Bland vitlökar och negerbollar i en OS-tokig stad

    

Så var det dax för mig att gästblogga här från Peking, världens mest OS-tokiga stad för stunden. Mina 9 dagar här i Kina har varit fyllda av intryck, upptåg och shopping. Att uppleva en så stor stad som Peking, i förändring och i rörelse, kan inte beskrivas med ord. Livet här är hjälplöst enkelt men ändå så otroligt komplicerat. De flesta äventyr här kräver tålamod, öppenhet och mycket humor och som tur är har vi alla som är här just nu mycket av alla dessa egenskaper. Dock tryter tålamodet ibland och ni kan säkert gissa hos vem det tar slut först.... :) Tur för oss är det nog, att lilla mamma får saker gjorda, även när naturlagarna hävdar att motsatsen gäller. Utan hennes kinesiska svengelska hade vi inte kommit långt. Jag hade definitivt inte fått de 2 par glasögon vi inhandlade under gårdagen och som går att läsa om i föregående inlägg (P.s ja, jag vet att jag ser ut som doktor Snuggles på kortet från optikern!).
Resan har bjudit på enormt mycket intryck, allt från besök på Svenska Skolan till Konfusicus tempel, shopping och självklart för mig, som har stort intresse av simning, ett besök vid OS arenan i simning som är färdigställd och redan invigd med simhoppstävlingar tidigare i vår. Tyvärr stoppades vi av vakter på alla håll när vi 4 livliga tjejer försökte "smyga" oss in bakvägen till arenan. Även mamma fick inse att simarenan får vi uppleva på avstånd, åtmindstone ett tag till.


image247
Framför OS-arenan i simning, Helen, Helene och Monica.


Shoppingen här i Peking är hysterisk. Trots att jag varit här tidigare så drabbas jag av samma shoppingyra som alla andra turister. Med mammas tidigare, svenska ,kollega Helene och hennes mamma Monica, har jag promenerat kilometrar, skrattat hysteriskt, kånkat kilon och bråkat om priser med otaliga försäljare. Men i slutändan har det blivit som jag velat och vilka minnen jag har med mig. Träffade en förälder till en kollega till mamma, som konstaterade att kvinnor med all säkerhet har en inbyggd shopping-gen. Med en väska som när jag åkte vägde 9 kilo och som nu väger uppåt 20 kilo har jag ingen lust att bestrida det påståendet. Allt jag kan säga är :-att jag är nöjd.

Maten här i Peking är också en av de saker jag vet att jag kommer minnas. Faschinerande är, att man kan äta i princip vad som helst i valfri mängd, då priserna är helt överkomliga. Det finns oerhört mycket att smaka och det kinesika köket består av så mycket mer än bara "flaid lais". Själv tycker jag det är ovant att dela min mat med 4 andra personer eller fler, men det är mer regel än undantag, att andra ska äta upp det man beställt, så har det  bara varit att finna sig i det. Att allt man tycker om, äts upp av alla andra, är frustrerande men lärorikt...kanske...
Min största jakt här i Peking har varit efter vitlök, jag kan inte leva utan vitlök. Uppenbart har blivit, att man här i Kina har vitlök, MEN den smakar ingenting. Ikväll har varit Helene och Monicas sista kväll här och för att fira detta valde vi att laga mat själva här hemma. Jag såg min chans att frossa i vitlök och laddade med 6 vitlöksklyftor i maten. Jag såg Monicas oroliga blickar, men valde att ignorera dem. Döm om vår förvåning när maten alltjämt saknade den distinkta smaken av vitlök. Jag bröt ihop och har nu tröstätit negerbollar från Delicato, medtagna från Sverige, i väntan på att få komma hem till den svenska vitlöken.

Precis som väntat har det varit en fantastisk resa och framförallt har jag fått umgås med en av de personer jag älskar mest av allt på jorden. Peking är definitivt en stad som jag trivs i och jag ser fram emot ett nytt besök så snart jag fått en dos av gammal hederlig svensk ordning och reda.

Helen (dotter)

Mamma tilll gästbloggaren

Helen! Vilken fantastisk sammanfattning av din, Helenes och Monicas vistelse här.Visst hade vi en kanonvecka tillsammans.
Jag längtar också efter Liv som alltid finns med i mina tankar i det jag/vi gör här.Tack för att ni, mina döttrar finns! Stor kram till er båda!

Liv Larsen

Hej!
Kul skrivet "Syrran" är så avensjuk.
Sankar dig med mor .
kram liv

Sara

Haha bloggandet går i släkten! tror det var mina skor som tyngde ner din väska :) tack för bärhjälpen.
Helene o Monica; kul o träffa er på planet!


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: