"Ljuva nostalgi"

    
 Åren tickar på och jag försöker se framåt för det finns så mycket som är ogjort och så mycket jag vill göra och i vissa stunder tycker jag att jag kommit av mig. 
 Ofta har jag under åren tagit till vara de möjligheter jag fått men i ungdomens dagar fick väl en och annan nödlögn tilll föräldrar slinka igenom för att jag skulle kunna ta till vara de chanser och roligheter som fanns att tillgå. Och de var ganska många.
Under gymnasietiden, i innerstadsskolan i Stockholm, hade jag en del klasskamrater som var ett eller ett par år äldre, bodde i stan och var mer "världsvana" än vad jag var som kom från Solna. Det var dessa vännner som introducerade mig både till Stockholms vis och jazzvärld.
Under slutet av 1960-talet var vispråmen Storken, The Stork Club,  ett centrum för svenska vissångare  där bl.a. Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström och Ann- Louise Hansson uppträdde om kvällarna. Även vissångarna Finn Zetterholm, Marie Bergman, Sid Jansson och Evert Ljusberg tillhörde  inventarierna.
"Storken" låg på Kungsholmen, Smedslätten och det var uppträdanden där varje kväll.
Fred Åkerström började jobba i garderoben på "Storken " och det var också där han upptäcktes som vissångare.
En av till "Storkens" ägare var Bosse Stenhammar, som när den såldes 1969, kom att driva Mosebacke Etablissement och belv efter Storken Stockholms viktigaste scen för visor.
Och här, på vispråmen Storken, tillbringade jag ett par kvällar i veckan och hade lyckan att få lyssna till och få sjunga med (trots avsaknad av sångröst) i alla härliga bitar.
Tänk kombinationen Cornelis, Fred och Ann-Louise! Den ville jag inte missa. Och en sen hemkomst, med rökluktande kläder var svår att förklara...
Jag ler än idag åt dessa minnen och är så glad för att jag fick och tog chansen att hänga på Storken när jag kanske borde ägnat mig åt studier. (Men plugga gjorde jag på nätterna, för bra betyg vill jag ha. )
Och att ha upplevt dessa kvällar på Storken under åren 1967 och våren 1968, det är också en del av min historia.
 
Bild från Google
 
Från You Tube
 (Inlägg nr 97 i #Blogg100)

Stockholm i delar

    
 Stockholms består av olika områden och var och en har sin charm, mer eller mindre. City, egentligen nedre Norrmalm, med områdena runt Sergels Torg tycker jag är trista och här skyndar jag oftast förbi.
Gamla Stan, staden mellan broarna, platsen där Stockholm grundades på 1200-talet, var den egentliga staden i motsats till malmarna: Södermalm, Norrmalm, (idag City och Vasastan) Västermalm (nu Kungsholmen) och Östermalm.
Själva ordet malm är släkt med ordet mala (mala mjöl) och Brunkebergsåsen och Stockholmsåsen, gamla rulllstensåsar, gav upphov till benämningen "malmarna" för mala betyder grusmark/sand.
 
Gamla Stan är både historiskt och charmigt, allra helst om man kommer bort från de mer turisttäta gatorna. Här strosar jag ofta omkring och har hittat många pärlor både i form av gränder, parker, caféer, kyrkor, gamla hus och restauranger.
Vasastan, blev en egen stadsdel 1926 och tillhörde tidigare Norrmalm som finns omtalat redan 1288. Norrmalm blev 1602 en egen stad, men redan 1635 uppgick den i Stockholm, alltså Gamla Stan. 
Vasastan är med sin småskalighet, charmiga gator, antikaffärer, parker, småbutiker,  restauranger och caféer en stad i staden där det är lätt att känna sig hemma och många människor i olika åldrar söker sig gärna hit. (Ja, till hela Stockholms innerstad...)
Vasastan  är mina gamla hemtrakter och förutom att ha bott i stadsdelen så gick jag också i gymnasiet här på den tiden det begav sig.
Då var det att ta bussen från Huvudsta i Solna till Norra Bantorget, kila förbi LO-Borgen och rusa uppför Tegnergatan till Tegnerlunden, dit jag var tvungen att hinna innan skolans portar slogs igen klockan 08.30. (För att öppnas efter morgonsamlingen i aulan och man blev då uppskriven för sen ankomst. Tre sena ankomster och det blev en hemanmärkning som föräldrarna skulle skriva på. Och med tanke på deras punktlighet och förslag om att jag skulle ta en tidigare buss, kändes det där men hemanmärkning inte alls lockande.)
Kungsholmen, i västra Stockholm, tidigare  Västermalm, består i sin tur av olika stadsdelar och är nog den del av Stockholm som jag är minst bekant med.  Ön är omgiven av Mälarens vatten, trevliga strandpromenader, mysiga miljöer och många parker så tror jag att jag skall utforska denna "holme" betydligt mer.
Fram till 1700-talet var ön i princip obebyggd men redan på 1400-talet fanns ett Gråbrödrakloster här,"Munklägret" och då kom också en bro att leda hit. År 1672 fick holmen namnet Kungsholmen och en egen församling bildades.
Södermalm, är sedan 11 år "min stadsdel", det känns så. Men när jag flyttade hit från Vasastan så kände jag till väldigt lite om Söder. Men det är en levande stadsdel och det alla årstider. Här blir det inte alls öde på sommaren som det kan bli i andra stadsdelar när de boende flyttar ut till sina lantställen, utan det är ett piggt folkliv. Ibland alltför piggt.
Söder har blivit lite av en kulturstadsdel eftersom många författare, skådespelare, artister och mediefolk har valt att bosätta sig här. Men Söder var från början en verklig arbetarstadsdel dit folk flyttade på 1800-talet när industrialiseringen kom igång ( se Fogelströms böcker) och fortfarande är blandningen av människor som bor här stor.
Katarina Bangata är  den folkrikaste gatan i Stockholm med ca 30 000 personer som bor på 1 km2, kan jämföras med Paris där snitttet i innestan är 25 000 personer/km2.
 Men många barnfamiljer väljer att bo kvar i trånga lägenheter eftersom trivseln är stor.
Det ursprungliga namnet på Söder är Åsön, ett passande namn, eftersom Stockholmsåsen går tvärs över ön och gett den kuperade terrängen.  
Först på 1600- talet byttes namnet Åsön ut, men än idag finns Åsöberget och Åsögatan kvar från den gamla tiden.
Södermalm var den av malmarna som tidigast bebyggdes och på 1300 talet kom Maria Magdalenas kapell och församling till.
Men nu över till Östermalm.
Jag hade bestämt lunchträff med min väninna Agneta och vi sågs vid Östermalms Saluhall. Men se där var det riktigt trångt så vi tog oss mot Stureplan och Sturegallerian. (Ja, detta efter att ha försökt få bord på tre olika restauranger utan att lyckas)
 
Stureplan fredag eftermiddag. Inte en stol ledig på uteserveringen vid Sturehof klockan 15.
Förkortad arbetstid vid fint väder, verkar det som. Kanske semester?
 
Inne i Sturegallerian hade vi flera restauranger att välja på och valet föll på "Sturebaren".
Ingen trängsel alls.
 
Franskinspirerat blev det, en "galette" fylld med salami, spenat och gorgonzola.
Perfekt lunchmat! Och väldigt gott! Här blev vi sittandes länge och hann avhandla det mesta.
Verkligen trevligt med luncher på stan med goda vänner.
 
Vackra hortensior placerade i gamla, målade drickabackar drog till sig våra ögon.
 
Innan vi skildes åt för dagen blev det ett besök på Sturegallerians matmarknad. Här fanns en läcker fisk och skaldjursdisk, härligt fräscha grönsaker, en kött och delikatess disk (med en del färsiglagdae rätter att köpa med sig) och ett bageri.
Om hungern eller önskan att få något att bita i finns i mitten en bar där det förutom drycker kan beställas mat som då levereras från Sturehof. Väldigt praktiskt. Alltså en saluhall i miniatyrformat.
 
Tydliga priser var utsatta på alla varor. Gillas!
 
Verkligt läcker frukt och grönsaksdisk och just nu fylld av vårens primörer.
 
Östermalm kallades tidigare Ladugårdsgärde för i området fanns fyra kungsladugårdar och var ett omtyckt lantligt utflyktsmål en bit utanför staden. Den första stadsplanen kom till 1640 och gällde gatorna kring Östermalms Torg. Så småningom flyttade många militärer med familjer till Ladugårdsgärde och stadsdelen blev känd för att vara både fattig och smutsig. 
Men på 1800-talet började många hus att byggas om, nya kom till och 1885 bytte stadsdelen till namnet Östermalm.
Ladugårdsgärde, eller Gärdet som man säger,  lever kvar som namn och är sedan 1926 namnet på den stadsdel som går norrut från Valhallavägen och österut från Lidingövägen.
 
(Inlägg nr 96 i #Blogg100)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Att observera

    
Jag stretar uppför alla trapporna till Observatoriekullen i Stockholm.
Stockholm är vackert grönt och visar sig från sin soligaste sida. Doften av syren slår emot mig när jag jag kommer in i Obesrvatorielunden, en vacker park i Vasastan, belägen 42 m över havet på en rullstensås, Stockholmsåsen.
Observatorielunden är uppkallad efter Stockholms gamla observatorium som finns i parken, högst upp på kullen. Fram till 1931 utfördes observationer här men sedan flyttades verksamheten till  den nybyggda observatoriet i Saltsjöbaden och byggnade såldes till Stockholms stad.
(En höjdpunkt som kan minnas i observatoriets historia var följandet av Venuspassagen den 6juni 1761. )
 
 
Stockholms gamla observatorium,en byggnad som uppfördes på begäran av Kungliga Vetenskapsakademin
i mitten av 1700-talet och ritades av arkitekt Carl Hårleman. Efter att verksamheten flyttades 1931, blev observatoriet ett museum men stängdes 2014. 
 
Vacker vy över Stockholms östra delar.
 
Observatorielunden är en vacker och trevlig park och väldigt trevligt är även kafé  Himlavalvet .Här hade jag denna vackra vårdag bestämt lunchträff med väninnan Inger.
Vi hade ju tur med vädret och kunde sklå oss ner på den trevliga gården, men skulle vädret vara mindre gynnsamt sitter man bra även inomhus i den mysiga lokalen.
Här blev vi sittandes i flera timmar och god mat, prat och skratt förgyllde vår tillvaro. Och solen värmde oss.
 
Kafé Himlavalvet.
 
 
Trivsamt även inomhus.
 
Inger valde dagens rätt; kycklingfilé och jag slog till på en fräsch tonfisksallad. Gott!
 
Eftersom den här delen av Vasastan är lite av mina "gamla hemtrakter", i varje fall mellan åren 2002 och 2004, så passade jag på, när vi skilts åt,  att sakta strosa genom lite nostalgitrakter.
 
Denna enorma kastanj i blom stod och vinkade mot oss nere på Drottninggatan.
 
Jag tog ett extra varv runt Odenplan, cirklade runt på Upplandsgatan och angränsande gator innan jag fortsatte Odengatan bort till St. Eriksplan och vidare mot Kungsholmen och hem till Söder.
En härlig långpromenad genom stan fick avsluta en jättemysig dag.
 
Roligt att se Odenplans nya tunnelbanestation.
Bygget har pågått under många år och hänger ihop med den nya citybanan som så småningom skall bli klar. 
I bakgrunden syns Gustav Vasa Kyrka som invigdes 1906. Gustav Vasa blev då en egen församling
efter att tidigare hört ihop med Adolf Fredriks församling.
 
(Inlägg nr 95 i #Blogg100)
 
 
 
 
 
                                                           
 
 
 
 
 
 
 
 

Bygge pågår

    
 Det råder viss oro och oreda utanför hos oss, byggnation pågår. Tvärs över Hammarbykanalen håller ett nytt bostadsområde, Fredriksdal,  på att ta form och växa upp och det är Skanska som projekterar och bygger.
Att det är brist på bostäder i Stockholm är väl känt och det byggs också mycket. Men inte är det billiga bostäder vare sig det gäller både de få hyresrätter som byggs eller bostadsrätterna.
I nybyggda hyreshus i innerstan ligger hyran på ca 10 000 kr för en tvårumslägenhet på under 60m2 och då måste man ha stått flera år i bostadskön och ha mycket god ekonomi.
Husen som nu håller på att byggas i Fredriksdal är bostadsrättslägenheter och av drygt 400 lägenheter är alla sålda utom sex stycken. Området kommer att bestå av Fredriksdals brygga med 104 lägenhetre, Fredriksdals kanal 145 lägenheter och Fredriksdals kaj med 178 lägenheter.
Prisnivån ligger ganska högt, dock inte vad gäller Stockholmspriser idag.
En tvårumslägenhet på 65m2 kostar i inköp 4 600 000 och kostar i avgift per månad 3900 kr. (Betydligt billigare avgift än i en nyproducerad hyreslägenhet, men instatsen kommer ju till förstås....)
För en lägenhet högt upp i husen,  fyra rum på 135 m2 är insatsen 9 500 000 och månadsavgiften 7000 kr.
Och med tanke på att nästan allt redan är sålt, inflyttning börjar i slutet av 2016 och fortsätter under 2017, så kan det inte saknas pengar....Eller?
Bostadsmarknaden i Stockholms innerstad och närförorterna är verkligen en het fråga. Och väldigt dyr.
Kommer man bara 15 km utanför City så ser det helt annorlunda ut både på villa och bostadsrättsmarknaden.
Men billigt jämfört med övriga landet är det inte.
Nu har även priserna i grannstäderna Uppsala, Strängnäs, Västerås och Trosa också stigit rejält, men håller sig fortfarande en bit under Stockholmspriserna och man når Stockholm på under 60 minuter med tåg och det lockar många.
Så visst finns det alternativ till Stockholms innerstad om man så vill. Men det är frågan.
 
Flera lyftkranar på plats.
 
Det kommer att bli jättebra att knyta ihop Fredriksdalsområdet med Hammarby Sjöstad.
Här skall solbryggor byggas, gång och cykelvägar iordningställas vid kanalen och
flera restauranger kommer att flytta in.
 
Ibland får byggjobbarna ta sig ner på en flotte för att få till det.
 
Här provborras det idag för den nya tunnelbanelinjen som
skall gå under Hammarbykanalen och mot Nacka.
 
Men i övrigt är det lugnt. Precis som vanligt. Och så här kommer det att ungefär se ut när byggnationen är klar. 
 
Hammarby Sjöstad snett över kanalen från oss.
 
Och den här vyn får vi behålla.
 (Inlägg nr 94 i #Blogg100)
 
 
 

Trevligt möte

    
 Ett fint och trevligt möte blev det idag när jag mötte min bloggvän Marja  från Umeå. Vi träffades i den lilla perken "Bryggartäppan" här på Söder,  för i den parken sågs vi första gången för ett par år sedan. Jag hade varit i parken med Max och sökte info om den på internet och hittade av en slump både Marja och info hon skrivit om Bryggartäppan. Och sedan dess har vi haft kontakt och jag går ofta till bryggartäppan med barnbarnen och tänker varje gång extra på Marja.
Givetvis blev Bryggartäppan den perfekta träffpunkten idag.
 
Vårt första möte på Bryggartäppan i september 2013-
 
Och Max var med då också, här tre och ett halvt år.
 
Idag, den 27/5-2015. Jätteroligt att ses igen.
 
Vackra syrener som doftar gott  är nu utslagna i parken. Nu är det verkligen syrentid.
 
Marja och jag hade bestämt att äta lunch tillsammans och vi valde restaurang Vapiano på Söder i "gamla Skatteskrapan", en restaurangkedja som finns runt om i Stockholm och erbjuder  ett stort utval av bra pastarätter, sallader och pizzor och dessutom till bra priser. Man får ett betalkort när man kommer där sedan inköpen registreras och betalning sker när man lämnar restaurangen.
Drycker beställs i baren och då lämnas koretet fram på nytt för registrering.
Maten beställs hos en kock, tillagas "à la minute"  och tas med til lbordet. Många rätter går också att få i halvportioner och önskar man mer av en ingrediens går det att köpa till extra.
Ett bra koncept!
 
För min del blev det ceasarsallad i 1/2 portion med räkor. Riktigt gott.
 
Vi kom efter lunchrusningen, vilket är att föredra om man kan, Gott om plats och väldigt lugnt.
Pratvänlig miljö!
 
Marja och jag har inte träffats sedan september 2013 men vi följer varandra via våra bloggar, men hade hur mycket som helst att prata om. Samtalsämnena var många, skratten liksaså och tiden försvann snabbt.
VI promenerade en bit tillsammans på Söder och njöt av den vackra vårdagen.
Doften av syren och rhododendron slog emot oss när vi gick i allén vid Katarina Bangata och blev särskilt påtaglig när vi kom till "Nacka Skoglunds hörna", en hörna där Katarina Bangata möter Brännerigatan och dddär ett fotbollsmål och en staty finns av den legendariske fotbollsspelaren Nacka Skoglund som bodde har under sin uppväxt och innan han avled.
Här delade sig våra vägar idag, men vi kommer att ses igen. Kanske redan i sommar.
Tack Marja för ett härlig dag.
 
 
 
 (Inlägg nr 93 i #Blogg100)
 
 
 

Vacker bergsby

    

Ett gammalt inlägg från 2008 och vår "Kinatid", men när man går igenom tidiga inlägg så minns man vissa händelser lite extra....

En solig och blåsig, lördag morgon begav vi oss iväg till byn Chuandixia, belägen ca 9 mil från Beijing. Byn var bortglömd tills för bara några år sedan och ser ut på samma sätt som under Mingdynastin, 1368-1644. Byn är så vacker där den ligger mellan bergen.

 
Svindlande gränder går upp genom byn och stenmurar formar terrasser. Vi gick en bit upp på berget och såg ner på byn där den just idag badade i solsken.
 
 Bergen på andra sidan byn.
 
  Brant var det att ta sig upp för att få en vy över byn.

En gång i tiden var byn hemort för flera högt uppsatta mandariner, men här som i så många andra byar blev utflyttningen stor. På 1990 talet bodde här endast ett 20 tal familjer och alla var de pensionärer. De andra hade flyttat till Beijing.
Så plötsligt hände något. Arkitekter upptäckte byn på nytt. Det var den enda byn i Beijingområdet som var så välbevarad. De andra byarna hade jämnats med marken eller ändrats totalt av nyrika bönder under 1980 talet, som då tjänade stora pengar.
Många yngre familjer har idag valt att flytta tillbaka till Chuandixia och det märks. Mängden pensionat och små, pyttesmå restauranger är stor. Fick en känsla av viss överetablering......Men byn är nu en stor sevärdhet och även denna kyliga, soliga höstdag var de kinesiska turistbussarna många och trafiken tät.

 Trångt var det för bilarna att ta sig fram på bygatan.
 
 Vacker innergård.
 
 I smala de smala gränderna i byn odlas majs.
 
 Vackra, gamla trappsteg upp till en port. Undrar vad dessa har att berätta.


Anna, Iris, Bosse och jag njuter av god mat tillsammans och konstaterar med glädje att vi ännu en gång upplevt ett stycke fantastisk, kinesisk, historia på plats. Tack för en fantastiskt, trevlig dag och ett särskilt tack till Anna som ordnade det hela.

(Inlägg nr 92 i #Blogg100)

Mest glädje

    
Det blev en tur med tåget till Uppsala och glädjande nog inga förseningar.
Man räknar nästan med förseningar numer och blir glatt överraskad varje gång SJ- tågen går och kommer i tid. Kanske ett reklamtrick; "du hade tur idag också..." så att man skall känna sig extra utvald.
Och extra utvalda måtte nog Uppsalas cyklister känna sig, för som jag skrivit i tidigare inlägg, så är gängse trafikskyltar och regler absolut inget för Uppsalas stor cykelburna skara. Inte ens rekommendationer!
Efter att ha trasslat oss förbi dessa felparkerade cyklar var det åter upp med mungiporna och en busstur till det fina Fyrishovsbadet.
 
Här hade cyklarna fått gula och röda varningslappar, vilket jag tycker är mesigt. Inte hindrar det liknande parkeringar, så varför inte forsla bort cyklarna och låta ägarna hämta ut dem någonstans mot rejäla böter.
 
 
      
Fyrishov är en stor idrottsanläggning i Uppsala, alldeles vid Fyrisån, med olika idrottshallar. Dessutom finns ett härligt äventyrsbad, olika lekbassänger, flera rutschkanor av varierande höjd, bubbelpooler, en 50 meters bassäng och en stor uppvärmd bassäng som kan användas av de som så behöver och av  mindre barn med föräldrar. Här är det 32 grader i vattnet och perfekt temperatur både för de som skall lära sig simma, bli vana vid vatten och för stela kroppar.
 
En del av äventyrsbadet.
 
Här pågår träning för medlemmar i Uppsala simsällskap och
för att få till fler banor kör man på tvären och har då 25- meters banor.
 
Max går nu på simskola två gånger i veckan, tidigare under året en g/vecka, och är som en delfin i vattnet.
(Första kursen började han som treåring och då med vattenlek. Perfekt att få vattenvana så tidigt!
En eloge till Uppsala som ordnar dessa simskolor även för mindre barn.
Lillebror William, ett år och åtta månader, vill gärna vara med i vattnet och då känns det tryggt att mamma Liv också finns med, för att vara under vattnet tycker William också är jätteroligt, precis som storebror.
 
Och stilla flyter Fyrisån så här på kvällskvisten...
 
 
 
(Inlägg nr 91 i #Blogg100)
 
 

Playa del Tanto

    
 Visst bor vi vid vattnet  och det är fint, men om badsuget plötsligt skulle infinna sig behöves bara en kort promenad längs Mälaren innan både palmer, en sandstrand och badplats  finns att tillgå. Eventuellt kan en värmande sol bli följeslagare.
Numer anses vattnen i och runt Stockholm, både Mälaren och Saltsjön helt badbara och många utnyttjar detta .
För min del så nöjer jag mig med att titta på badentusiasterna från en klippa och minnas den tiden då ett uppfriskande dopp i +16 grader var riktigt trevligt. Men det är väldigt länge sedan...
Historia, skulle jag vilja säga.
 
De tre importerade palmerna är på plats för säsongen i Tanto. Palmerna har monterats ner under vintern,
piffats till och satts upp igen. Bladen är just nu lite skamfilade men skall snart bytas ut.
Det är "riktiga" palmer som är basen, dock inte levande, utan hopsatta med skruv och häftklamrar.
 

Badbryggorna känns öde så här i maj -
 
- och stränderna likaså.
 
Men snart är den ljuva sommartiden här och då minsann...
(Foton från augusti 2014)
Badbryggorna används flitigt -
 
 
- och det blir riktigt trångt.
Trångt även på land för Tantobadet är populärt.
 
Vill man kombinera bad med picknick i det gröna, minigolf, lekar och annat går det också bra.
Tilläggas bör att det f.o.m. i vår, på mycket förekommen anledning,
inte är tillåtet med alkoholintag i Tanto efter klockan 24.
 
(Inlägg nr 90 i #Blogg100)
 

Tur med båt och väder

    
 En av flera saker som är så bra med Söder är ju tillgången till vatten och det är också smidigt att ta sig en liten båttur mellan de olika bryggorna i vårt närområde, vilket är extra lockande när det är vackert väder.
Vi bestämde oss för att tillfälligt byta kommun och gå till Sickla Köpkvarter i Nacka och den trevligaste vägen är då att ta båten över till en av bryggorna i Hammarby Sjöstad/Södra Hammarbyhamnen. (Det blir ändå en promenad på drygt sex km...)
Idag var det riktigt trångt ombord och jag misstänker att även många icke söderbor lockades av dels det fina vädret och dels av att ta en sjötur och kanske slå sig ner på någon av alla de mysiga uteserveringar som finns längs vattnet.
Trevligt är det med en båttur, även om resan mellan Barnängsbryggan på Södermalam och över till Lumabryggan i Sjöstaden inte tar mer än fem minuter. Vill man förlänga resan kan man fortsätta vidare till Hemriksdalshamnen i ytterligare fem minuter och rent av sitta kvar på båten och ta sig tillbaka till Barnängsbryggan. Då får man i alla fall vara på sjön kostnadsfritt i 15 minuter och andas in frisk sjöluft. 
Cyklar är också välkomna och fint är att kombinera sin cykeltur i stan med en båtresa.
 
 
Många båtresenäerer i det vackra vädret.
 
En tapper seglare försöker fånga vinden i Hammarby Sjö och det går hyfsat.
(Södermalm i bakgrunden)
 
Även många turister tar sig gärna en båttur i området. Och trevligt är det förvisso.
 
 
Här har vi hoppat i land vid Henriksdalsbryggan och går längs vattnet mot Sickla Köpkvarter i Nacka,
en promenad härifrån på 20 minuter.
 
Och när vi lämnat vattnet ur synhåll, gör vi en upptäckt.
Våra ögon fastnar på kolonilotter mitt i bosdadsområdet.
Här kan de boende få hyra en eller ett par lådor och ha små odlingar.
Visst är det ett lovvärt initiativ?
 
(Inlägg nr 89 i #Blogg100 )
 
 
 
 

Glida förbi

    
Jag har fortsatt att fundera på begreppet husbåt. Är det båt med hus, hus med båt eller "småhus på ofri grund", som bloggvännerna Freedomtravel  berättar att deras husbåt rubriceras som.
I går kväll fick, eller snarare såg, jag ett förtydligande. Här verkar det inte heller saknas bekvämligheter för på både det övre och undre däcket såg jag en jacuzzi, och tittar man noga på övre däck, till vänster så finns det även en person som sitter där och bubblar.
Vad gäller musiken så ekade den i kanalen, så högtalaranläggningen ombord var i mycket god form.
Den gamla visan "Röda stugor tåga vi förbi, glatt kring nejden hörs vår melodi"....poppade upp i minnet.
Kanske borde man byta ut texten lite; "Röda stugor glida här förbi, högt kring nejden höres vår musik..."
 
VIsst är det ett intressant bygge? Men detta bygge verkar inte hellerså lämpligt för hårdare sjö.
Men att kajka runt såhär i lugna vatten känns ju helt perfekt.
Visserligen är tomten ofri så en undran blir genast var min tänkta Lamborghini skall stå.
Men det ger sig kanske...
 
(Inlägg nr 88 i #Blogg100)

Snabba, snygga, bilar

    
 Pingstafton! Och ovanligt mycket folk i rörelse på stan. Huvudstaden bjuder oss på vackert väder och har lockat många gäster till sina uteserveringar.
Men varför sitta i en bil och trängas när man i stället kan få en uppfriskande promenad. Kanske inte så frisk, med tanke på avgaserna...
 
Trångt för bilarna idag. Ja, det brukar det i och för sig vara...Men det var extra trångt idag.
 
Jag kommer närmare slottet och ser att Norrbro är avstängd för biltrafik och fylld med folk som verkar stå i kö. 
Inser att jag missat något väsentligt som händer i stan. Men vad? Skulle det månne vara något kungligt framträdande? Nej, inte direkt.
Jag frågar några yngre herrar i 25- årsåldern och får veta att det är en biltävling på gång, Gumball 3000, en biltävling med start i morgon söndag, mellan klockan 11 och 12, på Norrbro i Stockholm och målgång nästa söndag i Las Vegas. Tävlingen körs på vanliga vägar och ett stort polispådrag skall övervaka det hela, men lär ha svårt att hinna med att bötfälla några bilar eftersom hastigheterna är mellan 250-280 km/h. Kanske skall de se till att stora olyckor undviks.
De är det start i Oslo den 25/5, stopp i Ängelholm hos Koenigsegg, vidare färd mot Köpenhamn där målgång är beräknad till klockan 18. Från Köpenhamn körs tävlingen vidare till Amsterdam där bilar och förare lastats på flyg för transport till USA, till Reno i USA och fortsättning till SanFrancisco och sedan Los Angeles. Sista sträckan är L.A till Las Vegas där målgång skall ske nästa söndag den 31/5.
 
 
 
Bilar är hitflugna från hela världen; snabba, dyra, bilar; Ferrari. Lamborghini och McLaren och där Porsche i sammanhanget verkar vara en ganska enkel bil.
Bland deltagarna i tävlingen finns bl.a. skådespelaren Dolph Lundgren, (Ramboo..) David Hasselhof, (Baywatch)
skateboardstjärnan Tony Hawk och den svenske freestyleåkaren Jon Olsson.
 
 
 
 
Den här bilen tittade jag lite extra på, en Ferrari.
 
 
Men kanske är den röda snyggare...
Jag tittar vidare.
 
Det såg rent ut under motorhuven.
 
Efter viss beslutsångest fastnar jag för denna oranga skapelse, en Lamborghini.
 
Och jag tar den....Eller vad tycker mina vänner "Tant Glad" och Patrik...
(Ami du kan väl fråga.) Har ångerrätt i 30 dagar...
Ja, vad tycks? Och det är ju trots allt Mors dag nästa söndag.
 
(Inlägg nr 87 i #Blogg100)
 
 
 

Sommarfest

    
Uppsalaslätten breder ut sig. Molnen dansar över himlen och vi skall på sommarfest på Almtuna förskola i Uppsala. Det blir en fin eftermiddag.
Solen skiner, doften från hägg blandas med den från  syréner.
Vi slår oss ner på gräsmattan och väntar på att förskolebarnen skall komma ut och sjunga för oss. Och det gör de men kraft och glädje.
Rörelser till musik, avtackning av lärare, lekar och picknick, knytkalas i det gröna.
Efter en härlig eftermiddag  lämnade vi förskolan med viss sorg för den kommer att läggas ner i sommar och till hösten tar skolan över lokalerna och förskolebarnen flyttas till andra förskolor i Uppsala. Synd att en så bra förskola läggs ner,  men så blir det.
Sommarlovet är snart här och det något som jag ser fram emot varje år. Jag tycker så mycket om själva ordet
SOMMARLOVoch allt som det innehåller.
Det blev en mjukstart på sommarlovet med "Idas sommarvisa" och där vi alla sjöng med.
"Du ska inte tro det blir sommar ifall inte nån sätter fart....". Så visst gör vi väl det?
Och snart blir det också dags för "Den blomstertid nu kommer" och kanske även en repris på "Idas sommarvisa" och då är det sommarlov på riktigt.
 
Uppsalaslätten breder ut sig....
 
 
 
 (Inlägg nr 86 i #Blogg100)
 
 

Hus och båt = husbåt. Eller?

    
 Jag har då och då funderat på begreppet husbåt eller snarare hus och båt i kombination. Är det hus som är det viktigaste eller är det båt? Är lite osäker här...
Nedanför oss på kajen ligger det ett antal husbåtar, alltså båtar där personer är skrivna och detta är deras permanenta  bostäder. Kommunalt vatten och avlopp finns och hyra för platsen betalas.
Även längs hela kajen vid Söder Mälarstrand finns många permanenta husbåtar, en del har legat där länge och några är nyare. (Jag vet att man kan ansöka om en plats och sedan hamna på en väntelista, hur lång beror också en del på båtens storlek m.m.)
Dessa båtar och även de vid kajen hos oss måste kunna vara flytttbara, alltså ha en fungerande motor för med jämna mellanrum skall de besiktigas så de anses sjödugliga och brandsäkra.
I Stockholmsområdet finns också fler marinor där man kan ha husbåtar (permanenta bostäder) som inte är flyttbara och bl.a. Pampas Marina, där bloggvännnerna "Freedom Travel" har sin husbåt, är en sådan.
I mitt närområde finns hus av alla de slag, från de mindre till riktigt stora och höga.
 
 Hus, modell mindre. Dessa ligger uppe vid Monteliusgången på Söder.
  Läget innebär också en en fantastisk vy över Stockholm -
 
- och med båtar nedanför på Riddarfjärden. Nästan hus + båt.
 
Koloniområdet vid Tanto, söta hus med välansade trädgårdar som klättrar uppför på höjden.
Båten då? Ja, kanske en barkbåt kan finnas med.
 
Sjökontakt finns! Åtminstone vad gäller utsikten. Kanske barkbåten också.
 
Här är det nära sjön. Huset finns och säkert en båt också. Kanske på andra sidan.
 
Vad gäller en mer regelrätt husbåt finns många modeller och på sina håll blomstrar kreativiteten.
 
 
Långt in i en del av Årstaviken har denna s.k."husbåt" legat en tid. 
En utombordsmotor finns, så huset har kunnat flyttats efter hand och det har behövts, eftersom inga tillstånd ges för att ligga permanent längs vikens stränder. På många platser är det också ankringsförbud.
I vår, efter otaliga anmälningar, är huset borta och fåglarna kan få lugn och ro.
 
Här i Norra Hammarbyhamnen ligger husbåtarna på rad. En del gamla skutor, -
 
- och några av dem grönskar rejält. Här är det både boende och båt som gäller.
 
M/S Molly; hus & båt=husbåt.  Visst är det en läcker kombination?
Tydligt sjöläge, bra uteplatser och varierande omgivningar.  
 
Men undrar hur Molly ter sig i grov sjö för hon verkar hög och tämligen plattbottnad.
(Bilden från i går kväll då hon var på väg in i Hammarbyslussen. )
 
Sedan blir frågan om detta är en husbåt. Båt är det, en Sunseeker 630, (63 fot lång, vilket innebär ca 21 m )
och hus blir det ju om man kan bo i den. Och det kan man absolut. Men båten ser inte ut som ett hus, men kan den ändå vara en husbåt, eller skulle man säga båthus. Men det är ju något helt annat....
 
Visst skulle det gå bra att bo i den här båten? Jag skulle gärna prova.

(Inlägg 85 i #Blogg100)
 
 
 
 

"Fågelskådning"...

    
 Eftersom vi bor mitt i stan, men ändå i lite "lantliga omgivningar" så är det inte så lätt att alltid få syn på de vackra småfåglarna, men jag hör dem dagligen.
Diverse sjöfåglar möter, ser och hör jag ofta liksom skator, kråkor,gråsparvar, duvor och koltrastar så därför är det en extra stor glädje att dagligen besöka min bloggvän Ghugge som har bloggen Kreativt liv .
"Kreativt liv" är en upplevelse att besöka och jag njuter dagligen av vackra natur och fågelbilder tillsammans med längre eller kortare texter.  Ett besök där rekommenderas!
 När jag är ute och går längs vattnet så försöker jag vara uppmärksam och se vad vad som kan finnas i fågel och djurväg och det kan även vara så att en och annan havsörn förirrar sig till mina trakter. (De har en koloni ute på Fjäderholmarna, strax utanför Lidingö och Nacka Strand)
Och att kanadagässen är här fanns det mer än tydliga spår av både här och där.
 
Här är det simskola på gång. Ett kanadagässpar skall försöka få sina telningar att ta de första simtagen.
De är först tveksamma men sedan går de som på en given signal ner i vattnet och radar upp sig.
 
"Vi kan simma"!
 
En mås, en tonåring, vilade sig på räcket till en av solbryggorna.
 
Och lite länger ut på en badbrygga vid Tanto tyckte ett andpar att de kunde ta sig en tupplur .
De tittade inte ens upp när vi passerade.
 
- Jo, hanen; med ett öga.
 
Här hemma har vi då och då haft besvär med måsar. Jag tycker inte alls de hör hemma på vår balkong, men vi tycker inte alls lika där.
Våra hus som ligger närmast kajen har fått en sorts "spikar" uppsatta på taken så att måsarna inte skall boa där, och det gör de inte numer. Tidigare var det ett gräsligt oväsen när de dels la sina ägg, vaktade dem och så småningom kläcktes ungarna och de var ständigt hungriga. Dessutom ramlade då och då en lite måsunge ner på vår balkong under flygträning. Fram med hanskar, (maken alltså) infångande av måsungen som skrek och en måsmamma som var upprörd på taket...
Måsungen placerades på gården i gräset och vi såg att måsmamman senare var på plats.
Dessutom blev vi under denna tid av med diverse mat som lämnades obevakad en kort stund på balkongen.
Vad gäller toalettbesök så var inte måsarna riktigt rumsrena...
 
En mås på besök på balkongen. BIlden är tagen i juli 2012. Och visst ser den lysten ut?
 
Vi tyckte inte att vår balkong var lämplig som rekreationsvistelse för måsarna så förutom att det nu finns "spikar" på taket så har vi för säsongen tagit fram vår uggla, en ganska ful historia i plast.
Ugglan är nu placerad på balkongen och jag hoppas att den skall trivas där i år också och tjäna sitt syfte.
(Vill bara påpeka att jag är djurvän....)
 
 
(Inlägg nr 84 i #Blogg100)
 
 
 
 

"Stan är full av vatten"...

    
 
 
Visst är stan full av vatten. Och just idag menar jag inte vattenpölar....
Det blev en långpromenad på 9 km och vatten hade jag omkring mig nästan hela tiden. Det var bara när jag passerat Slussen och kom in på Götgatan som vattnet liksom drog sig tillbaka från min åsyn under  ett par kilometer. Och när jag närmade mig hemtrakterna och vandrade nerför Östgötagatan så fanns vattnet där igen. Det liksom väntade på mig.
 
Paddla kan man göra och att ta sig genom Hammarbyslussen, från Mälaren ut i Saltsjön, låter sig också göras. 
Extra käckt tyckte jag det var med en flagga i aktern och det är första gången jag sett det på en kajak.
 
Även träden söker sig till vattnet och växer här en bit ut i Mälaren.
 
Paus! Mysig utsikt, men en aning kyligt.
Liljeholmen i bakgrunden med sina nybyggda hus. Liljeholmen var ursprungligen ett torp som hörde till Årstagodset och här har det sedan 1600-talet bedrivits krogverksamhet; "Lillieholms kroug", en krog som både Bellman och Lasse Lucidor  besökte och beskrivit i sina vistexter.
Liljeholmens stearinfabrik grundades på ön 1839 av Lars Johan Hierta, Aftonbladets grundare, men redan 1841 flyttade fabriken till Danvikstull på Södermalm men kom ändå att behålla sitt namn.
 
Utsikt över till Lijeholmen från de nya badbryggorna vid Tanto.
 
Tantobadet, vid Årstaviken ligger fortfarande öde. Men vi såg att ny sand fyllts på.
 
Liljeholmsbadet, vid Hornstulls strand på Söder, ett litet pontonbadhus som invigdes redan 1930.
Bassängen är ca 17 m och djupet varierar mellan 0.9 m och 2.7 m och vattentemperaturen är 30 grader.
En solbrygga finns mot mälaren där man är välkommen att slå sig ner.
Måndagar är badet reserverat för damer, fredagar för herrar och på lördagar är det familjebad .
Övriga dagar är det öppet för alla, söndagar stängt.
 
Jag går längs Bergsunds strand och ser över till Reimersholme, en stadsdel som räknas till Stockholms innerstad. Reimersholme hette från början Räkneholmen men 1789 fick den namnet till Reimersholme,
efter hattmakaren och rådmannen Anders Reimer.Här ute på Reimesholme låg under en period också
Reymersholms spritförädlings AB.  Att bo på Reimersholme är populärt och idag räknar man med att ca 2400 personer bor här. Många uppskattar närheten till Mälarens vatten, naturen inpå och att kunna ta sig ett dopp i princip utanför huset. Och kommunikationerna in till City är bra, buss eller tunnelbana från Hornstull.
 
Jag står på Långholmsbron, ser över till Långholmen och har Långholmskanalen nedanför mig som skiljer Långholmen från Rejmersholme. Långholmen är en ö som också hör till Stockholms innerstad.
Här fanns ett fängelse fram till 1975, Långholmens Centralfängelse. Under 1700-talet och fram tll tidigt 1800-tal var det ett kvinnofängelse. Idag finns i de gamla fängelselokalerna hotell, vandrarhem, värdshus, cafeteria och  konferenslokaler. I övrigt finns en folkhögskola på Långholmen liksom en förskola och Mälarvarvet, med anor från 1680 talet.  Ön erbjuder också trevliga rekretationsområden och ett par badplatser finns. ( Det finns ca 125 personer som bor på Långholmed och de arbetar med de verksamheter som finns på ön)
 
Söder Mälarstrand med alla sina permanenta  husbåtar. (Alla måste kunna flyttas och köras)
Stadshuset och City ligger på andra sidan Riddarfjärden.
 
Gamla Stan, Kornhamnstorg, tillkom troligen genom 1620-talets regleringar av stadens västra kvarter. Detta var på 1600- talet en uppställningsplats för åkarnas vagnar och kallades också för Åkaretorget. Kornhamn var en hamn för sjötrafik til och från Mälaren och många båtar la till där för att sälja sin säd i stan.
 
Götgatan, snart hemma och Globen lyser vackert i kvällssolen.
 
Och solen fortsätter att skina även hemma på kajen.
 
 (Inlägg nr 83 i Blogg100)
 
 
 
 

Att satsa och förstå

    
Igår fick vi oväntat besök. Ett par duvor tyckte att vårt balkonräcke såg lockande ut, men för egen del kan jag inte påstå detsamma. Det var blött.
Vi brukar ha en ful, stor, plastuggla uppsatt i hörnan på balkongräcket för att undvika flygande gäster, men den har ännu inte kommit upp och jag inser nu att det är dags för den att få börja göra nytta.
Förr kunde också en och annan mås få för sig att balkongerna i huset var trevliga att besöka men har nu förstått att de inte alls är välkomna. Dels har det satts upp "spikar" på taken som förhindrar måstarna att slå sig ner och "boa" där och dels hindrar spikarna dem att slå sig ner över huvud taget. Och glada är vi.
Men bor man vid vattnet så går det inte  helt att undvika sjöfåglar, men man kan försvåra för dem att trivas.
 
 
 Apropå att försvåra...
I och för sig är jag mer inne på att förenkla och möjliggöra, de orden känns mer positiva. Men ibland förstår jag inte riktigt. Kanske är jag lite yrkesskadad eftersom jag vill försöka att förstå.
Mitt arbete, har enkelt uttryckt, i stor utsträckning gått ut på att förklara, väcka intresse och försöka få andra att förstå sammanhang.
Och när jag själv då försöker förstå saker och ting som sagts och inte gör det tar jag nya krafter och provar igen. Men inte heller det hjälper alltid.
Vad jag i alla fall förstod inför valet så skulle den "svenska skolan" bli radikalt bättre på 100 dagar. Vad är bättre? Det skulle  verkligen satsas på lärarna, men ett lönelyft på några hundra före skatt anser inte jag är en rejäl satsning.
Satsat på lärare har man däremot sedan länge gjort i Norge och nu lämnar många svenska lärare både i Värmland och på andra orter Sverige för att jobba i Norge. Dels är arbetsmiljön ofta är bätter, de administrativa uppgifterna är mindre så en lärare kan där ägna största delen av tiden i skolan att undervisa, så är det ännu inte här.  Vad gäller lönen, så ligger den på mellan 40 och 50 000 svenska kronor/månad, vilket givetvis är trevligt.
Arbetsmiljö, möjlighet att vara lärare och lönen, är tre starka bidragande orsaker till att Sverige nu får räkna med ännu färre lärare här.
Undrar då hur man skall få till mindre barngrupper i skolan/förskolan, lärarbristen är stor och kommer bli större.  En tanke att ta med sig är också att en del av de som väljer läraryrket har så svaga betyg och kunskaper att de inte heller lyckas fullfölja sina utbildningar.
Hundra dagar har gått för länge sedan och kanske är det även här så att det är tanken som räknas. Eller?
Med tankar kan man komma långt, men om de sjösätts så kommer man längre.
 
 
Kanske sjösatta tankar, eller i alla fall en bit på väg.
 
(Inlägg 82 i Blogg100)
 

En hisnande upplevelse

    
Tänk att ännu en gång vandra sträckan på Kinesiska Muren, från Jinshaning till Simatai. Denna gång var det "min klass", en 4-5a, mina kollegor Mikael, Kerstin, Eva Britt och jag som vandrade de nio kilometrarna.
Med buss tog vi oss de tolv milen från Peking till Jinshaling och var sedan redo för att ta oss an denna del av den Kineiska Muren.
Detta är en ganska orenoverad del och det är inte så många turister som beger sig hit, vilket ger en mycket behaglig känsla, nästan som att vara "ensamna" här. Mäktigt!
 Solen sken och det var "lagom" varmt när vi började vår vandring.  Det var så tyst och så vackert att det nästan gjorde ont. 
Många vakttorn passerades, här hade förr kinesiska soldater vaktat sitt territorium från mongolerna. Under långa delar av sträckan vi vandrade på Muren  så var det rejält brant och många höga trappsteg att streta uppför. 
Stämningen var god och skratten många,  även då det föll svalkande regndroppar  åskan hördes mullra i fjärran.

 Så vackert! Tänk att ha förmånen att hålla lägerskola i dessa trakter!
Den kinesiska muren heter Chángchéng på mandarin och började byggas några hundra år f.K.
Muren är byggd i omgångar och 300 000 soldater, bönder och kriminella har i omgångar byggt den.
Och i slutet av 1500-talet, under Mingdynastin var den färdigbyggd.
Den kinesiska muren är jordens längst byggnadsverk och uppmättes 2012 till en sträcka av 21 196 km.
Tidigare mätningar visade på betydligt kortare sträcka, men nya utgrävningar har skett
och på så sätt har murens längd också ökat. 
 
Vår vandring tog omkring tre timmar och vi hann med både fikaraster, lunchpaus och att skissa landskapet i våra arbetsböcker under tiden.
Vissa sträckor vandrar man väldigt högt upp och balanserar på delar som ännu inte är renoverade. Att en och annan sten lossar och faller ner får man räkna med.
Flitens lampa lyser, det skissas och skrivs och "fröken" Eva Britt njuter av utsikten och kommer med råd.

Strax innan vi kom fram till Simatai skulle en hängbro passeras. Den går högt, högt, över vattnet och den sviktade betänkligt. Jodå, alla kom över.
 
Endast en lite bit var kvar av vandringen och vi skymtade Linbanan. Nästan alla elever ville åka den och hade i förväg lämnat "lappar" om tillstånd att få åka.
Detta var verkligen häftigt! Mikael åkte först för att sedan kunna fotografera alla och jag åkte sist.

Fantastisk vy!
 
Verkligen luftigt! En hisnande upplevelse. (Man sitter rejält fastspänd i en sele)

Flera av eleverna åkte två och två och lyckades på detta sätt att pruta på priset. Bra tyckte jag som var "ekonomiansvarig", dessutom fick de ju träna på sin kinesiska.
Efter en kort båtresa hämtades vi upp av bussen och fortsatte ytterligare någon timma, innan vi kom till vårt hotell i den "lilla" staden Chengde. Nåja, liten och liten; den har 1 miljon invånare och är som Stockholm. Men i Kina är det att anse som en liten stad.
Middag på hotellet och så småningom intagande av horisontalläge för alla. Visserligen hade några av flickorna små husdjur på sitt rum, (kackisar)  men efter att de drivits ut, snarare spolats ner i toan av hjälpsamma gossar i klassen så lägrade sig lugnet.
Jag kunde denna afton INTE föreställa mig hur min kropp skulle må morgonen därpå. Men det visade sig.....
Onsdag morgon, dags för resans mer kulturella inslag.
Själv kom jag med en öm och värkande kropp knappast ur sängen. Helt uppenbart att jag tränat fel muskelgrupper tidigare. Och att ens komma på bussen var en kraftansträngning utöver det vanliga. En busschaufför och ett par elever fick baxa mig uppför första trappsteget på bussen.
I Chengde blev vårt första stopp Sommarpalatset och dess enorma trädgård.
På 1700- talet lät en av kejsarfamiljerna i Quingdynastin bygga detta Sommarpalats som ett komplement till det som finns i Beijing.
Och eftersom luften här uppe i Chengde var mycket friskare och klarare sommartid än i det heta fuktiga luften Beijing så tillbringades somrarna här.

                                                     Glasspaus vid en av Sommarpalatsets sjöar.

Efter vandring i en del av parken, skissande och antecknande blev det dags för lunch på Mc Donald´s, elevernas önskemål för både middag och frukost hade gått i den kinesiska menyns tecken. 
Frukosten var kanske inte anpassad för våra önskemål så det var en hungrig skara som väl lät sig smaka på hamburgerresaturangen. Bra att vara rejölt laddade inför eftermiddagens tempelbesök.
Eftersom vi haft Kina som tema för vårens skolarbete så har vi redan tidigare under terminen besökt ett och annat tempel i Beijingområdet. Men templet vi nu skulle se är en exakt kopia av ett motsvarande tempel i Lhasa i Tibet, Potalatemplet.
V klättradei allra högst upp och jag fick tillstå att mina ben inte var förtjusta i övningen.
När jag sedan skulle ner fick jag sats och nästan springa. Tur att Mikael och vaksamma elever med jämna mellanrum fångade upp mig, annars hade nog flera dragits med i farten.
image306
Templet i Chengde
 
Potalatemplet i Lahsa, Tibet, som vi besökt
 
Detta blev ännu en verkligt minesvärd lägerskola. Åren har gått och några av er kära elever kommer nu i vår att ta studenten. Jag sänder er alla, både studenter och ni som har ett år kvar, de bästa hälsningar och önskar er all lycka. Och kanske tänker ni som jag, då och då, tillbaka på allt roligt under våra år i Kina, minns och ler.
Tack för att jag fick möjligheten att lära känna er,

Vad gäller foton så har jag fått tillstånd att publicera dem.
 
(Inlägg nr 81 i Blogg100)
 
 
 

Varvet runt

    
Det är Norges nationaldag, den 17/5. Inte direkt något firarväder om man tänkt sig utomhusaktiviteter.
Regnet vräker ner över Södermalm. Enstaka båtar är på väg i och ur Slussen med frusna besättningar, några hurtiga joggare spänstar fram längs kajen och en del tappra hundägare tar sig fram i rask promenadtakt.
Jag hade planerat en tur till Solna kyrkogård för det är lite av en tradition att lämna blommor i blått, vitt och rött på mina föräldrars grav denna norska nationaldag. Men jag avvaktar ett tag. 
Regnet kanske ger med sig och om inte, så får det bli ett besök senare i veckan. För visst det är tanken som räknas...
Gårdagen bjöd på växlande molninghet och en långpromenad, "varvet runt Sjöstaden", till Sicla i Nacka kommun och tillbaka, så idag kan fötterna få vila sig i form.
 
En kort promenad längs kajen till Barnängsbryggan i Norra Hammarbyhamnen, området där vi bor. 
  Här kan man ta färjan Emeli, över till Hammarby Sjöstad (eller Södra Hammarbyhamnen, som området också kallas.) Färjan är kostnadsfri  och går i en triangel; Lumabryggan i Hammarby Sjöstad, Henriksdalsbryggan i det ganska nybyggda området Henriksdal och Barnängsbryggan på Södermalm. 
 
Ofta är det många resenärer som tar färjan över till Södermalm, bekvämt och smidigt.
Vid färjeläget finns sedan bussar för vidare transport in mot stan eller till tunnelbanan. 
 
Södermalm på andra sidan vattnet och till vänster i bild skymtar Sofia kyrka.
Hammarby Sjöstad hör till Sofia församling och räknas följaktligen till Stockholms innerstad.
(Vattnet här är en del av Saltsjön och kallas Hammarby sjö.)
 
Sjöstaden var på 1990- talet tänkt att byggas som en OS -by, men något sommmar- OS i Stockholm blev det ju inte. Däremot byggggdes området ut och i början av 2000- talet var de första lägenheterna klara och inflyttningen kunde börja. (Här finns en del hyresrätter men största delen av lägenheterna är bostadsrätter.)
När Sjöstaden planerades var tanken att många äldre skulle flytta hit, men så blev det inte, utan många barnfamiljer sökte sig hit. Bristen på förskoleplatser och skolor har länge varit stor och är så fortfarande,
men under pågående utbyggnad. Många barn pendlar för närvarande in till stan till sina förskolor och skolor.
Man beräknar att hela Sjöstaden skall vara utbyggd 2017 och då skall 35 000 bo och arbeta inom området.
 
Det finns gott om restauranger och caféer längs kajerna. 
Och i Sickla kanal ligger många båtar redo för att ge sig ut. Perfekt att ha en båtplats framför sitt hus.
(Dyrt visserligen, men väldigt praktiskt.)
 
Sluss finns också. Vattnet rinner från den högre belägna Sicklasjön,
genom Sicklaslussen till Sickla kanal och vidare till till Hammarby sjö; Saltsjön.
 
Lite otydligt....Men Hammarbybacken används inte bara för skidåkning om vintern utan också för
cykling utför.  Och varför inte ta med cykeln upp i liften när man kan ta med skidor.
Att man alldeles intill varnar för "svag is" kanske innebär att man också tänkt sig en simmande cykel.
 
Sicklasjön, en av de fem sjöar som ligger i Nackareservatet, ett friluftsområde som består av 829 ha mark och
100 ha vatten, där fem sjöar ingår. Inom området finns flera friluftsanläggningar, löpspår/skidspår och diverse badplatser. Helt klart en oas och bara några km från den brusande huvudstaden.
 
Vi drog oss ut från Nackareservatet och kom återigen ut på asfalterade gator som tog oss till Sickla Köpkvarter. Snabbt uträttade vi våra ärenden och tog vägen hem via Henriksdalshamnen.
Globen reser sig bakom Sjöstaden.
 
Även här finns båtplatser för de boende. Alltså om man har båt...
Såg ut att finnas lediga platser dessutom.
 
Färjan kom, går varje kvart; vårt varvet är slut och vi är hemma på Södersidan igen.
 
  (Inlägg nr 80 i #blogg100)
                                                                               
 
 

Mörkret sänker sig

    
 Himlens svagt blå och rosa nyanser tynar bort. Jag väntar och ser mörkret ta över "min" kaj. Ljusen tänds och omgivningen speglar sig i vattnet precis som solen tidigare lät den göra.
Det är stilla och jag jag låter mig omslutas av att vara här och nu.
 
Kajen, Skanstullsbron och Hammarbyslussen som förbinder Mälaren och Saltsjön.
 
Mörkret har lagt sig.
 
Hammarbykanalen, (Saltsjön) "vår kaj" och vy  mot Hammarby Sjöstad i skymningen.
 
 Mörkret kom så sakteliga och förstärkte känslan av ljus och fasader som speglade sig i vattnet.
 
(Inlägg nr 79 i #Blogg100)
 
 
 

Stockholmshistoria på nära håll

    
 Till Bryggartäppan, en liten temalekpark på Gotlandsgatan, Södermalm i Stockholm, och med tydliga influenser från Per Anders Fogelströms böcker om livet i Stockholm på 1800-talet och en bit in på 1900-talet, om människorna och stadens utveckling.
Hit till Bryggartäppan återkommer jag ofta med barnbarnen och den fina lekparken är verkligen en favorit hos oss och många andra. Och igår blev det ännu ett uppskatttat besök där.
Mycket lek förstås och det är spännande att för ett tag förflytta sig tillbaka till Söder och 1800-talet.
(Jag har skrivit mer om Bryggartäppan, hur tanken var och lite historik i ett inlägg från den 25/8-2012)
Barnängens textilfabrik kom till i slutet av  slutet av 1600-talet och kom så småningom att bli Stockholms största arbetsplats med omkring 640 arbetare. Namnet Barnängen, ett före detta fabriksområde på östra Södermalm, är en förenkling av Barnstugeängen, ett barnhem som fanns i dessa lokaler på 1500-talet.
I slutet av 1600-talet byggde Jacob Gavelius just här en klädesfabrik.
 I Barnängsområdet har det även finnits en stor  bläckfabrik och 1885 tillkom Barnängens Tekniska Fabrik som främst är känd för sina tvålar.
 
 
 
 
Max och William rullar in i Stockholm.
 
(Inlägg nr 78 i #blogg100)
 
 
 
 
 
 
 

Tänkvärt

    
 Jag tycker det är så roligt med alla trevliga kommentarer jag får här på bloggen och ofta tänker jag till lite extra när jag läser dem. Humor och allvar blandas med tankar, erfarenheter och upplevelser och ger ofta mig nya infallsvinklar, vilket jag är väldigt tacksam över.
För några dagar sedan fick jag en kommentar av "Ruth i Virginia" där hon citerade delar av en intervju med Jane Fonda och tyckte sig se vissa likheter med mig. Ja, alltså inte utseendemässigt eller vad gäller kroppsformen eller det fysiska kanske....Men ändå lite. Jag är smickrad! Tack, Ruth!
"Bara för att jag är 77 år så innebär inte det att jag slutat lära mig saker. Tiden jag har är värdefull och jag vill inte slösa bort den". ( Stämmer ganska bra;  jag är bara 66 och jag vill inte slösa bort tiden...)
"Jag har inte en lista på saker jag måste göra, bucket list." (Nej det har inte jag heller, dock i finns lite i tankarna..)
"Många saker jag önskat att göra kan jag inte göra längre, t.ex. vandra och trekka genom TIbet" ( Jag har i alla fall varit i Tibet och vandrat en kortare sträcka, men skulle inte klara av att vandra där i flera veckor med packning på ryggen.)
"Men jag har gjort och upplevt en massa saker och jag kan göra mer. Det är aldrig för sent. Det är verkligen budskapet i mitt liv."
(Stämmer till stor del detta också, men jag får nog öka takten...)
 
Dagens lunch!  Bra start så att jag kommer i gång...
(Räkor, avokado, mango, tomater, sallad= gott.)
 
Skickar lite vårblommor från vår gård till alla fina bloggläsare.
 
(Inlägg nr 77 i #blogg100)
 
 
 
 

Inte utan mitt paraply.

    
Det där riktigt sköna vårvädret infann sig inte under dagen, men det blev en promenad, och jag behövde inte heller använda något paraply som för säkerhets skull var med. Bra så!
Kanske var det en kompromis från "fröken Vår" just idag att det skulle vara uppehållsväder.  Har ställt frågan och inväntar svar...
Promenader längs vattnet och överhuvud taget, passar förstås alla årstider, men att slå sig ner på ett ett café eller restaurang med sjöutsikt hör absolut våren till och då brukar det vara svårt att ens hitta en ledig plats.
Ja, det gäller nog alla caféer här i huvudstaden, så fort solen tittar fram, vare sig de har sjöutsikt eller inte.
Promenad blev det och cafébesök med sjöutsikt blev det också. 
Helen och Curre, en underbar labrador, kom på besök och vi vandrade i samlad trupp iväg en bit längs Årstaviken. Curre skötte sig exemplariskt, trots att vi gick längs vattnet, och han har nu vid tre års ålder lärt sig att man inte alltid kan få bada överallt där det finns vatten. Men han kastade lystna blickar mot Mälarens vatten så att vi skulle förstå hans längtan. Och det gjorde vi.
 
Restaurang Thaiboat är redo att möta sol och värme. Sandstrand och solstolar är på plats.
Och även vackert dekorerad med vimplar...
 
Dock inga besökare idag på eftermiddagen.
Kanske är det så enkelt som att de öppnar senare på eftermiddagen.
 
Rast blev det på Café Skrovet (Årstavikens båtklubb) med verkligt sjönära läge vid Mälaren och där kaffe och kanelbulle smakade gott.
Regnet hängde i luften så för att inte behöva oroa oss för att använda paraplyet tyckte vi det var bäst att återvända till utgångsläget hemma på kajen.
Men regnet uteblev och det hela dagen .
 
Skönt med filtar att ta till om blåsten blir för påträngande.
 
Ibland kan det ju hända att matte elller "mattemor" tappar någon liten bit och
Curre är uppmärksam på sådant.
 
                                                                                   
(Inlägg nr 76 i #Blogg100)
 

Blått och grått

    
 Vaknade redan klockan sju i morse av att en stark sol letade sig in mellan persiennerna. Ovanligt, men jag hade i går kväll missat att dra ner mörkläggningsgardinen.
Jag gick upp en vända för att påminna mig om hur fint det är, särskilt när solen går upp över kanalen.
Det var kyligt på balkongen, +5, och inte direkt någon vare sig vår eller sommarvärme.
Men det var vackert!
 
Solen på väg upp och kanalen är alldeles blank.
Dagens första båtar har ännu inte börjat göra svallvågor.
 
Även Globen strålade.
 
Hammarbyslussen har ännu inte börjat öppningarna för dagen.
Säkert kommer den att få öppnas och stängas många gånger nu i helgen
eftersom många båtägare tar sina båtar från Mälaren och ut till sina båtplatser i Östersjön.
 
Klockan nio hade solen valt att vila sig och de grå molntussarna bredde ut sig över nejden.
 Båttrafiken var i gång och så har det fortsatt hela förmiddagen.
 Nu på tidiga eftermiddagen syns lite blå himlen mellan molntussarna och en uppfriskande promenad väntar.
Och för säkerhets skull tar jag med paraplyet.
 
 (Inlägg nr 75 i #blogg100)
 
 

Det var en gång...

    
Det var en gång och en glad student som sprang ut i livet. Året var 1968 och det var den 13/5, för 47 år sedan. Tolv år i skolan var slut, men de skulle komma att följas av många fler, både i livets skola och universitetsstudier.
Detta var det sista året som den "gamla studentexamen" avlades med regelrätta muntliga förhör på studentdagen inför censorer (ämnesexperter ofta från universitetet) och speciellt utvalda och kunniga lärare som inte arbetade på skolan. (Även undervisande lärare på skolan i resp.ämnen var med i gruppen.)
Brukligt var att en blivande student kunde "komma upp i" (bli särskilt förhörd i)  ämnen, antingen där studenten var svag eller också i något/några ämne där läraren var osäker på själva betygssättningen. Vanligt var att bli  förhörd i tre ämnen, men det kunde för en student med svaga betyg också bli fyra ämnen. 
Och om en blivande student däremot låg bra till betygsmässigt räckte det ibland med två ämnen att gnuggas extra i.
Förhören skedde i grupper där fem till åtta studenter satt på rad och fick separata frågor från förhörsgruppen att redogöra för. Var det några tveksamheter så kunde flera frågor ges.
För min del "kom jag upp" i historia och franska, ämnen som passade mig alldeles utmärkt. Men jag vet att jag pluggade historia dag och natt veckorna innan.
(Man fick vara beredd på all historia både svensk och utländsk sedan antiken.)
Franskan var lättare för det man kunde det kunde man.
Veckan innan studentdagen var vi blivande studenter lediga för attt kunna plugga extra mycket...Och det gjorde jag.
Studentskrivningar, heldagsskrivningar; i svenska, engelska, tyska och franska var avklarade redan i april. (Jag hade språk och de humanistiska ämnena som huvudämnen så matteskrivningen gjordes klar i efter första året på gymnasiet och sedan lämnade jag matten åt sitt öde)
Hur det gick? Jodå, alldeles utmärkt. Resultatet förmedlades efter ett betygssammanträde och alla studenter denna dag klarade sin examen. ( Då och då hände det att kunskaperna inte räckte till hos en del studenter, men de var också "varnade" innan och visste att chanserna fanns att inte lyckats övertyga betygsnämnden om att kunskaperna räckte till.)
På franska fick jag redogöra för Sartre och existentialismen och i historia för förhållandet Sverige-Finland - Sovjet efter 1917. Och jag lyckades i franska behålla högsta betyg och i historia fick jag det.
Dags alltså att fira! Som nybakad student och med stor fest hela kvällen på Karlbergs slott och ett firande som fortsatte inpå morgontimmarna tillsammans med vänner.
 
Vi blivande studenter väntar på betygsnämndens utslag,
på att springa ut och möta våra släktingar och vänner.
Och jag visst också att jag var den första i hela släkten som tog studenten och var ivrigt påhejad och 
stöttad av mina föräldrar och jag, var ju enda "barnet" i familjen.
 
 
 
 Så visst kändes det bra att idag fira extra med att äta lunch med väninnan Ninni på restaurang Piatti på Nybrogatan. Jättegod mat och väldigt bra service. Många skratt och mycket prat förstås...
Extra bra, förutom maten, var att man betsäller och betalar innan man slår sig ner och då försvinner helt detta med dricks.
Maten serveras vid bordet och gör man kompletterande beställningar väljer en antingen betalning vid bordet när måltiden är avslutat eller vid kassan.
Hit kommer jag gärna igen.
 
Ninni äter lax med pasta-
-och jag firar med en läcker chèvresallad
 
(Inlägg nr 74 i #blogg100)
 
 

Dags igen

    
Så var det dags igen! Dags att bege sig hemåt och dags att lämna den spanska sommarvärmen, havet, de vackra blommorna, vännerna och den miljö som kommit bli en del av vår tilllvaro.
Det var en strålande vacker morgon och jag var uppe extra tidigt för att hinna med att pyssla om mina blommor innan det var dags att gå till bussen och dagen till ära fanns tre passionblommor utslagna. Dessa trivs verkligen i min vård. Även den känsliga "fröken Kamelia" visade mig sina knoppar och ser ut att ha det bra i halvskuggan där hon står.
Vi drog rullväskorna genom kända och ganska tomma gator så här på morgonen och konstaterade att vi snart skulle vara tillbaka.
Vid busstationen var det liv och rörelse och många som väntade på 9 bussen till flygplatsen. När jag skulle köpa biljett läste jag på ett anslag att det nu fanns barn och pensonärsrabatter på bussarna och detta visade sig gälla även på bussen till flygplatsen.
(Jag frågade på min knackliga spanska och visst fanns rabatter. Jag fick visa våra pass och kunde köpa en "jubilarbiljett"  för 4.86 euro i stället för  det vanliga priset 6.92 euro.
Bussturen till flygplatsen tog lite mindre än en timme, säkerhetskontrollen gick jätttesnabbt, så strax efter klockan 10 var vi klara för boarding till planet som skulle lyfta 11.10. (Bara handbagage med.)
 
Vad gäller passionsblomman så är det kortblommande.
När den knoppen slår ut så blommar den mindre än två dygn så man får skynda sig att titta på den.
 
 
 
Vackra blommor längs vår spanska gata.
 
 Flyget gick i tid, medvind och strålande flygväder så 30 minuter före utsatt tid landade vi på Skavsta, Nyköping. Sommarvärme var det inte, men våren kändes  tydligt i luften.
På vägen mot Stockholm såg vi vackra rapsfält, utslagna björkar och landskapet var vackert grönt.
Och visst känns det skönt att vara hemma i huvudstaden och möta barnbarn, döttrar, vänner och förstås våren.
Costa Blanca och Medelhavet lämnar vi under oss.
 
Stockholm är Stockholm! En underbar stad som jag tycker så mycket om.
Riddarfjärden och Stadshuset välkomnar mig
 
Och här är jag hemma! I Norra Hammarbyhamnen.
 
(Inlägg nr 73 i #Blogg100)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Spåren finns

    
 Mina år i Peking har satt sina spår, många spår och går åt skiftande håll där kultur, mat, språk, erfarenheter, vänner, arbete, upplevelser och resor inom KIna är huvudspåren.
Mat i en annan del av världen är ju ofta något som förenar och många gånger förknippat med minnen, dofter och upplevelser .
Vad gäller den kinseiska maten så är det inte "ett kök" man tänker på vad gäller det smakmässiga. Kina är ett enormt land och maten som serveras i olika delar av landet varierar. Ofta är maten i norra delarna av kina mer rustik och inte så kryddstark, givetvis finns undantag. I de mellersta och södar delarna och vid kusterna är maten ofta mer kryddstark och ju längre söderut man kommer ju starkare kan maten bli.
Jag är överlag väldigt förtjust i asiatisk mat och äter den gärna och besöker gärna asiatiska restauranger även om jag inte befinner mig i Asien. Och några rätter har jag lärt mig att laga och experimenterar då och då hemma för att få till den där rätta smaken. 
Vad gäller den kinesiska maten har jag fått matlagningslektioner av Sofia, min kinesiska lärare, och jag gör framsteg på den fronten.
I Kina kan en meny se ut så här och bilderna brukar motsvara det man får in.
Eftersom det är få "utlänningar" som läser kinesiska tecken
så är det praktiskt att visa vad som kan beställas.
 
På några restauranger kan man få se skickliga "nudeltillverkare".
Nudlar är i stort sett en form av pasta och som kommer i olika modeller.
 
En kinesisk måltid tar tid att äta och man beställer som regel in minst tre olika rätter /person som man delar på. Och vill man ha mer kommer det in. Inga småportioner allstå!
En del restauranger har också det där "lilla extra". På just den här ingick manikyr och handmassage på maten. Och varför inte? Klart man måste prova det.
 
Här har vi gjort vår beställning och man beställer maten tillsammans och delar på allt.
Att var och en beställer egna rätter förekommer inte utan då beställs det mer av det som många vill ha.
Här på en restaurang i Peking. Vännerna Sofia och Emma ser entusiastiska ut vad gäller maten.
(Jo, plastförkläden delades ut eftersom det är en platta mitt på bordet där man i buljong kan koka sin mat efter eget tycke, något som kallas för "Hot Pot".
 
Manikyr efter maten.
 
Eftersom jag fortfarande är kvar i Torrevieja och det även här finns några riktigt bra kinesiska restauranger så kan jag ju då och då matvägen låtsas att jag är tilllbaka i Peking.
Gårdagen var en sådan dag då min kinesiska del av magen verkligen tyckte det var dags för kinesisk mat.
Och vi har verkligen tur, eller kanske är det skicklighet, för bara några hundratal meter från oss ligger restaurang Fu   på Avenida Baleares nr 36. (Öppettider från 11.30 - 16 för lunch och från 18-23.30 för middag.)
Vi har varit här flera gånger tidigare och ibland går vi också hit och hämtar mat för att äta hemma.
Det finns en mycket väl tilltagen à la carte meny och det finns också lunch och middagsmenyer, fyra rätter (flera att välja bland) för ca 8 euro och då ingår även en dryck. Mycket gott och prisvärt! 
 
Extra roligt för mig var att jag fick träna lite kinesiska med personalen. Jag frågade om ett par rätter, vad de innehöll, på kinesiska och fick även svarte på kinesiska. Visserligen såg servitören lite frågande ut för mitt utseende ger inte direkt någon hint om att jag skulle förstå ett ord av kinesiskan.
Fler ut personalen kom då och då ut för att titta på oss och prata med oss, vilket var jätteroligt.
Och visst fick jag mig en dos av Peking med god kinesisk mat mat och en trevlig kväll blev det.
Vi satt kvar länge och njöt innan vi rullade hemåt i den vackra kvällen.
 
 
Ett ar av förrätterna; "birds nest" med strimlad friterad potatis över en räka i en lagom sötstark sås
Soppan smakade också utmärkt.
 
Vi äter med god aptit och de vietnamesiska vårrullarna smakade också bra.
 
Överst kyckling med cashewnötter och längst ner räkor med grönsaker i en god currysås.
 
En vacker kväll!
 
(Inlägg nr.72 i #Blogg100)
 
 

Rätt inspiration

    
 Nu har jag verkligen tänkt till och greppat ett av de ok som tyngt mina axlar; TRÄNINGEN. Ofta gäller det att hitta den rätta inspirationen för att träna i sig självt verkar inte så lustigt. Jag är inte så road av att stänga in mig i ett inomhusgym och stånkandes få upp vikter för att träna mina armar till ytterligare styrka. Jag tycker jag är stark som det är nu. Kanske skulle det där "gäddhänget" behöva ansas, men den detaljen kan jag ju få till på annat sätt. Under cykelturer och de dagliga långpromenaderna tränar jag upp benen och lite flås och det får räcka.
Dessutom ser jag trevliga saker under tiden och kan andas hyfsat frisk luft.
Men inspirationen var det. 
Igår när jag passerade en skola i närheten såg jag två måsar som spelade en sorts hockey/innebandy eller annat spel på den stora idrottsplan och där en tom burk skickades mellan dem. Verkligen innovativt!
Måsen närmast i bild försöker passa till sin vän längre bort på planen. Det verkar vara fritt fram.
Men medspelaren eller är det kanske en motspelare vänder baken till.
Kanske inte intresserad av att vara med i spelet.  Och inte jag heller..
 
Men kanske skulle bilsport vara något för mig. Den här röda Ferrarin skulle passa perfekt och med massor av inneboende hästkrafter. Frisk luft går också att få om det svarta taket fälls ner. Klart intressant.
 
Hästkrafter går också att få på andra sätt och en vacker andalusisk häst skulle också passa mig. Kanske lite svårare att parkera inom tättbebyggt område. 
En andalusisk skönhet. Och att rida är bra träning för hela kroppen.
Och man ser ju något vackert under tiden träningen pågår, i varje fall om man rider utomhus.
Frisk luft får man också.
 
Att använda vindens kraft och segla är läckert. Bra träning för armarna, frisk luft får man, d-vitaminer också. Helt perfekt är det inte för skärgården är obefintlig. (I trakterna finns en ö, Tabarca, jättefin, men med skärgård menar jag fler öar. )  Men man kan inte få allt.
 
 
Omgivningarna inbjuder till fina cykelturer och visst ger det bra träning; ben, armar och hjärtat får sig en rejäl dos. Några av uppförsbackarna är lååånga och sega och andra är bantare. Men man träffar alltid på dem och det spelar ingen roll om man så cyklar norr eller söderut längs havet, eller tar sig en tur inåt landet.
Men det finns alternativ till cykeln, särskilt om man vill ta sig fram på två hjul och inte göra grovjobbet själv. Ett av alternativen heter "Harley Davvidsson". Och han bara stod och väntade på mig.
Konstaterar att träningsvarianterna är fler och att jag fått diverse inspiration. Men hur det blir, det är en öppen fråga. Till vidare. 
Cykeltur till La Mata, sex backiga km norrut.
Jodå, kepsen ligger i cykelkorgen och är bara tillfälligt där.
 
Visst är det en "snygging"?
 
(Inlägg nr 71 i #Blogg100)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Festligt!

    
 God afton! Just hemkommen från "Feria de Mayo", som pågått här sedan i onsdags och avslutas i morgon.
(En försiktig översättning kunde bli "folkfest i maj".) Festen äger rum nere vi hamnen och stora delar av tivoliområdet har flyttats för attt ge plats för en scen och mängder av olika tält, där lokala maträtter med dryck säljs . I dessa tält pågår också improviserade Sevillanasdanser.
Från början var ferian en marknad då djur köptes och såldes, men den tiden är sedan länge förbi och nu har anndra trevligheter tagit över.
De flesta dagarna har festprogrammet börjat vid 22 tiden och slutat en bra bit efter midnatt men nu lördag och söndag börjar programmet redan på förmiddagen och håller på hela dagen och till sent på kvällen med vissa fasta hållpunkter.
Fokus under festdagarna har varit på körsång med blandade körer, häst och riduppvisningar och på dansen sevillanas som är en sång och dansform från staden Sevilla.
Sevillanans  är tradtitionell dansmusik och har sitt ursprung i den spanska folkmusiken seguidilla som sperd sig i landet. Den blandade sig med den lokala folkmusiken och i staden Sevilla blev resultatet på 1700-talet sevillanas. DE senaste 30 åren har dansen fått ett uppsving och har förändrats, precis som musiken. Vad gäller  dansen sevillanas lär den efter flamenco vara Spaniens mest populära dans.
 
Under "ferian" ser man ofta kvinnor klädda i den traditionella klädseln "traje de flamenca", en snäv, lång och ofta volangprydd klänning. Håert bärs ofta i en knut och pryds av en vacker kan eller blomma. Skor, stora örhangen, sjal och solfjäder matchar ofta klänningen. Även många män bär traditionella kläder som passar till.
 
Jodå, barnen är också festklädda. Här en morfar med sitt lilla barnbarn.
 
Jag tittade in i några olika tält och där pågick festligheterna för fullt och stämningen var hög både vid matborden och på dansgolvet. Här blev jag också bjuden att slå mig ner en stund. Och varför inte...
 
 
 
 
Nästa inslag blev för min del att titta på de vackra hästarna och lite riduppvisningar. Även här blev jag inbjuden att sitta upp på en pigg springare, men jag kände inte att mina ridkunskaper kanske skulle komma fram...Det var trots allt ett antal år sedan jag provade. Men imorgon kanske...
 
 
 
Hästen jag blev erbjuden att sitta upp på.
Vacker var den, men kanske väl pigg för mig.
 
fEter ett par timmar i festområdet kändes det lagom för lite havsluft och vila för fötterna. Men jag fick leta ett tag innan jag hittade "min plats". På "Keepers" var det mycket folk och ingen skugga för mig, så jag gick vidare  några hundra meter och hittade både ledig plats och behaglig skugga.
"Rastplatser" är det gott om.
Ingen plats och ingen skugga.
 
Men här! Perfekt! Både plats och behaglig skugga.
Dessutom var utsikten njutbar.
 
(Inlägg nr 70 i #Blogg100)
 

Blommar - blommar inte

    
 Idag blommar det hos mig, på flera sätt. Vad gäller blommorna så finns inte alla på vår terrass, men väl i närheten, så det är enkelt att ta del av dem och kunna njuta av doft och färgprakt.
Vad som däremot inte blommar idag är min internetuppkoppling. 
Men jag är en envis typ så efter att ha ringt internleverantören och frågat hur detta kommer sig och fått till svar att det är ett "generellt fel" som blommat upp idag, så blev det en rask promenad över till väninnan AK som hade en fungerande uppkoppling. Åtminstone ett tag. Sedan vissnade den också. (Vi har samma internetleverantör så det hade kanske varit märkligare om det fungerat, men vi hoppades. Och jag hann skriva tre rader innan den slocknade helt)
Tog en sväng hem för att hämta sladdar innan jag bestämde mig för  att antingen prova internetlyckan på Torreviejas bibliotek eller på restaurang Mundo.
Efter att ha konsulterat Preciosa per telefon fick jag klart för mig var biblioteket ligger och att gå dit skulle ta mig ca 30 minuter.
Så efter moget övervägande denna sena eftermiddag stegade jag in på Mundo Pequeño, vår fina kvartersrestaurang, med internetuppkoppling, slog mig ner och beställde ett glas sangria. (Adress Calle Marcelina 44, Torrevieja)
Den blommade visserligen inte men var fylld med frukt, var inte för söt och var försvinnande god.
Och som en ren uppmuntran serverades jag också en bit bröd med hemlagad hummus på. Perfekt.
Tänk, så socialt det kan vara att inte ha internet hemma, alltså en dag eller två, och då passsa på att besöka både vänner och närliggande restauranger.
Just här på Mundo tillbringade jag mycket tid innan internet kom till vårt hus och det känns fint att välkomnas här med sitt namn.
 
 
Mer levande blommor alldeles i närheten.
 
Dessa vackra nerium finns hos våra grannar och sniker sig också in över staketet till oss.
Och det tackar vi för.
 
Utanför den stora "Chinobutiken" frodades dessa krukväxter.
 
 
Apelsinträdet och bougainvillean lyser upp.
 
Ännu mer bougainvillea, vackert rosa.
 
Och min passionsblomma bara växer och växer och nya blommor kommer.
Nu väntar jag på att även fröken "Kamelia" skall slå ut sina många knoppar. 
Får fortsätta med mina stödjande och uppmuntrande samtal med henne.
 
Visst är den vacker!
 
(Så är jag frånvarande i "Blogglandia" så har det "generella felet" inte löst sig, utan jag får vandra vidare med min dator)
 
(Inlägg nr 69 i #blogg100)
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Tiden räcker till.

    
För snart en vecka sedan beställde vi en ny markis, själva tyget, och idag kom leveransen. Vi hade funderingar på hur bytet skulle göras och ett tag var Bosse och vännen Lassen inne på att byta ut tyget sjäkva, men när vi såg priset för tyg, sömnad av markisen och arbete så var det klart smidigast att låta firman ta hand om alltihop. Och dessutom ingår fem års garanti. Vi hade tittat på lite olika firmor, men hittade av en slump en lite lapp på den gamla markisen, vem som satt upp den och gick förbi friman för att beställa en offert. Dagen efter var besöket  av markisfirman hos oss klart, måtten tagna, färg på väv bestämd och offerten var klar.
Priset skulle bli 198 euro för allt, mycket överkomligt. 
Bara att slå till och leveransen skulle ske inom en vecka och idag under förmiddagen så var markisen här.  Och det hade gått snabbare än en vecka.
På en timme var den gamla markisen utbytt och den nya på plats och nöjda är vi.
 
Far och som från firman "La Morena Rotulos Toldos" är igång med monteringen.
Om någon är intresserad finns firman i industriområdet Casa Grande, bakom Avenida Valenciana, på Calle Antonio Ruiz Coves 32. Telefonnummer 966706474 och mobil 696910329. 
 
Resten av dagen flöt på. Fika med mycket prat och många skratt på Ina Expersso med Preciosa och Ingrid och sedan blev det en vända ner till Paseon för att andas lite havsluft på Deni´s innan vi vandrade hemåt. Ja, vi blev sittandes här ganska länge.
Det svalkade skönt och som vanligt fanns det mycket att titta på. Och här har jag inte bråttom. Det finns all tid i världen. I varje fall känns det så.
Dagens utsikt;
Jag kastade förstås längtansfyllda blickar efter segelbåten, men det är ju roligare att segla om man har en skärgård Och här lyser den med sin frånvaro...
 
Ett par vattenskotrar brummade förbi och störde friden,
men som skönt är så är de fortfarande ganska sällsynta här längs stränderna.
 
 Eftermiddagskiftet på stranden var inte så många idag,
men +26 och strålande sol lockade en del till Playa del Cura.
 
Och några gick hemåt i den ljumma eftermiddagen.
Mycket packning kan det bli för några timmar på stranden.
(Solstolar och bastparasoller finns att hyra, men de flesta spanjorer medför egen strandutrustning.)
 
Jag njuter i skuggan på Deni´s och utsikten över havet kan jag titta på länge.
 
 
(Inlägg nr 68 i #blogg100)

Det enkla, trevliga och goda.

    
Jag funderar då och då över tillvaron här. Dagarna går med väldig fart och om man vill finns alltid något att ta sig för både vad gäller kultur, musik, utflykter av olika slag, möjligheterna till  sol och bad är stora och likså promenader eller cykelturer längs havet. Inte att förglömma är olika "tapasrundor" och fiestor. Just idag har "fiestan" Feria de Mayo startat och under resten av veckan är det kvällstid full fart på dansuppträdanden, sångframträdanden och parader av olika slag och på söndag avslutas det hela med en riktig fest hela dagen.
 
 
Ofta när vi är ute på promenader eller cykelturer träffar vi, mer eller mindre spontant vänner, och det är lätt att slå sig ner  en stund och prata om man har tid och lust.
Eftersom vädret ofta är gynnsamt så tilbringas stora delar av dagarna utomhus så de där viktiga d-vitaminera kommer hoppande. Och även till mig som är i skuggan.
Att träffas ute på restaurang här är enkelt för man kan beställe en kopp kaffe eller en hel middag och det finns liksom inga krav på att man måste beställa något att äta för att slå sig ner. Prisnivån är också mycket rimlig och en trerätters meny, som är bra brukar kosta mellan 8 och 13 euro och då ingår det dryck och valet av både för,  varmrätter och desserter är flera. Till lunch är det ibland lite billigare och till middag kan det vara lite dyrare. 
På en del  mer spanskinriktade restauranger, som inte har havsutsikt, kan man äta billigare än så och då menar jag även att maten är helt ok.
(Kvällstid kan det ibland vara brukligt att man äter något på en del "finare" restauranger, men oftast går det bra ändå. )
Ibland ses vi också hemma hos några vänner, äter och pratar och även det är jättetrevligt. 
 
För ett tag sedan var vi hembjudna till vännerna Fia och Lasse och fick njuta både av grillad mat och
läcker utsikt över norra delen av stan och saltsjöarna från deras terrass.
 
Lasse är kvällens grillmästare.
Fia, Bosse och jag kommer med uppmuntrande tillrop i väntan på maten.
 
Och maten kommer. Läckert, vackert och gott!
 
Jag kan också lätt också konstatera att även hemma i Stockholm finns det enkla, (men klart dyrare utelivet) det trevliga finns; med familj, vänner, aktiviteter och miljö, liksom det "goda livet".
Så att känna sig hemma på två ställen kan också ge dubbla möjligheter. Och jag tar dem!
 
(Inlägg nr 67 i #blogg100)
 
 

Bloggträff

    
 En strålande tisdag och dags för en bloggträff här i Torrevieja. Det gemensamma är att vi alla träffats mer eller mindre via bloggar. Några av oss både skriver och läser bloggar och några bloggar inte själva men läser våra bloggar. Helt oavsett så är det till största delan "Blogglandia" som fört oss samman. Idag var vi 14 stycken som träffades på Ina Expresso och tillbringade några timmar där och det blev mycket prat och många skratt.
Preciosa och Carina, hade administrerat det hela och ett stort tack för det och till alla för en jättetrevlig eftermiddag. Tänk så fort tiden går när man har trevligt.
Och visst sände vi tankar till våra bloggvänner som just nu är annorstädes.
 
 
Här är nästan alla med på bild; Ingrid, Leffe, Lasse, Fia, Horst, Carina, Ama, Anders, jag, Britta och Hasse.
Preciosa, Karin och Stig ordnar med fotograferingen.
 
Här är samtalet i full gång och så fortsatte det under eftermiddagen.
 
(Inlägg nr 66 i #blogg100)
 
 

En särskild dag

    
 Jag vaknade ganska tidigt, efter en i mitt tycke alldeles för kort natt och att somna om lät sig inte göras trots idoga försök. Jag smög upp, skrev en lapp till den sovande maken, väckte cykeln och trampade iväg.
Cykeln gick nästan av sig själv och styrde  mot La Mata.
Varje gång tänker jag på branta backar upp och det spelar ingen roll vilken väg som tas, branta backar är det. Och det gäller även på hemvägen, går inta att komma undan. Tycker dock att backarna känns mindre branta om jag går...Men å andra sidan så leder jag cykeln uppför backarna som kan vara 500 meter långa med ibland kraftig och ibland sugande lutning.
Att sedan susa nerför är härligt och jag känner mig lite som "Lotta på  Bråkmakargatan" när hon susade nerför backarna med sin cykel.
Härligt att då känna vinden mot ansiktet och hoppas på att kepsen sitter kvar.
 
Högt uppe tittar jag på omgivningarna innan jag tar sats och ger mig av neråt.
 
Kommer in i  cykelrondellen när jag kommit nedför den långa, långa, backen och skall svänga in mot La Mata.
 
 
Här kan man verkligen tala om att bo på stranden.
 
Jag parkerar och låser cykeln noga innan jag går iväg längs stranden.
Några solbadare ser jag, men inte ens förmiddagsskiftets hugade besökare har kommit ännu.
Jag njuter av tystnaden, havet, dofterna och ensamheten. Tankarna fladdrar iväg och tar mig med på nya äventyr.
Vackert och jag njuter.
 
 Jag tänker idag lite extra på min älskade pappa som skulle fyllt 94 år, ett stycke svenska historia och skickar en kärleksfull hälsning fylld av vackra bougainevillea till både honom och mamma som sedan ett antal år vilar på Solna kyrkogård.
 
 
Solen fortsätter att stråla från en nästan molnfri himmel och jag skall ge mig iväg till en rejäl bloggträff. Jättetrevligt!
Och tänk så många kontakter "Blogglandia" kan ge. Helt fantastiskt!
 
(Inlägg nr 65 i #blogg100.)
 
 
 
 
 
 
 
 

Djur i Paradiset.

    
Jag är vanligtvis inte alls rädd för hundar, men jag tycker ibland att det kan vara besvärande med hundar,  modell större, som är okopplade, far runt och inte alls är i närheten av sina ägare. (Ägare som ibland inte har tillstymmelse till "pli" på sin okopplade hund.)
Här i Torrevieja är det vanligtvis inte tillåtet att ha hundar på de stora sandstränderna över huvudtaget, men visst finns det en och annan hundägare, här percis som hemma, som tycker att ett förbud mer är att anse som en rekommendation än något annat. Men det är böter som gäller om förbudet inte följs och en polis finns i närheten...
Vad gäller katter så är de mer skygga och risken att bli anfallen av en katt känns liten.
Ormar har jag inte sett, däremot en och annan mygg, men inte fått några myggbett.
Sjöfåglar, fiskar, ödlor och småfåglar (inklusive duvor)  förekommer, men känns föga hotande.
Så det är ganska lugnt här på djurfronten.
Detta är delvis ett inlägg som jag publicerat tidigare och jag kom häromdagen att tänka extra på hundsituationen.
Under några år var vi flera längre perioder i Thailand och upplevde djurlivet där och till vardags. Det var mer intensivt och gav extra spänning åt tillvaron. På olika sätt!
Myggorna blev jobbiga på kvällen och myggmedel var ett måste. (Men de kan ju var tjuriga även sommartid i både i Sverige och andra länder.)
Ödlorna, de mindre, har jag inget emot. De äter insekter och har viss personlighet och vi hade ett gäng bofasta på balkongen.
Men ormarna blev jag aldrig förtjust i. Vid ett par tillfällen stötte på ormar på vägen när vi åkte sena eftermiddagr med motorcykeln.
Vi visste sedan tidigare år att det kan finnas ormar, så vi brukar se oss för. Men plötsligt såg vi något som ringlade sig ut på vägen, en jättelång orm som täckte hela cykel/mopedbanan och då hade den inte ringlat sig över, så en bit över två meter var den....
Bosse väjde och körde ut i körbanan så både vi och ormen klarade sig helskinnade. Skönt!
Nästa ormmöte skedde också på vägen. Då låg "Kalle Kobra" ihopringlad men med uppsträckt huvud, det typiska för just kobran och även denna gång hann Bosse väja med motrocykeln. Så det vill till att titta långt framåt på vägen och att se både neråt, framåt och åt sidorna.
 
Det finns fredligare djur också....Detta gäng kom förbi mig på stranden på väg hemåt, strax före solnedgången.
 
 
En mager katt stör ingen, inte ens mig. (Jag kan vara rädd för katter)
 
Även i Thailand, precis som här, gick jag ofta och länge längs stränderna och kunde stå i evigheter och titta på krabbor av olika storlekar som ilade runt i sanden. De hör bra och gömmer sig raskt i sina små hål när de känner att någon kommer gåendes. Det är alltid lika spännand att se om det lycas få plats två krabbor i samma hål. Eller vad som händer om hålet är upptaget...
Ibland har också några magra hundar som verkat ofarliga också passerat, men de har aldrig ens tittat åt mitt håll.
Så hundrädd hade jag inte varit. Inte tidigare.
 
 
Jag hade hunnit några hundratal meter bort från vår strandremsa då plötsligt en skällande hund, med halsband, (ovanligt här) rusade mot mig, hoppade upp, morrade och visade tänderna. Jag var lugn till att börja med.
På svenska och engelska fösökte jag få hunden att springa vidare. Jag tittade efter en eventuell ägare, ingen syntes till, hunden fortsatte att morra, kom helt inpå, visade ännu mer tänder.
Jag  började känna mig rädd. Ingen människa är i närheten.
Hunden blev argare och argare och snodde runt mina ben, nafsade och jag kom ingenstans.
Jag ropade på Bosse, som om det skulle ha hjälpt. Han befann sig flera hundra meter bort. Så kom jag på det.
Naturligtvis! Havet! Jag gick lugnt i vattnet, trots rädslan jag kände. Hunden sprang efter ut i vattnet och simmade ut en bit. 
Jag var snabbare och simmade så fort jag kunde några hundratal meter rakt ut i vågorna innan jag vågade att vända mig om och se var hunden befann sig. Den hade gett upp och var på väg upp i träddungen varifrån den kommit.  
PUH!!! Jag simmade tillbaka och gick sedan upp på stranden och skyndade mig hemåt. Inga andra hundar i sikte.
 Senare fick jag också veta att hunden tidigare bitit två personer ordentligt och de fick uppsöka sjukhus både för rabiesspruta och omplåstring. Och hunden lämnades också vidare till munkarna för att få vila där.
Det blev, trots incidenten, många fortsatta promenader längs den härliga Chackapongstranden. Och fler ilskna hundar såg jag inte till.
Så att njuta av en vacker solnedgång blev som balsam för en uppriven själ.
Även dessa solnedgångar är minnen. Vackra sådana!
 
 
 
 
 (Inlägg nr 64 i #blogg100)
 
 
 
 
 
 

Badsäsongen är här

    
 Jag har förstått att bad och solsäsongen är här. Vad gäller solningen så avstår jag från den. Jag har blivit lite som tjuren Ferdinand och helst sitter i skugga under korkeken och tittar på de andra som roar sig på stranden. Ja, roar och roar...Jag kan inte påstå att alla ser så glada ut. Mer ett kämpande uttryck för att få till en rosaröd färg som eventuellt ändrar färg till något brunt. Ja, inte alla förstås.
Man skall inte generalisera, men jag har de senaste dagarna sett många bleka nordbor/nordeuropeer, som antagit en kraftigt rosaröd nyans.
Den inhemska befolkningen är förstås också på stranden; badar, promenerar och sitter gärna under sina parasoll. Och framförallt skyddar de barnen från att brännas genom parasoller eller små tält. Så långt har inte alla nordbor ännu kommit i sina funderingar; att solen också kan vara skadlig.
Men som det mesta annat så gäller det att "vara lagom".
Jag är också väldigt lagom, nästan i mesta laget numer vad det gäller att inte vara i solen.  (Solskador...)
Men havet är lockande och en lång sandstrand också, så  det blev en cyeltur till La Mata.
Kanske skulle det också vara dags för mig att ta årets första bad. Varför inte? Jo, det finns en anledning till att det inte skulle bli av; vattentemperaturen. Men, man kan försöka.
 
Havet var vackert blått.
 
Sanddynorna lyste gula...
 
och  fiskaren hade vadat hit ut.
-Så visst borde jag kunna bada fötterna.....Och det gick det bra. Över förväntan.
(Jag gick dessutom en bra bit med fötterna i havet och tyckte att +18 var helt ok.)
 
 Havet är vackert! Alla dessa nyansskiftningar kan jag titta länge på.
 
Men jag har också badbevis från det kylslagna vattnet i Stockholms skärgård, +16. Bosse hade fernissat
stången till segelbåtens flagga och den had etorkat och skulle sättas på plats, men hamnade i vattnet.
Och en hurtig varelse kan jag vara när det krävs så jag hoppar i, just det hoppar i...för att rädda den nyfernissade stången. Så om det verkligen är nödvändigt så kan jag göra det helt oförväntade.
 
Flaggstången är räddad.
Och "flaggspelet" (det heter så; flagga + stång) är på plats.
 
 

Delikat på Delicado.

    
Att prova olika restauranger med olika inriktningar är trevligt och då och då hittar vi favoriter som vi gärna återkommer till. Vi har många, i vårt tycke, bra restauranger inom en radie av 500 m och utvidgar vi den så är utbudet oändligt.
En favorit är den lilla trevliga restaurang "Delicado", som ägs av Patrick, en belgare. Han lagar all mat från grunden och efter att beställningen är gjord så därför kan det ta ca 20 -30 minuter innan maten står på bordet.
På Delicado serveras också goda och prisvärda luncher om man hellre vill ha det.
Adressen är; Calle Ramon Frexia 2. (Telefon 965715276, 605130671) PÅ måndagar är restaurangen stängd.
 
Köket är "öppet" och man är som gäst välkommen att se på när maten lagas.
 
Jag beställde grillade spett med kyckling och räkor, i en sås med lätt smak av curry och AK och Bosse beställde sina favoriter här, revbensspjäll. ( Man får påfyllning om så önskas.)
Allt var jättegott och hit kommer vi förstås gärna tillbaka.
 
Utomhus finns bara plats för fyra gäster, så vill man sitta där är det en god idé att boka bord.
                                                                                         
Ljus, modern och fräsch interiör med många fina detaljer.
Vi var här när restaurangen öppnade men efter en halvtimme hade många gäster kommit.
 
Kanske är dessa hyllor något att ta efter och hänga upp hemma?
 
  (Inlägg nr 62 i "blogg100)                                                                                     
 
 

"Sommar, sommar och sol...."

    
Hemma i Sverige har vintern just rasat ut på de flesta ställen, men delar av Småland fick sig en extra påhälsning av snö i natt. Dylika ting behöver jag inte alls oroa mig för, och det känns tryggt.
Strålande sol och +27 grader denna vackra majdag lockade mig och Ann Kristin ut på en promenad. Vårt dagliga mål är att gå minst 10 000 steg och ibland byter jag ut dessa steg mot cykelturer, men inte idag.
Och vi stretade ner mot havet på den skuggga sidan av gatan.
 
"Första sittningen" på Playa del Cura, alltså de sol och badgäster som kommer på morgonen och går hem vid 13.30 för lunch. Senare kommer "andra sittningen" och vid slutet av dagen finns det även ett kvällspass.
(Som tur är finns det flera stränder i närheten som inte alls är lika rikligt befolkade och som även är betydligt bredare och längre. )
 
Jodå, det fanns flera som badade. Vattentemperaturen var +18, berättade någon. Hurtigt att bada då!
Kylslaget tycker jag.
 
Så finns det de som inte är så hurtiga utan har en lite vagn att åka i.
En  plastkorg monterad på en "dramaten kärra".
Inte alls dumt! Och hunden så nöjd ut.
 
Jag var på jakt efter en hatt med små brätten men som ändå skyddar ansiktet och vi klev i och ur många affärer för att hitta den med det rätta stuket och vi fick gå en bit; "hippiemarknaden" borde ha, men inte. Vi passerade vattenfallet med sina välbesökta restauranger och Casinot för att hamna på en "vårmarknad" där det stod " de todo para todos"; allt för alla. Här borde alltså min hatt finnas. Men icke. Vare sig hatt eller solskärm syntes till.
Vårmarknaden passerades snabbt och vi drog oss upp mot gamla kyrakan för att få lite svalka och hitta en skuggig uteservering.
Inte så enkelt det heller så vi gick vidare till Ina Expresso på Caballero de Rodas och där fann vi skön skugga och en lätt bris svalkade oss. Dessutom kom jag på att det fanns en hattbutik snett över gatan. Och där, där fanns både hatt och solskärm.
 
Vattenfallet var i gång denna strålande lördag.

Och det var "vårmarknaden" också, men den gick liksom på halv fart. Positivt tänkt...
Fina kuddfodral fanns, men ingen hatt till mig.

Gamla kyrkan gick vi förbi.
Både hatt och solskärm hittades och till det facila priset av 5 euro tillsammans.
Tack AK för stöd, uthålllighet hjälp att välja och bära kassar.
 
Och visst är det "sommar, sommar och sol, havet och vinden och doft av kaprifol...."
 
 
(Inlägg nr 61 i #blogg100)
 
 
 
 
 
                                                                                       
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Peking per cykel.

    
En tillbakablick på cyklande äventyr i Peking. Och övning sägs ge färdighet och jag är benägen att hålla med.
Har ju inte köpt gymkort, fast jag kanske borde, men tycker det känns mer rejält att cykla och uppfriskande. Åtminstone ibland, om luften är "tjänlig", vilket inte är en självklarhet i Peking.
Ett par mil hanns med och det är lika roligt var gång att stanna upp och se roliga eller nya saker.
Och tänk så bra jag hittar i Peking efter alla cykelturer. Kanske ska jag som pensionär varva ner med att skriva en cykelguide just för Beijing. Får tänka vidare på saken.
Tycker själv att jag nu är säker i trafiken och har  fått en hel del beröm av den inhemska befolkningen för att jag är väldigt snabb att komma iväg strax innan det blir grönt ljus. Knepet har jag lärt mig av kinesrena som cyklar och det är att sadeln skall vara så låg att man nåt ner med fötterna i gatan. Lätt att då snabbt komma iväg igen.
Men att bli jagad av tre, fyra bussar på cykelbanan kan ibland fortfarande ställa till det. 
Cykelbanan och busshållplatserna sammanfaller ofta och jag föredrar då att trampa på för att komma på utsidan av bussarna och jag lyckas nästan jämt.
Ibland kör det ihop sig och jag hamnar mellen ett par bussar och får hålla mig mycket nära kanten till trottoaren. Men det finns ytterligare ett smärre faromoment, elmoppar.
Här i stan är de väldigt populära och finns i olika modeller och för olika antal passagerare, med flak eller utan och ibland med pakethållare.
Det kan komma hela familjer på en och sammma elmoppe. De är extremt tysta, man hör dem INTE. De tutar endast i undantagsfall.
Undrar om förarna tror att det sliter på batteriet, så dessa har jag stor respekt för. Själv "plingar" jag ofta. För säkerhets skull.
Varför inte ta med tre barn i cykelkärra? Här är det en ganska vanlig syn.

Här är det ett lass med plast som ska återvinnas. Allt lastat på cykel.

Här passerar jag en av  ingångarna till Den Förbjudna Staden, vid Himmelska Fridens Torg. 
Mao syns i bakgrunden.
Här är det en rejäl cykelbana, som en svensk motroväg och "Ping´an Avenyn
 består av ett antal. flexibla filer i vardera riktningen.
 
(Inlägg nr 60 i #blogg100)
 

"En liten del av världen"

    
"Mundo pequeño, den lilla världen, en norskägd restaurang i närheten som är en härlig oas med god mat och bra service. Här finns några ganska typiska norska rätter och flera mer internationellt gångbara rätter. Menyn innehåller kraftigare rätter, en hel del fräscha fiskrätter, sallader, vegetariska alternativ ett urval smårätter för den som inte är så hungrig. Vill man inte äta så är man som gäst alltis välkommen in och ta en kopp kaffe eller en dryck. (Trådlöst internet finns och jag var här dagligen inder flera veckor innan vi hade fått vårt wifi installerat.)
Ägarinnan är norska, kocken spansk och serveringspersonalen är norsk/svensk.
Är man intersserad av att måla eller annan skapande verksamhet så håller den norska ägarinnan kurser här ett par gånger i veckan.
Gästerna är av olika nationaliteter, men det norska språket hörs ofta, lite extra roligt för mig som då får en norsk språkdos.
Här i "den lilla världen", åt vi tillsammans med vännerna Ingrid, Preciosa och Ann Kristin en jättegod valborgslunch. Och det blev inte sill!
Jag hittade ingen egen hemsida till "mundo  pegueño", men om man söker på namnet
kommer recensioner upp både från Tripadviser, Facebook och Google.
Adressen är Calle Marcelina 44 i Torrevieja och telefonnumret är 965708585.
Öppet varje dag mellan klockan 12 och 22.
 
 
Trevlig och ljus inredning med spännande tavlor på väggarna.
 
 
Dessa kvadrater är målade av kursdeltagare och sammanförda till en stor tavla. Verkligen läcker!
 
Ann-Kristin och Ingrid beställde grillad kyckling med fetaost och fräscha grönsaker.
Bosse däremot gick på dagens riktigt norska alternativ "raspeballer", närmast att jämföra med de svenska kroppkakorna eller palt, men serveras inte med lingonsylt.
Raspeballer, kan också kallas för "komler", "komper,"kamser" m.m. kan göras på olika sätt,
men är baserad på kokt och riven potatis, salt, vatten och mjöl och fylld med rökt fläsk.
Raspeballerna, kan göras mindre eller större och serveras vanligen med rotmos, morötter, en bit korv, bacon i tärningar att strö över och en skiva lättsaltat fårkött.
 
Preciosa valde sjötunga med hollandaisesås och grönsaker och för egen del bestämde jag mig för en sallad med gravlax, mango, getost, valnötter och fräscha grönsaker. Väldigt gott och vackert.
 
Solen fortsatte att stråla och vi nästan strålade i kapp med den och drog oss ner mot havet för att dricka kaffe och äta en glass, havsutsikt är alltid rätt.
 
En del solade på Playa del Cura.
 
Andra tog igen sig på en bänk.
Och vi åt god glass på en av Sirvents glassbarer,
men svårigheten var att välja smaker och storlekar på glassarna.
Jag började räkna och kom upp till 50 olika smaker...
 
Kanske en segeltur? Oh vad jag kan längta.
Men jag är nöjd ändå och där jag finns just nu, är jag i en liten del av världen.
 
(Inlägg nr 59 i #blogg100)