Pust, vi tar nya tag.

    
Nu ska man ju inte alls klaga på värmen, idag snarare hettan. Men i skrivandets stund, 19.30, visar temperaturen +28 i skuggan. Det är också väldigt fuktigt och åskan hänger i luften.
Dagens utflykt med Max ställde jag in.
Planerna var att vi skulle tagit oss ut till Djurgården och bara myst, lekt och ätit lunch på restaurang Blå Porten. Men vi myste hemma på balkongen i stället, så då kunde vi få lite svalka inomhus av fläktarna. Djurgården och Blå Porten ligger kvar.


Kul att titta på alla båtar, måsar och flygplan som passerar.


Tomatplantorna ägnades särskild uppmärksamhet.

Även klippningen fick vi ställa in. En frisör hade semesterstängt och en hade ingen ledig tid. Men, det besöket kan också vänta någon vecka.

Vad som inte kunde vänta var besöket på vårdcentralen för att lägga om handen. När jag var uppe och skerv in Max blev det i alla fall tillfälle till juice och kanelbulle på ett fik tillsammans med moster. Det går ju lika bra med en "belöning" i förväg.

Visst var det obehagligt för Max att byta bandage, men med hjälp av en jätteduktig distriktssköterska, en mormor och en stabil, medföljande, moster gick besöket bra, utan föräldrar.

Vid gott mod så här långt, i väntrummet.

Att sedan ta sig till Uppsa gick lätt som en plätt.
Max är en mycket rutinerad tågåkare och road av allt han ser från fönsterrutan.
Enda kruxet är alltid på SJ:s tåg, utom intecitytågen, att komma på med en barnvagn. Oftast finns det hjälpsamma människor på perrongen som gärna tar ett hjälpande handtag med vagnen. Men idag var vi sena, eller vi hann med ett tidigare tåg än jag tänkt och alla hade stigt på. Jag gick då fram till två personal från SJ som skulle jobba på tåget och bad någon av dem hjälpa mig. (Till saken hör att vagnen är lätt och smidig.)
Båda två bara står där och verkar inte alls vilja förstå min fråga.
Jag frågade lika artigt igen, då tittar mannen på mig i alla fall. Jag tar tag i handtaget och backar upp på tåget och tänkte att mannen kunde lyfta i fotdelen. Det tyckte inte han. Då frågar jag ytterligare en gång och han kan ta tag i fotdelen och lyfta upp den.
Då hör jag en suck och mannen/biljettkontrollanten böjer sig ner och lyfter.
Jag tackar vänligt!
När vi skulle av i Uppsala, slutstation, så erbjuder sig åtta män och tre kvinnor att få hjälpa till. Härligt!
Och så brukar det vara!



Stella

Förstår att du trivs med livet som mormor till denne charmör. Vilken kille!

Hoppas handen snart läker och att Max inte har så ont.

Kramar


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: