glenlivet, Glenfiddich, Macallan, Glenmorangie och Tominthou
Blended whisky, skall också lagras i minst tre år, kommer från olika destellerier och blandas av olika sorters malt och grainwhisky(gjord på vete eller majs) och ett par exempel är Famous Grouse, Grant´s och Johnnie Walker.
Trots att jag nu fått lära mig en hel del om hur whisky framställs och provsmakat flera sorter, så har jag ännu inte kommit så långt att jag tycker att whisky är gott. Men ett par sorter kan jag gärna prova igen.
Priset? För en singel maltwhisky, 1 liter, som lagrats iminst 10 år ligger prisnivån från ca 45 pund och uppåt, alltså ca 600 svenska kronor och billigare om whiskyn lagrats i tre år och dyrare om den lagrats i 10,18 eller 25 år.
Resan går vidare i morgon och då mer på ett praktiskt plan.
En alldeles särskild dag
När jag tidigare tänkt på Skottland så har säckpipor, kiltar, vacker natur, slingriga vägar, slott, mängder får, stora och små vattendrag, grönska, whisky och mysiga små byar dykt upp på näthinnan. Jag hade en föreställning om hur det skulle vara och hur det skulle se ut i Skottland. Och stämde det?
Att jag inte skulle på solsemester hade jag förstått, för i Skottland regnar det en hel del och Atlanten och Golfströmmen gör sitt för att hjälpa till på det området.
Vi lämnade Oban, en mindre stad på Skottlands västra sida och bussen tog oss mot nordost och första stoppet, Glencovedalen.
En man som blåser säckpipa och bär kilt eller "tartan", som det heter på engelska,
välkomnar oss till Glencovedalen. En "tartan" har ett visst mönster som är speciellt för en viss klan.
Skottlands historia är lång och många stridigheter har utspelats här men just i Glencovedalen lever än idag minnet kvar av den massarker som ägde rum här i februari 1692 då 38 soldater ur klanen Macdonalds dödades p.g.a. boskapsstölder från familjen Campell och ytterligare 40 kvinnor och barn dog efter att deras hem satts i brand.
(En klan är en större grupp människor som är släkt eller har andra lojalitetsband till varandra som främst finns i Skottland och på Irland.)
Glencoedalen.
Är en på bussresa i Skottland ( flyg från Stockholm till Edinburgh) och har en bra guide och chaufför, så tycker jag att varje del av resan är en "njutflykt". Och med Lena (Lena i Wales) som kunnig guide så vill jag ta in allt som berättas.
På slingrande vägar beger vi oss vidare mot Fort William, en mysig by där vi förutom att äta picknicklunch på en parkbänk även träffar på en svensk ungdomsorkester från Vreta kloster som är på turné i Skottland.
Min nyköpta röda regnponcho piggar i alla fall upp i regnvädret.
En bit utanför Fort Williams, vid Spean Bridge, fann jag en av de trådar jag letar efter för att nysta i min pappas äventyr i de skotska högländerna där han utbildades i början av andra världskriget. (Skrev om detta i ett inlägg från 4/8-2015.
"The Commando Memorial" med texten "UNITED WE CONQUER"; TILLSAMMANS KAN VI BESEGRA.
Här i området vet jag att pappa befann sig 1940 och monumentet är tillägnat de som utbildades i dessa trakterunder andra världskriget. Pappa överlevde kriget och hann fylla 25 innan tyskland var besegrat.
En ung man som upplevt så mycket...
Det var känslosamt att stå här och många tankar for kors och tvärs i mitt huvud.
Och jag kom ju aldrig hit tillsammans med pappa så att han själv kunde berätta.
Däremot var han själv här många gånger under sin tid i livet.
Men nu så jag jag också hit och det var mäktigt att stå här.
"Garden of Rememberence" ligger alldeles bredvid och är en minneslund för de som mist sitt liv i strid för Storbritannien från första världskriget och fram till idag.
"Njutflykten" fortsätter längs "the Caledonian Canal" som totalt är 97 km lång och 36 km av den är grävd för hand. Kanalen går genom sjöarna Loch Lochy och Loch Oich och var färdig 1882. Syftet med kanalen var att få en transportled mellan Skottlands väskust och den norra kusten.
Ett naturligt stopp, innan vi återvänder till vår bas i byn Strathpeffer för ett par nätter blir i Fort Augustus där kanalen övergår i Loch Ness.
Här finns flera slussar och höjdskillnanden ligger på ca 8 meter.
Slussning pågår och bortom slussarna syns Loch Ness.
I Fort Augustus såg vi 8 slussar, men kanske finns det fler...
Loch Ness.
Loch Ness, Storbritanniens näst största sjö, 35 km lång, är över 200 m djup och upp till 1,5 km bred.
Loch Ness innehåller 7 km2, mer vatten än alla sjöar i England och Wales tillsammans.
Hotell Ben Wyvis i Strathpeffer, ett gammalt viktorianskt hotell med mycket charm.
Många och långa korridorer, högt i tak och mycket historia som "sitter i väggarna".
Trevlig atmsofär och väldigt god trerätters middag gör hotellet än mer charmfullt.
En händelserik dag på alla sätt. Och förutom all vacker natur och historia så tar de känslomässiga upplevelserna vid "Commando Monument" över. En alldeles särskild dag i mitt hjärta.
Aktiv semester
God afton! Efter att jag just kommit tillbaka till hotellet, efter en heldagstur, och sedan försöka få till ett blogginlägg så var det bara att konstatera att internet är trögt idag också. Och inget jag kan påverka.
Vi bor i en den lilla byn, Strathpeffer, i norra Skottland, några mil söder om Inverness och här delar hela byn, inklusive de fullbelagda hotellen på "en lina" som lätt blir överbelastad. Att vi dessutom är på det skotska höglandet gör sitt till för att mottagningen, milt sagt, inte är på topp.
Vi har det jättebra och det blir långa intensiva dagar med frukost strax efter 07 och avresa vid 08 för att sedan komma tillbaka till hotellet vid 18 - tiden. En snabb dusch hinns med och sedan är det middag klockan 19.
Så har de två senase dagarna sett ut men de är verkligen fyllda av fantastiska upplevelser av allehanda slag.
Och semester får en ta vid annat tillfälle.
Nu väntar en kvällspromenad före sänggående för att ta in lite skotsk byatmosfär och kanske blir det då också ett pubbesök.
I morgon beger vi oss mot Edinburgh och nya äventyr väntar oss.
Så mycket mer...
Onsdag kväll och jag har nu just avnjutit en läcker trerättersmiddag och i skrivandets stund sitter jag i lobbyn med ett väldigt trögt internet, och för att pigga upp mig har även en kopp kaffe fått följa med hit.
Att vara på resande fot så här i grupp och se och uppleva mycket på ganska kort tid gör att huvudet känns ganska fullt.
Det är så mycket jag och alla andra i gruppen fått lära oss av vår guide Lena, och det är så mycket vackert vi fått se som nu skall landa i olika avdelningar i huvudet.
Denna resa har på två dagar gett mig så mycket mer än vad jag ens kunde föreställa mig och ännu återstår flera dagar.
Kanske dags för lite semester när jag kommer hem?
Jag inser att jag här och nu endast kan ge fragment av resan och mer kommer när jag är tillbaka hemma igen,
för tiden räcker inte. Dagarna är mer än fyllda. Och jag är ju här för att se och uppleva Skottland.
I morse lämnade vi Oban, på Skottlands västra kust, för att resa mot nordost och stannade till i små byar innan vi kunde skymta Loch Ness. (Letade efter sjöodjuret , men det var inte till städes just idag...)
Dagens slutmål blev den lilla byn Strathpeffer i närheten av Inverness, norra Skottland och här ska vi bo två nätter. Ett gammalt, läckert, viktorianskt hotell med stor trädgårdsliknande park, långa svindlande korridorer och mycket atmosfär blir nattlogi för oss i två nätter.
Hotellet i Oban, ett gammalt och jättemysigt hotell med bra rum, bra service och bra mat.
Dessutom hade vi havsutsikt från rummet. Perfekt!
Skotska höglandet vid Glen Coedalen.
Torsdag morgon! Ingen lycka med internet idag heller och vi befinner oss fortfarande på det skotska höglandet och i en mindre by. Internetuppkopplingen är i stort sett obefintlig och att ladda upp bilder fungerar inte alls.
Tyvärr! Men jag provar på nytt i kväll och en liten rapport kommer förhoppningsvis.
Nu väntar en ny dag med en heldagstur där vi bl.a skall besöka Glenmorangie, ett whiskeydestilleri med provsmakning och ett smakprov kan jag nog också ta. (Är ingen whiskyfantast.)
Nu väntar frukost och sedan avresa klockan 08.30 och återkomst till hotellet klockan 18.
Vädert här? Jo, tack...
Edinburgh till Oban
God morgon! Havsutsikt från rummet och halvsol. Dags att ta sig an dagen. Frukost väntar och sedan en promenad för att titta närmare på Oban innan avresan härifrån. En ny dag med nya upplevelser har börjat. Tisdagen blev en lång dag med mycket att se och upplevta Flygresan mellan Arlanda och Edinburgh var smidig om än med viss turbulens gick på drygt två timmar.
Och efter viss tid i passkontroll med fotografering på flygplatsen i Edinburgh var det dags att möta vår guide, tillika min bloggvän, Lena. (Skriver bloggen Lena i Wales)
( Ska man resa till Skottland så underlättar det om pass finns med för kön genom passkontrollen, där även fotografering ingår, är mycket kortare och proceduren smidigare. Jag vet att internationellt id kort ska gälla alla länder inom EU, vilket det gör och nu även de länder som inte är med i Schengen, men detta verkar inte riktigt ha slagit igenom här ännu. Vad som gäller i övriga Storbritannien vet jag inte för det var nu länge sedan jag var där.)
Vackert flygväder.
Från Edinburgh, som ligger på den östra sidan av Skottland, reste vi med buss över till Oban på den västra sidan, alldeles vid Atlanten.
Vi reste genom otroligt vackra landskap med omväxlande natur och där olika nyanser av grönt var den rådande färgen.
Små byar passerades där vi från busssfönstret hann få en glimt av både små och stora stenhus med vackra trädgårdar och mängder av blommor, pubar med fantasifulla namn, små hotell och otaliga "bed &breakfast".
Strax utanför byarna, på fälten mitt i det vackra kuerad landskapet betade mängder av kor.
Vår buss snirklade sig fram på vägarna, som var smala men i gott skick och resan mellan Edinburgh och Oban, en sträcka på drygt 20 mil, tog drygt tre timmar och då med ett kort stopp längs vägen.
Vårt hotell för natten, Oban Bay Hotel &Spa väntade oss med en jättegod trerätters middag. Klockan hade hunnit bli över 21 när vi satte oss till bords så när middagen var avslutad så känds det lagom att dra sig tillbaka och samla ihop dagens intryck innan ögonen föll ihop.
Skottland väntar.
Ett resmål som i många år funnits med på min lista är Skottland och nu är vi på väg. Äntligen! En resa som jag tänkt göra i säkert tjugo år, men att bara tänka räcker inte när det gäller resor. En måste liksom komma till handling också. Jag ser väldigt mycket fram emot resan som för min de ocksål blir en resa tillsammans med min pappas historia och erfarenheter.
Han kom som ung, 22 årig svensk militär till de skotska högländerna under andra världskriget och utbildades i Glenmoreområdet till fallskärmsjägare för vidare uppdrag i Norge, Storbritannien och Frankrike. Ett besök i dessa trakter känns otroligt viktigt för mig. Och nu blir det alltså av.
Jag vet inte alls hur internetuppkopplingen kommer att vara, men datorn är med och jag brukar vara bra på att nosa upp wifizoner och hoppas på att den talangen håller i sig.
Vi hörs från Skottland.
Bilder från Skottland lånade från internet och Google.
Varning på stan...
Jodå rubriken stämmer och idag vill jag verkligen utfärda en varning. Ställ eller lägg aldrig ifrån er en väska även om den är alldeles bredvid.
Det var en måndag som började så bra, sillfrukost här hemma men några få egenodlade potatisar därtill och en inplanerad lunchträff med Marja, min bloggvän från Umeå. Marja och jag har känt varandra via bloggaren i över tre år och jag hittade Marjas blogg av en slump när jag sökte fakta om den jättefina temalekparken "Bryggartäppan". Perken är en liten del av Söder som det var på 1800- talet och helt anpassad för barn där de aktivt kan leka i de gamla (men nybyggda husen) och med saker som fanns förr.
Så passande nog träffades vi här som vi gjorde första gången vi sågs för ett par år sedan och sedan dess har vi setts här på Söder flera gånger.
Marja, vid Bryggartäppan som förde oss samman.
I det fina vädret bestäämde vi oss för att en lunch på Hermans vegetariska restaurang uppe på Fjällgatan och med en vidunderlig utsikt över Stockholm.
Pigga, regnbågsfärgade övergångsställen och mycket prat gjorde den 15 minuter långa promenaden lättsam.
Vacker vy från Fjällgatan över Gamla Stan -
- och Gröna Lund får också vara med på ett hörn.
Bara att kliva in i den vackra och grönskande restaurangen hos Herman.
Vi hittar ett ledigt bord i skuggan och går i omgångar och hämtar mat från den läckra buffén där både varma och kalla vegetariska rätter finns. Vi pratar, äter och har det jättemysigt.
Restaurangen får fler besökare och borden fylls. Bakom mig sitter en barnfamilj och framför två ynglingar i 30 års åldern.
Så småningom blir det dags för kaffe och Marja skall till det gå och köpa oss en godbit.
Utsikten över vattnet mot Djurgården var skynd men ändå fin och vackert med all grönska.
Härliga bröd och mängder av varma och kalla rätter. Jättegott och till ett pris av 125 kr så kan
gå och fylla på tills magen protesterar och kaffe (ekologskt) eller te ingår i priset.
Men vi kom aldrig till kaffet för när Marja skulle ta sin lilla handväska, som låg bredvid henne på bänken där vi satt, så fanns den inte. Vi tittade men ingen väska. Däremot låg hennes ryggsäck kvar.
Våra hjärtan dunkade i kapp och jag kände igen situationen då jag för ett par år sedan blev bestulen på min ryggsäck på restaurang Grill på Drottninggatan i Stockholm. Man tror inte det är sant. Klart väskan måtte ha fallit ner på marken. Men icke!
Samtidigt hade de två ynglingarna som satt bakom Marja och framför mig gått och det blev då klart för oss att de hade tagit Marjas väska med sig. Helt klart.
Och vi såg det inte, ärkte det inte. Marja satt dessutom nästan på den.
Sådant här händer inte. Men det har det gjort. Och i väskan fanns ALLT; plånbok, mobil, nycklar, bankkort, kamera m.m.
Det blev ett väldigt trist slut på en annars så trevlig lunch. Polisanmälan, spärrande av kort och många praktiska bestyr. Så trist!
Vi vet att tjuvarna strax efter stölden försökte ta ut pengar på Marjas bankkort utan att lyckas och strax efter det spärrades kortet.
Tyvärr ett väldigt sorgligt slut på en dag som började så bra.
Och jag är så ledsen för Marjas skull och för alla andra som råkat ute för liknande händelser.
Så nu håller vi extra uppsikt och lämnat inga väskor ifrån oss. Nu får det vara nog!
Egenodlat smakprov
Ännu en vacker morgon! Och visst måste detta firas! Men hur? Jag var frukostansvarig (vi turas om) och kom på att det var dags att titta till potatisen i sin låda. Kanske var den rent av färdig för att ätas.
Tankarna kom kvickt och jag var helt inne på en sillfrukost.
En fin morgon med sol över Södermalm
Blasten så bra ut men lite klena. Lika bra att se om det fanns någrå potatisar.
Förra året fick vi hela sju stycken, små...
Oj då! Tre stycken och en i miniformat. Det var allt! (Tänkt i positiv riktining)
Men med lite utökning av den köpta färskpotatisen skulle det ändå kunna bli en sillfrukost. Detta hör absolut inte till vanligheterna, men varför inte vara lite ovanlig. Sagt och gjort och de små potatisarna fick kampera med de köpta men på sin egen sida och med kortare koktid.
Sillfrukosten är serverad. De tre små potatisarna i mitten är vår lilla skörd
och en åt jag upp direkt från kastrullen med en klick smör.
Stockholm, söndag den 2/8-2015
Sommardag i ett Stockholm som är fyllt av turister och även stadens egna invånare har vågat sig ut för att välkomna sol och värme.
Jag går från Slussen genom Gamla Stan, där uteserveringarna på torg och i gränder är välbesökta, men idag lockar de mig inte. Jag går vidare.
Järntorget, i Gamla Stan, där Väster och Österlånggatan möts,
har fått sitt namn av den järnhantering som bedrevs här fram till 1662.
Namnet Järntorget (Jerntorgith) är från 1489 och hänger samman med att torget blev upplagsplats för huvudsakligen stångjärn, som för export skeppades från hamnar i Mälaren till Stokcholm.
Mysiga gränder, folktomma, finns det gott om.
Vid slottet står turistbussarna och spyr ut sina avgaser och jag skyndar raskt vidare över Strömbron.
Jodå, Strömmen är ström. DEt är utloppet från mÄlaren in i Saltsjön. Östersjön som gör vatnet strömt.
Att fiska kan gå bra och ett gäng laxar planteras in varje åt.
Och vill man träna att paddla i lite forsande vatten går det också bra.
Nästa stopp är Kungsträdgården, Kungsan och här behöver jag inte tveka om vägvalet. Kalle Dussin visar vägen. Här låg en gång slottet Makalös, namet på De la Gardies palats som uppfördes i mitten av 1600 -talet och revs efter en brand 1825.
På den tiden var parken en inhägnad lustgård dit bara hovet hade tillträde och först på 1700 -talet fick allmänheten tillträde till parken. Och det tackar vi för.
Jag går ett varv och trängs bland och med alla, som precis som jag, njuter av Stockholm idag.
Nöjd med dagen tar jag återigen sikte på "mitt Södermalm", slår mig ner på balkongen med kaffe och en chokladkaka och tittar på båtarna och allt annat som händer i kanalen.
Ett nöje i sig och helt utan trängsel.
Karl den XII visar vägen och pekar österut. Kanske mot Grand hotell, men dit skulle jag inte idag.
Men däremot till en lite del av Thailand för i Kungsan pågår en thailandsfestival med mat, uppträdande,
bomässa och mycket annat.
På vägen passerar jag många som som njuter av den vackra sommardagen.
Jag hamnar mitt i matlagningen och lyckas få fler smakprov och de ger mig en genuin längtan till Thailand.
Stannar förstås upp vid den här skylten om boenden, lite av våra tidigare trakter .
Tänker och minns och låter det stanna just där...
Det är många som har köpt smakprov från det "thailändska köket" och slagit sig ner för att avnjuta maten
men körena är jättelånga så jag nöjer mig och är glad för de smakprov jag fått.
Jag ser mig omkring och gläds över att så många dras till Stockholm och idag till Kungsan. Välkomna!
För Stockholm finns i mitt hjärta.
Folkfest i stan
Veckans vykort kommer från en härlig sommardag, dagen då sommaren på nytt kom tillbaka till Stockholm.
Vilket folkliv i huvudstaden! Prideparad! Verkligen "fest, folk, fart och fullspikat" och man beräknade att över 400 000 människor kantade stadens gator för att se paraden som i sig beräknades ha 40 000 deltagare.
Partiledare, politiker, artister, musiker, idrottare, tränare/ledare, poliser och försvarsmakten med en dansande ÖB, Sverker Göransson, blandades med alla som över huvud taget ville gå med i paraden och spektrat av deltagare var brett.
Paraden genomsyrades av härlig stämningen, både bland åskådarna i flerdubbla led och deltagarna i paraden.
Årets budskap i Pride var att "göra slut med det som begränsar eller håller tillbaka den man är eller vill kunna vara och allas rätt till lika värde." Verkligen tänkvärt! Och det i flera sammanhang.
Jag var strategiskt placerad vid Slussen och stod tappert på min post under tre timmar och då var ändå inte paraden slut. Men mina ben och fötter var det.
Så det blev det en sväng genom centrala sommar-Stockholm, till bredden fylld med folk, innan jag lyckades "knö in mig" på tunnelbanan och åka hem.
Fin dag idag.
Idag är sommaren här, åtminstone i Stockholm. Just nu ser jag inte ett moln på himlen där jag sitter på balkongen för att äta frukost och idag är det faktiskt premiär för sommarens första balkongfrukost. Inte illa! Den kom till sist!
Kanske är det så att sommaren i år blir väldigt kort men å andra sidan är augusti en sommarmånad som just börjat, så kanske är det på sin plats att önska både sommaren och augusti välkomna.
Solen och lite värme kan också gärna få följa med.
Dagen är ännu helt oplanderad men Stockholm denna somardag lockar ut mig på nya äventyr. Bäst att sätta fart så jag hinner fånga sommaren.
Endast ett par båtar kommer denna tidiga morgon från Mälaren genom slussen och ut i Saltsjön.
Annat blir det inom en timme då fler insett att det är sommar idag.
Segelbåtar väntar på broöppning.
Här spelas det trumpet för att fira somarens ankomst. Läckert!
"Det ser ut att bli en fin dag idag"...
