Resande minnen

    
 
 
                                                                    
Vaknade tidigt i morse; nåja enligt min inre klocka, tassade ut på terrassen med en kopp kaffe och såg solen på väg upp över palmerna.
Hamnade tankemässigt i min första utlandsresa, om man då bortser från Norge där jag delvis bodde som liten och till Danmark.
Året var 1960  och det var juni månad. Vi hade tagit vår röda SAAB från Stockholm ner till Malmö och Bulltofta för att därifrån göra mitt livs första flygresa. Jag var 11 år och skulle på charterresa med mina föräldrar till Palma de Mallorca. I hela två veckor skulle vi vara borta, en lång tid för en 11 åring.
Flygresan minns jag fortfarande med fasa och får ont i öronen bara jag tänker på den.
Glädjeämnet var den rosa och vita "bardotrutiga" klänning jag tjatat mig till och som hade riktigt fluffiga skumgummiundertjolar. Högsta mode detta år. I övrigt var jag ganska ointresserad av själva resan.  (Bardotrutor var små rutor ca 1 cm stora rutor som fått sitt namn efter den då kända, franska filmstjärnan Brigitte Bardot) 
Planet var ett tvåmotorigt propellerplan, utan tryckkabin och örsprånget inträdde genast och höll i sig ändå tills vi mellanlandade i Basel på en liten militörflygplats. Planet skulle tankas. Resan till Basel tog säkert tre timmar och sedan visste jag att det skulle ta mer än tre timmar till Palma.
Jag grät floder, så ont hade jag och föga hjälpte min fina klänning mot smärtan i öronen.
Pappa Allan tröstade mig med en jättestor glass, som han av någon märklig anledning lyckades köpa utanför själva terminalen.
Det var ingen, ja förutom pappa då, som fick lämna byggnaden.
Resan fortsatte efter stoppet mot Palma och mitt örsprång fortsatte.
Palma mötte med strålande sol, men jag var inte alls strålande. Min trumhinna hade spruckit och det var inget att göra åt. Jo, mer glass och cocacola hjälpte för stunden.
Palma de Mallorca 1960; Vi var bland de första charterturisterna där och landsbygden började redan strax utanför Palma. Jag vet att vi bodde i ett område som hette Arenal, strax öster om Palma och där fanns det då tre hotell som låg i princip på den fina stranden.
Varmt Medelhav, bad, sol i mängder och glass, tur jag hade föräldrar som inte var kinkiga med att man inte skulle äta den.
Att sola gillade jag inte, utan sökte mig till skuggan och gärna till hotellets bar för intag av cocacola och där en trevlig och charmerande yngling serverade mig drycken i höga glas med citron och iskuber.
Helpension på hotellet med rikliga spanska måltider, utflykter, tjurfäktning, vandring i Palma, shopping, lek med nyfunna spanska vänner, nattklubbsbesök med föräldrar, ännu mer glass....
En inköpt stråhatt, långärmad blus och parasoll gjorde att jag mer och mer vande mig vid strandlivet. Och jag vill minnas att andra veckan blev solen mer av min vän.
Dessutom fick jag en fin luftmadrass som flitigt användes vid bad och då kände jag att "det här med att resa är inte så dumt".
Trumhinnan hade dessutom läkt och tillvaron kändes bra.
Vad gäller Mallorca så har det under årens lopp blivit ett 15 tal resor dit och varje gång har jag haft i minnet den där första resan. Tänk att den resan gav så mycket mer reslust. Jag kan verkligen känna både glädje och tacksamhet över alla resor, de upplevelser, möten och erfarenheter de gett. Kloka föräldrar som hjälpte mig att öppna resedörren och många andra dörrar för mig. Tusen tack!
 
(Genom åren har jag besökt och rest i drygt 50 länder i Europa, Asien, Afrika, Nord & Sydamerika och Oceanien och en del av länderna har fått flera besök.)
Reseintresset och lusten för att resa har också gått vidare till mina döttrar och många är de resor och minnen vi kan dela. Jag ler vid många av dem....
 
 
Scottish Moments

Vilka härliga minnen! Förutom trumhinnan då... :)
Ja resor adderar vekligen en till dimension till livet...! Härliga både att planera, uppleva och minnas!

Svar: Minnen, upplevelser och erfarenheter är oftast trevliga och lätta att bära med sig. Och jag hoppas förstås på många fler resor och Skottland ligger närmast på listan. Tills dess reser jag via och med dig.
Ditte

Preciosa

Hej Ditte!
Å vad kul att läsa!!!Men herregud vilken resa med detta örononda :( Jag började ju senare åka och då många ggr till Mallorca. Bott också vid Play de Palma och Arenal och då fanns ju en "miljon" hotell där :) Blev fint när dom tog bort biltrafiken och gjorde strandprom i 7 km minst.
Bardotklänningar :) Syrran sydde såna åt alla mina arbetskamrater så när vi gick ner i lunch- rummet så bar 9 av oss likadana klänningar, alla rosa utom en som var ljusblå rutor :-)
Folk glodde lite :) Men så fina vi var...Vilken snäll pappa som offrade allt för att du skulle få det bra efter resan. Kram P ♥

Svar: Ja, visst går tiden fort och tur att minnena består. Det var nog här som mitt reseintresse vaknade, trots att jag sedan valde i några års tid att inte följa med utomlands. Men sen så började jag ta igen...Kul att du och I också haft dessa klänningar. och vilken häftig syn i lunchrummet med alla fina klänningar. För då var dessa det finaste man kunde ha.
Ja pappa var speciell i många avseenden och mamma också. Mycket jag har att vara glad över som de gett mig.
Kram!
Ditte

Ruth i Virginia

"Was du erlebst, kann keine Macht der Welt dir rauben."

Det broderade min dotter 1975. Tavlan hänger på min vägg
i rummet där jag sitter just nu.

Svar: Så sant och detta uttryck avände ofta min mamma. Så fint att ha det på väggen och påminnas om detta. "Upplevelserna kan ingen ta ifrån dig".
Ditte

Ami

Usch, vad du måste ha haft ont i öronen :( Men vilken fantastisk upplevelse ändå, trots det onda. Och vilken klok pappa du hade som förstod hur du skulle tröstas :)
Önskar er en trevlig kväll!
Kram

Svar: Minns så tydligt det onda i öronen och så mycket jag grät. Pappa gjorde sitt bästa och mamma för att trösta mig men just den glass pappa kom över minns jag så väl. Och den var stor. Här sitter vi ute och klockan är snart 22 och fortfarande är det + 21. Kram!
Ditte

Ama de casa

Fy vad jobbigt med öronen, tur att det andra övervägde så du fick din reslust :-) Jag åkte också i ung ålder på 60-talet med mamma och pappa till Kanarieöarna, New York, Bahamas, Israel, Florida. Det var inte så vanligt då som nu att barnen fick följa med på såna resor, så jag är glad att jag och min bror fick följa - där väcktes även min reslust.
:-)

Svar: Visst är det spännande och roligt att tänka tillbaka ibland. Tror att man präglas av sina upplevelser och på olika sätt . Till USA kom jag inte förrän på 70 talet. Och när du kom dit måste det ha varit ovanligt att så långa resor skedde med barn. Tur att tiderna nu ändrats. Våra dörrar var 7 år vid sitt första USA besök, Florida och N.Y. Och många resor dit blev det senare .
Ditte

Ann-Kristin

Gokväll Ditte!
Vilken första resa! Tur att Du inte blev avskräckt för att resa. Min första resa utanför Skandinavien gick till Benidorm eller var det Marbella i början på 70-talet. Även jag hade en Bardot- klänning. Fanns inga rosarutiga kvar , så min var Gulrutig.
Hade inga möjligheter med att resa i barndomen, då föräldrarna hade Taxi-rörelse samt att min far körde racerbil på helger. Mor blev änka vid 28 år pga detta och jag var 9 år då. Olika falla ödets lotter.
Fortsätt och njut av er vistelse i Torre. Känner mig sugen att sticka ner över en helg.
Kram till Dig och Bosse/A-K

Svar: Ja, visst blir livet olika. Och, tänk att du också hade "bardotrutig" klänning på din första resa till Spanien. Härligt ! Jag hade turen att få behålla mina föräldrar till klart vuxen ålder och det är ju skillnad. Vad roligt om du kunde komma en långhelg. Hoppas! Kramar och hälsningar från oss båda.
Ditte

Sanna Preifelt

Det lät helt fantastiskt, och vad du beskriver bra. Det kändes som att jag var på mallorca fast jag aldrig vart där och att jag var 11 år i en långärmad blus och solhatt. Åh, det låter så underbart. Mitt reseintresse är också stort, och på senare år har jag dessutom lärt mig att uppskatta både sightseeing och kultur :)

Svar: Vad roligt att du kunde tänka dig in i hur det var. Vet inte om jag då var så förtjust men reseintresset väcktes då. Att jag sedan solat mycket i mitt liv får jag sona för nu. Men då visste man inte bättre . Går inte att få ogjort men idag solar jag inte.
Ditte

Ruth i Virginia

Ann-Kristin och jag har lite grann gemensamt. Min far dog, när jag var 4 1/2 år och min
bror 8. Det fanns ingen änkepension på den tiden. Vi bodde på ett skogvaktarboställe, och när far dog fick vi bo kvar ett halvår. Sen fick mor göra vad hon kunde, Hon öppnade
en matservering. Det fanns varken tid eller pengar till resor, men varje år under
industrisemestern tog vi tåget till Stockholm och hälsade på moster Hanna i Stureby.
Gröna Lund var den stora händelsen och alltid, alltid åkte vi upp i Katarinahissen.

Tog realen l945 på våren då WWII slutade. Tiden därefter var det inte möjligt att resa.
Europa låg i ruiner och att flyga nånstans var det ju inte tal om. 1951 bjöd jag min mor och syster på en resa till Norge (Sognefjord). Första resan utanför Sveriges gränser.

Reslusten fanns. Var precis redo att resa till Teheran, Iran, för att jobba på min firmas kontor där när, tur nog, det blev en coup e´tat där, och firman kunde inte ta ansvar för mej
under dessa förhållanden. Men jag ville ha nya erfarenheter och hade turen att bli sponsrad av släkt-med-släkten i Worcester, Massachussetts, och så bar det iväg till USA.
Massachussetts, Florida, Chicago och San Francisco, där jag blev fast efter att ha träffat en geolog. Har bott i Kalifornien , Nevada, Alaska, Indonesien och i en förort till Washington, DC, där jag bor f.n. Efter maken tog pension, reste vi en hel del. En dotter var i det militära och bodde i Tyskland, Italien och Hawaii. Sonen är bosatt i Ho Chi
Minh City i Vietnam- Orsak för resor!

Svar: Att vid tidig ålder mista en förälder blir en stor omställning och saknad. ja, saknad blir ändå, men som barn är man så sårbar. Och för en ensam mamma på den tiden var det kämpigt, det vet jag. Jag är så faschinerad av dina berättelser och erfarenheter och tänker att livet tar sig nya vändningar som man inte vetat något om.
Tänk så mycket du sett och upplevt. Och allar resor, så mycket de tillfört och berikat dig och de dina.
Min pappa, född på landet i Västergötland, reste till Finland som 18 åring, Vinterkriget där mot Ryssland och sedan direkt till Norge och WW11. De var 10 barn i familjen och reste han iväg var det en mun mindre att mätta. Givetvis lockade själva "skaken", Finlands frihet, honom förstås. Han har berätta mycket för mig om livet förr och Europa under WW11. Han utbildades i Skottland och i England och var sedan på stridande fot tills kriget var slut och då var han 25 år.
Ett rikt liv det också och som alltid kom att prägla honom och andra i hans omgivning. (Googlar du på Allan Mann så kan du läsa mer om det han var beredd att offra sitt liv för och det många gånger.)
Ditte

Eva`s blogg

Tack för att jag fick följa med till Spanien genom dig, aldrig varit där, men va skoj för dig tror oxå jag reste i ung ålder 6 eller 7 år var jag o till Italien :) dock inte med ett proppeler plan vad jag minns :) tack ännu en gång Ditte alltid lika skoj när du berättar om dina resor så intressant :) önskar dig en ljuvlig dag med värme o sol o fika kramen

Svar: TRevligt att du var med på återresan och min första egentliga utlandsresa. Du är ju betydligt yngre så propellerplanen var nog utbytta när du reste till Italien och säkert fanns det tryckabin också. Här regnar det just nu och är mulet, men efter att himlen varit klarblå i fem veckor så kan man inte klaga. Det spricker nog upp fram på eftermiddagen.
Önskar dig en trevlig dag.
Kram!
Ditte

Veiken

Jag gjorde exakt samma resa fast två år tidigare! Jag minns att det låg ett metallgaller på plattan i Basel! Kunde flygbolaget heta Transair? Vi hade en man (svensk) som bodde på samma hotell som vi. Han blev vansinnig första morgonen när han upptäckte att sill och havregröt inte fanns på frukostbordet! En underbar resa minns jag! Det har som sagt blivit många resor sedan dess! Kram

Svar: Vad häftigt! Tänk att du gjorde denna resa ett par år innan. Världen är bra liten...Jodå, flygbolaget hette Transair. Metallgallret minns jag inte, hade väl för ont i öronen.
Och dessa svenskar som ville att det "skulle vara som hemma". Fanns på vårt hotell också. Tror man kan hitta den än idag.
Ja, många resor har du gjort och fler blir det.
PS Har nu tittat på Rolfs Buss och läst på. Och det blir perfekt att åka med dem till Skottland. Passar bra att flyga till Edingburgh. Tack för ditt tips!
Kram!
Ditte

znogge

Så trevligt att få läsa om din första riktiga resa utomlands. För visst var det så, Danmark räknades verkligen inte. Inte för oss söder om landsvägen i alla fall.

Min första flygresa gick från Malmö till Köpenhamn och krävde således ingen mellanlandning. Nästa resa gick till Ibiza och det tog lite längre tid. Då minns jag att det gjorde rejält ont i mina öron!

Kram

Svar: Ja, det var till Mallorca den första riktg aresan gick och Ibiza blev det för min del också, men många år senare. Och att du också hade ont i öronen...Tur att planen har fått bra tryckabiner numer.
Och tänk, att flyga från Malmö till Köpenhamn, kort men intensivt kan jag tänka. Idag tar man kanske tåget...
Kram!
Ditte

znogge

Ja, numera blir det tåg eller bil. Ska vi till Kastrup är tåg ursmidigt! Förkortar resan en hel del. Tänker på när man förr fick passa båttiderna också. Hade de slutat att gå fick man åka tåg till Helsingör...

Kram

Svar: Ja, tågen är bra bara de går. I Stockholm är det ibland tjärvt med löv på spåren, nerrivna kontaktledningar och annat trassel. Men jag gillar tåg och har provat från Malmö till Kastrup och det var verkligen bekvämt. Kram!
Ditte

Ruth i Virginia

Ditte - Jag letade upp Allan Mann. En fascinerande livshistoria. Kommer ihåg
när finska vinterkriget startade. Många unga svenskar var ivriga att hjälpa Finland
och reste dit. Finnarnas sisu blev känt internationellt; det plus Molotovcocktailen!

Den 9 april l940 var min 12e födelsedag. Norge och Danmark invaderades den dagen.
Alla trodde att Sverige skulle få samma öde, men vi klarade oss genom att "sitta på
staketet" (TROR jag).

Var och hur träffade Allan Mann din mor? Behöver inte svara, om du tycker
att jag är allför nosig. (har en ibland alltför stark nyfikenhet)

Svar: Nej då, jaf svarar så gärna. Min mamma träffade pappa i Töreboda dit hom kommitt efter kriget 1946 för att atbeta på kontoret i ett bryggeri. Pappas äldsta syster fyllde år och mamma var ditbjuden och där fanns även pappa. Tycke uppstod och de gifte sig 1947. Pappa fortsatte att vistas mycket i Norge och arbeta där, på Lillehammer och det passade ju bra. Så under mina första 8 år bodde jag både i Töreboda och i Norge. Och din födelsedag den 9 april....En dag att minnas då av många anledningar.
Ditte

Ruth i Virginia

En dag att minnas - Ja, det kan man säja.
Det var det datum då Saddam Husseins staty föll
och folk trampade på den för att visa hur mycket
han var avskydd.
Tack ska du ha, Ditte, för dina "historiska" skriverier!

Nu ska det lagas pytt-i-panna till middag.
Det är valdag i USA - ett mycket viktigt val.
Om det går åt helskotta, blir republikanerna
i majoritet i både Senaten och Huset. Ergo: Obama
blir avstängd från att få igenom vad han vill göra,
inom de nästa två åren.

Svar: Tack själv Ruth för allt jag får lära mig och ta del av genom dig. Jag gläds verkligen över det.Försöker följa valet via tv och tidningar och hoppas att det skall gå bra...
Pyt i panna låter rejält och gott! Något jag får ordna här också...
Ditte


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: