Beundrad, respekterad,saknad...

    
Ägnade den regniga gårdagen till att rensa bland många saker som fanns i källaren. Det var en av de få punkter jag hade på min "måste agenda" denna sommar. Inte alltför betungande!
Mycket av det som fanns var saker, papper och annat, som tillhört min pappa som avled i december 2005. Kändes bra att gå igenom, sortera och kasta. Man kan inte spara allt och det här blev också som att säja farväl på till honom på et annorlunda sätt.
Kanske har jag inte tidigare riktigt förmått mig till att inse att han inte längre finns. Men det gör alla fantastiska minnen jag har av honom och vårt liv tillsammans.


Ett foto från  Narvik, publicerat i en norsk tidning. Pappa var en av de mycket få svenskar som kämpade för Norges sak i det norska "Kompani Linge" under andra världskriget. Han var då bara lite över 20 år.
.

Sockholm den 10/1-06 och fortsättning den 10/7-09

                                                                    Kära pappa!

Så är den dag då kommen, då det är dags att säja farväl. Ja, du ska veta att det inte är lätt. Vi har följts åt länge. Du blev 84 år och många av de åren pappa har vi upplevt så mycket tillsammans.  Dessa minnen kommer jag alltid att bära med mig.

Tänk pappa, julen 1952 och jag var 3 år. Du gav mig en bob i julklapp. Jag var så glad. Men det fanns ingen snö. Jag ville genast prova min julklapp. Vem, om inte du pappa, var beredd att på julaftons kväll ge dig ut i mörkret. Du knöt fast kälken på cykeln och trampade på allt du kunde. Jag njöt av farten och ropade fortare pappa, kan du inte köra fortare. Du trampade så svetten lackade.

Något år senare var det dags för oss att tillbringa tid på Jörstadmoen, Lillehammer. Du arbetade där på regementet under flera somrar.  Vilken fantastisk tid!  Tänk alla mornar vi blev väckta av trumpetsolo. Minns du alla vänner? Jag har en färsk hälsning till dig från Harry Höjdalsnes. Han bor fortfarande kvar i Fåberg och mår bra. Jag minns att jag levde livets glada dagar som barn i denna "lägermiljö" och blev ofta hemskjutsad på cykel av någon major eller överste vid lunch och middagstid. Ja,annars hade mina små korta ben aldrig hunnit hem i tid. Och punktlighet var viktigt för dig.

Ja, pappa åren gick och 1959 flyttade mamma och jag från Töreboda i Västergötland till Solna.  Du hade då redan jobbat på Karlberg några år. Jag visste inte vad du arbetade med, men förstod att det var något med det militära.  Jag kommer ihåg mitt första möte med Karlberg. Du tog med mig dit. För mig som kom från landet, var det ju ett riktigt slott! Överste Anders Grafström var chef och jag minns pappa, att du var lite orolig när jag fick lov av farbror Anders att "springa runt" och upptäcka de olika salarna. Du visste att jag hade mycket spring i benen och var pigg på att upptäcka nya saker. Det var mitt första möte med Karlberg och det skulle inte bli det sista.

Minns du julottorna, "farbror Hans" Åkerhielm var präst.Kaffet därefter här i Rikssalen och långdansen som avslutning, jullekar var inte din starka sida, inte min heller. Så lika vi var!Tänk vad mycket roligt vi haft just på Karlberg.  Min studentfest hade vi här 1968, så stolt du var den dagen.  

Din avskedsfest; du skulle gå i pension och blev helt oväntat kidnappad från Karlstad. Du fördes till Karlberg och det blev en show "Här har du ditt liv" i Rikssalen. Hela ditt liv kom i dagen och många inbjudna gäster från när och fjärran var där. Vilket spännande och innehållsrikt liv du levt! Vad mycket nytt jag fick veta om dig! Tack Rolf Wikström, en av pappas chefer genom åren och många andra, för att denna fantastiska tillställning över huvud taget blev möjlig att genomföra.Karlberg var ju ditt andra hem pappa.

Dina barnbarn, Liv och Helen, döptes här i slottskapellet 1981, av farbror Hans, som du lärde känna under Finska Vinterkriget redan 1939. Du var 18 år då du for dit för att bli kusk. Men hästarna hade dött i kylan så du fick andra, mer fältmässiga uppgifter mitt i skottlinjen.( Hovpredikant Hans Åkerhielm var också slottspastor på Karlberg)

Tänk pappa vad fort tiden går, flickorna har nu just fyllt 25år ( de är nu 28) och den dagen hann du inte uppleva. Men ni hann uppleva mycket annat tillsammans.
Det känns inte så länge sen du sprang med flickorna på axlarna uppför backen på Evlinge när de var små, eller när du i Waxholm beställde de största glassarna som gick att få. Gärna med jordgubbssmak, för det gillade du själv och du hjälpte gärna till om det blev något kvar av glassarna.

Idrott pappa hade vi som ett stort, gemensamt intresse. Jag minns hur glad du var den dag då jag fick beskedet att jag kommit in på GIH.( Gymnastik och Idrottshögskolan)  Du var nog gladare än vad jag själv var! Och pappa, jag har haft både glädje och nytta av den utbildningen.   

Kommer du ihåg alla politiska diskussioner vi haft? Jag tyckte ibland att du levde i det förgångna. Du var så fast i alla dina minnen från krigen. Kunde du inte se att världen förändrades? Nej, jag tror nog inte att du kunde det. Och nu så här efteråt, vill jag medge, att det har den nog inte. Det krigas även idag och det kvarstår många orättvisor. Du var en sann idealist pappa, du kämpade för det du trodde på; en bättre värld utan förtryck. Det har jag förstått långt senare.

Vi har gjort flera resor tillsammans och alltid har det varit roligt och lättsamt att resa med dig. Du hade liksom inga krav på något. Allt var bra! Språk, förutom svenska och norska, var inte din starka sida. Men du gjorde dig ändå alltid förstådd överallt. Du kom på något sätt i samspråk med alla och envar, nyfiken och intresserad av människor som du var. Du hade vänner i alla världsdelar.

Ett minne från en resa finns så tydligt kvar hos mi, från Korsica. Jag förstod som 13 åring aldrig varför alla ställde sig upp i matsalen på hotellet när du kom in. Långt senare berättade du för mig att det kanske kunde bero på det lilla röda band du hade på kavajen.  ( den franska Hederslegionen) Men du glömde berätta varför du fått den... Så typiskt!  Svaret fick jag veta långt senare.

Ja pappa, du har haft ett innehållsrikt liv och ALLTID kämpat för det du trott på och det du tyckte var rätt. Jag tror nog jag ärvt en del av det. Du gjorde aldrig något för egen vinning! Din sjukdom var svår. Vi visste att du inte kunde bli frisk. Men du kämpade så hårt. Och det hade du gjort mången gång förr. Du behöll din humor och var så glad över att få besök på ditt äldreboende. Du gladdes över alla kort och brev som kom från vänner runt hela jorden. Du krävde ingenting och var alltid så ödmjuk.

Men även för en kämpe som dig pappa, tog livet slut och din kamp var över. Det var tungt att se dig den sista tiden ska du veta. Din alzheimersjukdom var svår, främst för dig själv att vara så hjälplös och ingen hjälp fanns att få. för dig.
Hela tiden intill ditt sista andetag fanns godheten kvar i dina ljusblå ögon.

Pappa, du var och är  Beundrad,Respekterad och Saknad

Tack för att du var min pappa och våra döttrars morfar.

Jag älskar dig och du kommer alltid att följa med mig i mina tankar.

Kram Benedikte



Bilder från en utställning om Svenskar i krig i Norge





Kransnedläggning i Vestre Gravlund i Oslo den 8 maj 2006. Ett högtidligt tillfälle för mig att inför många,gamla, tappra,
kämpar representera min älskade pappa.

Att  besökta Normandie, Pegasus Bridge ( ett historiskt minnesmärke från andra världskriget) och platser där min pappa vistades i juni 1944 under de allierades landstigning i Normandie blev helt nödvändigt för mig för att förstå lite av vad han varit med om. Så i juni 2006 fick jag ytterligare pusselbitar lagda till pappas liv.  Det blev aldrig av att vi tillsammans  gjorde denna resa, men han var här med sina elever från Krigsskolan Karlberg varje år under många år. Och bättre guide kunde de nog inte ha haft.
Jag hade pappas egna minnen med mig.


Utah Beach, en av de stränder där de allierade landsteg i Normandie, Frankrike



Detta café har en mycket speciell historia...... går att "Googla" på Pegasus Bridge och Madam Gondré....


Många fick sätta livet till i kampen mot nazismen 




Många fler minnen och tankar kommer jag att då och då plocka fram. Jag kommer att läsa det som även fortsättningsvis skrivs om pappa Allan och jag kommer att vara behjälplig med att dela med mig av de kunskaper han delgivit mig.
Jag "googlade" nyligen på hans namn och kunde då på nytt läsa om alla historiska äventyr han haft för sig.
Med ett leende inombords kändes det härligt att konstatera att han framförallt var min pappa och mina döttrars morfar och för många, många, en mycket god vän.

 


 


 

Ingrid

Vad ska man säja? Vilken dotter, vilken pappa!

Det var med tårar i ögonen jag läste ditt inlägg och jag vet att din saknad är stor. Behåll alla fina minnen! De är dina.

Kramar

Susanne

Vilket fint avsked det blev en gång till. Du skriver verkligen med känsla och det blir aldrig för privat.

Kram

HH

Du är fantastisk på att skriva....blir en bra extra hobby när nu går i pension..

Vi ses på måndag, det ska bli kul att få träffas igen fastän denna gång i Södertälje istället för i Beijing. Kram Helene

Anonym

Mycket vackert skrivet får mig att sakna morfar.. kramar=)

Åse

Vilken fin hyllning till din far! Du är fantastisk på att uttrycka dig!

Jag har fortfarande två resväskor med minnen från min som jag inte har orkat gå igenom. För övrigt är jag lika dålig som du på att kommentera, men läser gärna!!

Åse

Kerstin

Härlig hyllning! Härlig läsning!

Underbart att ha haft en så älskad och respekterad pappa. Jag har tur som fortfarande har en!!

Niklas

Jobbade ett tag med din mor Mary på SBL.

Hon berättade en del om Allan och jag träffade

honom på din mors 60 års dag.

Mvh

Niklas


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: