"Himlen runt hörnet"

    
 Idag har jag haft "himlen runt hörnet"både i verkligheten i i tankarna. Jag har växlat mellan att sitta uppkrupen i soffa och vid bordet och har under dagen följt himlens och dess skiftningar.
Jag har lyssnat om och om igen på den fantastiska skiva av Lisa Nilsson som jag fick till min födelsedag 2003. 
En skiva med texter som berör och som extra starkt berörde mig när jag fick den och gör det även idag. Skivan
innehåller samlade sånger från 1992-2003 och även ett par från 1989-90 och både texter och musik är lika aktuell idag. Här finns så mycket tänkvärt formulerat och så många känslor.
Och efter att ha lyssnat till Sven Bertil Taubes framförande av "Himlen runt hörnet" i programet "Så mycket bättre" så kändes texten ännu mer betydelsefull och aktuell.
Så visst är himlen runt hörnet, men den kan vara det på olika sätt.
Mörkret har sänkt sig, Globens färger håller på att tändas och jag ser alla ljus som speglar sig i vattnet och himlen känns fortfarande som om den vore runt hörnet. Eller alldeles ovanför mig.
 
Klockan 13 idag, blå himmel!
 
(Tänkte extra på bloggvännnen BP när jag såg himlen ovanför och mellan lyftkranarna och även lyftkranarna)
Den blå himlen höll  i sig hela dagen. Ja, dagarna är ju ganska korta...
Det börjar mörkna vid 15- tiden.
 
 
 
   
 
 
 

Kinesisk influens i väntans tider

    
 Första advent! Väntans tider! Minns särskilt  första advent från barndomen och då var det också den stora skyltsöndagen där butikerna i den gudsförgätna köping där jag bodde (Töreboda, Västergötland) hade ordnat fina skyltfönster och där man kunde gå runt och önska sig julklappar. 
Skyltsöndagen var en social sammankomst och alla var ute och "fingick". Pepparkakor serverades på torget och säkert även glögg eller varm saft och sedan gick vi hem till mina farföräldrardär så många släktingar som möjligt samlades tiill adventkaffet på sena eftermiddagen.
Många var det och med tanke på att min pappa hade nio syskon så var vi ofta uppe i ett 25 tal personer med alla kusiner i den lilla trerumslägenheten.
Och  årets första advent är en gråmulen och trist dag vädermässigt. Men vädret jag kan jag inte påverka eller göra något åt.  Men det jag kan påverka är mitt sätt att förhålla mig både till detta och till det mesta runt mig.
Alltid något! En fin, röd, julstjärna i en av de vackra "Waldemarsuddekrukorna" piggar upp och har fått sällskap av en "halvtomte", för de riktiga "tomtedjävlarna" får allt vänta. (Tror numer bara att jag har två kvar, varav det ena är en ljustomte som är jämngammal med mig och kantstött, men han får ändå vara med.)
Adventsljusstakarna har fått komma fram från sina lådor och placerats ut och tursamt nog lyste alla lampor även i år.
 
En uppiggande halvtomte.
 
En grå vacker korg med ljus, servetter, julstjärna, fina juliga handdkkar i grått/vitt
och en ny tomte,tomten Knut, flyttade igår in hos oss. Och korgens innehåll var väldigt uppskattat!
 
Jag har ju mentalt varit på resa i ett par dagar och det var lika bra att fortsätta så när jag ändå hade resfarten uppe. Här hemma skulle det bli en snabbresa till Peking med vännerna Susanne och Jörgen som matvägen skulle resa med oss. Under åren i Peking lärde jag mig laga några rätter och tänkte ta till några säkra kort. (Hoppar över de olika tecknen över vokalerna som ska vara för att veta vilken ton det ska vara på mandarin. Tonerna är viktiga för att uttalet ska bli korrekt.)
Menyn:
  • "gong bao jiding"; kycklingfilé i bitar där vårlök, färsk chili, röd paprika, vitlök och ingefära ingår och där såsen gjord på soya, risvin, vinäger, maizenamjöl, ingefära och vitlök ger rätten den speciella smaken
  • "ganbian doujiuo"; torrstekta gröna bönor, där även chili och vitlök ingår och bönorna ska stekas tills de blir lite skrynkliga
  • "suanrong xilanhua"; färsk broccoli som kokas ca en minut, kyls av, får torka och sedan wokas med vitlök och chili. 
  • "pai huanggua"; en kall gurksallad, givetvis ingår vitlök även här
  • "danchao fan"; ris kokas och kyls ner och steks ris med olika finstrimlade grönsaker och med ägg som röres i på slutet
Mycket grönsaker är det...
Maten blev bra, men jag hade kunnat ökat mängden chili.
Tyvärr, eftersom maten skall lagas i princip samtidigt man äter så hann jag inte ta några bilder...
 
Även min svåger och svägerska dök upp senare under kvällen och även de ville
gärna äta resterna av den kinesiska middagen.
 
Till dessert hadejag inte tänkt mig något kinesiskt, för desserterna där är ofta väldigt söta. Men jag hittade ett recept på en kladdkaka där inget socker alls finns med och ville prova. DEn kinesiska maten är både god och nyttig så jag tänkte att detta tänk fick fortsätta. 
Till kakan skulle det vara 100g smält smör blandades till en slät kräm med bitar av mörk choklad helst 80%ig och till detta tillsattes 1 msk  kakao.
Sedan till det jag inte fick till..... i dl vispgrädde skulle vispas fluffigt till skum med två ägg. Och jag vispade länge och väl med elvispen och efter en kvart hade fortfarande inget fluggigt skum uppenbarat sig. Ytterligare fem minuters vispning innebar ingen förbättring.
Jag gav upp och blandade chokladsmeten med ägg/gräddsmeten och hällde det hela i en form som strösslats med kokosflingor. Och In i ugnen i 10 minuter.
Ut kom en platt kaka, helt ofluffig. (Socker och bakpulver ingick inte i receptet och hur skulle den då kunna bli fluffig.)
Ja, så kan det gå...
Vi hade en jättetrevlig kväll och det var en bra väntan på väntan, första advent.
 
Så här var det tänkt i receptet från "recept.nu".
Men den här kakan ser inte heller fluffig ut.
 
Susan, Jörgen med den platta "kladdkakan", vispgrädde och bär.
 Och visst var kakan god...
Men ofluffad!
 
 
 
 

Resan går vidare...

    
 Gårdagens resa  med Travellinks Bloggevent fortsätter från Italien via Lettland till Tjeckien. 
Lettland är ett land i snabb förändring och vill hänga med in i det nya och mer mderna Europa men samtidigt hålla kvar det som är speciellt för landet.
Riga ligger nära och är lätt att nå med både flyg och båt och sedan går det fint att hyra bil på plats för att lätt ta sig runt.
Jag har flera gånger varit i Riga och hittar alltid något nytt att upptäcka. Det är en gammal stad men en stad där det gamla och nya samsas. 
Under våren och sommaren avlöser olika festivaler varandra och kanske lockar ocksp en SPA resa?
Vad gäller att resa dit så föredrar jag numer flyg, snabbt och smidigt och ofta finns det bra flygpriser som går att kombinera med bra hotell. En perfekt weekendresa, eller när man har ett par dagar över.
 
 
 
Jag och mitt lettiska bloggsällskap lyssnar när Lelde Benke från Lettska turistbyrån
berättar för oss om Letttland och om hur Lettland anpassats till den ökade turismen med
 att bl.a. "modernisera sitt kök" och att det idag finns mycket annat att få på restaurangerna
än potatis, sås och kött.
 
Kvällens sista destination är Tjeckien, ett land som erbjuder det mesta och kan stoltsera med flest världsarv enligt UNESCOS lista. Direktflyg gör det lätt att ta sig till Prag och därifrån kan man lätt ta sig vidare med hyrbil, tåg eller buss.
Men prag i sig erbjuder så mycket att det är lätt att stanna där.
Jag har haft de tre gånger jag varit i Prag haft intentionen att ta mig vidare, men det har ännu inte hänt. Men kanske framöver. Prag i sig erbjuder så mycket att det är lätt att stanna där.
Den lokala enkla och goda maten intas gärna på små, mysiga restauranger, historiens vingar följer med även dit och de finns med i hela stan.
Shopping finns för de intresserade liksom "fine dining" och all tänkbar kultur.

Lucy Vallin från den tjeckiska turisbyrån berättar och kanske blir det snart ännu en tur till Prag.
 
Tjeckiskt öl är kanske mer bekant än det tjeckiska vinet.
Men här fick vi prova på ett Rieslingvin som verkligen var gott.
Så kanske seglar Tjeckien upp även på våra vinlistor...
 
Representanter från Travellink  delar ut pris till Lola Akinmade Åkerström (längst till vänster) 
som via instagram tar resandet till en ny nivå. Stort grattis!
Lola skriver också bloggen Geotraveler´s Niche
 
Annika Myhre med bloggen Resfredag fick pris för "Årets reseberättelse".
 Grattis!
 
 
 
Ett stort tack till Travellink, Sheraton  och de medverkand ländernas representanter för en bra arrangerad, givande och trevlig eftermiddag/kväll.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
       
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Travellinks bloggevent på Sheraton

    
Det blev en verkligt givande och väldigt trevlig eftermiddag och kväll när Travellink, en resebokningsida på internet, bjöd in till ett event för resebloggare på hotel Sheraton i Stockholm  och många resebloggare fanns på plats. Några av dem kände jag igen från "Blogglandia" och har träffat tidigare och andra var mer nya för mig. 
Freedomtravel,  Helena och Peter har jag träffat tidigare, följer dagligen deras blogg, och det var roligt att se dem igen. De är just hemkomna från sin årslånga resa med husbil  Europa och den finns väl dokumenterad i deras blogg. Läs gärna!
Och vill man läsa mer om resor av olika slag så har "Freedomtravel" i dagens inlägg gjort en sammanställning över några resebloggarna som var med på eventet. (Titta gärna in och låt er inspireras!)
 
 
 Vi skulle komma att en resa genom ord, bild, mat och dryck få besöka tre olika länder: Italien, Tjeckien och Lettland och guider på resan var dels ländernas representanter och som extra guide fanns också Cecilia från Travellink med på resan. (Resorna till Tjeckien och Litauen kommer i morgon, för upplevelserna är många)
Förutom scenpresentationerna i ord och bild fanns representanter från de olika länderna utspridda i lokalen med informationsmaterial och "små provsmakningar". 
Det var trevligt att få mer individuell info genom att slå sig ner vid de runda borden för en pratstund med ländernas representanter och ett bra sätt att också möta andra resebloggare. (Jag kände till en del till namnet från Svenska Resebloggares hemsida där många finns med.)
För min del började resan genast, till Italien, till en del i Italien som jag inte alls kände till, Marcheregionen.
Jag fick verkligen personlig och utförlig information om regionen av Ruth Mezzolani,
som ingår i "social media team" i Marche.
Italien har jag besökt många gånger och flera regioner men nu kommer Marche upp på min reselista.
Och maj, juni och september är helt perfekta månader för en tur hit.
 
 
Macheregionen, "hela Italien i en region" sägs det och där bergstrakter, hav, nationalparker, 
kulturoch världsarv,(Urbino) samsas. Och enligt kartan kan man nog konstatera att alla vägar bär inte bara till Rom utan också tilll Ancona, som är den största staden i regionen.
 
Att resa innebär också att prova ett lands lokala speciailtetet och här hade regionen Mache verligen dukat upp ett gott och varierat utbud.
Focacciabröd med olika fyllningar och friterade oliver var väldigt gott -
 
- och allt det kallskurna....
 
En kock från Macheregionen är influgen med mat och allt och berättar här om
 en speciell sorts salami, typisk för regionen, som skall öppnas som en chokladask
och sedan karvar man ur den med en sked. (Kom genast att tänka på julens cheddarost)
 
Nästa stopp på italienresan blev den läckra skidorten Courmayeur, Mont Blanc  i Aostadalen, i Italiens nordvästra hörn och med Frankrike och Schweiz som närmaste grannar.
Här har jag varit flera gånger gånger och åkt skidor och alltid tyckt Courmayeur varit en väldigt bra skidort. Det enda smolk i bägaren har i mitt tycke varit att behöva ta en kabinbana upp, men å andra sidan har området erbjudit skidåkning på  väldigt hög höjd. I området finns det över 40 toppar som ligger på över 4000 m, men skidåkningen sker på va 2000 -3000 m höjd. Beror förstås på väder och vind...
En nyhet är "Monte Bianco Skyway" som förbinder fler åkområden och ger oändliga möjligheter till den optimala skidåkningen.
Och visst vill jag prova både den och skidåkningen.
 
 "Cormayeurguiden", Cecilia Malfa gav verkligen inspirerande info. 
 
Skidåkning i Courmayeur. Bild lånad från internet och "Ski Courmayeur".
I hela området, som även innefattar Chamonix i Frankrike,
finns ca 100 km pister av olika svårighetsgrader och lika många liftar av olika slag.
Och om detta inte känns tillräckligt så kan man med buss och bil inom en timme nå fler fina skidorter
 
 
 
 
 
 
                                                                        
 

En bra dag...

    
 God förmiddag! Här pågår bagarstuga och doften av pepparkakor och kristyr känns i hela huset. En bra början på dagen att känna lite juldofter och givetvi är julmusik på.
Mina gamla pepparkaksmått har tittat fram igen och de ser ut att trivas med att bli använda. dE är ju svåra att slita ut, med tanke på att de inte används så ofta. Jag vet att jag fick dem när jag var tre år, så de har också uppnått pensionsåldern. Men både de och jag är pigga...
Här blir det fortsatta trevligheter under dagen tillsammans med Liv, Max och William och senare på eftermiddagen väntar ett roligt bloggevent på hotell Sheraton.
Så  det blir ännu en trevlig dag idag!
Men bäst att öka farten....
 

 
 

Kreativiteten tar fart.

    
 En grå novemberdag piggas upp med hjälp av barnbarn, döttar och trevligt julpyssel inför julen. Min egen pysslande roll är inte den mest framträdande och har aldrig varit det, så jag är helt förundrad över döttrarnas intresse och deras  kreativa förmåga och att ha fört detta arv vidare till Max och William.Men roligt är det!
Själv bidrar jag med glada tillrop, entusiasm, sopkvast och en god middag. Och vi är tillsammans! Vi trivs och har roligt.
Döttrarna är i gång med julpysslet och Max också.  William 2 år  har fullt upp med att äta frukt,
prata med mig och fundera över vad han vill tillverka.
 
Max fastnade genast för att tillverka pärlhalsband och pärlarmband. Och han gör det bra.
Mamma Liv satsade på en gran i stället.
 
William har bestämt sig och det blir att göra julkort. Kul att limma silkespapper och pärlor.                                                   
William tar en paus från pysslet och leker och Max fortsätter sitt pärlande.

Färdiga alster!
                                                                                                                                                                                                       
Pysslet förtsätter och här med förstärkning av Sara, en väldans god vän och nästan en familjemedlem.
 
Den kreativa ådran blomstrar och Max är fullt koncentrerad.
 
Och en "discotomte" är tillverkad. Visst är den fin? Och personlig!
 
 
 
 
 
 

Åland, en hastig njutflykt

    
Ett sent inlägg i dag/ i kväll, men jag har varit iväg på lite trevligheter.
Visst är det trevligt med en hastigt påkommen "njutflykt"? Och "det där lilla extra" är särskilt välkommet så här i dessa mörkare tider. Ja, njutflykter är alltid trevliga förstås...
Vi bestämde oss tidigt måndag eftermiddag för att se om det kunde finnas några platser på 22-timmarskryssningen från Stockholm till Mariehamn/Åland med fartyger Birka Paradise och med avgång klockan 18.
Åland är en kort sträcka på öppna havet om det skulle blåsa, knappt två timmar och dessutom är fartyget riktigt snyggt, både på ut och insidan och personalen brukar vara väldigt tillmötesgående.
Tur hade vi och kunde boka en "lyxhytt" högt upp i fartyget; rymlig och med fönster från golv till tak. Taget!
Bokade även in oss i à la carte matsalen, Compagniet,  för middag. Vi funderade ett kort tag på attt äta julbord men bestämde oss för att låta bli. Det kändes inte alls lockande att stå i kö, även om fartygets julbord verkade lockande.
(Ibland tar vi också Vikingline för kryssningar och resor till både Åland, Åbo och Helsingfors och de är också ett bra alternativ. Tallink/Silja undviker vi dels p.g.a att de utgår från Värtahamnen som ligger på andra sidan stan och jag tycker inte riktigt att de fartygen är lika trevliga. Men det är ju en smaksak...)
 
Nere vid Skeppsbron lyser Jan Stenbecks julgran mot oss och även Grand Hotel
och delar av city är vackert upptänt. 
 
Vi kommer strax före Birka Paradises avgång och går direkt ombord utan
att stå i några köer. Men inne i fartygets lobby på plan 5 väntar många på hissarna så vi
spänstar upp till vår hytt på däck 8. Gratismotion!
 
En riktigt trevlig och rymlig hytt och den extra detaljen, kompassen i taket passar ju in. 
(Champagne och andra kylda drycker fanns i kylen och var tillsammans
 med rejäla badhanddukar och hudvårds/duschprodukter en extra bomus. ) 
 
Middagen hade vi bokat till klockan 18 och satt strax efter det till bords och åt en väldigt god middag. Och jag inser att det här med att köa för att få mat inte direkt är det trevligaste jag vet.
Och inte om antalet köande personer är stort vilket det ju ofta är till smörgåsbord och julbord, åtminstone
på "större ställen".
Kvällen i övrigt tillbringade vi dels med en svängom och dels i pianobaren och lite tur hade jag även vid rouletten. 
 Trevliga bordsgrannar och kunnig, serviceminded, personal gjorde middagen extra trevlig.
 
Vi åt en jättegod trerätters middag och allt var väldigt gott och smakfullt upplagt.
Förrätten var pepparglaserad rökt lax med silverlökspuré och spenatsallad med örter.
Till varmrätt åt vi grillad chateaubriand, smörstekta champinjoner, rostad brocoli och med örtsås.
Till dessert beställdes havtornscheesecake med "saltig kolasås", röda vinbär och marängströssel.
I hytten "ingick" också en lyxfrukost med champagne och i samma à la cartematsal, en lugn miljö. 
 De kalla rätterna  hämtades vid några buffébord och kaffe/te och de varma rätterna beställdes
och serverades vid bordet.Perfekt!
En lugn och mysig start på dagen och med den åländska skärgården som sällskap.
 
Mariehamn, måndag morgon. Grått men med lite snö som lyste upp och ett glas champagne till frukost i samband med att Birka Paradise lämnade Åland. 
 
Kobba Klintar, strax utanför Marieham och snart är vi ute på det mer öppna havet.
 
Tisdagen var grå men Ålandshav och Stockholms skärgård är vacker i alla färger så baar att sitta i "skybaren" på däck 10 och titta ut, läsa och prata kändes avkopplande. 
Och visst blev det också en siesta.  Lika bra att komma in i de spanska gängorna igen. 
Skymningen höll på att komma till ro  när vi anlände till Stockholm och att  mötas av huvudstadens ljus kändes
välbekant och trevligt.
Skeppsbron i Stockholm idag klockan 15.30.
 
 
                                                                            

Nattliga äventyr och middag

    
Jag började blogga under mitt första år i Peking, i september 2007, ett halvår efter att vi flyttat dit. Syftet var att på så sätt ville hålla kontakten med mina nära och kära hemma i Sverige.
Och de inlägg jag skrivit från Peking, resor i Kina och Asien i övrigt  har kommit att betyda mycket för mig och på många olika sätt och gör det fortfarande.
Detta inlägg skrev jag den 18/11-2007, för nästan åtta år sedan. Och jag minns händelsen som om den vore igår.
Skickar också varma hälsningar och ett stort tack till alla mina "kinavänner".
 
Undrar ibland, ganska ofta faktiskt,  över att jag här i Beijing är med om så roliga saker. Ja, roliga saker hände hemma i Stockholm också. Men det är inte riktigt samma sak för  där bor jag inte så nära mina vänner. Alla har mycket att göra och mycket måste tyvärr planeras långt i förväg.
Dessutom upplever jag att jag här har betydligt mer ork att göra saker än hemma. Här blir det ganska enkelt att umgås. Ja, kostnadsläget är ju förstås ett annat. Så det här med att äta ute tillsammans gå på after work på fredagar ( eller någon annan dag...)tillsammans gå på massage, pedikyr och manikyr blir liksom en del av vardagslivet.
Visst jobbar de flesta av oss full tid, men det blir ork kvar trots långa resor. En skön känsla!
Jag hoppas verkligen få se flera av mina vänner från Sverige här under våren och på plats kommer de att förstå vad jag menar. Välkomna hit!
 
Vi hade en jättetrevlig afton hemma hos vår arbetskamrat Sussie och timmen hann bli sen. Gästerna bidrog till att parvis laga förrätt, varmrätt och dessert och Sussie ansvarade för de eminenta dryckerna.
Till förrätt serverades chèvre chaud med ruccolasallad och honung på små vackert skurna baguettskivor. Varmrätten bestod av en tydligt whiskeydoftande fläskfilégryta med sås gjord just av whiskey, (tror en 1/2 flaska gick åt) krossade vitpepparkorn och vispgrädde. Till denna smakrika rätt var ungsrostade grönsaker i mängder precis det rätta tillbehöret. Ett smakrikt vin förgyllde det hela ytterligare.
Efter denna fantastiska måltid ( tänk vilka dolda kockar det finns i kollegiet) bjöd min kollega Anna och jag på Irish coffee som avslutning. Nä, vi ska inte tänka på några kalorier..... För rent näringsmässigt blev det nog en hel del.  Men så gott det var!
Det får bli extra promenader i stället, vilket skulle ske för Anna och mig senare på kvällen/natten.

Behagligt tillbakalutade sitter vi och njuter av våra Irish coffee. Värdinnan längst till vänster i soffan.

Tiden denna afton förflöt snabbt. Värdinnan Sussie hade förberett musiklekar lagvis och vi var i samma lag som när vi lagade maten.
En bild av en artist visades på datorn och den ena lagmedlemmen skulle sjunga eller visa på något så att den andre förstod vilken artist som menades. Varje lag hade en minut till sitt förfogande. Den första bild jag fick upp var rapparen Petter. Det var bara att passa. Nästa blev Madonna. Jag hade inga glasögon så jag trodde det var Jane Fonda och kunde för mitt liv inte komma på något hon hade sjungit. Vid det här laget greps min medtävlande nästan av panik. Så lyckades jag  med ABBA. Och vi kände att det började lossna.Men på slutet körde det ihop sig med Tom Jones för min del. Sussie hade lyckats hitta en ungdomsbild av honom. Jag tyckte det mer påminde om Sylvester Stalone och kom inte på någon sång han skulle ha gjort. Men roligt var det och det blev tyvärr inte vi som avgick med segern. Men Anna, du var duktig!
Några hugade och danslystna kollegor åkte vid 23 -tiden in till stan för att gå på lokal och resten satt skönt kvar i soffan och pratade.
Jag med Elvis, en mycket tillgiven hund.

Tiden gick och strax före klockan 1 började Sussie ringa efter en taxi till Anna och mig. Till saken hör att Sussie bor i Legend Garden, ett område som ligger i närheten av skolan, alltså ett par mil från  vårt boend inne i Peking. 
Det hann bli många samtal men ingen taxi kom och Anna somnade i soffan. När klockan närmade sig halv 3 på natten ( morgonen) och ingen bil hade kommit så beslöt vi oss för att gå ut och förhoppningsvis hitta en.
Precis som om det skulle vara något lättare, men vi var optimister och gick bort till motorvägspåfarten, en sträcka på kanske 800 meter. Men inga taxibilar inom synhåll. Knappt några andra heller.
Det var verkligen becksvart denna natt. Och kallt.
 
Vakterna vid motorvägspåfarten var väl påpälsade.

Några privatbilar passerade men ingen stannade för att plocka upp oss trots våra idoga försök. 
Men så har vi då tur till sist. Klockan har passerat 3 och vi vill komma hem.
Denna nattens riddare dök upp  i en silverfärgad bil och körde oss till en större vägkorsning där vår chans att hitta en taxi klart skulle öka. Och vi hoppades innerligt att han inte skulle föra bort oss så för säkerhets skull  hade vi viss telefonkontakt med våra dansanta vänner inne i stan. 
Så halv 4 sitter vi då till sist i en taxi på väg in mot Beijing och på 20 minuter var vi hemma. Att jag i ivern glömde mina fleecevantar i taxin kan inte hjälpas.

Vägval

    
Tänk så ofta i tillvaron man ställs inför olika vägval och måste eller i varje fall bör fatta någon form av beslut. Ibland är det ganska enkla beslut, ibland går de på rutin och andra gånger är det mer omfattande och krävande beslut, som i sin tur gör att vägvalet blir mer kännbart, bräckligt och svårt att ändra.
Att ändra riktining när man redan är en bit på väg kräver kraft, vilja och envishet. Och känslan eller rädslan av att misslyckas borde inte få vara styrande eller avgörande. Men hur enkelt är det att bortse från detta?
Och varför ska något vara enkelt när det kan vara svårt?
Här har det varit/är en vacker novembersöndag som stundom känts som sen höst, främst när jag tittade på buskarnas färg. 
Några rosor håller också ihärdigt ut trots nattens temperatur med -8 grader  hos oss.
 
 
Jag tror inte rosorna har bestämt sig för om de skall följa senhöstens upptrampade stig
eller haka på vintern.  (Men november är trots allt en höstmånad.) 
 
Jag behöver bara gå en liten bit från porten så skall jag välja väg och även välja hur jag ska ta mig fram.
 
 Ska jag fortsätta till fots, cykla?
 
- Eller kanske ta båten? Och åt vilket håll? Alla riktningar är möjliga.
 
Nytt vägval efter en kort bit. Och det är skyltat.
Men valet är lite begränsat. Funderar ett tag.
 
Tittar en liten bit upp från vattnet och ser Tullgårdsskolan,
en skola med elever från förskoleklass upp till klass 6.
Här har många val gjorts och fler kommer att göras.
 
Jag bestämmer mig till slut att följa skylten mot Eriksdalsbadet för att sedan gå vidare längs Årstavikens stränder.  Här går jag ofta och under alla årstider så vägen är rutinmässig. Men kanske en avstickare...
 
Men jag har halkat in på rätt väg...Känns tryggt just nu.
 
Framme i Tantolunden följer jag vattnet och tittar upp i "skatträdet" med sitt magnifika skatbo som blir större för varje år. Det har byggts på höjden och man kan undra om skatorna tagit intryck av den övriga nybyggnationen i trakterna. Inga skator synliga och "boandet" har ju inte börjat ännu.
 
 
Efter Tanto följer jag inte den för mig vanliga vägen som går förbi Hornstulls strand (och huset där Beck & grannen bor i filmerna), förbi Reimersholme, Långholmen, längs Söder Mälarstrand och fram till Slussen för att sedan gå Götgatan och hemåt. Ett varv som är ca 7 km och en trevlig väg att gå. Och det är det många som tycker för ibland är det riktigt trängt här längs strandkanten.
Idag blev det ett alternativt vägval och vid Tanto gick jag uppför trapporna och mot Hornsgatan.
 
Just idag blev det ingen träning vid det nya utegymmet i Tanto, men nästa gång kanske.
Runt om i stan har dessa utegym växt upp och de är väldigt populära.
Gratis att använda och frisk luft får man på köpet.
(Idén kommer från Kina var det otroligt gott om dem och de användes flitigt)Att julen närmar sig vittnar granen om på toppen av berget. Men dit gick jag inte.
 
Längs Hornsgatan ställdes jag inför många alternativa vägval. Det är ungefär detta som pågår i mitt huvud.
Vissa vägar, ganska få egentligen, känns utstakade men ändå inte helt tydliga och andra vet jag inte alls vart de leder och inte heller var målet är. Trots "den "spanska sommarstugan" så ser jag många andra vägar jag vill ge mig ut på.
Jag har tillryggalagt en hel del "vägar" (upplevelser, erfarenheter och annat) i ett 50-tal länder under årens lopp och varit med om mycket som jag inte skulle vilja vara förutan. Och några vägar inte varit guldkantade, men ändå framkomliga och givande och det är något jag verkligen värdesätter.
Och vad gäller vägval av olika slag så finns det inte alltid facit för hinder kan uppstå under vägs.
 
Vägvalet hem blev längs Götgatan och med Globen som vinkade åt mig.
 
 

Utvald och nyfiken

    
 Det kom en avi med posten och meddelade att jag hade ett paket att hämta ut på det lokala utlämningsstället, "Hemköp". (I våra trakter är det gamla hederliga poskontoret ett minne blott.)
Jag var både spänd och nyfiken för det är verkligt sällan som jag får några paket. (Handlar ju sällan via internet, så vanan är inte upparbetad.)
I ilfart alltså till Hemköp och skyndade mig hem. Jag var ju så nyfiken.
Vem hade skickat mig paketet? Spännande! Började få en aning...
 
Paketöppning snarast! (Och avsändarens namn fanns på paketets baksida.)
Rejält inslaget och det krävdes viss teknik för att komma genom första lagret papper.
 
I paketet fanns några fint nedtecknade tankar i det handskrivna brevet. "Tack för goda upplevelser i Stockholm med dig och Bosse och fin guidning".
"Jag skickar en pakke med grejer till din ära och du är en del av inpackningen;  i ändarna/kanterna och långsidan mest." Hmmm....
 
Väl paketerat, under pappret fanns rikligt med bubbelplast.
 
En väldigt vacker linnehandduk från "Klässbols" väveri i Värmland,
strax utanför Arvika, ler mot mig. Klässbols linneväveri startade 1920 och är Skandinaviens
enda damastväveri. Dukar, servetter och andra linnevaror vävs här både maskinellt och för hand
och leveranser sker både till hovet, ambassader och till Nobelfesten. Och nu har jag i present fått
min första linnehandduk härifrån. Jätteroligt!
 
Sedan var det dags att öppna  det vackra paketet med det prickiga pappret och de fina snörena.  Här gömde sig en vacker, handvävd, svart löpare "Blad", tillverkad i lin med blå detaljer av tunt papper. 
 
Löparen är vävd av textilkonstnärinnan Kersitin Schmidt 
och kommer från Träskholms Textilateljé i Jörn.
Löparen ska få en väggplats här hemma under dagen.
 
 Och för att jag verkligen skall träna mig på att bättre förstå den norrländska dialekten fanns även en "norrlandsparlör" i paketet. En parlör i form av en handduk. Väldigt praktikskt!  Pefekt att ha parlören till hands i vardagen.
 
 
Jag är redan på gång med träningen. Bra att varva med de spanska och kinesiska studierna.
Variation är bra!
 
Och paketets avsändare? Jo, min fina bloggvän Tove. Tusen tack!
 
Sen fredagseftermiddag och solen på väg ner bakom nybygget  på andra sidan Skanstullsbron,
i Fredriksdalsområdet på  Sjöstadssidan. Och hos oss på balkongen vaktar ugglis!

 

Rundtur

    
Ingen historielektion idag, men väl en rundtur.
Att ta en rundtur är oftast väldigt trevligt och gårdagen var inget undantag.
 Det var dock ganska öde på tunnelbanan och det på en eftermiddagen då det brukar vara gott om folk i rörelse. Men icke denna torsdag. Inte ens på Centralen var det mycket folk. 
Däremot såg jag att bilköerna ringlade sig långa både i Stockholms City och på in och utfarterna.
Allt som hänt runt om har givetvis påverkat människor och det på olika sätt.
Gott om poliser var synliga både i tunnelbanan, tunnelbanevagnar och på gator och områden där det är mycket folk i omlopp.
Väldigt tomt på tunnelbanan mellan Söder och Centralen. Högst ovanligt!
 
Min första etapp på rundturen gick nordväst, till Solna, för att möta upp dotter Helen för vidare färd österut mot Nacka. Och i Nacka blev det flera stopp.
 
Första stoppet blev hemma hos Helen och där lämnades fina Curre av.
Curre är en väldigt fin och godmodig labrador som gärna intar viloläge när tillfälle ges, men som
gärna är aktiv och alert i skog och mark och mer än gärna tar sig en simtur.
 
Det strora köpcentrat Nacka Forum blev nästa delmål, ett stort och väldigt fräscht centrum som har allt och lite till. En hastig titt i några butiker, men det blev bara ett inköp, årets glögg Blossa "Earl Grey". 
 
Är spänd på smaken av Earl Geet te och glögg. "Det är frukten från det lilla bergamottträdet
som ger teblandningen sin speciella karaktäroch smaken på årets glögg är klassiskt fyllig, kryddig,
och välbalanserad med diskret inslag av te och citrus". Återstår att smaka och se vad jag tycker.
Jag är ju inte alls så förtjust i glögg, tycker oftast det är alltför sött. Men vi får se vad jag tycker. 
Flaskan var i alla fall snygg!
 
Vi fortsatte turen och nu till Järla skola dit vi var bjudna på en bondgårdsvisning. Det var "Helenfamiljens" Leo som under hösten i klass ett arbetat med bondgården. Besök på en bondgård, norr om stan, har ingått och att sedan läsa om gårdens alla djur.  Viktigt är att  lära sig om hur mjölken kommer från kon till butiken, veta varifrån ägg kommmer, (inte alls självklart för dagens barn) själva tillverka smör och ost i skolan och parvis bygga sin egen gård.  
Leo presenterar stolt sin och klasskamratens fina gård.
 
 
                                               
Fantasin och kreativiteten var stor hos alla eleverna.
 
Trots det ihållande regnet gav barn och vuxna sig ut i skogen i mörkret på en tipsrunda. Tolv frågor om bondgården och djuren där skulle besvaras och vi hade tur som hade Leo som högt och tydligt läste frågorna för oss. Jätteroligt att ha en så duktig läsare med sig. Mörkt var det så det var tur att banan var snitslad med reflexer och att många mobiler fungerade som ficklampa.
Blöta kom vi till matsalen där vi bjöds på rån med smör och ost som barnen gjort. Gott och trevligt.  (Osten var gjord av filmjölk som runnit av i en handduk och sedan smaksatts med salt, peppar och lite örtkrydda)
Underhållning i form av olika sånger bjöds det också på.
 
Rån med ost och kex. Gott!  (Skillnaden syns inte direkt färgmässigt.)
                                                                             
Dagens rundtur började närma sig slutet och jag lämnades här hemma med bil av Helen. Lyx!
Regnet fortsatte och jag kunde konstatera att det varit "en bra dag idag också".
 
 Efter regn kommer sol, sägs det.
Och i morse var det sol och lite blå himmel.
 
 
 

Stad i förvandling

    
 Idag styrde fötterna mig ner mot mot trafikområdet Slussen i Stockholm och här blev jag ståendes ett bra tag.
 Det var i och för sig en utmaning i sig att hitta en hyfsat säker plats att stå . Det rivs och grävs, cyklister far  fram som om de var med i loppet "tour de France och korsar både gångbanor och trottoarer. Snabbt hinner jag hoppa undan och rädda mig in i en port och står i tryggt förvar några trappsteg upp.
Här ska "Ny nya Slussen" bli till och kanske blir det hela klart 2020, fortfarande en öppen fråga för det kommer att rivas och grävsa ett bra tag till.  
Ja, ny och ny! Ny var Slussen även 1935 då området invigdes.
Ett område i förvandling, milt sagt. 
Jag går vidare och ser delar av den gamla byggnaden Kolingsborg som byggdes på 50-talet. Kolingsborg ska rivas för här ska det tillfälligt bli en bro som gör att det blir möjligt att röra sig tlll och från Södermalm och över till Gamla stan. 
 
Resterna av Kolingsborg. Lokalerna här har bl.a avvänts som kontor, restaurang och
hanmkontor där jobb i Stockholms hamnar förr delades ut på morgonen .
 
Jag tar mig vidare på den smala gångbanan ner mot Karl Johan-slussen, båtslussen, som i sin nuvarande forn funnits här sedan 1935. Men redan på 1850- talet fanns en sluss hä med samma namn, uppkallad efter den förste Bernadottekungen. 
Stockholm är en gammal stad och även drottning Kristina gav 1642 namn åt en slussförbindelse här.
Nu är båtslussen stängd och det kommer att dröja många år innan den öppnas igen. (Bara mindre fritidsbåter ha kunnat använda denn  sluss, de störr båtarna passerar genom slussen hos oss, Hammarbyslussen som också funnits sedan 1800-talet)
 
 
Jag blir ståendes vid Karl Johan-slussen och ser vattnet rinna i strida strömmar. Skillnaden mellan Mälaren och Saltsjön är i snitt ca 50 cm så något större fall är det inte.
Tänker på just det smarta med slussar. De öppnas, vatten fylls på, de stängs och öppnas på nytt när det är jämnvikt.
Lite som livet självt. Man kan inte fylla på för mycket för då blir det ojämt. Klokt! Och ventiler behövs.
Jag fortsätter att fundera och tar mig vidare.
Visserligen är det en del hinder i vägen, men de skall ju övervinnas.
 
Lite svårnavigerat just nu i Slussenområdet. Och rörigt!
 
Väl hemma igen så bläddrade jag i min bokskatt som jag fått av bloggvännen Ruth, "Stad i Bild" av Per Anders Fogelström
Och även här var Slussenområdet rörigt redan 1935.
 
Bild från dagen innan Slussen invigdes 1935.
 
 På 1920-talet i Stockholm ökade bil och båttrafiken markant och Slussen var den enda väg för båtar som skulle passera staden i öst- västlig riktning och för bilar i nord-sydlig riktning. 
Det fanns då en bro och när den öppnades så blev det otroligt långa köer för bilar och spårvagnarna stod länge på rad och väntade.
Stockholmarna menade att "man körde in i Slussenområdet med en ny och mpdern bil och kom ut med en gammal och omodern".
Så något behövde göras och "nya" Slussenområdet, "Slussen", invigdes 1935 och byggdes i funkisstil.  Slussen skulle vara en trafikplats för kollektivtrafik vid passagen till Gamla stan över Söderström med tunnelbana, Saltsjöbanan (tåg till Saltsjöbaden) bussterminal och vattenslussen Karl Johan. Ohc det skulle bli lättare för bilar att passera utan broöppning.
 
(Foto taget av Feiningen.) Många gick till sina arbeten,
Stockholm var en ganska liten och lugn stad och bilarna hade inte hunnit bli så många.
Annat är det idag! Nu är ett ny nytt Slussen på väg.
Efter mer än 70 års slitage, många lagningar, dåligt underhåll och bristfällig pålning från 1934
som gjort att Slussen sjunker så är det bara att invänta det nynya som komma ska.
Och det inom sinom tid för byggandert beräknas börja under 2016.
 
 

Slottsbesök till vardags

    
 Karlbers slott i Solna, alldeles på gränsen till Stockholm och Birkastan har under många, många, år för mig varit en del av mitt liv.
Och när jag igår som av en slump åter hamnade här när jag ändå var i närheten så rullades en inre film upp framför mina ögon. 
Första gången jag kom till Karlberg var sommaren 1959 och vi, mamma och jag, hade just flyttat från vår lilla håla i Västergötland (där vi varvade boendet med Norge) och till Solna. Och det blev kärlek vid första ögonkastet och denna har bestått genom i alla år.
(Min pappa hade sedan1953 bott och arbetat på Karlberg men redan då var det bostadsbrist i Stockholm och det dröjde innnan vi kunde bo tillsammans som familj i Solna. Visserligen hade vi halva året bott tillsammans i Norge, eftersom pappa även arbetade där, men flytten var efterlängtad av oss alla. )
Karlbergs slott har med sin  park anor från 1630- talet och byggdes av riksamiral Cal Carlsson Gyllenhielm, halvbror till Gustaf II Adolf.
Kungliga krigsakademien inrättades här 1792  och har sedan dess utbildat officerare till Försvarsmakten.  Karlberg är  också världens äldsta krigsskola och har under alla år funnits på samma plats.
 
Karlbergs slott var ett kungligt slott under åren 1688 -1792 och
Karl den XII bodde här under sina ungdomsår och under sin regenttid.
 
 
Slottsparken är öppen för allmänheten under dagtid och jag kan verkligen rekommendera ett besök här.
Att besöka Karlbergs slott och de vackra salongerna låter sig vanligtvis inte göras,
men ibland förekommer det visningar och även en del konserter ges i rikssalen.
 
Parken, i engelsk stil,  är vacker att promenera i och för joggningsbenägna finns fler motionsspår som passerar.
I slottsparken finns också "chefsvillan", ett perfekt lantligt läge och med 10 minuters promenad till Stockholms puls i Vasastan. Vem som bor där numer vet jag inte, men skulle den bli ledig för uthyrning är jag absolut spekulant.
 
"Chefsvillan" i Karlbergsparken. Perfekt läge!
                                                                             
Intressanta träd! Undrar om det är en svamputväxt på det vänstra.
Jag tycker det  ser ut som huvudet av ett troll  som itttade på mig.
Det högra trädet kallas Karl XII:s ek.
Det berätttas att här lekte lille prins Karl med sina systrar, Ulrika Eleonora och Hedvig Sofia.
 
Efter att slottet Tre Kronor brunnit ner 1697 flyttade prins Karl till sommarslottet Karlberg. Redan som 15- åring kröntes Karl XII  till kung över Sverige med sitt stormaktsvälde. Under nästan hela sin regenttid förde Karl XII krig i Europa och var borta i mer än 15 år från Sverige.
År 1718 träffades den då 38 -åriga kungen av en kula i tinningen när han angrep Norge med 40 000 soldater. Karl den XII  stupade vid Fredrikshalds fästning och fördes efter sin död till Karlbergs slott för att senare begravas i Riddarholmskyrkan.
I parken ligger Neptuni Tempel, byggt 1792 och uppkallat efter sjöguden Neptun. Templet uppfördes på begäran av kung Gustaf III (1746-1792) och  arkitekten Carl Christoffer Gjörwell fick uppdraget. 
Neptuni Tempel är uppförd i den för tiden så populära klassiska stilen med tydlig balans, måttliga dekorationer, pelare och de triangelformade gavelpartierna. 
 
Neptuni tempel började under 1900- talet kallas för Dianas tempel. 
Varför vet man inte med säkerhet men eventuellt skedde en förväxling med det jakttempel
som  Magnus Gabriel de la Garide hade vid Dianas kulle, också här i Karlbergs slottspark.
 
 
 Och det går att komma ännu längre tillbaka i tiden än till 1600- talet. Den här runstenen från 1000- talet hittades 1855 i Solna, mellan Brunnsviken och Karlberg men försvann senare när byggandet av järnvägen drog i gång. 1921 hittades stenen på nytt vid en sopstation i Solna och kom till Karlbergsparke året efter. 
 
 
Skymningen kom lagom tils jag närmade mig baksidan av slottet och minnenas filmsnuttar höll på att ta slut.
Men ett stopp blev det förstås vid Karlbergs slottskapell och en och annan tår föll nerför kinderna.
Minnena blev påtagliga och kom i fatt mig. Några av mitt livs finaste händelser har ägt rum här.  
Karlbergs slottskapell till vänster och man når det från den inre borggården.
Ett vackert litet kapell där jag varit många gånger. 
( Slottsbaler, bröllop, julottor, dop av döttrarna, begravningar, konserter, gudstjänster m.m.)
 
 
Vackra detaljer!
 
 Dags att lämna minnena kvar....                                                                                          
 
 
 
   

Busstur till fots

    
Fint väder och en sol som uppfordrande tittade in genom fönstren och uppmanade mig att lämna det jag höll på med och ge mig ut. 
Och jag var inte sen med att följa uppmaningen. Inga planer alls! Men en fin njutflykt skulle det komma att bli! (Mitt påhittade ord för en "utflykt" som är det där lilla extra...)
Eftet att ha tagit tunnelbanan till Centralen och gått Vasagatan fram till Norrra Bantorget så fortsatte jag vidare längs Torsgatan till St. Eriksplan. Massor av nybyggnationer; både bostäder, restauranger och hotell har vuxit upp som svampar ur jorden. Och väl vid St. Eriksplan vek jag in på en för mig gammal välkänd gata, Rörstranddsgatan, en gata som går i en båge mellan St. Eriksplan och Karlbergsvägen.
Jag kom att tänka på alla de år då jag bodde i Solna, Huvudsta, och tog buss nummer 5 som slingrade sig fram på små och krokiga vägar, passerade Karlbergs Slott, pressade sig genom den jättesmala stentunneln upp till Rörstrandsgatan, mot St. Eriksplan och sin sluthållplats vid Norra Bantorget. 
Utan att jag egentligen närmare tänkt på det så var det på denna buss färdväg jag var.
 
Början av Rörstrandsgatan mot St. Eriksplan.
Här finns mängder av små rara specialbutiker och det är lätt hänt. att slinka in i några.
I övrigt är nog Rörstrandsgatan Stockholms mest restaurangtäta gata.
Mellan St. Eriksplan och Norrbackagatan (där Rörstrandsgatan delar sig, en sträcka på ca 500 m)
räknade jag till 25 olika restauranger, barer och caféer. Och jag har säkert missat några...

Är det tomtebrist så finns många butiker med dessa.
 
Ännu i mitten av 1800-talet var det här området i Vasastan en lantlig trakt. Just namnet Rörstrandsgatan härrör från den medeltida byn Rörstrand som låg där gatan har sin början.
Förstavelsen "rör" betyder att det vuxit vass i närheten och det gör det än idag, i Karlbergssjön, en del av Mälaren.
Gatan utgjorde gräns till till porslinsfabriken Rörstrand som tillverkade porslin från 1720-talet och fram till 1920, då fabriken revs.
Kvar finns idag "Rörstrands slott" som sedan länge inhyser lokaler till Filadelfiaförsamlingen i Stockholm.
 Jag förtsätter mot den gamla tunneln för jag vill gärna se om det finns någon vass i sjön.
 
Lika bra att gå igenom den gamla buss och bilvägen, genom tunneln.
Idag är det inga motorfordom som kör här och det känns betryggande.
Men man får se upp med cyklister!
 
Tunneln är förlängd med ett nybygge för att man ska kunna gå/cykla under Klarastrandsleden
som leder ut/in från stan.
Vacker belysning är uppsatt för att öka trivsen och den var hel....
 
Efter tunneln, finns sedan många år tillbaka en gång/cykelbro över Klarastrandsleden. Jag går över och  fortsätter en bit till.
 
Snett framåt ser jag något för mig mycket bekant, Karlbergs slott,
där jag vistats mycket som barn.
 
- och snett bakåt  finns St. Eriksbron och Kungsholmen.
 
Jag fick också syn på "rör", (vass) i Karlbergssjön, en del av Mälaren.
 
 Dags att gå tillbaka och nu på andra sidan av Rörstrandsgatan. En hel del att se där också. Jag stannar ofta;
minns och njuter av att jag fortfarande känner mig hemma här i trakterna, utan att jag bott just här. Men i Vasastan har jag ändå bott och i Solna, grannkommunen.
 
 
Undrar om cyklarna hör till de som renoverar bygget.
För visst blir man stark av både cykling och att renovera. 
Men kanse är det pendelcyklister. Karlbergs station ligger i närheten. 
                                            
Nostalgi! Både tomtarna, böckerna och porslinet. Men populärt igen.
 
Det gamla Rörstrands slott disponeras sedan länge av Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, 
och  är en också utmärkt konsertlokal med fantastisk akustik.
(Jag har lyssnat på fler gospellskonserter här och även andra musikevenemang.)
 
Den sena eftermiddagssolen lyser upp och jag tar mig åter mot Söder efter dagens "njutflykt".
Men det blir med buss!.
 
 
 

Julskyltningskavalkad

    
 Oj, det blev en lång och tungvrickande rubrik. Jag tycker det känns väl tidigt med både julskyltningar, julpynt och annat så här i november. Ja, jag vet att en del börjat redan i oktober och anser väl att "julen varar fram till påska" och tvärt om.
Jag hade en del ärenden att uträtta och styrde fötterna mot stadens City och tänkte också passa på att se den julskyltning på det "Stora varuhuset" som avtäcktes i går. Detta är något jag gjorde tillsammasn med mna föräldrar när jag växte upp och är en av de få traditioner jag behållit som gammal. 
Sussenområdet, ett område i rivning, passerade jag så raskt det gick och gick genom Gamla Stan, i mina favoritgränder, gick förbi Slottet och genom Kungsan och nådde "det stora varuhuset", NK.
 
Att Slussenområdet byggs om märks  tydligt och så här ska det se ut i flera år.
Snabbt förbi!
 
Gamla stan har också sina tomtar här och där. De är tidigt ute...
 
Dags för julskyltningskavalkad.
Året är 1915 och varuhuset NK öppnades och i år firar varuhuset 100 år. Det var en extremt kall vinter med temperaturer i december på -35 grader så NK kallade sig för "stans största värmestuga".                                                                                           
Varuhuset NK som ett dockskåp.
 
 
1920-talet och här är det Skansen som är tema och det var då djuren kom till skansen. I skyltfönstert finns pepparkaksbak med och en björn och många fina små detaljer. Skansen är ju väldigt populär som djurpark och det året runt och har även många andra evenemang som heller inte är årstidsbundna. Nu mot jul är diverse marknader på gång. 
 
 
Mycket sprits och kristyr var det på 1920- talet.
Här  Skansen och en del av Seglora kyrka.
 
1950-1960 och en teven kunde inta en central plats i hemmet, likaså var hade den nya "kobratelefonen" blivit väldigt populär.
Hade man ingen egen tv så försökte man titta in genom fönstren hos de som hade.
                              
Och det fanns snö! Mycket snö!
(Dockvagnen känner jag väl igen för jag fick en sådan i julklapp 1952)
 
Gröna Lund får vara med i julskyltningen när 1970 talet kommer. Men varför förstår jag inte rktigt. "Grönan" öppnades redan 1883 och är Sveriges äldsta existerande tivoli. Visserligen uppträdde Jimi Hendrix på Grönan 1970 och både Evert och Sven Beritil Taube hade i början av 1970 talet konserter här varje sommar. 
Men den lilla apan "Mon Chichi" är från 70 -talet och likaså de större byggklossarna i plast, Duplo.
Vad gäller Brio och deras leksaker så producerades de i många år av underleverantörer utomlands men 1970 blev förfrågan från USA så stor att Brio började tillverkning i egen regi.
Företaget Brio är från slutet av 1800 talet och då sålde de korgar, men i början av 1900 talet skrev föräldrarna över företaget över på de två bröderna Ivarsson från Osby och på så sätt kom namnet till.
 
 
 Det ljuva 80-talet med plast, pasteller och tugggummit, "hubba bubba". I leksaksväg bl.a "my little Pony", och "Rubiks kub"
När jag ser denna "pony" minnd jag en decemberdag 1988 när jag och en väninna
över dagen flugit till London för effektiv julhandling. Effektivt blev det verligen. 
Och jag hade ett helt slott i plast och ett antal "My little pony" hästar med mig hem i handbagaget.
Ja, det var bara en liten del av londonshoppingen.
Och hem kom vi med allt. Men det var en pärs. Jag har aldrig gjort om det.
 
Och i år, julen 2015, den digitala julen. En gigantisk tv varifrån allt kan beställas hem via diverse appar.  Bara att peka.
 
 
En annorlunda julskyltning i historiska tecken, dock lyste tomtarna till största delen med sin frånvaro,
men de kanske har rest till varmare trakter för att vila upp sig inför den stundande högsäsongen. 
 
(Fler tomtar var det förra året när jag och barnbarnen såg på julskyltningen den 28/11, blogginlägg finns.)
 
 
                                                                 

Bättre att tända ett ljus...

    
 Lördagen blev en tung dag där terrordåden i Paris på ett eller annat sätt påminde mig om livets oförutsägbarhet.
Det som finns i den ena stunden kanske inte finns i nästa. Nu blev händelsen så påtaglig och så nära oss, men liknande terrorattacker sker varje dag, men skilllnade är att de inte sker i Europa och i vår närhet. Men det är lika illa och dessa terrorttacker är riktade mot oss alla. 
Önskar så att alla krig världen över kunde ta slut. Och det genast!
 
Vi tillbringade lördagskvällen här i innerstan tillsammans med vännerna Ninni och Sven och det blev en jättetrevlig kväll. En kväll där väldigt god mat och dryck generöst blandades med både "djupare och lättsammare samtal" och skratt. Så mysigt!
 
Sven, Ninni och Bosse och maten är uppäten.
Kvällen började med tapas: bl.a. korvar, ost och oliver
och fortsatte med en soppa till förrätt, crème ninon, recept från Tore Wretman.
(En soppa som mixas och består av gröna ärter, lök, grädde och citronsaft.
   Soppan serveras varm och i tallriken hälls först lite champagne innan
soppan serveras. Jättegott!!!)
 
Varmrätten! Råbiff, av skrapat innan lår.
Man kan halstar den om så önskas, men det önskade vi inte.
Råbiffen smakade perfekt med sina tillbehör;
hackad lök och rödbeta, dijonsenap, kapris och ett rått ägg.
Jodå, det kom dessert också.
Vaniljglass med en läcker, varm sås; makadamianötter, grädde, smör, lite salt och
muscovadosocker. (Råsocker som framställs av sockerrör från Mauritius och som har kvar mer av sockerrörssaftens färg och smak)
 
Kvällen blev sen innan vi begav oss hemåt i den vackra kvällen. Stockholm var vackert upplyst, manifestationer för de drabbade i Paris såg vi på flera ställen och många människor var ute på stan. Det var en vänlig och lugn stämning.
Kanske var det ovanligt många människor i rörelse eftersom det både varit en "Madonnakonsert" på Tele2 Arena och fotbollsmatch Sverige - Danmark, EM kval, på Friend´s Arena i Solna. Och så var det ju lördag förstås... 
 
Kungsträdgården var vackert upplyst och här var även julgranen klädd.
 
När vi var nästan hemma såg vi tvärs över Hammarbykanalen att biblioteket i Sjöstaden
också klätt sig i de franska färgerna.
Och längs hela vår väg hem längs kajen fanns marshaller,
en marschall var tänd för var och en av de som blivit dödade vid attentatet i Paris.
Det var Norra Hammarbyhamnens manifestation. Vackert och tänkvärt!
"Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret". (Konfucius ord.)
                                                                                    
Och i morse, söndag, syntes även ett vackert ljus på himlen redan klockan sju.
(Bosse fotade)
 

Stockholm och Globen hedrar Frankrike och dess offer.

    
Skymningen sänker sig över Stockholm. Globen tänds upp i de franska färgerna för att hedra Frankrike, offren    i den hemska terrorattacken, dess anhöriga och vänner.
Liknande manifestationer sker nu på många håll i Sverige och i övriga världen.
Detta attentat kan aldrig bli ogjort.
Men vi får aldrig låta rädslan ta över och vika oss  våldet.  
 
Ser från soffhörnan att Globen lyses upp i de franska färgerna; blått, vitt och rött
och många byggnader runt om i världen tänds i kväll upp i dessa för att hedra Frankrike. 
 
 
Globen, sedd från vår balkong och i kväll är den klädd i tricolorens färger.
 
 

Funderingar

    
Jag är inte alls skrockfull och att det igår var fredagan den 13de var inget jag tog någon direkt notis om. En dag som alla andra. I princip!
Ofta har jag trott jag att det är en "mening med det som händer".  Kanske har det varit ett önsketänkande och i den mer positiva riktningen. Men ändå så svårt att förstå.
Fredagens mulenhet var inte mycket att orda om, vädret kan jag ju inte påverka någonstans. Mig själv kan jag i alla fall göra något åt och min inställlning och förhållningssätt till saker.  Alltid något!
 
Jag satt i godan ro i min läsfåtölj med min fina Stockholmsbok, "Stad  i Bild" som bloggvännen Ruth skickat från USA.
Plötsligt hände något på kajen. En av husbåtarna nedanför oss börjar röra på sig  och styrde ut från sin kajplats, röken från skorstenen låg tät över nejden. Plötsligt backade båten och den gick inte att stoppa och vi såg fråbn balkongen vad som skulle hända. Den körde in i en annan husbåt som låg vid kajen och tog i ordentligt.
 
Först ut i kanalen, sedan back och rakt in i grannbåten.
Troligen gick inte den vita båten att styra.
(Vi har aldrig sett den lämna kajen tidigare.m men alla båtar som ligger här måste
på översyn var eller vartannat år och måste vara flyttbara, en säkerhetsfråga.)
                                                                            
Rakt in i den gröna båten och sedan körde den framåt igen, för att vända.
Men det lyckades inte. Backen låg i...
 
Nu backade båten in i det stora sandfartyget "Jehander" och där blev det också en rejäl smäll.
Något var uppenbarligen helt fel med styrmekanismen men efter ett tag och med hjälp av personalen på Jehander så lyckades "husbåten" så småningom fortsätta sin färd på kanalen och kanse idag befinner sig på översyn. Hoppas! Och hoppas också att inga andra missöden inträffade...
Men man kan ju fundera vidare....
                                                                         
 
Krock med Jehander och så småningom fortsatt resa.
 
Dagen fortsatte och nu med att hämta "prinsarna" på Centralen. Det var länge sedan vi sågs och jag har verkligen längtat efter dem. Och här var de nu, resandes från Uppsala. Härligt återseende!
Lek, bus och "skapande" i olika former. Barnens kreativitet är stor.
Vi byggde tågtunnlar av kuddar, körde med tågen och Max byggde Eiffeltornet i Paris. Vi pratde om Paris,
om att åka dit och till Disneyland och  vi tittade på bilder från Paris.
 
William myser i "snurrstolen" och Max bygger Eiffeltornet. Högt blev det.
Och här visste vi inget.
 
Barnen lämnades åt olika håll. Moster Helen hämtade Max för övernattning hos sig och William och jag tog oss så småningom tillbaka till Centralen för överlämning till sin pappa och fortsatt färd hem til Uppsala.
Jag åkte hem och passade på att köpa färska smögenräkor. Gott!
 
Fredag kväll! Ja, en kväll som många andra....
För då var det lugnt. Ja, även i Paris.
                                                                                                                                                                                      
Jag funderar mycket över dåden i Paris och har haft nyheterna på nästan hela dagen
Många tankar far genom huvudet och en sak är helt säker. Och det är att livet och tillvaron är osäkert.
Vi vet vad vi har i den här stunden, men inte i nästa...
Men våldet och terrorn får aldrig segra!
 
"Man kan inte välja när och hur man ska dö.
Det enda man kan bestämma är hur man ska leva";  sagt av Joan Baez.
 
"Våldet gör att vi glömmer vilka vi är"  sagt av Mary McCharty
 

Värdefull post

    
 Igår fick jag ett unikt och för mig otroligt värdefullt paket med avsändare min bloggvän Ruth i Virginia, USA.
Jag öppnade paketet med stor spänning och där fanns en en verklig klenod: "Stad i bild", EN STOCKHOLMSKRÖNIKA 1860-1970 AV Per Anders Fogelström.
 
 
 
Den unika boken och det vackra kortet från Ruth. Vilken lycka för mig! Tusen tack!
 
 
Boken innehåller mängder av gamla kartor från 1856 och fram till 1968 och bilder dels från ett svunnet Stockholm och dels från ett modernt Stockholm som växer fram.
"Stad i bild" består av olika kapitel som delvis är hämtade från Fogelströms böcker;
  • Mina drömmars stad 1860-1880
  • Barn av sin stad        1880-1900
  • Minns du den stad    1900-1925
  • I en förvandlad stad   1925-1945
  • Stad i världen            1946- 1968
Att den här boken, Stad i bild, kom till berättar Fogelström i förordet, "beror på att många som läst böckerna tyckte att det borde funnits mer av bilder och kartor i hans romanserie om Stockholm, men vanligtvis illustreras inte romaner och framför allt inte med foton och kartor för då skulle de inte se ut som romaner längre. Men jag har ju haft bilder och kartor framför mig när jag arbetat med romanerna. De skildringar av Stockholm som gjorta har byggts upp av många små bitar och en del av detta samlade bakgrundsmaterial har blivit till denna bilderbok.
I bildkommentarerna har jag knutit an till mina romaners värld, till de öden och figurer som de handlar om".
 
Mina drömmars stad 1860-1880
En pojke kommer till stan.
 Bilden här är tecknad 1884 av C.E Lönngren och visar Tjärhovsgatan på östra Södermalm. Gatan fick sitt namn efter det tjärförråd som tidigare låg nere vid Tegelviken intill Fåfängan och Södra varvet.
"Den stad som Henning Nilsson kom till var fattig, mörk och smutsig. Som så många nyinflyttade försökte Henning först bita sig fast i stadens utkant, nära tullarna och kanske också nära möjlogheten att fly om så skulle bli nödvändigt."
 
 
 
 
Jag läser, njuter och gläds över min bokskatt och kommer med utgångspunkt från boken jämföra det Stockholm, främst Södermalm, som finns idag och med det Södermalm som Fogelström skildrat så fantastiskt i sina romaner och i "Stad i Bild".
Stort , varmt tack till dig Ruth! Jag kommer att förvalta boken på bästa sätt.

 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kontraster

    
Vi lämnade strålande sol, klarblå himmel och skön värme och möttes av mer höstlika färger; grått och med tydliga inslag av gult. Inte sol precis... Men jag antar att även den svenska hösten måste få visa sina olika färgsättningar och där ingår ju en mångfärgad palett, som är vacker men där inte alltid den blå färgen är dominant. 
 
Olika nyanser av blått med inslag av lite vitt...
 
Njutbart promenad i som också går i blått.
Jodå, blått är en favoritfärg.
 
Ännu mer blått.
Blev själv förtjust i skiftningarna och skuggorna.
 
Gprdagen erbjöd oss tidig uppstigning och även möjlighet att se solen på väg upp genom den täta dimman när vi gick till flygbussen. 
Dags för att lämna "Torreviej sommaren" för den här gången och dags att möta den mer svenska hösten.
 
Solen på väg upp strax efter klockan åtta.
LIte kämpigt var det för de att ta sig fram genom dimmolnen och lite färglöst var det. 
 
Desto mer färg var det på flygbussen.
 
 Smidigt att ta bussen till flygplatsen en resa på 60 minuter och vi hade denna dag tid för en trevlig frukost på
Starbuck´s innan Brussel Airlines skulle avgå.
Goda mackor och gott kaffe, precis som man förväntar sig här. Dessutom bra service och sitt namn på muggen.
Ja, inte helt rätt stavat, men nära....
 
 
Bra komfort på Brussel Airlines med breda bekväma säten och långt till stolen framför gjorde att den två timmar korta resan till Bryssel kändes ännu kortare. 
Väntan på två timmar i Bryssel fördrevs med en sen lunch och lite surfande och sedan var det dags för den sista delen av resan Bryssel till Stockholm/Bromma. Och här var det minsann ingen sommar, mulet och +3. 
Min tunna blus och kofta kändes helt fel men vi kom snabbt på den lokala bussen till Alvik och sedan var det tunnelbana till Skanstull. Snabbt och smidigt! Men kallt!
 
Fint flygväder  och det var mysigt att sväva ovan molnen och se solen försvinna.
 
Från sommar till höst var det! Verkliga kontraster!
 
På gatan hade ett träd kvar sina löv, i övrigt var det kalt. 
 
Men nere på kajen skymtade jag ett träd i grönt.
I övrigt var det ganska grått. Men vad gör det?
Stockholm är alltid fint!
 
 
Och just nu skingras molnen solen och lite blå himmel tittar fram.
Bäst att skynda sig ut.
 
 

"Tolvtimmars"

    
Det blev en intensiv, trevlig och väldigt rolig dag där vi varit på gång med våra gäster i princip 12 timmar.  Verkligen en "Lång dags färd mot natt".
Och med besök i sällskap kändes det extra fint att utforska Torreviejas centrala delar, både de nära havet och de en bit upp i stan, och givetvis blev det stopp till på några av de platser vi tycker extra mycket om. Andra stopp blev av mer praktisk karaktär, men det kan också vara trevligt.
Och en stor fördel med Torrevieja är att det är lätt att hitta och att i princip alla gator leder ner till havet.
Sträckan vi gått idag funderade jag på och det var hela 8 km, men med en del raster förstås. För det är ju ändå semester.
 Ett första stopp blev vid stranden Los Locos. Havet glittrade så vackert och en segeltur kändes lockande.
 
Klockan 11 vid Los Locos.
 
Stegen styrde oss vidare längs "Habanerasgatan", med en snabbvisit in i butiken "Consum" för att titta  på sortimentet och sedan blev det matrast på tapasbaren El Calabrio.
 
Klockan 12.30. Dryck med goda tapas serverades och Maggie liksom vi andra tyckte det smakade jättebra.
(Här ingår tapas när man beställer dryck och priset är facilt, ca. 1.20 euro/person.)
 
En timmes matrast med prat fick räcka och sedan blebv det en sväng förbi Playa de la Cura för att se hur det var på sol och badfronten. Och det var det. Både solande och badande strandgäster fanns det gott om. 
 
Playa de la Cura klockan 13.30
 
Vårt nästa mål var Torreviejas Turistbyrå för att hämta upp kartor över staden, nya finns att tillgå som är mer detaljerade. Verkligen behövligt.
Tanken var också att hämta broschyrer om kommande "Tapasrejs".( Många restauranger i stan är med på detta och det innebär att en tapa + dryck erbjuds för 1.50 euro eller en finare variant för 2 euro. Sedan får gsterna betygsätta restaurangernas tapas, frivilligt, och det utses så småningom en vinnare. )
Men! Dessa broschyrer kommer inte från tryckeriet förrän den 17/11 så vi får vänta. Och vi hinner, för det är inte förrän den 19/11 som det hela börjar.
 
 
Turistbyrån på Paseo Vista Alegre har öppet hela dagen, ingen siesta här inte.
 
Att slå sig ner i sofforna på Keepers Bar hör till på en stadsvandring i vackert väder så givetvis gjorde vi det. Och här satt vi länge.
 
Keepers klockan 14. Maggie och jag provar restaurangenens vita vin.
Och det utföll till belåtenhet.
 
Det är inte alls svårt att hitta bilar som gärna tar ut, eller snarare in, svängarna när det gäller parkeringar.
Och det skulle kunna vara lättförtjänta pengar från polisens sida att vara mer uppmärksamma.
 
Klockan 15.30, nära det gamla plishuset. En till synes "fri parkering".
Dessutom strax för en korsning...Intressant!
 
Men vi vandrade vidare och nu var nästa mål två matbutiker Mercadona och Consum. Här tränade vi på att lära oss vad de olika fiskarna  kunde översättas med från spanska till svenska och vi passade också på att träna upp de spanska kunskaperna vid de manuella köttdiskarna.
En extra bonus var att se hur man gör vid regnväder med blöta paraplyer och det var Consum som hade den fiffiga kursen.
 
                             
Vilken bra idé! Påsar för blöta paraplyer och gratis dessutom.
Och blöta golv inomhus undvikes.
 
Så var det middag. Alltid ett svårt beslut att bestämma vad vi vill äta och var. Restaurangutbudet är stort och det finns dessutom många bra restauranger, så lätt är det inte. Och varför ska val vara lätta.
Men efter visst samråd bestämde vi oss för en av kvartersrestaurangerna, "Mundo Pequeno" på Calle Marcelina. Ett gott val i alla avseenden.
 
Klockan 18 på restaurang "Mundo Pequeno", tidig middag. 
För min del blev det en jättegod räksallad med avokado.
Övriga slog runt på en jättefin, kokt torsk med äggsmör, kokt potatis och fräscha grönsaker.
Och Mundos revbensspjäll är som all annan mat restaurangen serverar väldigt bra
och hamnade också på vårt bord.
 
 Att sedan avsluta heldagen på terrassen i ljuslyktors sken med lite gott tilltugg var helt perfekt.  Dagens
12- timmars pass var avslutat och vi hade alla fyra gått i mål. 
 
 
 
 
                         

På gång

    
 God förmiddag! En långfrukost på terrassen är nyligen avslutad och dagen ligger framför oss. Och med tanke på den helt molnfria himlen och +20 grader så verkar utsikterna inför dagen mycket lovande. Idag igen!
I går eftermiddag fick vi besök av min svägerska och svåger som ska stanna ett tag, så dagen blir en heldag på stan med allt vad det innebär. Och givetvis ska detta göras grundligt.
Så nu är vi redan på gång. Utgång!
 
I morse klockan 09, inga moln synliga i väster eller öster
 
- inte åt söder eller norr heller.
 
Långfrukost på terrassen i solen.
 
Och på bordet finns min favoritsenap, den åländska, "Lasses eldiga senap", levererades igår. 
Jättegod på skinksmörgåsen och i diverse matlagning.
 Den finns inte att köpa vare sig i Sverige eller här. Så lite unik är den...(Jag har inte hittat den...)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Färg och helhet

    
Havets blå nyans
Solens strålar som värmer
Färger som blandas
 
En helhet blir till
Tankarnas styrka växer
Jag vet att jag finns till
 
Helgen är förbi och måndagen är här, men skillnaden vad gäller sysselsättning är inte så stor. Jag gör ungefär detsamma här som jag gör hemma och det vare sig det är helg eller vardag. 
Skillnaden är värmen och solen och att det är skönt att var utomhus hela dagarna iförd sandaler, shorts och t-shirt. 
Jag trivs med att ha gjort det vanliga:
  • strosat bland båtar i hamnen
  • promenerat längs havet
  • "gofika" här hemma med vännerna Carina och Horst
  • tapas har slunkit ner i olka omgångar
  • tränat spanska och läst böcker
  • lunch på restaurang Mundo med Ingrid och Preciosa, mina eminenta trädgårdsmästare
  • rullat tummarna (hann med många varv
  • suttit vid havet
  • träffat fler vänner
  • lagat mat
  • bakat
 
 
 
 

Historiska tankar

    
Historia är historia, något som har varit, även om det så bara gäller gårdagen och i morgon är en ny dag.
Och historien, både vår egen och Sveriges, har påverkat oss på olika sätt och vi har varierande packning med oss i bagaget.
En del har vi säkert kastat längs vägen och kansk har andra plockat upp resterna. 
Jag kom idag av en slump att läsa en bokrecension av boken "De glömda agenterna" av den tidigare DN journalisten och vännen Anders Johansson (publicerad på www. allahanda.se/kultur/böcker) och tänkte vidare på innehållet. Boken handlar mycket om att förhålla sig till olika saker, ta ställning och stå upp för det man tror på.
Tankar som jag är präglad av sedan bansben.
Boken har jag läst ett par gånger och den är än mer aktuell nu i dessa tider då det i världen är många som befinner sig på flykt.
(Kanske försöker Sverige döva lite av sitt dåliga samvete sedan sin perioddvisa undfallenhet under andra världskriget, även om de som då var ansvariga inte lever idag. Men deras gärningar finns ju bevarade i historien.
 
 Allan Mann (min pappa som finns med i flera kapitel i boken och även nämns i recensionen)
tog ställning för det han trodde på och för det kämpade han.
Den högra bilden är från gränsen mellan Sverige och Norge och Allan står längst till höger.
                                      ( Han ville helst inte alls vara med på bild. )                                                

"Sverige kanske inte behöver skämmas allt för mycket för undfallenheten under andra världskriget.

Det står klart efter att ha läst boken "De glömda agenterna" av Anders Johanssons. Johansson, som bland annat jobbat 35 år på DN, redovisar här mycket intressanta uppgifter som borde få en och annan att höja på ögonbrynen.

Faktum är att svenska män och soldater stred mot tyskarna i Norge. För detta har de fått mycket tack och stor uppmärksamhet i dyningarna efter kriget.

Anders Johansson har dock inte låtit sig förblindas. Trots allt hände flera skandalartade saker utmed den långa gränsen mot Norge.

Vi tar det dåliga först, och då var det vår utrikesminister Christian Günther som utmärkte sig. Flera menar på fullt allvar att den icke partianslutne Günther var tysk spion.

När tyskarna anföll Norge flydde den norske kungen Haakon norrut. Tanken var att han skulle ta vägen via Sverige upp till Nordnorge och därifrån ta sig över till England. Det enda Haakon begärde var att få sova över en natt på ett vandrarhem. Günther bromsade detta och kungen fick vända åter över gränsen efter tjugo minuter. Det svenska kungahuset gjorde ingenting och än i dag är detta en varböld mellan de svenska och norska kungahusen.

Sedan har vi den övernitiske landsfiskalen Åke Hiertner som skickade tillbaka massor av norska 18–19-åriga grabbar som ville ta vägen genom Sverige för att kämpa mot de tyska trupperna i Narviksområdet. Detta sedan kriget i södra Norge var över. Flera av dem gick ett grymt öde till mötes. Men när några av dem till sist fick tillstånd att resa genom Sverige för att ta upp kampen i sitt hemland så sattes de på ett tåg med tyska soldater som var utklädda till sjukvårdspersonal (!).

Det hände till och med vid minst ett tillfälle att en norrman blev beskjuten av svenska patruller.

Åke Hiertner blev ökänd i Norge och kommer så att förbli.

Men svenska hjältar fanns det, och flera stupade när de sida vid sida med norrmännen utförde det ena uppdraget efter det andra.

En hjälte bodde i Härnösand, nämligen landsfogden Alf Eliasson. Han såg till att norska motståndsmän kunde ta sig över gränsen.

Det gjorde också Frits Olsson, som snodde värvning på Kungl. Västernorrlands regemente i Sollefteå. Där var han i sex år och blev furir. Sedan sadlade han om och blev tullare i Bohuslän och deltog aktivt i stöttandet av den norska hemmafronten. Fritz hade en bror på den norska sidan som hette Einar Ohlsen, och hade på så sätt en bra informationskanal om vad som hände på andra sidan gränsen.

Närmare etthundra svenskar stupade för den norska saken. De allra flesta var sjömän.

En som klarade sig var Allan Mann. Han riskerade sitt liv flera gånger, och lyckades med bedriften att bli officer i den norska krigsmakten mitt under brinnande krig. Han är stor hjälte i Norge.

Anders Johansson har gjort ett gediget journalistiskt arbete."

Egon Sundlöf

De glömda agenterna. Norsk-svenska vapenbröder mot Nazi-Tyskland

Anders Johansson

Fischer & co

Delikat

    
 Dagens rubrik kändes liksom given för gårdagens middag intog vi på en av våra kvarterskrogar, den belgiska restaurangen "delicado". 
Det är en liten restaurang med ett 30 tal sittplatser och där belgaren Patrick är kock. All mat tillagas av fräscha råvaror allteftersom den beställs och därför kan det bli viss väntan om restaurangen har många gäster.
Men vi brukar vara där vid 19 tiden, när restaurangen öppnas och då tar det ca 20 minuter och är man extra hungrig så går det bra att äta av det vama brödet under tiden och bekanta sig med beställd dryck.
Nästan all mat lagas av Patrick i det öppna köket och det är roligt att följa processen.
En fördel med att maten lagas efter hand, förutom smaken förstås, är att man kan be att få vissa saker uteslutna ur maten vilket är bra vid allergier och annat.
Lokalen är minimalistiskt och vackert inredd (i mitt tycke) och alla detaljer är väl genomtänkta t.ex. finns
för att dämpa ljudet vita tygstycken uppsatta på tegelväggarna.
 
På väggarna hänger flera hyllor i trä ner från taket och fastsatta  i svarta band.
Dekorativt med en "naken" glödlampa och en kruka i zink med en grön växt.
 
 
Vi har provat flera rätter och alla har verkligen varit bra, men deras grillade revbensspjäll är fantastikt goda och brukar bli Bosses val. En rejäl portion serveras och sedan blir man tillfrågad om fler önskas. (Ingår i priset)
Jag valde räk och kycklingspett, har ätit detta fler gånger och det är en av mina favoriter.
 
Kocken Patrick håller på med vår mat. Verkligen roligt att se hur rätterna växer fram.
 
Många gäster denna fredagkväll så det är bråda tider i köket.
 
Jag är verkligen nöjd med mitt kyckling och räkspett
som serveras tillsammans med en lätt currysmakande sås.
 
Delikat!
 
Idag var det ju en ny dag, lördag, och ännu en av dessa strålande och i stort sett molnfria dagar. Planerna var att välja en restaurang för att prova en meny denna "skedvecka" (Många restauranger har speciella menyer denna vecka, mer spanskinspirerade, där trerätters luncher/middagar serveras och där åtminstone en av rätterna ska ätas med sked. Och det brukar vara väldigt mycket mat....)
Men vi kände inte att utrymmet fanns för detta så i stället blev det en lång promenad söderut längs stränderna Acequión och Naufragos. Och visst blev det ett lunchstopp på hemvägen.  En macka med tonfisk och tomat räckte gått och väl att dela på. 
 
Perfekt miljö för lunch.
 
 Delikat, kanske jag inte skullle säga, men lunchmackan smakade väldigt gott.
Och utsikten ingår.
 
 
 
 
 

Mellanmål - Mellan mål

    
 
 
Mellanmål eller mellan mål, egentligen samma ord men som i särskrivning får en helt annan betydelse.
Och att ta sig mellan mål för att äta mellanmål är trevligt, särskilt när himlen är klarblå och termometern visar på +25.
Start och mål på "Solskensgatan" och däremellan blir det förstås också några stopp.
 
Vacker grönska i det stora bostadsområdet Altea del Mar, en bit ovanför Los Locos stranden.
Just murgrönan som klättrar uppför palmen är annorlunda och här är den så vacker.
(Kan inte påstå att jag tycker palmens stam är en skönhet direkt...)
 
En apelsin till mellanmål hade  smakat bra.
Men tyvärr var det ingen som hängde utanför staketet.
Synd för då hade jag kanske plockat den. 
 
Vid Los Locos stranden stod denna tjusiga HD där framför mig och ropade mitt namn.
Rätt färg dessutom! Helt i min smak...
Perfekt för att ta sig mellan de de mer avlägsna målen.
Tja, man kan inte alltid ha tur. Men ibland önskar jag det...
 
En bänk att slå sig ner på när vi är halvvägs melllan målen.
Vacker utsikt över havet är ett plus.
 
Lågsäsong på Playa del Cura, en av stränderna mitt i stan och det innebär gott om plats -
 
- men baren/restaurang Kiosco Jose Maria har många lunchgäster. HIt går vi gärna.
Helt klart dags  för ett mellanmål, snarare lunch. 
 
Paella som verkligen smakade bra.
 
Stärkta av denna måltid rullade vi hemåt och gick i mål.
Men visst hade en segeltur varit lockande innan målgången.
 
 
                                                                                              

Tapas är gott ...

    
Jag tycker om att kombinera olika saker och en bra kombo för mig är att i samband med lunchtid (spansk sådan mellan 14 och 16) gå ut på promenad och förena nytta med nöje.  Eller tvärt om om man tycker det.
Här i stan finns många bra tapasställen där man vid beställning av dryck också ofta får en tapa och för en ringa penning kan man även beställa in flera olika och variera sig. 
Tapas är ett samlingsnamn för flera smårätter och kommer från det spanska verbet "tapar" som betyder täcka över, som att lägga på ett lock.
Förr var det vanlig med flugor och insekter inne på barerna och för att hindra att dessa drunknade i dryckerna så täcktes glasen med ett litet fat och på det låg en bit bröd med olivolja, oliver eller en bit skinka. 
Men det kan också ha varit ett sätt att ge gästerna lite matnyttigt mellan dryckesbeställningarna.
Önskas en större portion kan man be om en "media", en halv portion eller en "racion", hel portion.
Vanligt är att man beställer in flera olika tapas som bli ett mindre smörgåsbord.
Antalet tapasrätter  som serveras är stort, men skivor med ost eller skinka på en bit bröd, friterad fisk, tillagade grönsaker, skaldjur i marinad, oliver, nötter eller  spansk tortilla (en kraftig potatisomelett med lök) är sådant som ofta ingår vid beställning av dryck.
Vad gäller priset, så är det mycket modest, en tapa+ dryck kostar oftast mellan 1.20 och 1.50 i euro. Och med ett par tapas så är lunchen i hamn. En lättare variant i alla fall...
(Önskas en separat tapa så kostar den oftast mellan 75 cent och 1.50 euro)
 
Tapaslunch på El Calabrio. (Ligger på Calle Nuestra Senora Montserrat )
Vår tapaslunch; tortilla espanol på en bit bröd och
 extra tapa i form av var sin halv hamburgare med grönsaker i bröd serverade med chips.
 
 Mycket att titta på är det också. ock ingen havsutsikt här...
 
- Intressant parkering, är gott om sådana och en duva som lystet ser sig omkring. 
 
Tittade över till grannbaren, El Tapón Manchego och där mumsades det också på "tortilla espanol"
som hämtades av ägarens fru och hon kom bärandes på den inpackad i folie. Och ytterligare en fanns med som serverades till gästerna.
 
Ägarparet med vänner tar sig en lunchpaus.
Och när det kom gäster så serverades de givetvis...
 
Efter vår lunch med tillhörande rast fortsatte promenaden i den sköna sommarvädret och det hann bli några km innan nästa paus.
 
"Keepers" i början av paseon är trevligt, särskilt i vackert väder, så en paus här blev det också innan vi så småningom traskade hemåt. 
 
En del att se här också.
 
Underhållning ingick. (Låg volym)
 
Solen står lågt på himlen och ännu en vacker dag går mot sitt slut.
 
 
 
 
 
                                                                                                 

En man i byrån, kanske....

    
 En  del av mina tankar har de senaste dagarna upptagits av en byrå med lådor. En liten byrå med två lådor.
I det spanska "sommarstugeköket", som är ett barkök, eller som man säger här i landet "American kitchen", så saknas det lådor. Det fnns inte en endaste låda.  Vad gäller skåp, så är köket mycket välförsett, nämligen fem enkel och tre dubbelskåp (Det under diskbänken inräknat och även skåpet där varmvattenberedaren finns.)
Hitintills har besticken förvarats i sina bestickskorgar inne i ett skåp, men jag hade nu tänkt mig en låda till dem.
Jag lade ut förslaget för vidare utveckling hos mitt "tekniska kontor" och han klurade ett tag och vi gjorde gemensamma försök att hitta en lösning.
Att sätta en låda under bardisken skulle innebära en mycket grund låda på fem cm och det kändes meningslöst.
Kanske var ett alternativ att få fast en låda under något av väggskåpen men efter att ha letat en passande låda i ett antal butiker så lades det förslaget till handlingarna. (Ej utförda sådana...)
Nästa tanke, min,  var att sätta en liten byrå med ett par lådor på den lediga bänkytan vid spisen.
Jakten på en liten passande byrå började och efter några butiksbesök hittade vi byrån och bar hem den.
En sockel fick byggas, ja inte av mig, för bardisken går ut en bit över bänkskivan. Tänkte inte på det...
Och efter att  B fnulat och donat en dag då jag var på "kafferep" så fanns byrån på plats med sina lådor. Och det var milimeteranpassning och i princip efter mina önskemål. 
Besticken med sin låda flyttade in och så gjorde folie och bakplåtspapper i den andra lådan.
Men! Det hela kändes klumpigt och jag blev av med en hel avställningsyta.
 
Min grubbelbänk, en av dem.
 
Efter visst grubblande, för jag var inte nöjd,  fick jag framfört mitt tvivel om denna lådlösning och det visade sig att konstruktören inte heller var nöjd. Vi var alltså överens och byrån skulle nu monteras ut från sin minst sagt
måttanpassade plats. Och efter ett tag när några "fötter" tagits bort gick byrån med lådorna att flyttas.
I min bästa kreativa anda hade jag tänkt ut ett nytt användningsområde för byrån. Den kunde få bli sittplats med förvaring. Perfekt när skor ska tas av och på. Och för ökad komfort inhandlades en sittdyna-
(Var besticken skall förvaras är ännu inte helt löst men jag har en reservplan som väninnan ingrid gav mig tips på.)
Bestickslådorna som nu är en "pall" med förvaring .Och den uppmärksamme ser
att det är liknande handtag både på pallen och skåpet. Bra tänkt  där av mig.
Och kanske kan man också ha en man i byrån.
Det har jag ännu inte provat.
 
 
Det gäller att vara flexibel i sitt tänkande.
Och visst är det praktiskt med saker som kan har fler funktioner.
 
 
 

Sommaren är tillbaka

    
God kväll! Mycket att stå i...Nåja....Idag kom i alla fall sommaren tillbaka efter att ha varit tjänstledig i ett par dagar.  Ovädret är bortblåst. Frukost ute på terrassen och sedan en promenad ner till havet för att se hur det såg ut idag.
En del "gammal sjö" låg kvar,  vissa vågor var fortfarande höga och delar av stränderna inne i stan som jag såg, Los Locos och Playa de la Cura, hade minskat sin sandstrand  efetrsom vattennuvån fortfarande var hög. Men några tappra solbadare med solstolar hade ändå hittat sina platser.
 
Ingen blåst idag men gammal sjö som liggar kvar. 
  En strålande sol och +25 grader i luften gjorde förmiddagspromenaden extra trevlig.
 
Och visst är det bra att börja morgonen med en promenad, särskilt om det är fint väder. Energin liksom hoppar till mig.  Hemma satte jag energiskt igång men lite lunchförberedelser för vännerna Preciosa, Lex och Ingrid  skulle komma förbi och äta tillsammans med oss. Jag hade en beställning på det vanliga  "the same precidia as last time", vilket innebär pannbiffar med champinjonsås och Bosses läckra potatismos. Pannbiffar och sås är min uppgift och moset tillhör Bosse.
En trevlig och pratglad lunch blev det och kaffet intog vi senare  på Torreoro tillsammans med Carina, Horst, Stig och Karin. Trevligt även där.
 
Lex äter med god aptit och sådant gillar vi. 
Delar av gänget samlat på Torreoro och är  med på bild och övriga tar hand om fotograferingen.
 
 Efter kaffet kändes det precis lagom med ännu en promenad så Ingrid och jag spatserade iväg . Och visst! Stegen styrde oss mot havet. Men vi hann titta på lite detaljer på vägen .....                                                                         
Trappa med klinker och fina blommor och där de bruna fönsterluckorna och de svarta räckena
ger extra  "piff".
 
Att strosa längs havet och se solen sänka sig är en lisa för själen och när jag kom hem såg jag de sista strålarna
försvinna i väster. Ännu en bra dag. Och imorgon är en annan dag...
 
 
 
 
Nästan hemma på Solskensgatan.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Skumt hav

    
 Söndagens blåst bjöd upp havet till en yster dans. Och för att hinna med i takten på stundtals 13m/sek fick man ligga i. Dock såg vi inga segelbåtar ute trots det perfekta segelvädret. Det hade gått perfekt att segla på bara "focken" (förseglet) och det hade verkligen gått undan. Men har man anlag för sjösjuka så kanske inte detta varit optimalt.
Väninnan Ingrid och jag tog i alla falle en rejäl promenad och stundtals blåste vi fram längs gatorna. Vi hade ett par uppdrag att utföra, som innebar besök i några "kinabutiker" och det var skönt att blåsa in och ur dem. Och i princip hittade vi det vi letade efter. Dock i fel färg...
Blev kafferast på Deni´s och där var det mer lä så vi kunde sitta utanför "tältet". Och här blev vi sittande ett bra tag innan vi blåste vidare hemåt.
Även om vinden avtog lite under kvällen så blev den tänkta middagen hemma på terrassen indragen. (Alltså den flyttades inomhus, middag blev det )
Salladsbladen började yra omkring i skålen och temperaturen gick ner mot +15 så med tända ljus inne så var det andra gången på drygt en månad vi fick sitta inne och äta middag. Nåja, det är i alla fall november.
Här i Torrevieja börjar nu denna vecka "skedveckan", Semana de la Cuchara. (Ett antal restauranger är med i detta matevenemang och erbjuder spanska specialiteter i olika trerätters menyer och i varierande prisklasser; från ca 15 euro upp till 30 euro och då ingår oftast även dryck.  Namnet "Semana de Cuchara" kommer av att någon av rätterna ska kunna ätas med sked. Bloggvännen Ama har  idagens inlägg, 2/11, länkat till de restauranger som är med och där  menyer och priser finns. )
 
Ett hav i uppror
Vågor som skummar mot land
En vind som mojnar
(En liten haikudikt, var länge sedan jag skrev någon. Haiku är en dikt i miniformat enligt japanskt mönster
och handlar ofta om naturen. På svenska används stavelser, 5-7-5, men på japanska används teckenljud som heter mora men de finns inte inom svenskan. En haikudikt på japanska skrivs dessutom lodrätt.)
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Detaljer i olika format

    
Det här med att se, göra och upptäcka nya saker är spännande och kanske leta lite detaljer i det jag ser.  Och jag har ju tiden, nog så viktigt i sammanhanget.
Ta till exempel fönster. När jag tänker på fönster så ser jag framför mig antingen rektangulära eller kvadratiska och de kan var av olika storlek och ibland med "spröjs".  Men just runda fönster kom jag inte att tänka på, inte förrän jag såg dessa.
 
De runda fönstren såg väldigt trevliga ut -
 
- och praktiskt och snyggt med galler i stället för glas.
 
En bit bort upptäckte jag ännu en detalj. En parabol på en jättestor husbil. Och inte nog med det, i den bakre luckan (på sidan som inte syns) dolde sig en svart motorcykel. Praktiskt om man vill förflytta sig utan att ta med hela husbilen ,vilket kan vara knepigt i en del sammanhang. 
Vi pratade med husbilsägarna, som var svenskar, och förstod att hela husbilen var fylld med diverse "detaljer". I varje fall spännande saker. 
 
En husbil i den klart större klassen.
 
Något annat jag aldrig ens övervägt är att ha trädgåren "allt i ett", i en kontainer,  liksom ambulerande. Och den kan tas med och flyttas allt efter behov.
 
Praktiskt med trädgården i en kontainer.
Lätt att flytta runt...
 
Mötte ett brudpar och även här såg jag en för mig helt ny sak. Detalj eller ej? Ja, det var inte att båda var glada och stod på ett övergångsställe där de blev fotograferade.....
Ett leende brudpar. Men varför bli fotograferade på ett övergångsställe....
 
Att himlen är blå och havet likaså, det är helt uppenbart. Men lika uppenbart är inte hur dessa fyra palmer kan trivas här. De ser liksom utslängda ut...
Och jag tror att det är de enda palmerna som finns på den långa La Matastranden. Inte ger de så mycket skugga heller för jag provade med att slå mig ner under en, men skuggan lyste med sin frånvaro. Solen lyste desto mer.
 
Fyra palmer står och väntar på bättre tider...
 
Att i stället sätta sig ner och titta ut över havet, se skiftningarna och eventuellt överväga ett dopp kändes som en lagom utmaning efter att ha haft alldeles fullt av detaljer att fundera på. Om det blev bad; nejdå.
Men fundera kan man ju alltid.