Jag hänger med och på

    
 Sköna söndag! Och det blev en tur till Uppsala för att leka med barnbarnen ute i parken och även gå på jakt efter Pokémons.
Rejält klädd kunde jag njuta av höstens vackra färger och i sällskap med barn blir det viss rörelse även för en mormor. Man får ligga i för att hänga med.
 
 
Och att även vara lite uppiggande höstklädd skadar ju inte. Orange lyser upp! (Extra hälsning här till bloggvännen BP...)
Vädret må skifta i olika nyanser av grått men naturen bjuder på en mer uppiggande färgskala och det tackar vi för.
 
William är utrustad med en nyinköpt bok i handen och har förutom den fokus på trafikljusen.
Max väntar på grönt och funderar under tiden över nästa Pokémon.
 
Uppsala har gott om parker och grönområden och dagens parkrunda gick till den fina Frodeparken, en park mellan två bostadsområden (ett gammalt och ett nytt) och parken ligger några hundratal meter öster om järnvägsstationen.
Ettersom vi är i Uppsala så kan det ju tänkas att några katter dyker upp. Vi höll utkik efter "Gullan från Arkadien", Pelle Svanslös förälskelse men vi såg henne inte.
 
Däremot stod katten Måns lägligt och väntade.
Undrar vad han nu hittat på.
 
Och Pelle Svanslös fanns också på plats.
 
Höstlöv att leka i, katter och lekredskap, en mormor och moster Helen som gärna letar  och fångar Pokémons 
- Ja, en höstlig söndag kan vara värmande i sig. För av glädje blir man också varm.
 
En engagerad trio; moster Helen, Max och William.
Jodå, jag också....
 
                             Och blir man som junior trött finns alltd mosters axlar att rida på.                           
 
 
                                                                                           
 
                                                                  

Ångan är uppe

    
- Kan det bli full fart fråmåt det full fart framåt. Och det blev det.
Döttrarna och jag, tillsammans med barnbarnen Max och William, skulle iväg på "ångloksnjutflykt".
Signalen lyser grönt Stinsen ger klartecken för avgång och konduktören gör honnör. Vagnarna rycker till, ångpipan låter, konduktören gör honnör och tåget tuffar iväg från Uppsala station. 
För mig blev det idag en premiärtur med ångloket och museiejärnvägen Lennakatten  som avgår från  Uppsala  station. (Uppsala-Lenna Järnväg, Lennakatten drivs ideellt av Museieföreningen Stockholms - Roslagens Järnvägar och allt arbete på och längs järnvägen sker helt utan ekonomisk ersättning)
Känslan av att göra en tågresa som den kanske var i början av 1900-talet infinner sog på en gång. 
Doften av stenkol och varm ånga kändes snart och likaså de dunkande skenskarvarna.
 
Lennakatten är klar för avgång och med ångloket Tor som dragare.
                                                                         
Vi skulle åka från Uppsala till Marielund (knutpunkt) och där kan de passagerare
som skall vidare byta tåg och ta sig vidare österut ända till Faringe.
Sträckan Uppsala- Faringe är 33 km.
 
 Järnvägen kom till Sverige i mitten av 1800-talet och i Närke öppnades den första smalspåriga järnvägen för allmän trafik 1856 och ett antal år senare fick var järnvägen, norra stambanan, mellan Stockholm och Uppsala klar.
Den smalspåriga rälsen mellan Uppsala och Länna öppnades 1876 och det blev startskottet för tågtrafiken i norra Uppland.
 
Här passerade vi tredjeklassvagnen med träbänkar för vi ville sitta utomhus. 
(På tågen finns första, andra och tredje klass vagnar och
även en vagn där det finns tak men inga fönsterrutor.)
 
Lantliga omgivningar en bit utanför Uppsala.
 
En konduktör går runt och klipper i de hårda gammeldags pappbiljetterna och ropar ut stationerna.
Vi njuter av resan och har väldigt roligt och bus och lek varvas med lite vila också.
 
 
 
 
Resan mellan Uppsala och Marielund tar ca 35 minuter och visst smakar det bra med en matsäck som Liv packat;  plättar med sylt och tunnbrödsrullar med tonfiskröra smakade väldans gott.
Och vi hann både äta, leka och köpa glass innan det var dags för oss att ta tåget tillbaka.
 
Max och William trivs med att vara på njutflykt med både mormor, moster och sin mamma.
 
Snart dags för avgång och loket ropar på oss genom att spruta ut ånga och tuta och vi skyndar oss ombord.
Och en riktig njutflykt blev det.
 
 
 
                                                                                                                                                

En tur...

    
 En tur till Uppsala är alltid trevligt och eftersom jag oftast tar tåget blir jag extra glad när det både avår från Stockholm i tid och även når Uppsala. Dett är inte alltid fallet.
Men gårdagen var gynnsam om man då bortser från vädret, mest skurar.
Uppsala är en trevlig stad och ser man bara upp för cyklister som finns överallt, även på gångbanor, så finns allt inom promenadavstånd från tågstationen.
 
Uppsala slott ligger fint uppe på kullen.
Slottet började byggas 1549 som en befästningsom ingick i den seire borgar som Gustav Vasa
och hans söneruppförde för att skydda sig både mot inhemska och utländska fiender.
Efter en brand 1572 omformades borgen och byggdes av kung Johan III
ut till ett mer renessansliknande palats. Slottet användes då mest till efterfester till de kungakröningar
som ägde rum i Uppsala domkyrka.
Och sedan en tid tillbaka är delar av slottet bostad för landshövdingen i Uppsala län.
 
 
En vacker dag kan det vara trevligt med en picknick här vid Svandammen i Uppslala
och samtidigt titta upp mot slottet. Men det ar absolut inget gårdagen inbjöd till...
 
I Uppsala hade jag två huvuduppdrag och ett mindre.
Jag skulle träffa två av våra Torrevänner Carina och Horst för en prat och fikastund och det blev på det anrika konditoriet Fågelsånge, alldeles vid Svandammen. En kraftig regnskur gjorde att jag både såg och kände mig som en dränkt katt när vi möttes. Men precis som på en gås rinnner vattnet av...
Vi kom i god tid före rusningen för detta konditori är en populär träffpunkt för många studenter när förelädningarna är slut för dagen och många sitter också här och pluggar.
Utbudet av kaffebröd var enormt och dte dröjde en vra stund innan jag kunde bestämma mig och det blev en morotskaka. Jättegod!
Timmarna försvann och vi skildes åt.
Tack för en jättetrevlig eftermiddag.
 
Jätteroligt att ses igen.
 
Jag fortsatte min tur i Uppsala längs Fyrisån och kände plötsligt nostalgin från "den gamla goda tiden"
ta tag i mig. Här i stan har jag haft mycket roligt....
Jag gick förbi Slottsgatan och kunde inte hålla mig från att titta in på Västgöta nation. Minnen, minnen....
Och härliga sådana.
 
Fyrisån är Upplands längsta å och är 80 km lång.
Den har sitt källflöde i Dannemora och mynningen i Mälaren, vid Ekoln, söder om Uppsala.
 
 
Västgöta nation grundades 1639 och är en av två åldsta tillsammans med Västmanlands- Dala nation. I Uppsala tillhör studenterna olika nationer och det finns 13 olika att välja på.
Men man behöver inte alls välja den nation som kanske har förankring i det landskap
eller del av Sverige man själv kommer ifrån.
(Alla delar av Sverige finns representerade dock inte alla landskap)
 
Jag uträttade mina övriga ärenden och avslutade Uppsaladagen tillsammans med barnbarnen innan jag 
på kvällskvisten tog tåget tillbaka till Stockholm .
Och jag kom även hem.
(Fungerar SJs tågtrafik är det smidigt att resa och från Stockholm Central till Uppsala tar det drygt 30 minuter.
Det går även pendeltåg som passerar Arlanda men dels är den vägen dyrare och dels tar det längre tid p.g.a. alla stopp längs vägen. Men bra förstås om man bor längs pendeltågssträckan)
 
Gillade dessa papperskorgar som jag såg utplacerade på många platser i Uppsala.
 
Och att tillbringa ett par timmar med de charmiga "prinsarna", barnbarnen,
var förstås jättetrevligt. 
 
 
 
 Inlägg nr 39/100 i utmaningen #Blogg100.
                                                                                                     
 
 
 

Uträknat

    
Det har varit en bråd vecka och jag har försökt att räkna ut och få ihop logistiken och tror jag lyckats hyfsat.  
"Njutflykter" och trevligheter har avlöst varandra. Takten har varit hög och det gällde  först attt hitta den men när det väl var gjort så var det bara att köra.
En aktivitet har följt mig som en spårhund under veckan och det har varit  bloggvännen Bosse Lidéns
uppdrag/utmaning som bestått i att både räkna, vara envis och "gilla läget".
Veckans uppdrag bestod i att dels fotografera tre stycken gravstenar där det framgår att personerna fått uppleva sin hundraårsdag och dels hitta en gravsten med ett par där det tydligt framgick att de blivit minst 95 år.
Envisheten fick mig att besöka kyrkogårdar i Mariehamn och i Solna liksom kyrkogårdarna vid Katarina och Maria Magdalena kyrka på Södermalm. En sista chans gav jag  Klara kyrkogård i City men där fanns bara ett fåtal mossöverdragna gamla gravar där vare sig namn eller ålder  kunde utläsas.
Hundraåringarna och även de som var äldre än så gick att finna men paret på minst 95 hittade jag inte.  
 
Jag besökte också minneslundarna på de fyra förstnämnad kyrkogårdarna men där stod oftast bara namnen graverade på stenarna.
 Vid Katarina kyrka fick jag hjälp av kyrkogårdsförvaltningen och kunde se att det fanns några par som hade åldern inne, alltså 95, men de uppgifterna fanns ju bara på papprer och inte graverat på stenarna.
 
Trevligt har det varit, dock inte det mest lämpliga vädret, men regn lär vara bra för hy och hår, men inte för kameralinsen. 
 
Här är mitt resultat, uträknat och klart...
En hög ålder; 104 år och 66 dagar. (104 år, 2 månader och 6 dagar)
 
Viktoria Asp; 102 år och 175 dagar (102 år, 5 månader, 24 dagar)
 
Greta Bergström 102 år.
 
Uträknat är också att vi i kväll lämnar Sverige för ett tag och det är inte den spanska sommarstugan som hägrar...
 
 
 
 
 
 Inlägg nr 6/100 i utmaningen #Blogg100.
 
 
 
 

På turné.

    
Vi är nyligen hemkomna från Spanien, anlände i fredags kväll men det känns som om vi varit hemma betydligt längre.
Helgen tillbringades i det vackra vårvädret i Stockholm, måndag och tisdag blev det en tur till Åland och Mariehamn.
Veckan blir lite av en turné med varierat innehåll.
 Onsdagen turné började med en tunnelbanetur till Solna för att sedan per bil förflytta mig till Uppsala.
Tanken var att dotter Liv, barnbarnen Max och William och jag skulle göra en utflykt till 4H gården i Gottsunda.
Utevistelse, pyssla med djur, leka och fika kändes på planeringsstadiet som ett perfekt upplägg.
Men...Det blåste isande kalla vindar, solen lyste med sin frånvaro och det kändes inte alls lockande med en utelek i flera timmar. Barnen hade dessutom tillbringat hela förmiddage utomhus  med förskleaktiviteter i parken och hade fått rejält med frisk luft.
Här gällde det att tänka om. En tur till Stockholm kändes inte aktuellt eftersom sportlovet här gör att det är fullt med skollediga barn i hela stan.
Efter ett snabbt samråd enades vi om att åka till konditori/bageri Branting, Brantings torg 1, för att fika.
Ett trevligt konditori med vänlig personal och med stort utbud av och bakverk, smörgåsar och sallader.  För oss  var det idag bakverk som gällde.
Max och William fick välja och valde var sin skapelse gjord av olika sorters choklad. Jag blev mätt bara jag såg dessa, men de hade en försvinnande åtgång hos pojkarna. För egen del valde jag en semla, jättegod och smakade som jag tycker semlor ska smaka; saftig, med riktig vispgrädde i lagom mängd och mycket mandelmassa.
Vi hade en väldigt trevlig eftermiddag och så småningom var det dags för mig att köra tillbaka till Stockholm.
Jag var beredd på köer från Kista och in till stan, men icke. Inte en kö på hela vägen hem till Söder så resan gick på en timme och helt utan irriterande köer. 
(Väldigt ovanligt, för i vanliga fall börjar bilköerna vid tretiden på eftermiddagen och håller i sig i flera timmar och så både ut och in från stan.)
 
 
Här i våra kvarter, liksomsom i hela Stockholms innerstad brukar det vara hopplöst att hitta en parkeringsplats och jag var beredd på att parkera långt hemifrån. Men! Jag kunde välja och vraka och hittade mig en plats precis utanför porten.
Sportlovet visar sig här också, betydligt äfrre bilar osm ska parkeras.
 
Här är det i vanliga fall alltid helt fullt. Men icke idag, bara att välja en plats.
 
MIn turné skulle komma att fortsätta fram på kvällskvisten och då österut, mot Nacka Strand.
Avlämnande av lånad bil och träff med dotter Helen.
Nu blev det en kort bussresa till Sickla för att uppsöka en av favoritkrogarna  Urban Deli 
och här skulle vi äta midag tillsammans.
(Urban Deli ivd nytorget tycker jag också är bra)
Bord var bokat, nästan ett "måste" i Sockholm på populära restauranger och trots att det är trångt mellan borden så kan man ändå prata hyfsat ostört, nog så viktigt. 
Vi njöt av god mat och av att ses och det blev en mysig kväll.
Och det var en glädje för mig att träffa mina nära och kära på en och samma dag.
Onsdagens turné var över och avslutades med en kort bussresa hem till Söder.
 
Helen valde lättgrillad tonfisk -
                                                                 
- och mitt val föll på fiskgrytan med rikligt med musslor, räkor och fina fiskfilébitar.
Jättegott!
 
 
 Inlägg nr 3/100 i #Blogg100.
 
 
 
 
                                                                                          
 

Aktiv i Torrevieja

    
Aktiva dagar har vi om vi vill, för det saknas inte på något sätt sysselsättning i Torrevieja. Utbudet är stort och varierat och det är bara att fundera på vad man har lust till. Och har man inte lust så går det lika bra ändå.
Vi är oftast ute flera timmar per dag och varvar promenader och vätskestopp och får gott om påfyllnad av d-vitaminer.  En sen lunch utomhus är också väldigt trevligt.
Igår vidgade vi våra vyer och var tillsammans med Aktiv i Torrevieja/Klubb Torrrevieja ute på en jättefin och väldigt trevlig vandring, 9 km längs havet och vi var säkert ett 40 tal hugade vandrare som mött upp för att ge oss iväg. Sänder ett stort tack till arrangörerna.
 
Vi billösa hade fördelats bland de bilburna, perfekt organiserat och prick klockan10 började bilresan ett par mil söderut längs kusten och målet var området Salinas y Arenales de San Pedro del Pinatar.
Detta är en regional naturpark med ett speciellt ekosystem och området lär ha ett varierat djurliv. Dock såg vi inte till detta så troligen var djuren på semester för det enda vi såg i djurväg var ett gäng flamingon på avstånd och några måsar.
Växtligheten inom området påminner om den man kan se på det Öländska allvaret med låga buskar och växter insprängda mellan dessa .
Kartor finns uppsatta med jämna mellanrum och trätrallar och stigar gör det lätt att ta sig fram. 
Torrevieja kallas också "saltbyn" (norska) saltstaden på svenska och det är ett passande namn för i omgivningarna runt omkring utvinns mycket salt och som i form av mestadels vägsalt exproteras världen över.
Även här där vi startade vandringen ligger en "salinas" en saltfabrik och produktionen varkade god av salthögarna att döma.
(Den 29/4-2015 skrev jag om Torrevieja och saltproduktionens uppkomst om nångon vill läsa mer om det.) 
Vandringen startar .
 
Vackert med bergen i bakgrunden och tur med vädret har vi också.
 
Fruktstund och vandrongen fortsätter sedan.
 
Jag tittade förgäves efter fåglar att fotografera men det fick bli några lavendlar i stället.
De satt dessutom still och poserade.
 
Gott om salt var det.
 
Vi fortsatte att gå längs havet och målet var ett litet café och lunchpaus.
I området finns kilometerlånga och fina stränder och troligen är trängseln
  inte så stor när badsäsongen kommer igång.
 
Luchrast! Här njuter vännnerna P-O och Birgitta i solen och vi också.
(Jag tar kort och Bosse handlar.)
 
På väg hemåt. Och att gå längs havet är en lisa för själen.
 
 
 
 

I en annan del av Stockholm

    
Kallt är det fortfarande och Stockholm liksom övriga landet bjuder oss på rejäla vnterdagar. Men å andra sidan är januari en vintermånad. Rdan i morse vid strax före nio visade termometren hos oss på - 11.
Solen var på väg upp, visserligen orkar den knappt upp, men den gör sitt bästa. Och det såg ut att bli en strålande dag idag också.
Eftersom mitt ansikte inte tycker om kyla och jag redan hade gått runt lägenheten x antal varv så klädde jag på mig rejält och bestämde mig även idag för att se en annan del av Stockholm än den mer vanliga.
 
Solen håller på och stånkar sig upp över taken. 
 
Väl påpälsad med dunkappa, haksduk, dunvantar, öronlappsmössa
och fårskinnsfodrade "uggstövlar.
 
Igår tog jag en vända med tunnelbanans gröna linje nummer 18 som trafikerar sträckan från Alvik i västerort, via city och till Farsta strand i söder, sträckan är 18.4 km och det finns 23 hållplatser under vägs.
 Och även idag blev det grön linje, men nummer 19 som går hela sträckan mellan Hässelby i väster, genom City och till Hägsätra,  söder om stan, en sträcka på 28.6 km och med 35 stationer.
Jag klev på vid Skanstull och drygt 15 minuter senare befann jag mig för första gången i mitt liv i Hagsätra. Och då har jag ändå bott i Sockholmsområdet sedan 1959. Egentligen är det inte alls långt hit, bara 10 km från Slussen och många närförorter ligger betydligt längre bort än så.
Hagsätra är en stadsdel inom Stockholms kommun och det ursprungliga namnet var Axsettra och som senare kom att bli Hagsätra. Hagsätra var ett torp med mark som lydde under Älvsjö gård och som 1930 förvärvades av Stockholms stad. Bostäder behövdes i storstadsområdet men det dröjde till 1957 innan det moderna Hagsätra började växa fram med både låghus och punkthus på en sju-åtta våningar och byggandet fortsatte fram till 1967. Hagsätra torg, med låga två och trevåningshus fick sitt centrum i slutet av 1950 talet och både här och på andra ställe i stadsdelen har den danske arkitekten Hack Kampmann ritat många hus.
Från början var det mest hyreslägenheter som byggdes i Hagsätra men idag har många av dem, precis som i hela Stockholmsområdet, ombildats till bostadsrättsföreningar med insatslägenheter.
(Invånarantalet här i Hagsätra var år 2015 ca 10.000 )
 
        Tunnelbanan till Hagsätra invigdes den 1/12-1960 och ligger bredvd Hagsätra torg/centrum.
Torget och butikerna är kvar i sin 60-tals anda och här råder småskaligheten med matbutiker, konditori,
en vårdcentral, ett bibliotek och lite andra "bra att ha" inrättningar. 
 
 Jag gick på måfå en bit från centrum och slogs av att det var många grönområden lämnade bland husen och att naturen verkligen fanns in på knutarna.
Vad gäller gatunamnen har de fått namn efter platser i Närke som t.ex.Glanshammarsgatan, Hallsbergsgatan och Fjugestagatan. 
Det här med landskapsnamn på gatorna återkommer jag till för det verkar vara så på flera platser i Storstockholms förorter. 
 
 
Jag lämnade Hagsätra, slustationen på tunnelbanelinjen och åkte med några hållplatser in mot stan och i
Bandhagen klev jag på nytt av tåget. (Tågen går var tionde minut så det är inga direkta väntetider och man kan vänta inomhus, skönt nu när det är så kallt.)
Detta var även mitt första möte med Bandhagen. Namnet känner jag väl till, men jag hade aldrig tidigare varit här heller. Bandhagen ligger sex km söder om Slussen och och är också en stadsdel i Stockholms kommun i området Enskede- Årsta- Vantör.
Marken i Bandhagen tillhörde även den ett torp som lydde under Örby slott  och Stockholms kommun köpte upp marken när Örby slott brann 1942.
I början av 1950-talet började bostäder byggas här,mest  låghus och med stora grönområden mellan husen och bebyggelsen är av kulturminneshistoriskt värde för Stockholms stadsmuseum. även några punkthus är försiktigt insprängda i bebyggelsen.
År 1953 fanns det 663 invånare i Bandhagen,ett år senare hade antalet invånare femdubblats och 1958 slog Bandhagen rekord med nästan 10 000 invånare. Dagens invånarantal har sjunkigt och uppgår till ca 7000.
 
Låghus från 50- alet blandas med punkthus från 60-talet .
Här i Bandhagen hittade jag gatunamn som haft tydliga sörmländska influenser; Gnestavägen. Harpsundsvägen och Grycksbovägen. Och vi är ju i Södermanland...
 
Denna vackra katt,"Stora katt; TinkerBell" hittade jag mellan några låghus och den är gjord av skulptrisen
Aline Magnusson.  Hon har gjort många skulpturer, ofta i brons och det finns mer än 30 av hennes verk
utplacerade både i Stockholmsområdet och i övriga Sverige.
 
I Bandhagens lilla centrum har nog inte så mycket hänt sedan det byggdes 1954,
men det finns säkert det som "behövs".
Även detta centrum ligger i anslutning till tunnelbana som även den var klar 1954.
 
På tunnelbaneperrongen, finns här i Bandhagen, som på många andra
tunnelbanestopp ett konstverk, TUMSTOCKEN skapad av Freddy Fraek. 
Från början var tumstocken gjord i trä, men slitaget gjorde att den fick täckas med brons.
I bortre ändan vila konstverket på en ölandssten.
 
Dagens runda är slut och en kort resa med tunnelbanan återstår innan jag är hemma igen.
En perfekt dag där jag sett en annan del av Stockholm, en för mig ny del.
Men nu dröjer det till nästa resa och då ska jag åka med tunnelbanans röda linje...