"Drömparken"

    
Drömparken i Enköping kallas också för "parkernas park". Jag hade bara hört talas om denna oas mitt i Enköping och var nyfiken på att få sen den. Och Drömparken blev det sista stoppen på resan hem från Bohuslän förra söndagen.
Att parken kom till berodde dels  på en väldigt intresserad stadsträdgårdsmästare i Enköping, Stefan Mattssson  och att han under en bussresa i Europa kom att sitta bredvid den holländske trädgårdsarkitekten Piet Oudolf.
Piet drev tillsammans med sin fru en plantskola i Holland där de odlade växter som de tyckte passade i olika trädgårdar eftersom de inte tyckte att det utbud som fanns var tillräckligt. 
De reste tillsammans runt i Europa och sålde sina plantor och fick med sig nya hem och deras plantskola växte.
 
Stadsträdgårdsmästaren i Enköping ställde en dag i bussen frågan ;
-"Vilka växter från din plantskola skulle passa passa bäst för offentliga trädgårdar"?
- "Alla"!
- "Ja, då kanske du skulle kunna komma och plantera en park hos oss".
- "Javisst"!
Och Drömparken kom till.
 
Genom Drömparken i Enköping  blev Piet Oudolf känd och har nu designat många parker och trädgårdar världen över.
 Det var också till Drömparken som representanter för staden New York reste för att få inspiration och titta innan Piet Oudolf fick uppdraget att i New York anlägga Battery Park.
Ännu en ny upplevelse blev det i Enköping och parken är verkligen värd ett längre besök än det vi hann med.
Men, kanske blir det en tur tillbaka i juni nästa år då all purjolök blommar.
 
I parken som är  drygt 4800 m2 stor finns mer än 2500 perenner.
Man har täckt all mark med robusta växter och prydnadsgräs så att det alltid ska finnas
växter som blommar
 
Avgränsade bersåer finns-
 
 - och bänkar att sitta på finns utplacerade på många platser i parken.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

"Sola i Karlstad"

    
Sola i Karlstad? Jodå hon finns! Och kanske lyser solen mer i Karlstad än på andra platser runt om i landet. Eller också är det en myt.
"Sola" här  det var Eva Lisa Holtz,som levde mellan åren 1739 och 1818 och hon har blivit en symbol för Karlstad.
Med ett glatt och soligt humör mötte hon sina gäster på den krog i gamla Karlstad hon ägde och där hon själv också serverade.
Sedan 1989 har Karlstad kommun en sol som sin logotyp  och den är ritad av illustratären och barnboksförfattaren Lasse Sandberg.
Men redan några år innan logotypen blev officiell så anvämdes den som symbol för Karlstad.
 
Statyn "Sola i Karlstad" står alldeles utanför stadshotellet och har Klarälven bakom sig.
Och när jag förra söndagen var i Karlstad så strålade alla solar.
Statyn är gjord av Herman Reijers och kom på plats 1985.
 
 
På resan hem från Bohuslän blev det  lunchstopp i Karlstad på det vackra och anrika stadshotellet. Ett hotell som byggdes i slutet av 1800 -talet och kontinuerligt och varsamt renoverats där de gamla miljöerna inom hotellet finns kvar men rummen är helt moderna.
 
Stadshotellet i Karlstad, en vacker byggnad med mycket charm.
 
I denna vackra matsal intogs vår trerätters lunch.
 
    
Till förrätt blev det "toast Sagen", (förevigades inte) ugnsstekt kycklingfilé med rostade rotfrukter
och två såser och dessert chokladpannacotta med blåbäroch inkokta päron.
Väldans gott!
Vacker miljö och bra service uppskattades också.
 
Denna vackra söndag sken "sola" och jag hann ta en titt även på två herrar som betytt en del för den svenska litteraturen; Nils Ferlin och Gustaf Fröding.
Båda herrarna finns på Stora Torget och jag undrar om de inte också utbyter erfarenheter av och med varandra.
 
                             
"Nils Ferlin steppar", (på ett bord ) på Stora Torget och om han gjort det i verkligheten är högst osäkert.
Statyn kom på plats 2002 och är gjord av konstnären Thomas Qvarsebo.
I närheten står Gustaf Fröding staty och han har stått här sedan 1996.
  Statyn är gjord  Herman Reijers
 
Något längre stopp blev det inte i Karlstad denna gång men staden finns kvar och
det hoppas jag att "sola" också gör. Båda varianterna.
 
 
                                                                                                
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Mötesplats

    
För en vecka sedan befann jag mig på Marstrand i samband med en jobbresa. 
Och trots att regnmolnen låg tunga över den vackra lilla bohusländska ön så kändes det väldigt fint att vara här.  
Jag och gruppen styrde våra steg till Strandverket, "en mötesplats för samtida konst".
Strandverket är en sedan 2012 en konsthall inrymd i den gamla försvarsanläggningen från mittten av 1800-talet och som skulle skydda Marstrandsborna mot "dansken".
 
Marstrands fyr visar sjöfararna vägen in till hamnen på Marstrand.
 
 
 
Entrén till Strandverkets konsthall  går via  borggården och
redan här möts vi av olika skulpturer. 
 
Det brukar årligen vara tre huvudutställningar på Strandverket och tyngdpunkten ligger på fotografi, skulptur, måleri och digital konst.
Vid vårt besök blev vi guidade genom en utställning av keramikern m.m. Eva Hild och dels en fotoutställning av Lars Tunbjörk. 
En  väldigt kunnig och entusiastisk guide lotsade oss runt och rundvandring gav oss alla nya möten med dessa konstnärer och deras alster. 
Eva Hild är en skulptör/keramiker som mestadels.arbetar i vit och svart stengodslera, i brons och aluminium.
Hon arbetar med motsatser/kontraster och strukturer där hon vill att tomrummet ska ges större vikt än massan.
Hennes utställning heter "Entity" som har kan översättas till svenska på flera sätt t.ex.  enkel, verklighet, helt självständig och väsen.
Och i hennes skulpturer märktes detta tydligt.
I Stockholm finns ett par av Eva Hilds skulpturer, en vid St. Eriks ögonsjukhus och en på Jakobsgatan vid
Försvarsdepartementet och i övrigt finns de lite varstans i Sverige och även utomlands.
 
Vår kunniga guide tar oss berkligen med på en resa med många olika möten.
 
Eva Hild har en av sina ateljéer i Tyskland och det mesta av priduktionen sker där.
Skulprurerna har i färdigt skick sedan fraktats till Sverige per bil och över till Marstrand med båt och lyfts in
i Strandverkets lokaler. 
 
Det ligger något i detta!
 
Eva Hild skissar sina former och figurer.
Eftersom skulpturerna är stora går det inte få in dem i brännugnen utan de bränns i delar
och fogas sedan samman till en helhet. 
 
Eva Hild har haft "Alice i Underkandet" i åtanke. Alice faller ner i ett djupr kaninhål...
Och skulpturerna tar oss med på en resa genom yttre och inre rum.
Med hjälp av lerans speciella egenskaperskapas nya och okända världar däar balansen mellan det materiella och det icke materiella är konstnärens signum. 
 
Eva Hild "in action", över 100 utställningar  runt om i världen,
ensam och i grupp, har hon hitinttills  hunnit med.
 
Från skulpturer till fotografier och Lars Tunbjörk, en fotograf som har sina rötter i det klassiska reportagefotograferandet som vi sett det från 1960-talet.
Han har ingen formell utbildning utan har gått "den långa vägen." Han föddes i Borås och började på Borås tidning, blev så småningom landets yngsta pressfotograf och fortsatte sedan med fotograferandet för dåvarande Linjeflygs tidning "Upp och Ner".
I slutet på 1980-talet fick Lars Tunbjörk en uppgift av Linjeflyg och det var att skildra den svenska landsbygden och detta var ett Sverige i stark förändring. Detta uppdrag ledde också till en fotobok, "Landet utom sig".
                                                      
               
   En stor del av Lars Tunbjörks utställning har temat "The Office", "Kontoret". Han har här skildrat olika 
människoovänliga och ångestskapande kontorsmiljöer främst i USA och Japan och där fulheten dominerar. 
Människor tillbringar allt mer av sin tid på kontoret och deras liv utanför minskar stadigt. 
(Lars Tunbjörk avled förra året och hann bli 60 år gammal. )
  
Jobb pågår och under tiden pustats skorna.
Ingen ögonkontakt här inte. (Bild från USA)
 
Ibland räcker inte skrivborden till för alla papper.
Bild från Japan.
 
Många av Lars Tunbjörks olika temafoton finns representerade i utställningen 
och många möten uppstår överallt och å olika sätt.
 
Här möter jag ett regnigt Marstrand men klädd i "grå mysighet".
Och de flesta platser är inte så lockande i regn men mitt möte Marstrand var det..
 
 

Inte helt; "Not Quite"

    
Det gamla brukssamhället Fengersfors i Dalsland, i närheten av Åmål, blev ett trevligt stopp. 
Här bedrevs järnbruk från slutet av 1700-talet och fram till 1884 och därefter försökte man i början av 1900-talet få lönsamhet i ett pappersbruk men det lyckades inget vidare. Från slutet av 1970-talet blev det ganska tyst här.
Men en bit in på 1990-talet började det på nytt bli aktiviteter här och lokalerna fylldes med diverse småindustrier och konsthantverk av skilda slag.
2000-talet kom och konstnärskooperativet "Not Quite" uppstod och har utvecklats till ett av Dalslands mest etablerade besköksmål och man räknar i år med att ha tagit emot ca 25 000 besökare.
"Not Quite"; inte helt/fullt, utan något som är i en pågående process är ett passande namn.
För här pågår ständigt olika former av skapande. Man blir inte klar utan det kommer nytt...
 
Området är stort och känns levande och rymmer bl.a. olika konsthallar, gallerier, verkstäder, butik och bageri.
Förra året tilldeldes Fengersfors bruk priset som "Årets industriminne" och
man har verkligen blåst liv i dessa gamla lokaler.
 
 
Inom området finns spännande lösningar där man tagit naturen till hjälp för att skapa små
oaser där man gärna sätter sig ner en stund och filosoferar mellan besöken hos de olika utställarna.
Observera här stolarna och bordet väl insmugna i den gröna bersån.
 
Vi hade beställt förmiddagskaffe och "något gott därtill" och det smakade verligen bra. Allt kaffebröd och matbröd bakas här och kakorna som kom var rykande varma direkt från ugnen. 
I bageriet gick det också att köpa med sig kaffebröd, olika sorters matbröd,  honung, sylt, marmelader och diverse inläggningar och annat som var tillverkat på plats. 
 
Svårt att välja mellan en varm blåbärspaj eller flarn med vaniljgrädde och äpple.
 
 
 
 
 Det var roligt att se både konst, foto och smyckesutställningarna.  "Not Quite" har inriktining mot nyskapande. och jag stannade lite extra hos smyckeskonstnärerna Karin Roy- Andersson och Linnéa Eriksson som har samarbetat i sin utställning som heter "Hunting Trophies from the Concrete Jungle".
Här har konstnärerna jakten på material som en del av  den gemensamma nämnaren och även fått en del inspiration från storstadsmiljön och i utställningen möts skarpa geometriska former. 
 
Karin Roy- Andersson berättar att de smycken hon arbetar med är uppbyggda av plast från olika typer av återvinning och hon letar överallt efter det som kanske kan användas. "Det återvunna materialet har en historia och blir därför extra spännande att arbeta med".
Förutom utställningen i Fengersförs driver hon ett galleri i Göteborg och säljer sina smycken genom återförsäljare både i Sverige och utomlands.
 
Linnéa Eriksson är guldsmed och utbildad i Falköping och hon driver  galleri- butik- verkstad  i Göteborg tillsammans med tre kollegor inom formgivning. Hennes smyckeskollektioner i silver är avsedda både för handel i butik och för utställningar.
                       
Några smakprov från smyckesutställningen
                                                                                      
 
                                                                                        
 

 Och från Fengersfors i Dalsland fortsätter vi resan, längs Vänerns norra sida, mot ett lunchstopp i Karlstad. 
 
 
 
                                                                                           
 

Från och till

    
 Det är dags att lämna hotell Bohusgården, Uddevalla och Bohuslän för den här gången och resan mot Stockholm påbörjas. Men en del stopp blir det längs vägen som nu går längs Vänerns västra sida och genom Dalsland och Värmland 
 
 
Hotell och konferenshotellet Bohusgården ligger perfekt vid Byfjorden och tsikten från de flesta rum
är magnifik. Och särskilt i klart väder...
 
Bohusgården är privatägt sedan 1992 och tillhör ingen hotellkedja och kanske var det därför all personal verkligen var väldigt tillmötesgående och serviceinriktad. 
Hotellet har 220 rum  med 500 bäddar, som är fördelade i en nyare del och en äldre.
Redan 1939 invigdes hotellet och är sedan dess renoverat i etapper och allt är väldigt fräscht.
Jag var särskilt imponerad av den rikliga och varierade frukostbuffén och den ingår också i hotellpriset.
Extra plus för mycket "allergimat".
En apparat där man kan välja frukt och persssa egen juice gillades, likaså det varierade utbudet av det mesta.
Önskade någon glass, pannkakor eller en godisstrut att ta med sig så "var så god".
 
Vi åt middag en kväll på Bohusgården och då gällde buffé. 
Jag fokuserade på färska räkor och olika ostar.
 
I vanliga fall är jag inte alls förtjust i buffé, vill inte trängas för att få mat, men här var det absolut ingen trängsel utan lugnt och stilla runt bufféborden. Maten här var vällagad och det fanns  många kalla och
varma rätter att välja bland.Givetvis också en hel del fisk och skaldjur.
Vi är ju i Bohuslän.
Efterrätterna serverades i modell mindre och det gjorde att man kunde prova fler.
Extra plus också för vacer utsikt och lugn tilltalande miljö.
En mysig kväll avslutade ännu en bra dag.
                                                                             
Hotellet hade en fin SPA anläggning som gäster på Bohusgården har fri tillgång till.
Vissa avdleningar kan också bokas för privat bruk.
Tillgång till bad finns både på det stora trädäcket i form av badtunnor och uppe på taket.
(Jag hann inte med något SPAande denna gång. Det var ju jobb.)
                                                                         
Vacker utsikt från Bohusgårdens takterrass.
Sol denna sista morgon innan resan gick vidare.
 
Befinner man sig i Uddevalla så är denna vackra och bilfria strandpromenad ett "måste". Här går man längs havet och kan uppleva en skogsdel, en stadsdel och en stranddel. Tydliga skyltar finns uppsatta som ger bra info om det som passeras.
 
 Strandpromenaden är en konstruktion i trä och stål. 
Hela sträckan är nio kilometer och följer havet, men man ju kan välja att gå delar av den.
 
Vi lämnar Uddevalla och hotell Bohusgården i strålande sol och jag är alldeles säker på att jag kommer tillbaka hit. 
 
På väg genom ett vackert landskap och här är vi en bit in i Dalsland där nästa sopp blir.
 
 
 
 
 

Välbevarad hemlighet

    
Uddevalla, Bohusläns hjärta, "en väl bevarad hemlighet"som omges av skärgård utanför och Byfjorden (en vik av Skagerrak) närmast stan.
Uddevalla är omkring 38 000 invånare men är ändå Bohusläns största stad och erbjuder en fin blandning. Staden i sig hann jag inte se så mycket av denna gång efersom tonvikten låg på annat men här finns dels en äldre del och dels en nyare del och överallt har man kontakt på ett eller annat sätt med havet.
MIn vän Veiken har den 8/8 och den 9/8 skrivit mer om Uddevalla, en stad där hon växte upp så titta gärna in  och läs och se mer av denna fina stad.
När man närmar sig Uddevalla norrifrån kör man över den vackra Uddevallabron. Det är en motorvägsbro över Byfjorden och en viktig del av Europaväg 6 som går mellan Oslo, via Göteborg och till Köpenhamn.
Detta är i mitt tycke en av Sveriges absolut vackraste broar. (Har ännu inte passerat och sett Högakustenbron)
 
Vi nådde Uddevalla fram på kvällskvisten och hade haft sällskap av den blå himlen hela dagen och vi fick uppleva en härlig solnedgång men övriga dagar varierade vädret i olika färgskalor och det märks på mina bilder.
I Uddevalla startade vi med ett besök på Bohusläns museum som visar olika utställningar där tonvikten ligger på Bohusläns historia, kultur och natur.
Olika konstutställningar finns också att se och nu under sommaren pågår även en utställning  med alster av designern Sigvard Bernadotte.  Vi nickade igenkännande till mycket av det vi såg.
 
Uddevallabron invigdes år 2000 och är ca 1700 meter lång, höjden är  149 m och
seglingsfri höjden är 51 meter.
 
Uddevallabron, Sunningesundsbron, är en hängbro och en snedkabelbro vilket innebär
att stagen går snett ner. Även Öresundsbron har en liknande konstruktion.
Eftersom bron är så hög så stängs den ibland av p.g.a. hård vind.
De sneda kablarna gör också att mycket snö kan fastna och när dne snälter kan den i stora sjok falla ner på bilarna och ibland får bron stängas av den anledningen. 
 
Bohusläns museum.
Väldigt trevligt och med många olika avdelningar.
Fri entré och kvällsöppet bidrar till att många kommer hit.
 
Visst blev det middag! Och vad kunde passa bättre än att äta den på anrika Gustavsbergs Badrestaurang, ett par kilometer söder om Uddevaölla och  en av Sveriges äldsta badorter.  
Gustavsberg anlades som "surbrunn", en brunn med kolsyrehaltigt vattenmed hög järnhalt som bubblar som mineralvatten och detta vatten trodde man mellan 1600 och slutet av 1800-talet kunde bota det mesta i sjukdoms/krämpväg.
Namnet Gustavsberg kommer sig av att ägarna bildades en stiftese och i sitt testamente ville att det här skulle bli en internatskola för studiebegåvade gossar från Bohuslän. Så blev det och Gustav den III stadsfäste stiftelsen och namnet kom till. Gustavsberg blev landets första internatskola och det var redan i slutet av 1700-talet.
För mig var det första besöket här men det blir absolut inte det sista.
Jag fick här för första gången möta den bohusländska desserten äggost, och den påminde lite om saffranspannkaka, men utan saffran.
Äggost tillagas av mjölk, ägg, ättika, fil/gräddfil som blandas och får sjuda sakta tills det skär sig.
Sedan får massan rinna av och varvas med strösocker i en form. 
Äggosten kan serverades ibland till frukost och gärna med inlagd sill men äts numer mest som efterrätt.
Ibland serveras även kanel och vispgrädde till.
 
Njutbar utsikt och härlig mat. 
 
Gustavsbergs Badrestaurang, en av många höjdpunkter under dagen.
Området är stort och består av många byggnader i en vacker park.
 
Härlig middag i underbar miljö och med perfekt service. 
Vi njöt av "gammeldags" kalvstek, pressgurka, nypotatis, gelé och väldans god sås.
Och desserten var förstås äggost med björnbär. 
 
Skymningen hann sänka sig innan vi kom till hotellet och mötet med Uddevalla blev väldigt bra. Hela gruppen kände sig välkomna.
Men nu har jag ju skvallrat och delat med mig av hemligheteten. Men den tål det. Här finns plats för alla.
Dagens sista solstrålar  hinner jag föreviga efter incheckningen på hotell Bohusgården och njuter av dem en stund på hotellets altan.                                                                   
Solen på väg ner i öster och Uddevallabron skymtar i bakgrunden.
 
 
 
 
 

Brant berg i Bohuslän

    
Resan i det saltstänkta Bohuslän går vidare till ännu ett fiskeläge, Fjällbacka.
Och stänken kommer både från havet och i form av ett lätt duggregn, men vi har vant oss vid den "grå mysigheten" och bortser från att solen har paus. 
Mitt i Fjällbacka reser sig det 74 meter höga Vetteberget  och genom berget går Kungsklyftan, som fått namn efter den svenska kungen Oscar den II när han i slutet av 1800-talet besökte Fjällbacka.
(Klyftan hade tidigare namnet Ramneklovan)
Fjällbacka såg i princip ut som jag mindes det när jag var här för drygt 10 år sedan. Kanske hade en och annan ny liten butik eller restaurang kommit till men stämningen och miljön kändes lika välkomnande som jag mindes att den var.
Fjällbacka omnämndes redan på 1600-talet och då som "Fieldbacke"- brant berg och det var Vetteberget som avsågs.
Under 1800-talet växte Fjällbacka och då i samband med "sillperioderna", alltså de tidsintervall då stora sillstim går nära kusten och en sådan period var mellan 1877 och 1906.
Under sillperioden i slutet av 1800- talet  upfanns  "Överste sill", en konserv och den och andra sillkonserver tillverkades i Fjällbacka men upphörde på 1960- talet.
 Närheten till havet gjorde också att rederiverksamheten blomstrade och för att bistå alla fartyg som skulle ut och in från Fjällbacka fanns det som mest 165 lotsar.
Men det var då det....
Idag finns cirka 1500 personer skrivna i Fjällbacka men antalet ökar rejält under sommarmånaderna.
Men vintertid bli här ganska öde. Turism, fiske i viss mån och "Tetra Paks" fabrik (tillverkar här plastremsor som används när åapperskanterna på förpackningarna svetsas samman) ger arbetstillfällen och annars är det de större städerna längs kusten som har fler arbetsmöjligheter. 
 
En del av gästhamnen i Fjällbacka och med Vetteberget i bakgrunden.
 
 
Jag klättrade uppför alla trapporna för att nå Kungsklyftan. Klart jag ville se en av de platser där
Ronja Rövardotter spelades in.
 
Många trappsteg var det!
Vid ett besök i Fjällbacka stöter man troligenpå Ingrid Bergman, dels finns "Ingrid Bergmans torg" och dels finns det en staty av henne mitt emot torget. 
Ingrids tredje man, teaterproducenten Lasse Schmidt, hade 1957 fått köpa ön Dannholmen, strax utanför Fjällbacka och detta kom att bli hennes favoritplats. Lugnet och enkelheten här passade henne och hon trivdes verkligen. 
Men hennes första besök blev uppseendeväckande.
Ingrid kom klädd i minkpäls och det tillhörde inte det vanliga här och dessutom var hom skild flera gånger om. (Lasse Schmidt var hennes tredje man.)
Fjällbacka var som många andra samhällen i Bohuslän djupt religiöst och en kvinna som var skild sågs inte med blida ögon.
Men efter hand togs Ingrid Bergman väl emot i Fjällbacka och Fjällbackaborna ändrade sin inställning till henne.
Hon avled i cancer i London 1982 och på hennes önska spreds askan i vattnen utanför Dannholmen.
 
Mitt i Fjällbacka finns en bronsbyst som Lars Schmidt donerade hit 1983 och den avtäcktes
1983 med Ingrids fyra barn och lasse Schmidt närvarande.
Här finns också en liten utställning med bilder och text om Ingrids liv i Fjällbacka och
om hennes liv som skådespelerska.
                                                                      
Ingrid med de fyra barnen i huset på Dannholmen.
                                                                                
Även i Fjällbacka reser sig kyrkan högt över samhället och
det gör den i många fiskelägen i Bohuslän.  
 
Det blev några fina timmar i Fjällbacka och det var så lugnt och skönt att strosa längs  kajerna och i de smala gatorna.
Turisterna, förutom vi,  lysten med sin frånvaro och trots att solen också gjorde det blev det ett väldigt trevligt besök.
Och även här tänkte jag, precis som på Marstrand, på att de jag pratade med var så vänliga och hjälpsamma och det fanns gott om leenden.
 
 
 ( Författaren Camilla Läckberg är uppvuxen i Fjällbacka och hennes deckarromaner utspelas här.)
 
 

Salta lägen

    
Lördag och dags för fler "salta lägen" i Bohuslän,  Lysekil och  Smögen.
Det gråmysiga vädret varvades med några få blå komponenter men de var både tillfälliga och uppskattade.
Lysekil, denna gamla badort vid Gullmarsfjorden, en del av Skagerak, mötte oss vänligt nog med delvis blå himmel.
Nu blev det inget bad för oss denna gång men det blev besök i "Havets Hus", en tur till kyrkan som ligger högst upp i stan och dessutom fick vi nöjet att titta på segeltävlingar för damer .
 
Utsikten över Lysekil från kyrkan är vacker och extra fint blir det när solen tittar fram.
Redan på 1500-talet fick Lysekil egen kyrka och präst. Vanligt var annars att
flera fiskelägen som låg  i närheten av varandra delade på dessa.
 
Husen i Lysekil, precis som i många andra bohusländska fiskelägen, klättar uppför berget
och man kan förundras över att de kan hålla sig kvar.
(Bilden är tagen från kajkanten.)
 
Att Lysekil blev en badort i mitten av 1800-talet berodde på att en läkare från Stockholm, Carl Curman, byggde en villa i Lysekil och där blev han badläkare  på somrarana.
Intresset för bad som både en  hälsobefrämjande och social åtgärd gjorde att han medverkade till byggandet av Lysekils kallbadhus som fortfarande används. 
Även det anrika Sturebadet i Stockholm har läkaren Carl Curman att tacka för sin extstens.
 
Jag njuter av solen, havet och det vackra Bohuslän.
 
Ett besök i Havets Hus var inplanerat och det var intressant och roligt att i olika stora akvarier se ett urval av de djur som lever i Gullmarsfjorden och Västerhavet. (Skagerak och Kattegatt.)
I  40 akvarier visas över 100 olika arter som finns i olika miljöer; strandområde - genom Västerhavet och till de djupa bottnarna.
Det största akvariet tar in cirka  140 000 liter saltvatten från Gullmarns djup, minst 30 meter, och  det betyder att temperatur och växtlighet i akvarierna följer naturens växlingar. 
I detta tunnelakvarium får besökarna "vandra på havets botten" och man är omgiven av de djur och växter som finns där.
 
Den här rockan passerade över mitt huvud. Och visst ser den ut som ett spöke
men både mun och anskikt.
 
Här träffar jag på både en torsk och en annan fisk som ser ut att vila sig i form.
(Vet inte vad den heter...)
 
I Havets Hus omgavs vi av vatten och det var skönt att göra det även när vi kom ut därifrån.
Det blåste friskt och det kändes väldigt bohusländskt att titta "live" en stund på segeltävlingarna och höra kommentatorns referat.
 
Här går det undan!
 
 Från Lysekil gick färden vidare norrut och nästa "salta läge" var Smögen.
Trots att det snart är mittan av augusti var det mycket folk och restaurangerna längs "Smögenbryggan", var fyllda av gäster som passade på att äta fisk eller skaldjur.
Den blå himmel som fanns i Lysekil såg vi inte i Smögen men däremot möttes vi av "grå mysighet" och småregn. Ett regn som övergick till en kort rejäl skur. 
 
Smögenbryggan är en 600 meter lång brygga som går längs vattnet och här trängs turister
och restauranger iolika storlekar (smålekar) med diverse butiker, inrymda i gamla fiskebodar.
Längs bryggan ligger också Smögens gästhamn så har man en stor båt så visar man gärna upp den här.
 
 
Några norrmän har hittat  bra gästplatser vid bryggan där de syns.
 
 Även i Smögen klättrar de gamla trähusen uppför berget och
några har byggts sig i lä av klipporna
 
 Längst bort på Smögenbryggan ligger privata fiskebodar och mindre båtar som hör hemma här.

Smögen kändes väldigt turistiskt och förvisso är vi turister men här tog kommersen över.  Även prismässigtlbefann sig Smögen på en helt annan nivå än både Marstrand och Lysekil vad gällde lunchmat och fika.
Både Marstrand och Lysekil kändes mer på "riktigt" och det finns fortfarande många platser runt om i Bohuslän som gör det .
Men Smögen förblir Smögen...
 
Idag bjuder Uddevalla på strålande sol och klarblå himmel så vi tackar och ser fram emot dagen.
 
 
 
                                                                   

Välkommen till Marstrand

    
 Alla vackra blå nyanser från torsdagen hann under natten till fredag bytas ut mot "mysigt grått", som meterologerna på tv sa.
Och grått var det förvisso  hela gårdagen och att sedan regnet tilltog under dagen betingade i varje fall en blöt känsla.
Vi  lämnade på morgonen ett Uddevalla, där eventuella solchanser kunde skönjas, men ju längre söderut vi kom desto mer gick färgskalan över i grått.
Vacker bohusländsk natur skymtades genom bussens fönster och vi hann alla tänka oss in hur det sulle bli  att möta Marstrand i " grå mysighet".
 Marstrand är alltid fint och det oavsett vädret som råder men visst blir det ett annat lyster även på Marstrand med blå himmel och sol. Och det blev det inte på hela dagen. Däremot tilltog regnandet.
Välommen till Marstrand känner man sig i alla väder, särskilt med några positiva tankar att plocka fram.
 
(Om någon missat så är jag på jobbresa till Bohuslän med med en grupp från Stockholm.)
 
Färjan, med det passande namnet Lasse Maja, tog oss över från Koön på fastlandet till Marstrandsön,
en båtresa på några minuter och Marstrandsön är bilfri så bussen lämnades kvar.
En resa  kostar 41 kr t/r om man inte bor i Göteborgstrakten och har ett speciellt busskort.
Och det hade vi inte.
 
Uppe på kullen, 39 m.ö. h.  på Marstrandsön tronar Karlstens fästning.
 
Nu ska jag försöka tänka på att detta är en blogg och ingen guidad tur...
 
Marstrand, som övriga Bohuslän och andra delar av Sverigen, tillhörde Danmanrk-Norge grundades på 1100-talet. Marstrand blev svenskt när  Bohuslän, efter att Danmark förlorat ett krig och fred slöts i danska Roskilde 1658. Strax efter freden byggdes Karlstens fästning för att försvara Bohuslän.
Fästningen användes också som fängelse fran till mitten av 1800-talet och en av de mer "berömda" fångarna var "Lasse Maja". En man, som när det passade, klädde sig i kvinnokläder för att bli mindre jagad.
Lassa Maja var en förbrytare som drog land och rike runt och och blev fångad och placerad på Karlstens fästning. Han kom att bli en priviligerad fånge dels därför att han var rolig, berättade historier och var kvicktänkt. Lasse Maja  drog också besökare till fästningen och många reste från Göteborg där det i tidningar annonserades om att man kunde åka hit för att titta på honom.
Och efter 26 år i fängelset på Karlsten blev Lasse Maja benådad äv den dåvarande kungen Karl den XIV Johan och levde sina sista år i Arboga.
 
Några timmar på Marstrand och för att undvika den värsta blötan både för kameran och mig blev det en hel del titt i gallerier, besök i butiker av skilda slag, promenad up och ner i de smala gatorna och givetvis både lunch och kaffepaus.
Alla människor jag mötte, både turister och de boende, hade ett leende på läpparna som värmde upp mig inombords, ingen hade bråttom trots regnet och alla var spontant vänliga.
Det kändes som om det fannas all tid i världen. Ingen jäktade eller småsprang vilket är ovanligt för en huvudstadsbo att se.
 
 
 
Marstrand är en segelstad och det märks överallt.
Men både i den jättefina gästhamnen och längs bryggorna syntes även många motorbåtar.
Men visst dominerade seglarna.
 
Till lunch smakade det en smörgås med ettt berg av färska räkor
 på tunt danskt rågbröd alldeles utmärkt.
 
Marstrand är en stad med många och vackra välbevarade tråhus . 
Idag var det extra bra med alla balkonger som fungerade som regnskydd.
 
Jag hittade genast flera hus som skulle passa mig utmärkt och med perfekt läge bid havet
och med egen brygga och flera gästhus.
Tror nog inte båten ingår.
Vad gäller priset så är jag lyckligt ovetande...
 
Bergs konditori. Man anses inte ha varit i Marstrand om man inte gjort ett besök här.
Så trots stor räksmörgås så blev det ett besök här.
Och det blev ett bra regnskydd.
Många som tyckte det och ville fika idag.
 Här är alltid fullt och ofta kö på morgonen för b¨de Marstrandsborna
och alla gäster vill handla färskt frukostbröd.
 
Inloppet till Marstrand från Skagerack och här visar Marstrands fyr vägen.
 
En heldag på Marstrand blev det och även besök på "Strandverket" där vi såg två konstutställningar. Men de får ett eget inlägg tids nog.
Det regnade när vi åkte över till Marstrandsön, det regnade när vi åkte därifrån och regnet fortsatte på vägen tillbaka till Uddevalla och  hela kvällen.
Så dagen färg blev "mysigt grå. 
Och Marstrand! Jag kommer tillbaka. 
 
 
 

Det skiftar i blått.

    
Torsdag morgon lämnade jag ett mulet Stockholm men redan när vi närmade oss Enköping, "Sveriges närmaste stad", så titttade solen fram och det fortsatte den att göra.
Dagens färg blev blå men med inslag av andra uppiggande färger.
 
Strax söder om Örebro var det dags för lunch i anrik och vacker miljö,
i salongerna på Karlslunds Herrgård från 1500-talet.
Observera den blå färgen på himlen och även de blå blommorna.
 
Blå himmel, med en del vita molntussar, syntes när vi kom upp på Kinekulle i Västergötaland.
Dags för kaffepaus på det mysiga café Sjöutsikten.
Ett café som är anlagt på en soptipp och med en vidunderlig utsikt över Vänern.
(Om det är klart väder förstås)  
I början av 1900-talet tog en man, Nils Lundin,  bergsprängare på Skånska cement i närheten, 
initiativ till att tippa det som blev kvar efter sprängningarna i rödstensbrotten till att plana ut marken
 upp vid utsikten så att platsen kunde användas just för att beskåda utsikten.  
Detta föll i  god jord hos de som bestämde och "Utsikten" kom till.
Nu ett välbesökt café som drivs privat.
 
Rakt fram ligger Kållandsö där även Läckö slott finns.
Och de blå inslagen dominerar.
 
Blå himmel var det även när vi kom till gamla Husaby kyrka, alldeles i närheten av Kinnekulle.
Husaby kyrka uppfördes på 1000-talet som stavkyrka och först på 1100-talet blev det en stenkyrka
och sedan har olika delar av kyrkan kommit till efter hand.
Den svenska kungen Olof Skötkonung regerade över Västergötland och Mälardalen mellan 995 e. Kr
och 1022 och var den förste sveakung som döptes och bidrog till att Sverige kristnades.
 
Även Bohuslän och Uddevalla mötte oss med blå himmel, en blå himmel som följt oss hela dagen.
 
Middag intas på Gustavsbergs Badrestaurang  ett par kilometer söder om Uddevalla. 
Vi njuter av god mat och ser samtidigt solen gå ner i väster.
Himlen är fortfarande blå, svagt blå och solen speglar sig vackert i Byfjorden på väg ner. 
 
Kvällsutsikt från Hotel Bohusgården.
Vi har fått våra rum och kan ännu en stund se solen som nu har bråttom ner på andra sidan vattnet.
Och himlen är fortfarande kvar blå nyanser.
 
 
 
 

Västkusten! På väg!

    
 God morgon! Idag blir det en "lång dags färd mot natt". 
En dag fylld av  trevligheter under  tiden jag färdas med en grupp resenärer genom Sverige, från Stockholm till Uddevalla i Bohuslän. 
Eftersom bron vid Södertälje fortfarande är trasig så kommer vi att köra norr om Mälaren och passerar Enköping, Västerås  Arboga, alla gamla städer fyllda med historia.
 Skara som grundades 988 e.Kr är Sveriges äldsta stad men Västerås, Sigtuna och Lund är bara tio år yngre och är från 990 e. Kr. )  
 Vårt första stopp blir i samband med lunch på Karlslunds Herrgård strax söder om Örebro och hoppas solen tittar fram så vi även kan njuta av en promenad där i den vackra parken. Kanske man ska vara nöjd om det inte regnar...
 
Fram tilll Örebro följer vi den blå markeringen och sedan är det den röda som gäller.
Och hemresan går på söndag i den blå markeringens tecken.
 
 Karlslunds Herrgård som fått sitt namn efter hertig Karl, senare Karl den IX.
Herrgården anlades på 1500- talet och idag finns förutom restaurang och café också en konferensanläggning, museum, konsthantverksbutiker, utställningar av skilda slag och en stor vacker park.
(Bilden är lånad från www.orebro.se.)
 
Färden fortsätter vidare genom Närke och in i Västergötland och där blir det ett stopp  uppe på Kinekulle vid café Sjöutsikten och sedan fortsätter vi runt Kinekulle och stannar till vid Husaby kyrka med anor från 1000-talet. Sannkt Sigfids källa, där den förste svenska kristne kungen, Olov Skötkonung lär ha blivit döpt finns också vid kyrkan. 
 
Café Sjöutsikten högt uppe på Kinekulle med utsikt över Vänern.
(Bild från www.vastsverige. com)
 
Vi kör vidare och följer Vänern mot Lidköping och här måste det vackra Läckö slott, ute på Kållandsö nämnas. Ett barockslott med anor från 1200- talet. 
Min bloggvän Gerd,bor i Lidköping och på hennes blogg finns mycket att läsa om både Lidköping, Läckö slott, resor, upplevelser och en hel del annat.
 Dessa Västgötatrakter är också mina hemrtrakter och jag har tillbringat mycket tid i omgivningarna när jag växte upp och varvade Västergötland med Norge och det är alltid roligt att komma hit .
 
Trollhättan och Vänersborg susar vi förbi för att landa på Bohusläns museum vid 18-tiden. Ett museum som berättar om Bohusläns kultur, historia och natur och blir en bra introduktion.
Jodå, det blir middag och den kommer att intas på den anrika Gustafsbergs Badrestaurang. Gustafsberg blev en av Sveriges tidigaste badorter dels beroende på läget vid Byfjorden och dels för att man här "kunde dricka brunn".
Gustafsberg anlades som surbrunn och det innebar att vattnet här var kolsyrehaltigt och hade hög järnhalt, det bubblade och ansågs kunna bpta det mesta i sjukdomsväg.
I slutet av 1700-talet kompletterades brunnsdrickandet med salta bad och detta bidrog till utvecklingen av en badort.
En lång dag och innehållsrik och att fram på kvällskvisten checka in på hotell Bohusgården är nog efterlängtat av av alla.
Här på Bohusgården, alldeles vid havet, kommer vi att ha vår bas och tänk att kanske få somna till vågornas brus.
 
Kanske blir det denna vy som jag kommer att se strax innan jag somnar och när jag vaknar.
(Bild lånad från www.bohusgarden.se)
 
Återkommer i morgon med egna bilder och mer från resan för den fortsätter på Västkusten.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Mot nytt mål

    
En behaglig tågresa på drygt en timme tar oss genom ett grönskande Södermanland till "Smedstan", Eskilstuna.
Eskilstuna har jag besökt några gånger i samband  med ena dotterns simtävlingar men då är det mest simhallen, lunchrestaurangen och hotell Smeden mitt i stan jag sett.
Men nu med besök hos våra vänner, i princip infödda Eskilstunabor, så skulle vyerna över och i stan vidgas.
Vi började med en promenad där vår vän AK  guidade oss bland stadens gamla bebyggelse.
Eskilstuna är en gammal stad och och har delvis funnits med sedan senare delen av 1000- talet. Namnet kommer från biskopen Eskil av Tuna, som var biskpo i Tuna, dagens Eskilstuna.
Här i området fanns två handelsplatser Tuna och Fors som blomstrade och som ett par hundar år senare slog samman till Eskilstuna.
Det berättas att Eskil var en engelsk munk som dödades av asatroende hedningari Strängnäs i slutet av 1000- talet.
 
Vackra hus med fina innergårdar finns väl bevarade i den gamla delen av Eskilstuna.
 
 
Eskilstuna växte och järnbruket i Tunafors utvecklade spik och vapensmedjor under 1500- talet och smidesverksamheten i staden kom att  locka till sig smeder allt efter hand.
I mitten av 1600-talet hette Eskilstuna Carl Gustavs stad, efter kungen Karl X Gustav.
Kungen ansåg att staden behövde någon som kunde utveckla smidet och tog hit köpmannen Reinhold Rademacher från Riga, som då hörde till det svenska Livland  och nu grundlades Eskilstunasmidets höga anseende.
De som arbetade här i Rademachersmedjorna hade särskilda privilegier men var också helt livegna .
Man hade planerat 120 smedjor i stenhus inom området, men det slutade med att ett tjugotal träsmedjor byggdes upp och de användes flitigt.
 
Fors kyrka, med delar från 1000- talet, ligger vackert vid Eskilstunaån.
 
Vackert längs med Eskilstunaån.
Ån förbinder Mälaren med Hjälmaren och har alltid varit en viktig transportväg.
 
Stadspromenaden fick en paus och lunch intogs hemma hos AK och Ö.
Läcker rökt lax från ett rökeri alldeles vid Mälaren smakade så gott. Och extra gott med AKs egenlagade romsås.
 
 
Stärkta av den goda lunchen blev nästa anhalt för oss de gamla "Radermachersmedjorna" idag både museum och levande smedjor.
 Området ligger i den delen av Eskilstuna som kallades för Fristaden, idag centrun i stan, eftersom de metallarbetare som flyttade hit och jobbade i slutet av 1700-talet var skattebefriade och även hade andra förmåner. 
 
Reinhold Rademacher ville framställa sig själv på bästa sätt. Den lilla kalotten på huvudet symboliserarflit och trohet mot kungen, rättvisa och omutlighet och en liknande kalott användes också av präster .
Käppen tyder på modemedvetenhet och många adelsmän avbildades med en käpp. Rademacher hade önsakt att bli adlad men den önskan uppfylldes inte av kungen. 
                                                                                                                                  
En del av området runt Radermachersmedjorna.
 
En heldag blev det och med många trevliga upplevelser. Tusen tack!
 
 

                                                                                                

Hinder på vägen

    
 Jag dras alltid som en magnet till vatten och när jag såg skylten som annonserade om vattenskidåkning så gick fötterna per automatik åt det hållet. Men det fanns hinder på vägen och då menar jag inte främst träd, buskar, blåbär och kantareller. Nej då, för här fanns det katter, modell större, som bevakade området.
Frågan är oftast om katterna vill komma till mig för de känner ju på sig att jag är rädd och avvaktande.
Tryggheten vid kattmöten av olika slag är Bosse som är en verkligt genuin kattvän.
 Och jag tränar fortfarande på att komma över min rädsla för katter och är på god väg och vågar numer både klappa och hålla i en katt.
 
(Min katträdsla bottnar i att jag på en tågresa i 10- årsåldern råkade ut för en ilsken, stor katt som hoppade upp ur en kattkorg och bet och klöste mig.  Damen som ägde katten fick inte bort den utan konduktören kom för att bistå och jag skrek hysteriskt.)
 
Skylten visade vägen
 
- men det fanns hinder. Och visst var det vackra hinder men stora....
 
Vatten är lockande, båtar och segling också, så jag tar fram mina positiva tankar och inre bilder.
Hindren passeras, även om jag inte hoppade över dem, och jag kommer ner till en brygga.
Någon vattenskidklubb ser jag inte till och kanske är den på semester.
Men inte gör det något.
En vacker träbåt tuffar förbi och jag är nöjd.
 
 Positiva inre bilder.
Segling i Stockholms södra skärgård i god vind.
                                      
Eftermiddagskaffe i en lugn vik.
 
 Njutbar solnedgång. 
 
 Visst var det värt att ta sig ner till sjön trots hindren.
 
                                       
 
 

Gammalt och nytt.

    
Det gamla bevaras och det nya kommer till i Forsbacka, byn vid forsen, som började växa fram redan på 1500-talet men det var först under 1600 och 1700- talen som järnhanteringen kom igång i större utsräckning. Och det var denna järnhantering som gjorde att människor började att börja flytta hit för att jobba på bruket som i sig var ett samhälle i sig och där allt fanns.
Järnbruket utvecklades och efter andra världskriget var Forsbacka ett av de mest kompletta järnbruken i Sverige där all tillverkning skedde från malm till förädlat stål.
Men i slutet av 1940-talet lades verket ner steg för steg och samtidigt som det skedde växte ett nytt jäenverk fram och  som blomstrade mellan 1963 och 1989.
På bruket bodde de som arbetade med järnhanteringen men ägarna bodde i Gävle eller närliggande byar eftersom röken från bruket inte nådde dit.
 
Järnbruket är uppbyggt  med närheten till vatten, Gavleån.
 
 Storsjön bron som leder mot bruket.
 
Denna byggnad på bruket innehåller en "lysmaskin" och kom till i slutet på 1800-talet.
Den innehöll vattenpumpar och den första vattendrivna dynamon.
Elkraften som utvanns användes för belysningsändamål för järnverkets olika anläggningar .
 
I byn finns det gamla bevarat och det finns också en hel del nytänkande och framåtanda. 
Vi pratade med några tidigare Gävlebor som berättade att Forsbacka ökat i popularitet och att huspriserna ökat och det korta avståndet till gävle på cirka 20 kilometer lockat och givetvis den vackra naturen och den fina miljön.
Delar av det gamla järnbruket används numer som café/restaurang- fest och utställningslokaler och i en liten del av bruket finns ett museum som visar hur livet på bruket såg ut på 1800 och början av 1900- talen.
 
På muséet.
Skola fanns på bruket och här titttade vi in i ett gammal klassrum.
 
I Valbo socken, dit Forsbacka, hör fanns fem likvagnar varav en förvarades på Forsbacka bruk.
Forsbacka hade ingen egen kyrka utan man fick ta sig en mil till närmaste kyrka i Valbo 
men vid dödsfall betalade bruket kostnaderna för liktransport med häst, vagn och kusk. 
Först i mitten av 1800-talet ordnades gudstjänstlokaler i bruket  och inte förrän i mitten av 1960-talet
byggdes en kyrka i Forshaga.
 
Gammeldags tvättstuga med bykkar.
 
Forsbacka herrgård började byggas vid Gavleån i slutet av 1700-talet av Johan af Norlén. Han var god vän med kung Gustav III och adlades också av honom. 
Johan av Norlén var landshövding i Gävleborgs län  och sedan Stora kopparbergs län och ägde även 3/4 av bruket.
Men hans glanstagar tog slut och det gjorde även herrgården för ett bra tag. Den förföll och stod tom.
Men när det blev en byggsvacka i slutet av 1990-talet köpte en byggmästare från Sockholm den förfallna herrgården och lät under flera är sina byggnadsarbetare rusta hela byggnaden och bygga bostadsrättslägenheter och som nu är sålda.
 
Forsbacka herrgård, en ny bostadsrättsförening är omgiven av en stor vacker park
och lägenheterna har fin sjöutsikt och egen brygga.
 
Storsjön ligger blank och inte  en krusning denna dag.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Att se och uppleva mer...

    
För ett par veckor sedan var jag på resande fot med en grupp och på väg till Dalhalla. Det blev halvvägs ett lunchstopp  på  Forsbacka Wärdshus som ligger i den gamla bruksorten Forsbacka, mellan Gävle och Sandviken i Gästrikland. Detta blev en trevlig bekantskap, både värdshuset och den gamla bruksorten och jag bestämde mig för att hit vill jag komma tillbaka. Sagt och gjort så  igår kom vi hit igen .
 En bilresa på två timmar tog oss hit från Stockholm och vi kan alldeles lagom till "afternoon tea". Jodå, det gick bra att få kaffe också...
Ett dignande bord fyllt med läckra bakverk och små smörgåssnittar mötte oss.  (Missade godsakerna förra gången då det bara var ett kortare lunchstopp...)
Till detta "afternoon tea", som serveras på lördagarna, kommer gärna folk resande både från Gävle och Sandvikentrakten och jag kan förstå varför.
Men ofta blir magen nöjd fortare än ögonen.
 
Forsbacka värdshus, huvudbyggnaden rakt fram och där restaurangen finns är från början av 1900-talet.
 
Flygelbyggnaderna är från 1800- talet och där ligger hotellrummen.
Alla rum är inredda i gammal stil och allt som man behöver finns utom kanske
det "moderna stuket". Charmigt och lite slitet! Men är det gammalt så är det.
Vi fick tillgång till ett mindre sovrum och en stor salong,
viket passade oss väldans bra.
 
Forsbacka ligger mellan Gävle och Sandviken alldeles vid Storsjön.
 
Vi visste att det vankades en trerätters middag på kvällen så en långpromenad i den fina bruksmiljön kändes
helt perfekt efter alla bakverk. (Jag skrev om Forsbacka i ett inlägg här. )
 
 
Både vårt sovrum och salongen och hela miljön från värdshuset kändes som hämtad ur "Madickenfilmerna".
Inte så konstigt med tanke på att en del scener är inspelade just här på Forsbacka värdshus.
Kvällens middag och det vi valt blev toast skagen till förrätt, försvinnande god.
Varmrätt rosastekt oxfilé med kantarellsås och potatisbakelse gratinerad med västerbottenost. Ochmed extra sås i en såsskål om man önskade mer av denna....
Till dessert hade jag valt en ostbricka, men från den orkade jag bara med smakprover. Väldigt gott var det!
Kaffe på punschverandan och senare en matsmältningspromenad i den ljumma och vackra kvällen avslutade en härlig dag.
Och vi hade dessutom tur med vädret. Strålande sol hela dagen och kvällen...
 
 
 
 

Slå ett slag

    
Här slås det ett, nåja några fler, slag.
Och nu är detta lite dubbelt för slagen slås dels i ett minigolfparti och dels för den vackra staden Västerås.
Söndagen bjöd på en fin njutflykt till vänner i Västerås och detta tillsammasn med "Helenfamiljen" inklusive hund och barn.
Vi har många vänner som bor i Västerås och det ger oss tursamt nog  fler tillfällen till trevliga besök i denna gamla, trevliga och charmiga stad där allt finns inom gångavstånd. 
 Ett besök här rekommenderas!
Västerås är en av Sveriges äldsta städer och fick sitt stadssigill redan på 1200-talet, men var stad redan år 990 och är jämgammal med Lund och Sigtuna. Skara är att räkna som landets äldsta satad och grundades 988.
Västra Aros var ett tidigt namn på Västerås och som betyder den västra åmynningen för det var här som Svartån, går genom Västerås, mynnade ut i Mälaren. (Uppsala kallades för Östra Aros)
 
Minigolf uppe på Djäkneberget, ett stort och trevligt grönområde i Västerås.
Namnet kommmer från ordet "djäknar", eleverna vid 1600-talets (och framåt..) gamla skolor.
 
En promenad genom Västerås kan börja i centrum.
 
Mitt i centrum, längs Svartån, finns en del av det gamla Västerås väl bevarat.
 
På Stora Torget finns denna 12 meter långa skulptur, ASEA Strömmen, gjord av konstnären och
den tidigare Västeråsbon, Bengt-Göran Boström. Skulpturen symboliserar två saker; 
1.Cyklande arbetare på rad till och från Västerås stora industri ASEA. (Idag ABB)
2.ASEA var ett elektroniskt företag som tillverkade produkterför generering, överföring och användning av elektrisk ström.
 
Västerås domkyrka började byggas på 1200-talet men byggdes ut efter hand och blev mer eller mindre färdig på 1500-talet. Runt kyrkan byggdes efter hand ett torg och ett bibliotek och här grundade Johannes Rudbeckius, lärare, de värnlösas beskyddare och rådgivare till dåvarande kungen Gustaf II Adolf landets första gymnasieskola för "gossar", Rudbeckianska och 1630 grundades den första flickskolan.
 
Västerås domkyrka, en vacker kyrka som berättar mycket om Sveriges historia och gammal kultur.
                                                                          
I Västerås domkyrka ligger Erik den XIV, en av Gustav Vasas 11 barn, kung i Sverige 1560-68.
Han blev fängslad och dödad av sina bröder när han i fängelset åt ärtsoppa som var spetsad med arsenik.
En kamp om makten och tronen låg bakom det hela.
Och efter Erik den XIV död tog hans bror Johan över makten. (Johan III)
 
Efter domkyrkobesöktet kändes det uppiggande med en tur i den fina botaniska trädgården, Sveriges äldsta gymnasieträdgård och anlagd på 1700-talet.
 
Jag fastnade bl.a. för vackra rosor och även för skylten.
Fler skyltar av dessa slag finns i Västerås parker och uppmanar oss att njuta.
 
Vasaparken, tidigare Kungsträdgården / en gammal klosterrädgård, fick det nya namnet i mitten av 1800-talet, efter Gustav Vasa som hade  anknytning till Västerås på olika sätt. ( Västerås riksdag 1527, reformationsriksdagen, då Gustav Vasa klippte banden med den katolska kyrkan i Rom.)
Vasaparken är centralt placerad i Västerås och är utformad med generösa engelska parker som förebild.
 
I Vasaparken går det även bra att övernatta 13 meter högt upp i ett träd på hotell Hackspetten.
Och skulle man hellre vilja tillbringa en natt under vattnet så rekommenderas hotell "Utter Inn",
som ligger en bit ut i Mälaren. 
 
Vasaparken är en skön oas mitt i Västerås.
 
 Hemresan fram på kvällskvisten gick galant Och med vind i seglen över Mälarens vatten blev även detta en 
"njutflykt" i sig.                                                                                  
Fort gick det också!
(Får väl tillstå att detta var en del av utsikten från vännernas balkong
men det hade ju kunnat vara jag där på brädan...
 
Tack John och Gunilla och Helenfamiljen för en jättetrevlig dag.
 
 
 

Det svänger

    
Tillvaron nu i dessa sommarlovstider innebär snabba skiftningar och kontraster.
Ena dagen är jag i Stockholm, nästa dag blir lite av Gästrikland, en bit av Dalarna med en magisk kväll på Dalhalla. En kväll där Malena Enman, Sarah Dawn Finer och duktiga musiker trollbinder publiken. Övernattning i Falun och en rask titt på "Falun by night" för min del.
 Vi kom tillbaka till Falun från Dalhalla vid ett-tiden på natten och jag bestämde mig för att ensam, i den fina natten, försöka hitta något att äta. Nattportiern föreslog  ett närliggande hamburgerställe, Max och jag travade väg.
Inte en levande varelse syntes till på den 600 meter långa sträckan. Falun var lugnt. 
 Kag förstod nu var folket var. Inne på Max fanns ett 15-ta mycket lugna gäster. 
Efter viss möda kom jag fram till vilken hamburgare jag ville beställa och detta skulle ske i en automat. 
Tyvärr var jag inte direkt så alert efter dagens alla härliga och roliga upplevelser så jag såg nog väldigt vilsen ut.
Tillräckligt vilsen för att ett par gentlemän i 20 års-åldern kom till min unsättning. "Kan vi hjälpa damen?" Och visst kunde de det. Tacksam var jag.
Jag fick min hamburgare och gick mot hotellet i den ännu senare natten eller tidiga morgonen, hur man nu vill se det. Fortfarande helt tomt på Faluns gator.
 
Från Falun blev det dagen därpå vidare resa  mot norra Gästrikland innan färden åter gick mot Stockholm
 
 
 
I Stockholm började veckan hemma på kajen med besök på restaurang Thaiboats sandstrand tillsammans med dotter Helen.
Kokospalmer, solastolar,sanstrand, paraplydrink och Folksams höga hus i bakgrunden. Mysigt! Och senare på kvällen stort resebloggevent på hotel Rival; "fest, folk, fart och fullspikat."
 
Mera sväng i veckan. Barnbarnet William kommer på besök, lunch med Helen och Rita på Urban Deli på Nytorget. (Bäst att boka bord i förväg även till lunch, väldigt populärt och med i många reseguider.)
Gott och jättetrevligt!
Lek och bus i Bryggartäppan, med William, världens finaste och goaste charmtroll och en av mina absoluta ögonstenar.
Bryggartäppan är en interaktiv temalekpark på Söder med utgångspunkt från Fogelströms skildringar av Stockholm på 1800-talet och hit går vi gärna.
 
Och veckan svänger på... Jag också.
 
 
 
                                                                    

Sveriges vackraste park?

    
Jag är i Ockelbo i Gästrikland, en ort, fem mil norr om Gävle för att besöka Wij Trädgårdar som för några år sedan utsågs till Sveriges vackraste anlagda park. 
Namnet Ockelbo, "svällande trakt" förekom redan i början av 1300 -talet och då som "De Oklabo" och ingick i ett gammalt sjönamn och har betydelsen svälla - öka och snabba växlingar i sjöns vattenstånd kan ha avsetts och "bo" på slutet har betydelsen bygd eller trakt.
 
Välkommen till Wij Trädgårdar!
 
Lite historia förstås...
Wij stångjärnsbruk och säteri anlades på 1600-talet och var då en del av det som långt  senare kom att bli Ockelboverken och hit hörde också flera stångjärnsbruk.  
Wij stångjärnsbruk ägdes en tid av Sven Bröms och därefter av hans dotter Catharina som var en viljesark,  envis, kunnig och inflytelserik kvinna och på denna tid var det ovanligt med kvinnor som hade något att säga till om, men det hade Catharina. Hon tog plats.
(Ett stångnjärnsbruk är ett bruk där man smider eller valsar järn till "stångform", stänger som sedan fördes ut i handeln och avsikten med att framställa stångjärn var att sänka kolhalten så att järnet skulle bli mer smidbart. )
 
 Wij Trädgårdar är anlagda vid det gamla säteriet och har skapats och blivit möjliga genom entusiasten och trädgårdsmästaren Lars Kranz. (Lars Kranz var tidigare ansvarig för de biodynamiska odlingarna på Rosendals trädgårdar i Stockholm , men lämnade arbetet där för att arbeta med planläggningarna av Wij Trädgårdar)
 
Det fanns mycket outnyttjad mark på säteriets ägor som var så Lars Kranz med flera entusiaster blev tillfrågade om de kunde medverka till att "göra något av" detta stora område. Och så skedde för här på Wij i Ockelbo skapades ett unikt centrum för nordisk trädgårdskultur.
"Wij Trädgårdar" är en stor verkstad med livet som material.".
 
Sommaren 2003 var Wij Trädgårdar uppbyggd i liten skala och man beräknades har 25 000 besökande.
Året därpå ökade antalet besökare till 50 000 och dsedan har besöksantalet stadigt ökat och det är lätt att förstå orsaken till det.
Vi hade förmånen att ha beställt en guidad tur där Lars Kranz, med stor entusiasm och glädje, tog oss med på en 90 minuters fantastisk vandring genom de sju trädgårdarna.
  • rosenträdgården, med över 250 olika sorters park och buskrosor
  • landskapsparken
  • köksträdgården
  • skogens trädgård
  • örtagåden
  • barnens trädgår.
För att läsa mer om de olika trädgårdarna och alla rosor, växter så titta gärna in på Wij Trädgårdars hemsida.
 
Jag tar er nu med på en mycket förkortad vandring i några dessa vackra trädgårdar.
Och har ni ännu  inte besökt Wij Trädgårdar så gör det! Absolut en njutflykt!
(Obs! Inget sponsrat inlägg)
 
 
 
" Vi bjuder in rosor från sydligare breddgradersom aldrig bott i Ockelbo"; så var mottot och utmaningen från  Lars Kranz . "Och detta var ett bra sätt att visa världenatt en glänta i Ockelbo, i norra Gästrikland har tillräckligt med kvalitéerför att hysa kräsnakulturrosor.
 
Drygt 250 roskändisar finns i Wijs rosenträdgårdar.
 
En liten del av köksträdgården med bl.a många olika sorters sallader.
Mycket av grönsakerna som odlas på Wij Trädgårdar säljas vidare till restauranger
i Gävle och närbelägna orter och en del behålls förstås i Ockelbo.
 
Lars Kranz fångade allas intresse för allt han berätttade.
Och vi ville bara höra mer...
 
En del av barnens trädgårdar.
 
Vilken fantastisk tanke! "Att sjunga en poetisk sång om Ockelbo".
 
 
Här har en myr med sina karakteristiska växter byggt upp.
 
Och visst fanns det ett par hjortron på myren.
 
 
 
 
 
 

Vi reser vidare

    
Till Forsbacka, ett brukssamhälle ett par mil väster om Gävle i Gästrikland, strategiskt placerat vid Storsjöns utlopp i Gavleån.
Detta är en gammal trakt och ortnamnet finns belagt från mitten av 1500-talet då kronan och bönderna hade ålhus i ån.
Ett ålhus är som en stor ålkista, men den flyttas inte. Här fångas ål som vandrar ner mot havet och ålhusen är därför placerade vid strömmens utlopp i sjöar. Ålkistorna är oftast uppförda i timmer med en gallerbotten och försedd med en lucka så att vattnet kan stängas av vid vittjningen.
 
I Forsbacka stannade vi för ett trevligt lunchstopp på Forsbacka Wärdshus,hotell och restaurang.
Värdshuset med anor från slutet av 1700- talet var från början en tjänstemannamäss för järnbruket i Forsbacka och hade dessutom ett utskänkningstillstånd redan 1782. 
 
Forsbacka Wärdshus.
 
Här är det möblerat i gammal stil och och med målade bilder på väggar och i taket
som visar hur livet och arbetet var på bruket och i Forsbacka.
 
 
 Vid brukets grindstuga anlades ett litet "brännvinsställe" med utskänkningstillstånd 1782 och det var lite märkligt eftersom kung Gustav III hade infört kronobrännerier 1775. Ett kronobränneri var statens anläggning för brännvinsbränning och genom att införa dessa ville kungen minska hembränningen och öka statens inkomster eftersim det nu skulle batalas skatt på spriten. Även importförbud av brännvin infördes. REdan 1787 stängdes de flesta kronobrännerierna för effekten av dem var minimal.
 
Men, i grindstugan här på Forsbacka kunde brännvin serveras därför att brukets dåvarande ägare, Johan av Nordin upprättade ett avtal mellan sig själv, sin vän landshövdingen samt kronobränneriet i Strömsbro, som Nordin också råkade äga. Så inga problem!
 
Vi var här för lunch men varje lördag mellan klockan 14 och 17 dukas det också upp en stor kakbuffé, "afternoontea".
Tyvärr hann jag bara passera godsakerna....
 
 
 
 
Johan Palmborg, Forsbacka Wärdshus ägare, berättade värdshusets spännade historia för oss.
Efter en god lunch och rundvandring blev det dags att fortsätta resan.
 
Forsbacka värdshus har också figurerat i filmsammanhang.  Ingmar Bergmans tv serie, "Den goda viljan" handlar om Forsbacka. Erik Bergman, Ingmars pappa, var präst här  mellan 1913-1918 och serien bygger på brev, foton dagböcker. I serien är Forsbackas namn utbytt mot Forsboda och ingen inspelning har skett här eftersom Bergman tyckte att samhället hade förändrats alltför mycket.
 
Men några scener ur Astrid Lindgrens bok, som sedan blev film, "Är du inte klok Madicken"  är inspelad på Forsbacka Wärdshus.
"Jungfrun Alva som arbetar i Madickens familjen  vill så gärna dansa och Madickens pappa tar med henne till en bal. Där rynkar alla på näsan åt Alva, hon anses inte fin nog för att få vara med på en bal. Alva är ledesn för att hon inte får dansa. Men Madicken finner på råd och går ut på verandan och berättar historien för sotaren. 
Sotaren som fått ett par glas innanför västen känner sig morsk  och går in i salen och bjuder upp Alva som får dansa. Lyckan är gjord! För Alva!
 
 
 
 
 
 

En av världens bästa...

    
Dalhalla räknas som en av världens allra bästa och vackraste konsertarenor och här är jag på jobb. Ett jobb som denna kväll innebär att jag har den fantastiska möjlighetet att se en föreställning med Malena Ernman och Sarah Dawn Finer tillsammans med några av Sveriges allra främsta musiker .
Jag läste pressens recensioner och kan bara hålla med; "Inga andra liknar Malena Ernman". I  dessa två föreställningar, den 9 och 10/7, delar Malena  scenen och framgångarna med sin goda vän Sarah Dawn Finer och de kompletterar verkligen varandra. Vilka artister! Vilken humor och glädje!
Föreställningens tema heter "Sverige" och så heter också Malena Ernmans senaste album, svenskar som lämnat landet och svenskar som flyttat till Sverige.
Föreställningen blandar barockopera, jazz, visa, pop, disco och funk och mottot från hela ensemblen under hela föreställningen är "Vi gillar olika". 
"Det är levande musik som verkligen lever och ett perfekt samspel på scenen mellan alla" . (Aftonbladet 10/7-2016. )
Det är generositet och öppenhet som gäller på Dalhalla med dessa artister.
 
Malena Ernman och gitarristen Mats Bergström.
Här framförs en hyllningsvisa till Kungsholmen i Stockholm; "Allt under västerbrons fäste",
en visa med text och musik av Malena Ernman och hennes man Svante Thunberg.
 
Svenska stråkensemblen.
 
Ingen sommar utan och den unga Ellinor Bengtsson som var otroligt duktig att spela trumpet.
Här i "En vänlig grönskas rika dräkt" där publiken deltog i tredje versen.
Och vilken kör det blev med ett fullsatt Dalhalla.
 
I blå "Dolly Style"- peruk, lånad av en dotter, gör Malena Ernman entré i "The fifth element Diva Dance", operadisco, från science fictionfilmen med samma namn av de franske regissören Luc Bessons och där Bruce Willis  och Milla Jovovich spelar huvudrollen.
(Enda hoppet för mänskligheten att bli räddad är att hitta det femte elementet som kommer till jorden var femtusende år. Och jakten börjar...)
 
 
Malena har kastat av sig peruken och ska tillsammans med Sarah framföra Michael Jacksons Thriller.
 
Innan slutnumret som blir en unik duett från "Fantomen på Operan" blir det klänningsbyte för Malena
och Sarah Dawn Finer utrustar sig med en mask för det är hon som sjunger Fantomens roll. Att det blev just detta stycke var inte alls självklart, men de ville göra något unikt som ingen av dem gjort tidigare och
Fantomen lockade på många sätt. 
Och resultatet? Otroligt bra!
 
Finalen, blev en hyllning till artisten Prince i ett "medley" och där publiken stod upp och deltog; "Purple Rain", "1999" och "Nothing compares 2 U" var några av låtarna. 
 
Full fart på scenen och bland publiken.
 
Efter slutnumret gick Malena ut bland publiken på sin väg mot det elvagradiga vattnet i kalkbrottet och klev i. Men någont längre dopp blev det inte.  (Dock med våtdräkt under klänningen)
konserten var slut och med tanke på att vi satt på parkettplatser vid scenen tog det sin gilla tid innan innan vi var uppe ut kalkbrottet och kunde påbörja köandet de 800 metrarna mot utgången och parkeringen.
Men efter en underbar kväll och en mäktig upplevelse kändes både kötiden och sträckan kort. 
Och visst är det här och nu som gäller.
 
 
 
 
 
Tack Dalhalla för en fantastisk kväll!