Varför ska det vara enkelt?

    
Varför ska saker och ting vara enkla? Då blir det ju inga utmaningar och sådana gillar jag. I lagom dos....
Skulle i afton till min bokcirkel. Vi är ett gäng som träffas hemma hos varandra  ungefär en gång i månaden och presenterar böcker och filmer, som man sedan får låna.  
Vi äter en bit mat innan bokpratet kommer igång och  turas om att stå för värdskapet. Jag ser alltid fram emot dessa träffar och så även i kväll.
Satte mig i en taxi 30 minuter innan vi skulle ses, rusningstrafik. Ja, absolut inte värre än vad det är i Stockholm samma tid. Men det tog runt 25 minuter att förflytta sig en sträcka på runt fyra km. Bara att ta ett djupt andetag, sjunka ner i baksätet på taxin och låta sig uppslukas av den kinesiska radioföljetong som var på. Blev glad när jag begrep vart tionde ord...
Väl framme gick jag in på en "April Gourmet" affär ( västerländskt snabbköp) för att köpa med mig lite juice. Försökte sedan ta mig ut på ett annat ställe än där jag kommit in i byggnaden. Det var närmare, så jag gick alltså innervägen i ett hyreshus.
Jo då, jag såg att det var en svängdörren ut  och hade klurat på hur jag skulle gå för att komma ut till parken mellan huskropparna.
Men se, där var det stopp. En vakt ville ha någon sorts passérkort, vilket jag inte hade. Jag försökte på kinesiska fråga om dettta var hus 1. Inget svar från vakten. Han tillkallade en annan vakt. Tänkte i detta ögonblick på vad som skulle hänt om det började brinna. Hade det behövts passérkort då också?  Kunde tyvärr inte fråga. Mina kunskaper i det kinesiska språket har inte kommit dit ännu.
Den nye vakten förstod min fråga och pekade tvärs över parken. Bra, tänkte jag. Men ut kom jag inte. Han tyckte jag skulle vända och gå tillbaka.
Då uppenbarar sig en yngre kvinna, som talade engelska och kinesiska. Det gjorde genast saken lättare. Hon talade med vakterna, släppte ut mig och pekade i den riktning jag skulle gå.
Traskade i rask takt genom den lilla parken och kom in i rätt hus. Lyckades få fram vart jag skulle och blev inlotsad av en ny vakt till hissen. Han hade givetvis ett passérkort i handen. Vakten följde med in i hissen, tryckte passérkortet mot en sensor och upp åkte jag, 20 våningar. Hissen stannade och jag klev ur. Nu var det att hitta rätt lägenhet, 20A. Efter att ha gått åt vänster och letat var det bara att vända och gå till höger för att finna rätt dörr till rätt lägenhet. Jag lyckades vid första försöket. Bingo!
Däremot hittade jag aldrig ringklockan utan fick knacka på dörren.
Lite sen var jag, men bara 10 minuter. Och tänk vad jag hunnit uppleva under tiden!
Så det är nog bra egentligen att man får anstränga sig lite. Man upplever så mycket då och hinner söka nya lösningar. 
Jodå, bokklubben var som vanligt jättetrevlig.
Jag lånade flera böcker och filmer och ser redan fram emot nästa träff i maj.