Vasastan,mina gamla kvarter

    
Jag flyttade in till stan (Stockholm) från Upplands Väsby (23 km norr om stan) i maj 2002.
Jag jobbade i Väsby och ville hitta ett boende nära pendeltåg och andra kommunikationer, så att jag smidigt kunde ta mig till och från Väsby och runt i Stockholmsområdet.
Vet inte hur många lägenheter jag tittade på, bara att det var många, innan jag hittade lägenheten på Upplandsgatan, väldigt centralt och i mysiga kvarter. Det kändes som om Vasastan var en "stad i staden".
Huset var byggt 1896, så mycket atmosfär fanns i väggarna. Det gjorde för övrigt gammal tätning också, i form av tidningar och sågspån. Detta märktes tydligt när vi borrade i väggarna, sågspånen rann ut och vi kunde även ta del av nyheter från början av 1900 talet. Riktigt spännande!


Upplandsgatan, det gula huset närmast i bild, blev mitt hem i två år. Min lägenhet låg mot gården och hade en stor, härlig, balkong. Jättemysigt! (Inga balkonger får i Stockholm byggas till på framsidan av så gamla hus.)

Idag när jag följt Liv och Max till Uppsalabussen promenerade jag mot mina gamla kvarter. Allt fanns kvar som jag mindes det och eftersom jag kom ihåg den gamla portkoden till huset där jag bott, smög jag in och insöp lite atmosfär.
Dörrar till lägenheterna hade bytts ut mot säkerhetsdörrar, men annars var det sig likt.
Jag gick till och med upp till andra våningen, där jag själv bott, för att se hur det kändes.
Hon som jag sålde lägenheten till bodde kvar och vad jag kunde se av namntavlan i porten så gjorde grannarna det också.
Visst var det ett jättemysigt hus och en väldigt trevlig lägenhet, men jag ville ha lite större, därav anledningen till min flytt till Söder. Något större i Vasastan 2004 hade blivit mycket dyrare. Idag är det nästan tvärt om.

När jag kände mig klar med huset gick jag ner till Odengatan. Just vid Odenplan var det ett virrvarr av byggnadsställninger för där ska det byggas en ny tunnelbana. Här fanns inget av det gamla kvar. Men det var inte så snyggt innan heller, så det gjorde mig inget alls.
Men Odengatan västerut var sig precis lik. Här finns fortfarande många restauranger, caféer och mindre butiker av allehanda slag. Alltid trevligt att kika in i dem!


Här har jag köpt min espressomaskin 2002. Fortfarande går det bra att köpa kaffe och få det malt och att lämna in knivar för att få dem slipade. Klart att jag gjorde ett besök in i dag, bara för att titta.


Gamla, anrika, restaurang Tennstopet. Här har jag suttit många gånger; i baren vid brasan under kyliga kvällar och på uteserveringen, så fort det varit möjligt om våren. Det var förr en av mina favoritrestauranger! Här finns också en matsalsdel, lite finare, med vita dukar och de har en annan meny än den som finns i baren.
Får bestämt göra ett besök i vår och se hur det känns.



Odengatan ner mot Odenplan.

Jag skulle möta en väninna i närheten av Tennstopet och vi promenerade sedan genom stan upp till Söders höjder.
Känner bestämt att jag hade det bra i Vasastan, väldigt bra. Men nu bor jag på Söder, alldeles vid vattnet och trivs väldigt bra med det. Livet förändras.

Visst är det nog så att olika faser och erfarenheter i livet påverkar ens sätt att se på och uppleva tillvaron. 
Blickar jag bakåt, finns mycket att minnas och som berikat mitt liv. Tittar jag mot morgondagen och vidare framåt, vet jag att de erfarenheter jag har med mig kommer att följa mig och förhoppningsvis hela tiden också fyllas på med nya. Det är jag väldigt glad över.
En ganska ny erfarenhet jag fått och som berikat och hela tiden berikar både mig och mitt liv väldigt mycket är att vara mormor till Max, nu lite drygt ett år. ( Han fyllde ett den 12 jaunari)
Vilken glädje!
Tror bestämt att han ska få följa med på en promenad till "mina gamla kvarter" i vår, om inte annat så för att kanske höra historiens vingslag.




Max koncentrerar sig för att gå utan stöd. Han lyckades bra! (Hann dock inte med att ta några bilder, fort gick det)


Visst var jag jätteduktig? Jag kan gå! Måste bara vila lite.






Susanne

Jag minns också Upplandsgatan. Men nu är det en annan tid.

Går gärna med dig till Stopet. Tänk vårsolen och att sitta ute.

Klart att Max är världens goaste barnbarn. Så otroligt gullig och glad.

Kram

Iris

Tack för att du delar med dig - både minnen, nutid och om framtiden. Ses snart!


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: