Eftertanke

    
Alla helgons dag!
Jag går i rask takt upp till Ringvägen för att ta treans buss mot Karolinska sjukhuset och Solna kyrkogård.
Bussen är nästan tom när jag stiger på så jag kan fritt välja plats.  Jag sjunker in i mina tankar och tänker tillbaka på en "svunnen" tid.
Jag gör det ibland även om jag ofta vill se framåt.
"Gårdagen kan jag inte göra något åt, men morgondagen är helt ny...."
Men det finns så mycket med i bagaget som då och då poppar upp i mina tankar; minnen, möten, händelser, upplevelser och mycket annat som trots allt präglat mig och den person jag är och i sin tur även min omgivning med nära och kära.
Och jag inser och vet att jag blivit äldre....
 
När vi kommer till Slussen har passagerarantalet ökat markant och i och med det också antalet personer som absolut måste prata högt i sina "lurar".
Jag är inte intresserad av att höra vare sig gamla som unga prata om sina upplevelser, problem och svårigheter. Ja, inte ens om glädjeämnen.
Och när ett antal personer i min närhet pratar på högt, väldigt högt, så börjar mitt tålamod att tryta.
Om det var korta samtal som avhandlades så skulle jag inte hänga upp mig eller ens grunna på det, men när samtal pågår i 30 minuter, högt och ljudligt, då vill jag säga ifrån. Men hur?
Tänker till och plockar snabbt upp min egen "lur", låtsas att det ringer och svarar.
Ropar tydligt att jag inte kan höra för att det är så många runt min plats som pratar högt i sina "lurar". Med hög röst som strax blir viskande säger jag att "jag ringer upp när jag gått av bussen" och stänger av luren.
Och se! En liten effekt hade det. Några av de mest pratsamma och högröstade passagerarna ser en aning generade ut och avslutar sina samtal. Andra fortsätter att prata, men lite tystare. Åtminstone tyckte jag det...
 
Jag vet inte, men kanske är det åldern som gör att jag reagerar starkt på detta högljudda tjattrande både på bussar, tunnelbana, tåg, väntrum hos läkare och andra offentliga utrymmen.
Kanske är det dags att fundera över innebörden i ordet HÄNSYN. Eller är det numer ett ord som är på väg ut ur Svenska Akademins Ordlista........
 
Bussen passerar Solnabron; stora gropar och mängder av nya byggnationer på gång och jag ser Karolinska Institutets nya byggnad. Spännande arkttektur!
Tänker en snabb tanke tillbaka på alla år då jag bodde i Solna, Huvudsta; från 1959  till 1970 och på alla gånger jag åkt buss här. Och i mångt och mycket är området sig likt.
Bussen stannar vid KS och jag tar trapporna ner bakom stenhuggeriet.
Samma väg som jag brukar. Stannar vid blomboden och bestämmer mig för att köpa ett litet hjärta av mossa och ett fint gravljus.
Solna Kyrkogård är vacker.
Jag skyndar mig mot graven och ser Solna kyrka framför mig. Här har jag konfirmerats och här har mina föräldrar begravts. Stannar till en minut.
 Tittar och minns.
Möter Helen och Rita vid graven som tänt sina ljus och placerat de vackra rosorna i skydd av gravstenen.
Vi tänder mitt, Livs och Max ljus och jag lämnar "vårt hjärta".
 Och visst fladdrar tankarna iväg åt olika håll men vad gör det.....
Minnena jag har, skratten;  de vill jag ha kvar och ständigt ha med mig. Även när jag möter morgondagen.
 
 
 
Och balkongljus här hemma.......
 
Britta G

Du skriver så klokt!
Var i kväll på minnesgudstjänst i Dragsmarks kyrka och mindes. Dessutom "badade" hela kyrkogården i ljus.
kram/Britta

Svar: Tack Britta! Visst är det fint med minnen!Kramar!
Ditte

Anna G i Beijing

Fint du skriver, fint att minnas...och snart ses vi : )

Svar: Tack Anna! Och jag längtar!Kramar!
Ditte


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: