Lite att tänka på

    

God middag! Det blir kort idag, jag lovar...

Förmiddagens promenad är avklarad, i solsken och det blev en vända till Indiska, där jag köpte en blus för ett par dagar sedan. Men när jag kom hem med blusen upptäckte jag att priset var inslaget två gånger. Ringde butiken och frågade om jag kunde få pengarna tillbaka. Inga problem, så pengarna är nu tillbaka på mitt konto. Expediten tvivlade inte heller på mitt ord om att bara en blus var köpt, var beredd på en ev. argumentaiton men den behövdes inte. Det vänliga bemötandet och solskenet gjorde att jag i bara farten fortsatte promenaden längs Söders gator som rustar sig inför påskhelgen.  Under mina promenader brukar jag rensa jag hjärnan och en del tankar får försvinna, men ibland kan det bli lite trångt när en del tankar inte hunnit flytta ut innan nya vill in.

Idag kom en hel del citat hoppandes och en del av dem mindes jag helt under det att andra bara passerade revy lagom ostrukturerade säkert för att få mig att tänka till lite extra. Jag visste i stort hur de skulle vara, men inte fullt ut. Så hemkommen plockade jag fram min lilla handskrivan citat-tankebok för att friska upp minnet och det behövdes.  Här kommer några jag funderade extra på.

"Så snart en kvinna tänker någorlunda snabbt kallas det intuition" sagt av Bang; Barbor Alving.
Så sant! Eller?

 Lerberget i Skåne en vacker augustilväll för några år sedan och tankarna flödar.

" Om jag någon gång ser en leende joggare, ska  jag överväga saken", sagt av Joan Rivers.
Instämmer till fullo i detta påstående. Men jag går gärna och långt eller tar mig en cykeltur. Eller varför inte ett avkopplande bad.

                                Att njuta under en vacker stjärnhimmel i natten är fullt tillräckligt för mig.


" Om en person du talar med inte tycks lyssna, var tålmodig. Det kan helt enkelt vara så att han/hon har lite ludd i ena örat," citat av Nalle Puh.
Visst kan det ligga något i detta? En bra tanke, tycker jag och en favorit hos mig.

" Syftet med att undervisa barn är att de ska klara sig utan lärare", sagt av Elbert Hubbard.
Detta är har jag ofta tänkt på under min lärarbana.

" Det är bättre att fråga och verka okunnig än inte att fråga och förbli det"; kinesiskt citat.

 Militärkyrkogården vid Omaha Beach i Normandie.
Här kan jag inte ställa  frågan vad som hände på Dagen D den 6/6-1944.
(Men jag har frågat min far som var med och fått några svar.)
 
 (Inlägg nr 24 i #blogg100)
 
 
 

"Minnenas television" i brevform

    
Stockholm bjuder på regn idag också, en världslig sak, för jämfört med allt elände som pågår runt om i världen så är lite regn hos oss bara småtrist och inget annat.
Lite luft och en promenad ville jag ha, så det blev alldeles lagom med en vända till mina föräldrars grav på Solna kyrkogård för att plantera lite påskblommor. ( Det ser lite tomt ut till höger, men påskliljr som planterades förra året är på väg upp....)
Det blir ett långt inlägg idag, kanske alltför långt, men "Minnenas Television" har pågått i i min hjärna samtidigt som "Här är ditt liv". Lite rörigt med andra ord.
(Kanske har jag publicerat ett liknande inlägg tidigare, hittade det i varje fall inte och om någon känner igen texten, så bjuder jag på det.)
 
 
 Ofta ser jag framåt men ibland hamnar jag tillbaka i "minnenas television" och kan då se delar av mitt liv passera revy. Min mamma avled i december 2002, 85 år gammal och mentalt väldigt pigg, men kroppen orkade inte med. I samband med hennes begravning skrev jag ett brev, men tyvärr så hittar jag det inte. Jag vet att jag läste det i somras, men nu är det åtminstone temporärt borta i mina gömmor. Men mamma hade humor in i det sista. Hon avled den 11 december på Karolinska sjukhuset  och vi hann tillsammans se Nobelfesten kvällen innan. Hon ville ju se alla vackra klänningar...
 
Den 5/5 -1991, pappa och mamma. Pappa fyller 70 år och vi firar med hela hans släkt,
på Kinnekulle i Västergötland. 
 
Pappa avled i december 2005 efter några svåra år av sin sjukdom, alzheimer, och det var illa att se honom tyna bort på sitt äldreboende i Solna ochh jag kan bli ledsen bara jag tänker på äldrevården....Inte hjälpte det att jag tillsammans med många av hans vänner kämpade för en dräglig tillvaro för honom. Vi gjprde vårt bästa och mer kunde vi aldrig göra, men det räckte inte....
Pappas brev som jag skrev i samband med hans begravning har jag kvar och jag läser det då och då, särskilt när jag varit på kyrkogården.
 
(Detta foto, taget av en god vän Anders Holmström,
hade jag framför mig när jag läste mitt brev på begravningen på Karlbergs slott)
 
                                                                               Kära pappa!
Så är den dagen kommen då det är dags att säja farväl. Ja, du ska veta att det inte är lätt och vi har följts åt länge. Du blev 84 år och många av de åren pappa, har vi upplevt  mycket tillsammans.
Dessa minnen kommer jag alltid att bära med mig. Tänk, julen 1952 och jag var 3 år. Du gav mig en bob, en träkälke med medar, i julklapp. Jag var så glad. Men det fanns ingen snö.
Jag ville förstås genast prova min julklapp och vem, om inte du pappa, var beredd att på julaftons kväll ge sig ut i mörkret. Du knöt fast kälken på cykeln och trampade på allt du kunde. Jag njöt av farten och ropade fortare pappa, kan du inte köra fortare. Du trampade så svetten lackade och det slog gnistor under medarna på de snöfria gatorna.
 Något år senare var det dags för oss att tillbringa tid i Norge, på Jörstadmoen utanför  Lillehammer. Du arbetade där på regementet under flera somrar. Vilken härlig tid!
Tänk alla mornar vi blev väckta av trumpetsolo. Minns du alla våra vänner och allt roligt vi hade.
Jag minns att jag levde livets glada dagar som barn i denna ”lägermiljö” och blev ofta hemskjutsad på cykel av någon major eller överste vid lunch och middagstid. Bra var det för annars hade mina små korta ben aldrig hunnit hem i tid. Och punktlighet var viktigt för dig.
 
Åren gick och 1959 flyttade mamma och jag från Töreboda i Västergötland till Solna. Då hade du redan jobbat på Karlberg några år. Jag visste inte vad du arbetade med, men förstod att det var något med det militära, men i övrigt visst jag inget. 
Jag kommer ihåg mitt första möte med Karlberg och du tog med mig dit. För mig som kom från landet, var det ju ett riktigt slott!  Överste Anders Grafström var chef och jag vet pappa att du var lite orolig när jag fick lov av farbror Anders att ”springa runt” och upptäcka de olika salarna.
Du visste att jag hade mycket spring i benen, pigg på att upptäcka och uppleva nya saker  Detta var mitt första möte med Karlberg och det skulle inte bli det sista.
Och  julottorna! ”Farbror Hans” Åkerhielm var präst och efteråt serverades kaffet här i Rikssalen på karlberg och långdansen blev avslutning.
Jullekar var inte din starka sida och inte min heller. Så lika vi var!
Tänk vad mycket roligt vi haft just på Karlberg. Min studentfest hade vi här 1968, så stolt du var den dagen.
Din avskedsfest/pensionsfest hade vi här när du skulle gå i pension och helt oväntat  blev kidnappad från Karlstad och fördes till Karlberg där det blev en stor show, ”Här har du ditt liv”.
Hela ditt liv kom i dagen, mycket där som jag inte visste, och många inbjudna gäster från när och fjärran deltog.  Du har verkligenhelt levt ett spännande och innehållsrikt liv.  Vad mycket nytt jag fick veta om dig!
Denna fantastiska tillställning på Karlberg som dina vänner anordnade med över 100 gäster, kom att förbli ett glatt minne genom åren. 
Karlberg var ju ditt andra hem. Dina barnbarn, Liv och Helen, döptes här i slottskapellet 1981, av farbror Hans, som du lärde känna under Finska Vinterkriget redan 1939. ( Hovpredikant Hans Åkerhielm var även slottspastor på Karlberg)
 
Tänk så fort tiden gått, flickorna är vuxna och era upplevelser tillsammans finns kvar i minnet.
Det känns inte som om det var så länge sen du sprang med flickorna på axlarna uppför backen på landet när de var små eller när du i Waxholm beställde de största glassarna som gick att få få, gärna med jordgubbssmak, för det gillade du själv och du hjälpte gärna till om det blev något kvar. 
Idrott pappa, hade vi som ett stort, gemensamt intresse. Jag kommer ihåg hur glad du var den dag då jag fick beskedet att jag kommit in på GIH, Gymnastik och Idrottshögskoman. Du var nog gladare än vad jag själv var! Och jag har haft både glädje och nytta av den utbildningen, även om jag senare i livet valde en annan lärarbana.
 
Kommer du ihåg alla politiska diskussioner vi haft? Jag tyckte ibland att du levde i det förgångna. Du var så fast i alla dina minnen från krigen. Kunde du inte se att världen förändrades? Nej, jag tror nog inte att du kunde det. Och nu så här efteråt, vill jag medge, att det har den nog inte. Det krigas även idag och det kvarstår många orättvisor. Du var en sann idealist pappa, du kämpade för det du trodde på; en bättre värld utan förtryck. Det har jag förstått långt senare.
 
Vi har gjort flera resor tillsammans och alltid har det varit roligt och lättsamt att resa med dig. Du hade liksom inga krav på något. Allt var bra! Språk, förutom svenska och norska, var inte din starka sida, men du gjorde dig ändå förstådd överallt.
Du kom alltid på något sätt i samspråk med alla och envar och hade vänner i alla världsdelar.
Ett minne från en resa finns så tydligt kvar hos mi, från Korsica. Jag förstod som 13 åring aldrig varför alla ställde sig upp i matsalen på hotellet när du kom in. Långt senare berättade du för mig att det kanske kunde bero på det lilla röda band du hade på kavajen. ( den franska Hederslegionen) Men du glömde berätta varför du fått den... Så typiskt! Svaret fick jag veta långt senare.
Ja pappa, du har haft ett innehållsrikt liv och ALLTID kämpat för det du trott på och det du tyckte var rätt och jag tror nog jag ärvt en del av det. Du gjorde aldrig något för egen vinning!
Din sjukdom var svår. Vi visste att du inte kunde bli frisk, men du kämpade så hårt. Och det hade du gjort mången gång förr.
Du behöll din humor och var så glad över att få besök, kort och brev. Du krävde ingenting och var alltid så ödmjuk.
Men även för en kämpe som dig tog livet slut och din kamp var över. Det var tungt att se dig den sista tiden ska du veta men hela tiden fanns godheten kvar i dina ljusblå ögon.
Pappa, du är Beundrad- Respekterad och Saknad
Tack för att du var min pappa, och våra döttrars morfar.
Jag älskar dig!
Kram Benedikte
Undrar om någon ser vem som sitter två från vänster, pappa sitter bredvid till höger.
Fjällmarsch på två veckor i Lappland ägde rum mend boende ett antal nätter i snöbivack.
Foto; Sten Bråkenhielm.
 
Sommarrövning, vet inte var, men jag kan nämna att det är samma person
som finns till vänster här i bild också. Pappa instruerar och står till höger.
(Fotografen är för mig okänd)
 
 (Inlägg nr 23 i #blogg100)
 
 
 
 
 
 

Champagne med brunch

    
 Söndag och regnet har vräkt ner i Stockholm hela dagen och blåsten har gjort sitt bästa för att det skulle kännas extra ruggigt att ge sig ut.
Någon långpromenad kändes inte aktuell, men att däremot att med raska steg ta sig till bussen för vidare transport ner på stan kändes överkomligt.
För ett bra tag sedan fick vi av Helenfamiljen en "Smartbox" som berätttigade oss till en "Brunch med bubblor".
Dessa "Smartboxar" finns att köpa i många butiker och finns med olika innehåll och i olika prisklasser som givaren kan välja. (Ej betald reklam från min sida.)
Boxen kan bl.a. vara en present som innehåller massage, "afternoontea", middag, lunch, besök på konditori. Givaren bestämmer och priserna varierar.
(Upplevelserna i boxarna kan utnyttjas på mängder av ställen i Sverige och dessa står angivna på baksidan.)
Och idag hade vi bokat in oss på "bubblig brunch" här i Stockholm på restaurang Herr Julius som hör till Radisson Strand Hotel, vid Nybroviken.
 
 Smartboxen som vi fått.
 
 Givetvis kan man även utan "smartboxen" äta lördags eller söndagsbrunch här men bordsbeställning rekommenderas.
Miljön är behagligt avslappnad men ändå med stil och de två matsalarna känns ganska intima. Ljudvolymen är dämpad och säkert beroende både på inredning och på att inte mer än ett 50-tal platser finns i varje matsal.
Personalen är proffsig och väldigt tillmötesgående och vi kände oss genast välkomna.
Det kändes klart värmande att lämna kylan utanför och njuta av en härlig brunch med bubblor till.
Matsalsdelen, där vi satt, kändes som en italiensk piazza och fönstren hör till en del av hotellrummen.
Den andra matsalen som ligger bakom den dämpade receptionen påminde om ett större vardagsrum.
 
Mycket gott i brödväg.
 
Olika sorters lax, sill, ägg med räkor, skagenröra och diverse grönsaker.
Allt smakade bra och faten fylldes på allteftersom.
 
Fräscha grönsaker och sallader att själv kombinera.
 
 Bland de varma rätterna fanns pannkakor, (med sylt och grädde som tillval) bacon, köttbullar, äggröra, prinskorvar och en hel del annat.
Utbudet av de varma rätterna, som jag dock hoppade över, var rikligt och efter Bosses utsago smakade allt bra.
(En fördel var att "det varma" ständigt fylldes på så det kändes fräscht)
 
Min första tallrik med grönsaker, charkuterier, cesarsallad, oliver, ostar och gott bröd.
 
Ytterligare en påfyllning av både mat och champagne.
 
Dessertbordet var lika fräscht som det övriga och det var svårt var att välja, men en lätt chokladmousse, ett par små konfekter och kaffe blev en perfekt avslutning på vår bubbliga brunch. 
Hit kommer vi gärna tillbaka för att äta brunch, den saken är helt klar.
Stort tack till Helen och Rita för en härligt god present.
 
En del av dessertutbudet.
 
 
(Inlägg nr 22 i #blogg100)
 
 
                                                                                      
 
 

Över Ålandshav och genom skärgården

    
Vi lämnade ett mulet Mariehamn lördag eftermiddag. Det var vindstilla och den stora färjan Amorella, som trafikerar Stockholm -Åbo i Finland lade ljudlöst till vid kajen. Ett tiotal passagerarre klev på i Mariehamn men desto fler bytte båt. Kryssningspassagerare från Åbo bytte båt till Viking Grace för hemfärd och många steg av Grace i Mariehamn för att åka tillbaka till Stockholm med Amorella. Dagskryssningar av detta slag är populära och givetvis är det en extra fin tur om vädret är vackert.
Man kan då åka från Stockholm på morgonen 07.30, byta båt i mariehamn och åka tillbaka till STockholm och anländer hit igen på kvällen.
Och liknande resa gör många Åbobor, byter alltså bår i Mariehamn.
Vill man vara borta över natten så gäller samma båt och man har ju då tillgång till sin hytt hela resan.
 
Viking Grace har anlänt till Mariehamn för vidare resa mot Åbo.
 
Amorella, båten vi skall åka med har lagt till vid sin kaj i Mariehamn.
 
När Amorella lägger ut från Kajen i Mariehamn, ja vilken båt som helst, så är man ute på övppet hav inom 20 minuter och vid fyren Marhällan (finns på bild) tar det mer öppna Ålandshav vid. Resan över öppet hav, innan man kommer in i den svenska skärgården, stockholms norra skärgård, tar ca 60 minuter och med dessa stora båtar/färjor märks sällan någon sjögång även om det blåser hårt.
Vi fick en fin resa och solen lyckades tränga igenom de tunga molnen och hemresan blev en verklig "njutflykt".

Det är tyst..

    
Lugnt och stilla denna lördagmorgon. Viken ligger blank, grå molntussar täcker himlen och träden har vajat färdigt efter blåsten de senaste dagarna och försöker på nytt hitta tillbaka till sina ursprungliga positioner. 
Jag tar en promenad genom hagen och ner mot vattnet. Luften känns rå men ändå uppfriskande. Jag sätter mig på en sten och tittar på hästarna i hagen, måsarna skriker och änderna snattrar. Ett rådjur (som jag inte hinner fånga på bild) hoppar förbi och det känns som om tiden stannar för en stund.
Och inte saknar jag i nuet Stockholms alla ljud.
 
 
 
 
 
Ålandsbesöket närmar sig sitt slut för den här gången och på eftermiddagen bär det av hemåt med Amorella, en stor båt, som stannar i Mariehamn på sin väg mot Stockholm. Att ta båten direkt till Stockholm från Mariehamn är en resa på fem och en halv timma och det är alltid trevligt att färdas genom Stockholma skärgård och med denna stora båt märks det inte ens om det blåser 22m/sek som det gjorde när vi åkte hit. Men då var det en betydligt mindre båt och hela tiden över öppet hav. (Dagens resa innebär en timme på öppet vatten)
 
(Inlägg nr 20 i #Blogg 100)
 
 
 

Läckert i småstadsvimlet.

    
 Rapport från Mariehamn! Regn och blåst har präglat dagen som kombinerats med olika nyanser på gråskalan. Men med paraplyer och väl påpälsade begav vi oss ut i staden vimmel. Nåja, så mycket folkvimmel var det inte. Kanske avskräckte det bistra vädret stadens invånare från att ge sig ut på upptäcksfärd, men man kan ju anta att de redan väl känner till sin lilla stad stad och så mycket nytt att upptäcka hade nog inte tillkommit denna fredag.
(Mariehamn är en ganska liten stad med ca 11 000 invånare, hela Åland med alla öar har ca 28 000, så folklivet blir nog inte så vidlyftigt annat än sommartid då alla turister gör entré  på ön. )
 
I vimlet på Torggatan vid 14-tiden.
 När vi vimlart färdigt bland stadens gator och tog och vi var lagom frusna och blöta kände vi för en fikastund. Och just så där, utan vidare, befann vi oss vid Café och Galleri Bagarstugan.  Huset är från 1866 och ritades av Hilda Hognell (1867-1952) som var Finlands första kvinnliga byggmästare.
 
Det ser mysigt ut...
 
Frågan var vad vi skulle slå runt på. Det fanns så mycket att välja på;
kaffebröd, smörgåsar, tårtbitar eller en matig paj eller soppa.
 
Men smörgåsar kan vi äta vi hemma, så en tårtbit kändes väldigt lockande.
Vilken? Svårt val! Någon av dessa kanske...
 
Eller en chokladtårta med frukt och grädde?
 
Att dricka?
 
Mitt val blev chokladmarräng med lingon och lite vispgrädde. Försvinnande god!
 
Vackra kaffekoppar!
 
Fina detaljer.
 
Mysig inredning!
 
Och när vi stärkt oss med härliga tårtbitar och kaffe var det igen dags för att ge sig ut i vimlet. Men det såg tomt ut.
Fredagsrusning på Torggatan, Mariehamns centrumgata.
 
 (Inlägg nr 19 i #blogg 100)
 
 

Lugnet före stormen

    
Rapport från Ålandshav i halv storm....
Jag hade tänkt mig en lugn resa idag över Ålandshav och helst i solsken. För omväxlings skull tänkte vi ta båten från Grisslehamn över till Eckerö på Åland och sedan bussen vidare in till Mariehamn,30 km.
Bussen från Cityterminalen via Norrtälje och upp till Grisslehamn var "stadig" och resan gick jättebra även för mig, en passagerare med stora anlag för åksjuka om man kör på slingriga vägar.
 
VI passerade Väddö kanal och där var det inga vågor...
 
Men i Grisslehamn blåste det rejält och vågorna ute på Ålandshav gick höga.
 
Även inne vid strandkanten skummade det rejält. Jag hade läst att det skulle blåsa 13m/sek,
men detta såg ut och kändes som betydligt som betydligt mer.
Kuling är det om det blåser mellan 10.8 och 13 m/sek.
 
Ombord, men fortfarande kvar i hamnen och den svenska flaggan har verkligen vind i sig.
 
Strax efter avgång skådar vi Albert Engströms gamla hus. Renoverat, ser det ut att vara.
 
Direkt färjan lagt ut från Grisslehamn så tog vinden i och att röra sig ombord på båten lät sig inte göras utan att gå ostadigt och hålla sig i bord och stolar. Antalet gäster i matsalar och restaurangen var litet och många såg inte pigga ut.
Kulingen blev till halv storm med vindar som blåste 22m/sek. Gränsen för storm går mellan 24.5 och 28.4m/sek. Orkan inträffar från 32./m/sek...Och dit var det långt.
 
Jag var ute en mycket kort stund på däck och skummet yrde omkring.
 
Nu har vi drygt 30 minuter kvar in till hamnen på Eckerö och jag ser några kobbarrunt om. Vågorna har minskat och det blåser något mindre.
Jag tar ännu en tur ut på däck och ser solen tränga igenom molnen och ser att Ålandshavs vågor minskat en aning. Men jag går tillbaka till min plats och stannar där. Känns säkrast så.
Och just den här överfärden kan jag inte räkna in bland mina "njutflykter".
 
 
 
(Inlägg nr 18 i #blogg100)
 

Våffeldag med mersmak

    
Våffeldagen är en väldigt trevlig dag men jag tycker att det är underskattat att bara äta våfflor en gång per år.
Jag är delvis uppväxt i Norge och där åts det våfflor både nu och då. Kanske även i Sverige, men det vet jag mindre om. Tyvärr var en del norska varianter inte av den frasigare varianten, vilket jag föredrar., utan av det mjukare slaget. Men vad jag minns så slank de också ner. I och för sig vet jag att när det var smör på dem tog jag bara en liten bit....
Jag var jag dagen till ära, bjuden på våffelkalas, men det visade sig bli en större lunch där våfflor ingick som en mellanrätt.
Först serverades vi en härlig thaiinspirerad soppa med räkor, purjolök och sockerärtor och som knaprigt tilltugg bjöds hembakat fröknäcke och grovt bröd. Väldigt gott och fräscht! Och sedan gjorde våfflorna entré. Mycket prat och skratt om allt från politik till resor, upplevelser och framtidsdrömmar blev det.
 
 
Värdinnan Birgitta till höger, Marianne och Åsa. Och det är tack vare Åsa som jag också finns med här i sällskapet, för det var hon som  en gång anställde mig som lärare på Svenska Skolan i Peking 2006.
 
Bara att välja tilllbehör; grädde, grekisk yoghuert, hjortron, jordgubbar, hallon eller olika sorters sylt.
Eller ta lite av varje...
 
Hjortron, hallon, jordgubbar, vispgrädde och grekisk yoghuret blev det på min första våffla.
 
För egen del lyckades jag trycka i mig två och en halv våffla och utan nämnvärda svårigheter. Snarare gick det ganska lätt...De var frasiga, tunna och försvinnande goda.
Våfflorna var en mellanrätt för avslutningen på denna härliga lunch var en supergod toscatårta med fritt val av kaffe eller te. Tack för en härlig långlunch!
 
En härlig  lunch, på drygt tre timmar, tillsammans med goda vänner en onsdag i mars, våffeldagen, blir minnesvärd. Att sedan i snålblåsten, och +2 grader, promenera de sex kilometrarna hem genom stan kändes nästan som nödvändigt, om inte annat så för att frigöra lite kalorier.
I morgon är en annan dag och då väntar nya äventyr med en "njutflykt" till Åland på ett par dagar.
Den här gången blir det avresa med buss från Stockholm/ Cityterminalen och upp genom Roslagen till Grisslehamn och sedan båten över till Eckerö på Åland, en resa på två timmar. Men vi ska till Mariehamn så ytterligare en bussresa på 30 minuter väntar. DEnna rutt har jag inte gjort per buss så det blir en ny erfarenhet att lägga till samlingarna.
 
(Inlägg nr 17 i #blogg100)

I rörelse

    
Jag hade kunnnat promenera men trots det fina vädret beger jag mig per buss från en stadsdel till en annan, från Södermalm till Östermalm/Östermalm. Snabbast är tunnelbanan, med byte vid Slussen och då tar resan drygt 15 minuter. Med buss tar samma resa den dubbla tiden, men blir samtidigt lite av en sightseeingtur och bråttom har jag inte.
Bussen tar mig  tvärs över Söder, ner Katarinavägen, varifrån man har en strålande utsikt över stan, passerar Slussen, Skeppsbron, Slottet, Kungsträdgården, Norrmalms Torg och vid Nybroplan/Dramaten hade jag tänkt kliva av men satt i egna tankar och glömde gå av. Busser fortsätter längs Strandvägen och jag går av vid Styrmansgatan för att därifrån promenera till Skeppargatan och göra mitt livs första besök hos en sjukgymnast.
 
 
 För första gången i mitt liv skulle jag besöka en sjukgymnast för behandling. (Har annars en dotter som är sjukgymnast, fysioterapeut, som det heter numer. Det engelska ordet gäller och har en vidare betydelse än sjukgymnast.)
Det är min solskadepoererade arm som föranlett smärta och nu skall den behandlas ett tag och helst bli i skick som ny.
Längs Styrmansgatan, med angränsande gator, finns flera äldre hus med spännande fasader och det är roligt att titta lite extra.
 
I mitten av huset och högst upp finns dekor, en sorts mönster.
 
Undrar så vad detta betyder, men det får jag ta reda på.
 
Ytterligare en fasad med vackra detaljer att titta extra på.
 
 
 Framme vid Storgatan viker jag av åt vänster och når strax Skeppargatan och börjar plötsligt fnittra.
Minns en händelse från när jag som 10- åring följde med mina föräldrar hit och vi skulle på middag hos vänner.
Pappa körde vår röda SAAB V4 från 60 talet och hade parkerat den på Stryrmansgatan. Vi letade efter det nummer vi skulle till men hittade inte huset. Mamma var säker på att adressen var Styrmansgatan.
Klockan tickade och min pappa, som alltid var extremt punktlig, började bli irriterad och bad mamma titta en gång till på lappen vilken adress vi skulle till. Hon utropade då glatt "men det var ju inte Styrmansgatan vi skulle till, utan Skeppargatan. Jag visst ju att det hade något med flottan att göra."
En kvart försenade ringde vi på dörren till våra vänner på Skeppargatan. En sådan försening hade aldrig hänt min pappa tidigare.
 
 
Till Skeppargatan skulle jag, någon tvekan fanns inte hos mig.
Det blev ett jättebra och givande besök och fysioterapeut Stefan konstaterade efter noggrann undersökning att jag hade inflammationer i några leder och muskler till följd av min solskadeoperation som gjordes för drygt ett år sedan.
Nypoererad arm i januari 2014.
 
Det blev en rejäll genomgång av nacke, skulderparti, rygg och armar för att se vilken behandling jag skulle få. Uppmjukande rörelser, värmedyna, massage för att öka blodtillflödet och ultraljud på min arm/axel blev dagens behandling. Och hemläxa har jag fått.
På vägen  hem är jag uppfylld av min behandling och glad över att kunna bli av med det  onda. Men det kommer att krävas mycket träning och hårt jobb och bli en utmaning och utmaningar gillar jag.
 
(Inlägg nr 16 i #blogg100)
 
 
 

Mer energi

    
Solen har åter kommit i tjänst efter några dagars frånvaro. Men riktigt stabil är den inte så bäst att sätta fart och ta den där tänkarrundan.
MIn kropp och orken i den är just nu inte mina bästa vänner  (väntar på provsvar från de där trista solskadorna och vidare utredning av lungor och lite andra krämpor) så det kunde vara en idé att låta den se sig om och en stärkande promenad skulle förstås ge mer positiv energi. Joggingskorna på, men utan att jogga tog jag kajen utanför i besittning.
 
De vanliga båtarna ligger kvar och någon ny har tillkommit. Det är lugnt på kajen längs vattnet, annat än vad det är i rusningstrafiken på helgerna. Då det känns som om alla Stockholmare, turister och förortsbor folkvandrar hit. Men det är förstås trevligt att området är omtyckt.
 
Jag går längs kajen de 500 metrarna till Barnängsbryggan, som fått sitt namn efter ett fabriksområde, Barnängen. Området omtalades första gången på 1500 talet och hette då Barnstugeängen och inrymde ett barnhem. Senare blev detta ett industriområde med olika fabriker och 1868 byggdes Barnängens Tekniska Fabrik som tillverkade bläck. Barnängsområdet är väl beskrivet av Per Anders Fogelström i "Vävarnas barn".  Här vid färjeläget bestämmer jag mig att ta färjan (kostnadsfri)
över till Hammarby Sjöstad, södra Hammarbyhamnen.
 
Lumabryggan heter det här. Även detta ett gammalt industriområde, där Lumas fabriker låg och där "lumalampan" tillverkades. Fabriken lades ner på 1970- talet och bostäder har byggts på det gamla industriområdet och övriga delar av Södra Hammarbyhamnen.
Första inflyttningen här skedde hösten år 2000 och 2017 beräknas hela Hammarby Sjöstad, som den här stadsdelen också kallas vara helt utbyggd och skall då haca 25 000 invånare.
Många barnfamiljer har sökt sig hit och detta hade man inte räknat med från början, så utbyggnaden av skolor och förskolor har inte skett i samma takt som familjer flyttat in.
Mest  bostadsrättslägenheter finns här men även en del hyresrätter. Många föetag har också flyttat hit liksom butiker och mängder av rastauranger och barer, så det är en levande del av Stockholm. 
 
Södermalm och norra Hammarbyhamnen med Sofia kyrka som ett tydligt riktmärke.
 
Jag går vidare i Sjöstan och tittar upp mot Hammarbybacken. Just nu med dålig snötillgång men vinterdagar pågår skidåkning här för fullt.
Jag fortsätter att gå längs vattnet, nu Sickla kanal, passerar Sickla Sluss och är strax inne i Nackareservatet
 och har Sickla sjö framför mig. Jag fortsätter längs promenadvägar innan jag vänder om och går tillbaka längs andra sidan sjön och Hammarbykanalen.
 
Jag passerar Skansbron och är strax hemma igen.
 Kroppen är piggare och jag har fått mer energi. Så bra!
 
 (Inlägg nr 15 i #blogg100)
 
 

Hong Kong, väl värd en resa (del1)

    
 Hong Kong, denna forna brittiska koloni som 1997  återlämnades till Folkrepubliken Kina, en metropol med stort M. Hong Kong och Macau (tidigare portugisisk koloni) är två särskilda administrativa regioner i Folkrepubliken KIna och har behållit sitt egna politiska och ekonomiska system, dock med visst knorr från "storebror", man brukar säga "ett land, två system".
Jag vet inte riktigt vad jag förväntat mig, men ett besök i Hong Kong hade länge funnits på "min lista" och befinner man sig ett par flygtimmar därifrån så blir det en minnesvärd upplevelse. På några dagar hinner man  få en överblick och insupa atmosfären i denna stora stad som finns på liten yta, (något mindre än Öland) och med ett otroligt utbud av precis allt.
Hong Kong är omgivet av vatten och består av en massa öar och mellan dem kan man ta sig över broar, med båt elller genom tunnlar under vattnet som t.ex. mellan Hong Kong Island och halvön Kowloon, på andra sidan.
(Med båt/färja tar den turen ca 10 minuter)
Allt känns väldigt nära i Hong Kong. Husen står tätt, är enormt höga och myllret av människor, bussar, spårvagnar, motorcyklar och bilar är enormt.
Jag tittar åt alla håll samtidigt. Känner mig som en uggla och är definitivt rädd för att missa något.
Jag som i vanliga fall tycker att Beijing med förstäder och sina 22 miljoner invånare är stort, vilket det är, men allt är mer utspritt. I Hong Kongområdet beräknas det finnas 7.5 miljon invånare och de bor tätt, väldigt tätt och man räknar med att endast 25% av ytan är bebodd. (Stora bergsområden bidrar till det.)
I Hong Kong känns avstånden korta och är det också, jämförelsevis, och man går ganska lätt från punkt A till B och vill man inte gå så är det trevligt med en spårvagnstur.
Vi hade fått mycket bra råd om vad vi skulle göra och uppleva i Hong Kong av vänner som bott där, så vi var väl förberedda mentalt inför mötet med staden med stort H. En stad, med en puls; som ständigt tickar på för fullt.
Först av upplevelserna (förutom flygplatsen i sig) blev mötet med alla broar och tunnlar på vägen in från flygplatsen. En speciell känsla bara det..
 


Hotellet på Hong Kong Island var klart inbjudande och enormt i storlek på alla sätt.

Vårt rum, jättestort och i tre avdelningar var inrett i väl gammeldags stil även för oss, men lyxigt var det.
( Här fanns "guldkranar" i badrummet både till dusch och bubbelkar)
 
En tur ut i den vackert upplysta kvällen för att äta en god middag kändes som en bra avslutning på denna ankomstdag, torsdag, och vi passade på att ta en tur med Star Ferrys över till Kowloon.
Området där vi bodde vid Victoria harbour.
Färjorna går i skytteltrafik mellan H.K och Kowloon.
 
En tur på fredagens förmiddag med spårvagn över ön blev en alldeles utmärkt början på dagen. Till ett pris av motsvarande 2 sek. fick vi se stora delar av staden från spårvagnens övervåning.
Sedan en promenad till den gamla bergbanan som leder upp till Victoria Peak, en av Hong Kongs högsta toppar, 552m över havet. 
Och det fler än vi som ville ta sig upp så att stå 30 minuter i kö och vänta var helt o.k. 
Spårvagnen, eller snarare bergsbanan, upp till "Peaken" var färdigbyggd 1888 och före dess var det vanligt att människor bars upp hit i bärstolar.
Mellan 1903 och 1940 så fick endast européer och regeringspersonal bosätta sig uppe på Victoria Peak och här uppe var luften förhållandevis klar och ren och utsikten helt fantastisk. 
Även idag är detta ett av Hong Kongs mest fashionabla områden att bo i. 

Utsikt från Victoria Peak. Varje år kommer omkring 7 miljoner människor hit upp
                                                för att beundra utsikten. Hyfsat klart, dagen till ära.
 
Mycket blommor och grönska överallt. Vackert!
 
 
Sen var det det här med shopping....Jag blev nästan mållös av att se utbudet från alla modehus och givetvis
var jag inne i flera av de stora kedjorna för att titta. Jag kan inte säja annat än att jag blev helt betagen av dessa skor från Gucci. Sen är det en helt annan fråga om jag ens skulle kunna gå mer än fem meter i dem. Kanske i de svarta? Med lite positivt tänkande.

                                 
                          Jag föll handlöst för de svarta skorna. Visst skulle väskan passa mig helt perfekt?
(OBS!!! Allt från Gucci, original)
 
Kunde inte låta bli att titta in i klockbutiken bredvid, endast äkta vara och inte en klocka under 500 000 kr.
 
Dagen går mot sitt slut. Fest i stan, Hong Kong Seven; internationella rugbytävlingar med deltagare från 25 länder.
Middag, skaldjur av alla de slag vid Vicroria Harbour, en stund på en bar för att studera kvällslivet och vi strosar senare mot hotellet i den sena, ljumma, kvällen.
 
 (Inlägg nr 14 i #blogg 100)

Uppe på berget...

    
 Strålande sol, vår i luften och Stockholm ligger framför mig. Jag har stretat upp mot Skinnarviksberget, 53 meter ö.h.och den högsta naturliga punkten i Stockholm innanför tullarna.
Skinnarviksberget är en del av Skinnarviksparken och har fått sitt namn från den gamla yrkesgruppen "skinnare" eller garvare som redan på 1600 -talet hade sin verksamhet här.
"Skinnarnas" yrkesutövning luktade illa och krävde mycket vatten och därför vara det bra att hålla till vid Riddarfjärdens strand.
Den del av Riddarfjärden som låg nedanför nuvarande Münchenbryggeriet hette tidigare Skinnarviken och finns ommämd redan 1646.
En del av Münchenbryggeriet och nedanför ligger den gamla Skinnarviken, en del av Riddarfjärden.
Tvärs över fjärden syns Stadshuset och Kungsholmen. Fram till 1971 hade Pripps bryggerier
öltillverkning här och när de flyttade sin verksamhet till Bromma fanns det planer på att riva byggnaden.
Men den kom att bli kvar och innehåller idag konferenslokaler, kontor, inspelningsstudio för diverse fria radiokanaler, operans balettskola och annan kulturverksamhet.
Delar av byggnaden är från mitten av 1700- talet och då fanns här en klädesfabrik.

Vägen upp till Skinnarviksberget går längs Gamla Lundagatan och här finns åtta hus  från 1700-talet och som genomgick en varsam renovering i slutet av 1960-talet. Själva området anlades redan på 1600-talet.
 
Husen längs Gamla Lundagatan förvältas som så många andra äldre kulturhus i Stockholm av "Stadsholmen" och de kan inte köpas loss.
 
 
Verkligen genuint! Och dessa hus finns några hundra meter från storstadens brus.
 
Lön för mödan! Högst upp på Skinnarviksberget blickar jag ut över Stockholm.
 
Stadshuset och "skraporna" vid Hötorget.
 
Riddarholmen och Gamla Stan. Även Kaknästornet ute på Djurgården skymtas.
 
Jag lämnar berget och går nerför Yttersta Tvärgränd som på ett hundratal meter förflyttar mig från 1600-talet till nutid och jag kommer till korsningen Hornsgatan och Ringvägen. Yttersta Tvärgränd, denna korta gatstump, 140 meter, hette i slutet av 1600-talet "Yttersta Twärgatan" och i korsningen mot Hornsgatan låg stadstullen Västertull mellan 1622- 1655 och där man betalade tull för att få föra in varor i Stockholm
 
Husen längs Yttersta Tvärgränd är i huvudsak från 17 och 1800-talet.
 
 (Inlägg nr 13 i #blogg100)
 
 

Min dag

    
 Det var en gång....Ja, det var det och för länge sedan och jag minns inte alls vare sig dagen eller händelsen, men jag föddes. Så idag firar jag och inte bara födelsedag, utan tillvaron i sig och livet.
Redan vid midnatt blev jag gratulerad av mannen i mitt liv och att då stå på balkongen, dricka ett glas champagne, se på det tunna snölagret som lagt sig, blicka ut över kanalen och ljusen i stan och känna sig priviligerad, det är en känsla jag verkligen tar till mig.
Sände där i natten också en tacksamhetens tanke till mina föräldrar, där i sin grav på Solna kyrkogård, för det liv och den tillvaro de gett mig. (Jag heter också Liv som namn.)
Jag har fått mycket med mig, något som jag är oändligt tacksam över.
Och imorgon är en ny dag...
 
Vår balkong strax efter midnatt.
 
Och även i morse låg snötäcket kvar en bit in på förmiddagen...
 
Vackra rosor stod på frukostbordet och -
 
- det var vackert väder om än ganska kyligt, +2.
 
 
Tulpaner hör våren till och denna vackra bukett fick jag av döttrarna med respektive familjer.
Så härlig! Visst blir man glad av den?
 
 
"Och vi hade i alla fall tur med vädert!" Precis som den dag då jag föddes för lääänge sedan.
 
(Inlägg nr 12 i #blogg 100)
 
 
 

Vårdagjämning

    
 Idag passar jag på att önska våren extra välkommen för den har liksom födelsedag, Vårdagjämning.
Här i huvudstaden lyser solen med sin frånvaro, men den har ju varit hårt arbetande i mer än en vecka.
Försökte i förmiddags se solförmörkelsen, även den gick i olika grå nyanser men gick att urskilja.
Just nu regnar det, snöblandat regn och och de grå tonerna överväger, men ett säkert vårtecken skådade jag alldeles nyss; årets första fritidsbåt på väg in i Hammarbyslussen.
Jodå, jag har sett diverse andra vårtecken också; isen är sedan några veckor borta i Årstaviken, krokus, vintergäck, blåsippor, snödroppar och några vilsna tulpan påpekar att det är vår.  Många uteserveringar har smygöppnat och befolkas snabbt av soltörstande gäster och får man inte plats där så är det fint att slå sig ner på en bänk lite överallt och njuta av sol och vår.  Men idag är det inte så lockande att sitta ute.
För att vara lite aktiv så har jag studerat utbudet av flygresor till Spanien och den som söker den finner. Är man flexibel, envis och inte har några "måsten" vad gäller datum så kan man göra fynd.
Och det har jag gjort. Jag brukar boka direkt via ett flygbolags hemsida, eftersom vi inte skall på en charterresa, och kan då lusläsa datum när det är billigast att åka och med bästa komforten.
(Har ibland  letat resor via olika internetsidor men har aldrig hittat någon resa som varit bättre och mer förmånlig än flygbolagens egna sidor)
 
 
Dagens tänka långpromenad byttes raskt mot en kortare variant och lika skönt var det, för olika nyanser av blått känns betydligt mer uppiggande än de grå och med gårdagens promenad i åtanke, längs Hornsgatan och med besök i olika konstgallerier och små konsthantverksbutiker är jag ändå nöjd. 
 
Hornsgatan sträcker sig från Södermalms Torg och till Hornstulls Strand, en sträcka på 2300 meter.
Hornsgatan är som flera gator i Stockholm gammal och omnämndes första gången 1642 som "Horns gathun".
 Gatan bytte namn 1675 till Horns Weegen och 1699 kallades den Horns tull wägen.
Ordet Horn är gammalt och hade betydelsen "utskjutande terräng".
 
Alldeles vid "Hornsgatspuckeln"ligger Sankta Maria Magdalena kyrka, som ritades av arkitekterna Tessin d.ä. och d.y. och invigdes 1634. Kyrkan drabbades av en brand 1759, och så hände med många av dessa gamla kyrkor. Den renoverades då och även på 1900- talet har kyrkan renoverats och nu är det dags igen.
(Inuti kyrkan finns bl.a. en minnestavla av Bellman, vars morfar var kyrkoherde här i kyrkan.)
 
På kyrkogården finns familjen Taubes familjegrav och den pryds av en byst som Astri Taube gjorde 1960.
Evert Taube avled 1976 och hans fru Astri avled några år senare.
(På kyrkogården finns också skalderna Stagnelius och Lasse Lucidor begravda. )
 
Hittar en öppning i en liten gränd bredvid Hornsgatan
och blickar över till Djurgården med Skansen och Gröna lund.
 
Jag går vidare och tänker vidare. Är ibland faschinerad över hur många tankar som samtidigt kan cirkulera i mitt huvud. Några rensar jag bort, andra lagrar jag för senare bruk och en del fortsätter jag att bearbeta. Och jag tänker så bra när jag går. 
När jag kommer till korsningen Hornsgatan - Ringvägen ser jag en samling poliser som fördjupar sig i ett par vespor och ett par bilar. Vad kan månne ha hänt här?
Jag går vidare och ser ännu en polis.
Aha! Nu förstår jag. Hornsgatan har dubbdäcksförbud sedan 2010 p.g.a. höga partikelhalter och alla fordon, med undantag av moped klass 2 får inte köra på Hornsgatan med dubbade däck.
Bryter man not detta gäller 1000 kr i böter.
Dock får Hornsgatan korsas med dubbdäck på.
 
 
En polis här i korsningen får meddelande om att det kommer frodon med dubbdäck
och vinkar in dem för översyn.
 
Hur vet man detta med dubbdäcksförbud? Tja, det finns skyltar.
Här gäller stoppförbud och förbud mot dubbdäck.
 
(Inlägg nummer 11 i #blogg 100)

Stockholm med utsikt...

    
 Att ge sig ut i till fots i Stockholm är alltid överraskande och spännande och något jag nästan dagligen gör.  Ofta har jag inget direkt mål för min runda utan vandrar planlöst omkring.
Jag brukar tycka "att skriva är ett sätt att tänka" och det gäller även för mina promenader. Jag tänker så bra när jag går...
En av flera favortitpromenader, Monteliusvägen, går på Söders höjder uppe på Mariaberget och erbjuder en fantastisk utsikt över hela Storstockholm.
Montelius vägen kan österifrån näs nås från Slussen och man går Hornsgatan fram till Bellmansgatan där man svänger upp.
Detta är historiska trakter med gamla hus bevarade och området har alltid varit omtyckt av kulturpersonligheter och är så än idag.
En del av de gamla husen förvaltas av "Stadsholmen" och kan erbjuda bostäder för uthyrning just till kulturpersoner.
Bellmansgatan, har fått sitt namn efter Carl Michael Bellman som bodde här i nr 24.
 
Laurinska huset eller som det också kallas Mälarpalatset, ligger efter gångbron till vänster och i korsningen mellan Bellmansgatan och Bastugatan Huset är byggt i slutet av 1800 talet i holländsk renässansstil.
Husets namn kommer från pedagogen och konsthistorikern Carl Gustaf Laurin som i hela sitt liv bodde i huset.
Här har också författaren Ivar Lo Johansson, konstnären Nils Kreuger, musikern Putte Wickman, skådespelaren Åke Grönberg . Idag bor bl.a. Eva Dahlgren och  Efva Attling här.
(Lite kuriosa är att Bellmansgatan och Laurinska huset figurerat en del i Stieg Larssons böcker, bl.a i Luftslottet som sprängdes.)
 
Den nerlagda Mariahissen ligger rakt fram. En hiss,28 m hög, byggdes 1885 och förband Mariaberget
med Riddarfjärdens södra kant där ångbåtarna gick i skytteltrafik över till Riddarholmen.
Tre tusen personer brukade dagligen ta den här vägen varje dag men i takt med utbyggnaden av kommunikationerna i Stockholm minskades hisstrafiken och Mariahissen lades ner på 1930 talet.
 
Gamla stan med Tyska Kyrka syns på andra sidan Riddarfjärden
och Lautinska huset och Mariahissen till höger.
 
Monteliusvägen är en ca 500 m lång  promenadslinga på Mariaberget som erbjuder en jättefin utsikt över hela Stockholm. Monteliusvägen börjar vid Skolgränd i öster och slutar vid Kattgränd i väster,
där Skinnarviksbergen tar vid. 
Professorn och Svenska Akademiledamoten  Oscar Montelius bodde på St Paulsgatan i närheten
och har fått ge namn åt promenadvägen som invigdes 1998.
 
Vy mot Riddarholmen, Riddarholmskyrkan och City. Kyrkan längst bort i bild är Klara Norra Kyrka.
Riddarholmskyrkan är från slutet av 1200 talet är de svenska kungarnas begravningskyrka och den första kung som begravdes här var Magnus Ladulås 1290.  Kyrkan är Stockholms enda bevarade medeltida klosterkyrka.
Sedan 1807 är Riddarholmskyrkan en grav och minneskyrka.
 
Riddarholmen till vänster och Gamla Stan rakt fram är tillsammans Stockholms historiska centrum. På 1200- talet byggdes Gråbrödraklostret på Riddarholmen och klosterkyrkan, nuvarande Riddarholmskyrkan.
Riddarholmen är den minsta stadsdelen i Stockholms stad till ytan och numer bor inga människor där och statliga myndigheter och domstolar har tagit över alla byggnader.
 
Längs Monteliusvägen ligger flera förskolor med en fantastisk utsikt.
Och även gården ser inbjudande ut.
 
Stadshuset på Kungsholmen, ett av Stockholms tydliga kännetecken och en byggnad som är känd över hela världen genom bl.a Nobelfesten. Stadshuset  invigdes 1923 och är ritat av arkitekten Ragnar Östberg.
Ett besök här är alltid trevligt  och både "Blå Hallen" där Nobelmiddagen intas och "Gyllene Salen" med all sin mosaik är sevärda. Skulle andan falla på så kan man klättra upp i det 106 m höga tornet och blicka ut över Stockholm, Nordens Venedig.
 
 (Inlägg nr 10 i #blogg100)

Jag hänger med...

    
 Det skall börjas i tid, eller också kan man vänta. Men varför skjuta upp något som kan ske genast? Så jag tog  en tur och retur till Uppsala för att träffa barnbarnen.
Solen skiner, gräsmattorna börjar bli gröna, spring i benen, parken väntar, vi leker och jag hänger med.
 
William på ett och ett halvt år gillar sin boll och att springa efter den och det går bra.
Men det går lika bar att vara bakom den. Inte så noga.
 Och att kasta är också roligt. "Mormor, är du med?"
 
Vi hämtar Max på förskolan. William, fotbollen och leken i parken skall bytas mot simskola och bad på Fyrishof och för mig är det första gången jag är med. Jätteroligt! (Skall få titta på...)
 
Max, en stor och snygg kille i sin tuffa "spidermankeps".
En keps som blinkar vid rörelse, en klar favorit och inköpt på C&A på La Zenia boulevard,
det jättestora shoppingcentrat i Torrevieja.
 
Fyrishov är ett fint bad som erbjuder både en äventyrsdel med roliga rutschkanor och vattenleksaker,
en 50 meters bassäng och en separat varm bassäng.
 
Max, 5 år, är van vid vatten och ger sig genast i kast med vattenrutschkanan. Och snabbt går det! Jag hinner inte riktigt med. Det hörs ett plask och efter en stund dyker en glad kille upp.
Simskolan skall börja och 10 pigga barn, i fem-sexårsåldern, tillsammans med tre lärare tränar att flyta, dyka, och hämta upp saker från botten. De sjunger skrattar och trivs. Lektionen avslutas med att träna vidare på både arm och bentag till crawl. Inte helt lätt att få till koordinationen men vad gör det. Humöret är på topp och vattenvanan som barnen har är imponerande.
Och jag ler inombords.
Max ledsagar oss till bussen och är noga med att det är buss nr 14 vi skall ta och kliva av vid stationen.
Jag känner mig trygg i hans resesällskap.
Vi kliver av, skiljs åt och jag fortsätter att le när jag springer mot Stockholmståget. Och jag hinner med. En minut till godo. Men å andra sidan går det många tåg..
 
Max försvinner under vattnet i den vänstra rutschbanan - jag hinner inte se,
 
 - och där kommer han upp till ytan.
 
(Inlägg nr 9 i #blogg100)                                                                              

Kontaktannonser

    
Alla sätt är ju bra, förutom de som är mindre bra.... Men vem bestämmer det? Och det här med att träffa någon? För inte alltför länge, ja alltså så där en 30 år sedan kunde man i olika tidningar se kontaktannonser av skilda slag.
Säkert ett bra sätt för att få  nya vänner, någon att resa med eller kanske en ny livspartner. 
Kntaktannonserna  i tidningarna byttes så småningom ut mot olika "dejtingsidor" på intenet och i stället för en liten pappersannons i en tidning blev det en annons/presentation på en internetsida.
Utvecklingen gick raskt framåt i takt med datorernas användning.  Och idag har jag förstått att många hittar varandra och får kontakt via internet som är en utveckling i verklig positiv riktining.
Fortfarande träffas ju många hos vänner, kanske på en parkbänk, på ett bibliotek, på teatern,  på sin arbetsplats eller under en resa och många gånger kan det också vara en slump.
Idag, när jag rensade en massa foton från datorn, kom jag att minnas en alternativ form av kontaktannonser.
Tror dock inte just detta alternativ skulle vara så gångbart i västerlandet.
Men varför inte?
En vacker vårdag för ett par år sdan promenerade vi i Peking iTulpanparken, "Zongshanparken" och en stor folksamling syntes nere vid den konstgjorda sjön. Antagligen många som vill hyra en liten eldriven båt att puttra runt i, var min första tanke. En konstgjord kanal leder genom parken och går sedan vidare genom den Förbjudna Staden. Men det var inte alls någon kö till båtuthyrningen.
 
Den konstgjorda kanalen som leder runt den Förbjudna Staden.

Många människor nere vid sjön...

Givetvis blev jag nyfiken och gick runt i folksamlingen. Vad var nu detta? Det dröjde ett tag innan jag förstod.
Jo, det var föräldrar till unga män och kvinnor i lämplig giftasålder, runt 25, som sökte lämpliga kontakter/ partner för sina vuxna barn. Det var som mängder av olika kontaktannonser med bilder och beskrivningar om ålder , utbildning, familjaförhållanden, intressen och annat.
Många människor här har ju inte datorer hemma på ett lika självklart sätt som hos oss, så att söka kontakt på det här sättet kan ju motsvaras av vilken "kontaktsite" som helst.
Men åtminstone en stor skillnad är det; det är föräldrarna som letar partner till sina giftasvuxna telningar.

Papper som beskriver döttrarna och sönerna.

Här beskrivs egenskaper, ålder, utbildning, födelseår och månad. Stjärnorna/stjärntecknen måste också stämma överens, det är viktigt och i många fall fanns foton av de giftasvuxna till beskådning.

En mamma visar foton på sin dotter.

Vi vandrade runt ett bra tag och vid närmare eftertanke så är ju denna idé lika god som någon annan.
Och som jag förstod var är det här bara en första kontakt.
Ett sätt för ungdomar, med hjälp och engagemang av föräldrar/släktingar att kanske hitta någon att dela sitt liv med. Om tycke uppstår förstås.
Tänk så mycket man kan lära sig och få vara med om.

Vackra japanska körsbärsträd i blom.
 

(Inlägg nr 8 i #blogg100)


Terrakottaarmén och Xian

    
Så var det dags att summera den tre dagar korta resan till Xian. En fredagkväll klev vi på nattåget  på en av Pekings fyra järnvägsstationer, Beijing Västra tågstation, en gigantisk byggnad, där en rejäl flygterminal som Arlanda vid en jämförelse förefaller liten. 
Hela resan hade vi bokat via en resebyrå och ALLT var in i minsta detalj otroligt välorganiserat. Innan vi ens lämnat lägenheten hemma, kom ett sms till min telefon, där vi blev påminda om att det snart var dags att gå ut till den väntande taxin. Ja, så flöt det på under hela resan.
Mackor från Subway och lite vin därtill blev vår kvällsmat innan vi somnade in i den lilla men fräscha kupén.

Bosse och jag ivår förstaklass kupé som vi delade med Maggi och Bertrand.
(Bosses syster och man, som också var med på resan)
Vattenkokare och te ingår liksom duk på bordet, handdukar och sköna lakan.
 
 
Efter en natts sömn, med vissa stopp längs vägen,  anlände vi till Xians tågstation. Här var det ett myller av människor, men med hjälp av en skylt med mitt namn på det gick lätt att hitta vi vår guide och chaufför som nu skulle nu komma att ta hand om oss i två dagar.
Dags alltså att ge sig ut för att närmare lära känna denna småstad med cirka sju miljoner invånare. Ja, det är att betrakta som en liten stad i Kina....
Efter en rask resa till hotellet och frukost var vi  sedan redo för Xian och all historia.
(Intressant var att frukosten ingick denna ankomstdag och att vi fick rummen klockan nio på morgonen)

Stadsmuren blev vårt första stopp. Xians stadsmur är 13 km lång, 12m hög och mellan 12 och 18 m bred och  delar idag det gamla Xian från det nyare och mer moderna. Muren härrör från Mingdynastin (1368-1644 e. Kr) och det var här uppe som armborstbeväpnade soldater inväntade sina fiender. Jämförelsevis med annat som finns att beskåda i Xian, så är denna stadsmur en riktig ungdom.

Stadsmuren
Nästa stopp blev på en fabrik där det tillverkades soldater av allehanda slag, kopior på de som finns med i terrakottaarmén. Dessa gjordes för hand och att följa hur arbetet med att få till hur soldaterna växte fram var häftigt att se.
 Vi såg även otroligt fina arbeten och möbler i trä och lack som även de gjordes för hand.
Synd, att vi inte har möjlighet att frakta hem lite möbler till Sverige, men jag tror vid närmare eftertanke inte att de skulle passat hemma hos oss. Tyvärr!

Små soldater tillverkas av lera.
Xian och området däromkring utgör den kinesiska civilisationens vagga och stadens utkant finns rester av 6000-åriga stenålderssamhällen.
Kejsare Qin Shihuangdi använde Xian och området däromkring som huvudort, då han med våld 221 f Kr enade Kina för första gången i historien. Xian, som då kallades Chang'an, var därefter en lysande huvudstad under många dynastier, mycket tack vare läget som Sidenvägens slutstation.
 
Visst var det kejsare Qin och hans Terrakottaarmé som lockade oss till Xian och efter cirka en timmes bilresa från staden finns en del av kejsarens grav, samt hans personliga lerarmé.
Här finns tusentals, (jag hörde antalet 6000 nämnas) soldater i naturlig storlek och en del längre än vad soldater i allmänhet var,  unikt utformade, med rustningar, ansiktsdrag och håruppsättningar som skulle skydda denne kejsare i dödsriket.
Just genom att se de olika håruppsättningarna kunde man se vilka soldater som hade de olika uppgifterna.  Pilbågsskyttar, hästskötare, armborstskyttar, officerare och generaler känns alltså igen med hjälp av sina risyrer. 
Detta var en helt fantastisk syn!!! Overkligt kan man nog säja.

 
Soldaterna är i manshöjd, men förefaller kortare på grund av avståndet till min kamera
och att de står i en stor grop.

Alla dessa soldater finns att beskåda i tre stora "hallar". Och detta är bara en lite del av kejsar Qins enorma gravar. De flesta har man ännu inte ens upptäckt. Dessa soldater och delar av den otroligt stora graven hittades i mitten av 1970 talet  av en bonde boendes i området på hans åkrar och var resten av graven/gravarna finns vet man inte för närvarande.
Det blev in otroligt innehållsrik dag med många fantastiska historiska inslag och för att rensa våra hjärnor besökte vi de muslimska kvarteren. Vi hade avstyrt ytterligare "studiebesök", kunde inte ta in mer info.
Söndagen blev absolut ingen vilodag.
Vi hämtades av guide och chaufför klockan 10 efter att ha ätit en god och stärkande frukost för nya äventyr.
Nu var det mer kinesisk historia som gällde, ett besök på Xians historiska museum. Mycket lärorikt och faktaspäckat att få en genomgång av kinesisk historia på ett par timmar så jag får nog läsa på lite till.... 
En fördel med egen guide och chaufför är, förutom att det är bekvämt, att man själv kan bestämma vad man helst vill se och uppleva.
Nu kände vi inte för mer historia utan det blev besök i Trumtornet. Lagom lättsamt och därefter lite "fri tid."
När vi nu ändå befann oss i de muslimska kvarteren passade vi på att supa in lite av Orienten.
Trånga kvarter och gator med vacket utsmyckade hus fanns det gott om och i dessa kvarter intogs även lunchen som verkligen var god.

Köket tillika restaurangen är på gatan.

Att det finns flera muslimska kvarter i Xian beror på Sidenvägen, för med denna internationella handel kom inte bara varor, rikedom och kultur, utan också människor.
Vi avslutade Xianresan med ett besök i stadens äldsta moské.  En moské, som varje fredag håller fredagsbön, som man gjort i flera hundra år, men endast män är välkomna. Kvinnor är inte tillåtna här, annat än som besökande och utan tillträde till bönesalen. 
Men kanske kommer det också att ändras i det nya Kina?
En intensiv och otroligt innehållsrik och givande helg var till ända och dags för oss att åka tillbaka till Peking.
Vi blev körda till flygplatsen, incheckade och behövde bara själva gå igenom säkerhetskontrollen. Vilken service från resebyrån! Den kommer vi att anlita igen! Absolut!
Och vilken minnesvärd resa vi haft!


(Inlägg nr 7 i #blogg 100)

Att "fika"!

    
Att "fika" är väldigt svenskt och det är en social aktivitet och saknar språklig motsvarighet i andra länder. Ordet "fika" är både ett substantiv, man "tar en fika" och ett verb, "att fika".
När jag var liten , verkligen länge sedan, så användes inte ordet "fika". MIn mamma som var norska hade ibland svårt att ta till sig vissa ord i svenska och just ordet "fika " var ett av dem. Hon tyckte inte att det ordet lät vårdat och som sagt ordet är inte förekommande i den bemärkelsen vi lägger i det i andra länder. Inte ens Norge!
I stället använde hon kafferep eller kaffekalas eller dricka en kopp kaffe. Min pappa använde ordet "fika" så jag visst ju betydelsen.
Och elvakaffe var vanligt förekommande. Till "fikat" var det förr vanligt att det serverades småkakor eller annat kaffe bröd, men idag när bryggkaffe och kokkaffe bytts ut mot mängder av kaffevariante  så har småkakorna bytts ut mot rejäla mackor med olika pålägg.
Ordet "fika" i betydelsen dricka kaffe finns belagt sedan 1910, men har förekommit dialektalt lång dessförinnan.
Man kastade helt sonika om bokstäverna på orde "kaffi", en sidoform till kaffe och här ifrån uppstod sedan orden caté och konditori.
(Man har också sedan lång tid tillbaka i Sverige pratat om "kvällsfika", som innebar en lättare måltid på kvällen med dryck som förutom kaffe kunde vara te eller mjölk.)
 PÅ eftermiddagen har jag  i alla fall varit på konditori i Sundbyberg och fikat med "bloggvännerna" tillika torrevännerna, Susan och Preciosa. Jag blev hämtad hemma av Susan, i hennes gulliga bil, och körd till Sumpan där vi hämtade upp Preciosa och i samlad tropp begav vi oss till Konditori Princess på Sturegatan. Här var det en känsla av gammalt kondis, förutom att att urvalet av kaffesorter, bakverk, smörgåsar och mat hade en modern tappning. Men utvecklingen och tiden har gått framåt...
För min del passade en minisemla helt perfekt och en cappuchino till det.
Det blev en lång "fika" för vår del och jättetrevlig. Tack för idag!
 
 
 

Gärna!

    
 Det vackra vårvädret fortsätter, dagarna blir längre och grönskan mer påtaglig. Jag fick frågan om att ta en biltur till Norrköping tillsammans med Liv och Max för att hälsa på "farmor/gammelfarmor Meida". Och visst ville jag. Väldigt gärna!
Efter att ha trasslat in mig på fel bro vid Skanstull, (det finns två att välja på) mina hemtrakter, och hamnat i Slakthusområdet i Enskede, tittat flyktigt på Huddinge, så var vi tillbaka vid Gullmars och var på rätt väg, E4 söderut.
Inte för att det behövs några pauser på sträckan Stockholm - Norrköping, men vi bestämde oss för att se hur det var med den gigantiska godisbutiken vid Nyköpingsbro.
Här har jag passerat massor av gånger men aldrig stannat och man bör ju vidga vyerna och hämga med även i godissammanhang.
Nyköpingsbro; bro över E4an med restauranger och denna enorma godisbutik.
 
Max botaniserar blan alla godissorterna och gillar "surisar".
Här skall det finnas 700 sorters godis, men jag vet inte om det stämmer för jag hann inte räkna.
Får ta det nästa gång...
Max har noga valt vad som skulle i hans påse. Ja, flera lördagars konsumtion.
 
Norrköping mötte oss också med sol och Liv ställde sig genast för att laga dagens lunch; "pasta Alfredo";(Pasta med ärter, skinka, riven ost och grädde)
Vi andra bidrog med uppmuntrande tillrop och dukning.
Ett kärt möte att träffa "farmor Meida" 94 år igen. Hon bor i sin lägenhet, klarar sig själv i stort, men får hjälp med städning och tvätt varannan vecka. Intressen som att läsa böcker ochtidningar och se på tv håller henne alert.
Liv vid spisen.
Ett fint kort på farmor/gammelfarmor Meida från oktober 2014 då hon för första gång träffade sitt yngsta barnbarn William, då dryt en och en halv månad.
 
Timmarna försvann och fram på eftermiddagen körde vi åter mot Stockholm. Vädret var fortfarande vackert, trafiken lindrig och resan hem gick snabbt.Och jag tar gärna snart en tur tillbaka till Norrköping.
Max följde med mig hem och laddade inför "Mellon" med att bygga med sin tågbana. Tror kanske att mellointresset inte var så stort...
 
Koncentration för att se om vagnen passar...
- och det batteridrivna loket drar vagnarna. Lycka!
 
En händelserik dag har övergått i kväll, mellon pågår och "Sverige har en vinnare". Bra val tycker jag.
 
(Inlägg nr 6 i #blogg 100)
 
 

Pyssliga rullar.

    
En vacker kvällspromenad en fredagkväll tog oss från Söders höjder ner till Gamla Stan.
Att det är vår i Stockholm märker man inte bara på växtligheten som grönskar och knoppas utan även på att flera restauranger på Medborgarplatsen fått ut sina bord och i värmen från gasolbrännarna slår gäster sig ner för att njuta av det vackra vädret,umgås och smida vidare planer inför kvällen.
Vi hade planer, middag hos vänner i Gamla Stan och skyndade vidare.
 
Vackert kvällsljus över Gamla Stan. Tyska kyrkan med sitt höga torn reser sig ståtligt
och i bakgrunden skymtar Storkyrkans  torn som är betydligt läger.
 
Stockholms stadshus och riddarholmskyrkan förstärker förstås stadsbilden.
BIlar, bussar och tåg passerar och det är liv och rörelse i stan.
 
Vi lämnar bruset och tar oss in i den gamla fastigheten hos vännerna, Mona och Rune i Gamla Stan, går upp för de gamla trappstegen som var och en har en historia att berätta och kommer in i den härliga våningen .
Här möter oss också en överraskning, Lotta, en "go vän" från vår tid i Peking och som numer är hemmahörande i Göteborg. Ett härligt återseende.
Värdinnan, Mona, har förberett för kvällens middag som blir vietnamesiska vårrullar
och här kommer en panna med hett vatten på bordet där skall rispappren "badas" en kort stund. 
 
Vietnamesiska vårrullar görs av tunt rispapper som man snabbt blötlägger i det varma vattnet, låter rinna av, lägger p tallriken och sedan fyller med diverse olika tillbehör.
Här fanns mycket att välja på och man kan själv bestämma vad man vill fylla rullarna med; räkor, kräftstjärtar, bitar av lax, avokado, mango, böngroddar, hackad paprika, purjo m.m. Viktigt är att man inte fyller rispappren med för mycket "plock" för då blir de svåra att rulla ihop. Rullarna, rispappren, är väldigt tunna som spricker om de blir överfyllda. En god smaksatt soyasås passar perfekt att doppa rullarna i innan man med hjälp av pinnar tar sig en tugga. Jag kan lova att det låter lite lättare än vad det är. Trots att vi alla är vana att äta med pinnar så var det en utmaning att dels få rullarna att hålla ihop och dels att med pinnarna doppa dem i soyan innan man kunde ta sig en tugga.
Vi konstaterade att vietnameserna är flinkare p attfå till en bättre form på sina rullar än det vi hann öva upp innan vi var proppmätta.
En härlig middag med mycket prat och många skratt blv det och timmen blev sen innan vi var hemma.
Tack alla för en jättetrevlig kväll.
MIn rulle ligger på tallriken och de t blötta rispappret är nästan genomskinligt, så tunt är det.
Att sedan få det at inte spricka var en klar utmaning.
Men ibland lyckades vi få till det, i alla fall någorlunda.
 
Bosse, Mona, jag och Rune har gjort klara framsteg vad gäller snyggheten på rullarna.
Men vi får nog ta en fortsättningskurs. Jag skall dessutom träna extra här hemma..
Här är det Lotta som dokumenterar sällskapet.
 
 (Inlägg nr 5 i #blogg 100)

Tiden finns

    
 Att våren har nått Stockholmsområdet, det råder det ingen tvekan om och jag passar som alla andra på att njuta av den.
Kanske är den här till låns för några dagar eller veckor, men den pågår just nu och jag tar till vara tiden och vistas ute så mycket som möjligt. Ljuset ger mig energi.
Att promenera längs vattnet i rask eller långsam takt, ta en runda i skogen, strosa längs stadens gator, kanske slå sig ner på en bänk eller en uteservering, träffa vänner, låta tankarna fladdra och stanna upp. Tiden finns!
Jag har inte bråttom.  Tiden och dagen är i min ägo och båda är "försvinnande goda".
 Gårdagens eftermiddagspromenad gick från Södermalm till Östermalm, en sträcka på fem kilometer och där jag till stora delar kan gå längs med vattnet. Jag passerade Slussen, Skeppsbron, Slottet och Grand Hotel,(Stockholms och Sveriges flottaste hotel med flera verkligt bra restauranger) vidare över till Nybroviken och Dramaten för att sedan nå eftermiddagens, den tidiga kvällens, slutmål, Trattoria Montanari, på Grev Turegatan 56 och middag med vänner.
Vid Karl Johan slussen; Saltsjön med måsar, Finlandsbåtar och Nacka i bakgrunden.
 
Skeppsholmen med Skeppsholmskyrkan, officiellt Carl Johans kyrka, är en f.d. kyrka som stod färdig 1833 och invigdes 1842. I december 2001 blev kyrkan en "profan byggnad" (icke religiös) byggnad
med möjligheter till konserter och annan kulturell verksamhet.
Sedan 2009 heter byggnaden Eric Ericsonshallen,
efter den kände svenske dirigenten och körsångsledaren Eric Ericson.
Det vita fartyget heter Af Chapman och en tremastad fullriggare som sjösattes 1888 och har tjänat som skolskepp mellan 1915 och 1934. Sedan 1949 är Af Chapman ett mycket efterfrågat vandrarhem i Stockholm.
 
Storkyrkan eller som den också heter Sankt Nicolai kyrka,uppe på Slottsbacken, är domkyrka i Stockholms stift och uppfördes på 1200 talet. Stockholms Slott, till höger, har legat här sedan 1200- talet, men olika bränder har gjort att slottet byggts upp på nytt. Den nuvarande slottsbyggnaden är ritad av Nicodemus Tessin d.y och kom till efter branden 1697 men inte förrän 1728 kunde slottet tas i bruk, kung Adolf Fredrik och drottning Lovisa som då flyttade in. Arkitekten Carl Hårleman slutförde byggnationen efter det att Tessin hade avlidit.
 
Grand Hotel, ett 5* lyxhotell, grundat 1874, är med sitt perfekta läge och utsikt nog det bästa hotell man kan bo på i Stockholm och att äta i  Mathias Dahlgrens restaurang, tilldelad  2* i Michelinguiden är en sann upplevelse.
Grand Hotel är det enda svenska hotel som finns med i "The Leading Hotels of the World".
Och ett besök här, på Verandan, för lunch med utsikt över Slottet och Strömmen är absolut överkomligt.
Och väldigt trevligt!
 
Svanar och änder simmar omkring och ser ut att trivas i Norrström och tar tacksamt emot bröd från förbipasserande.
 
Mitt mål är nått; Trattoria Montanarii och en härlig middag middag.
Lättgrillad tonfisk med pinjenötspesto och en grönsakspuré till varmrätt och efterrättten bestod av pistagepairfait med päron och jordgubbar. Väldigt gott! En mysig lokal och trevlig betjäning förhöjde verkligen intrycket.
Trattorian är väldigt populär och bordsbeställning är nödvändig. Men, som på de flesta populära restauranger i stan får man äta i två timmar....Trist, men man kan ju fortsätta ptrata på/i en annan lokal. Och det gjorde vi.
                                                                                   
Jodå, det blev tonfisk för vännerna Ninni och Agneta också.
Mycket prat förstås och många skratt blir det när vi se.
Och som vanligt så är kombon goda vänner, härlig mat och dryck alltid gångbar.
 
 Idag är det fredag den 13/3 och den här dagen firar jag alltid lite extra för då, för 34 år sedan, satt jag på ett flygplan på väg till Sri Lanka för att bli förälder. En stor dag och en stor händelse i mitt och barnens pappas liv.
Den största dagen!
 
(Inlägg nr 4 i #blogg100, 100 inlägg i rad.)
 

Och färgen var grön...

    
 Grönt, i olika nyanser får bli dagens färg! Jag letar vårtecken, men behöver inte titta så länge förrän de uppenbarar sig.
Och jag menar inte bara våren som spirar i naturen, utan även diverse "A-lagare" har kommit ut ur sina vintegömmor och hittat fram till de mer undanskymda och nymålande gröna parkbänkarna.
Jag går en vända upp på berget till Eriksdals koloniområde, ställer mig och blickar ut över Årstaviken. Solen speglar sig i Mälaren, koltrasten sjunger och bofinken stämmer in. Nästan som en duett, men det blir lite "kanoneffekt." I övrigt är det alldeles stilla och inte ens bruset från Ringvägen, några hundratal meter bort, stör tystnaden.
Många träd har satt knoppar, mossan lyser extra vackert i solen och på en del kolonilotter är vårbruket i full gång.
Jag stannar upp vid de blommor jag ser. Vårblommor som nästan slår ut under tiden jag står och betraktar dem, och lyssnar jag noga så hör jag riktigt hur knopparna spricker upp.
Dagens första promenad är avnjuten i grönskans tecken och fram på eftermiddagen väntar nästa, en runda genom stan; från Söder, genom Gamla Stan, över Blasieholmen och till Östermalm.
Middag med vänner på en italiensk restaurang väntar.
 
 
Krokus och vintergäck samsas i en koloniträdgård -
 
- och snödropparna har klungat ihop sig bland löven bredvid stigen.
 
"Röda stugor tåga vi förbi och glatt kring nejden hörs vår melodi". Jodå, jag nynnade glatt.
 
Det grönskar även i Uppsala. William spelar fotboll och inspekterar krokusarna i rabatten.
 
(Inlägg nr 3/100, #blogg 100)

Under eken

    
 En gammal jätte-ek växer vid vägkanten och har sin historia att berätta. Sitt livs långa historia.
Det sägs att eken växer i 300 år, står stilla och väntar i 300 år och så småningom dör i 300 år. Ett långt liv.
Just den här eken finns på vägen mot Steninge Slott, i Sigtuna kommun och här har den kanske stått sedan vikingarna härjade i trakterna. Ett stycke historia som på olika sätt talar till mig.
Inte alls för att jag har ett liv som kommer att vara i 900 år eller mer, men kanske för att jag ser en symbolik i det mäktiga trädet.
Gamla ekar är känsliga och behöver fritt utrymme kring sin krona för att kunna växa och behöver mycket ljus för att må bra. Ekar är ganska sociala och klarar bra sig trots att både insekter, larver/fjärilslarver och svampar gärna biter sig fast och de låter sig inte nedslås.  Och om bladen blir uppätna av så har de förmåga att skjuta nya redan samma sommar. Visst är naturen en fiffig inrättning där det mesta har en mening och djur och växter har sin platser och sina funktioner.
Tror att det är likadant med oss människor. Frihet, värme, kärlek, tillgång till ljus, vatten och näring gör att vi får kraft att sträva vidare och det finns en vilja.
Förhoppningsvis stannar vi också upp, kanske inte alltid så länge, men för en stund och då och då.
Vi ser oss omkring och funderar kanske över om det var detta som var "meningen" med allt.
För egen del vet jag inte. Inte alls.
Men jag vet att jag tagit några nya prover på mina solskador och jag vet att provsvar kommer om några veckor.
Jag är inte särskilt orolig, även om det stundtals känns som om jag har något som äter upp mig.
Men jag gör som eken och ser till att snabbt få till de där nya, gröna, löven som lyser upp och vittnar om att det faktiskt är vår och att en sommar så småningom också är i antågande.
 
En ståtlig ek som i Sverige kan ha en höjd på 30 meter.
 
Grenarna tar tacksamt emot de nödvändiga solstrålarna. 
 
Kraftiga rötter även ovan jord.
 
 

Minisemester

    
 Jag byter för en dag snabbt bort huvudstadens alla ljud, snabba puls och riviga trängsel mot lugnet, naturen och stillheten. Redan när jag sitter på pendeltåget och passerar Sollentuna, 15 km norr om stan, infinner sig lite av en semesterkänsla. Jag skall på till landet, på minisemester, över dagen. 
Tåget stannar i Märsta, slutstationen, 38 km norr om Stockholm, mot Arlanda och jag blir hämtad med bil av väninnan Vivi. Vi kör genom Märsta, passerar Steninge Slott och fortsätter ytterligare ett par kilometer på den smala grusvägen tills vägen tar slut och vi är framme när den fortfarande isbeklädda Mälaren breder ut sig.
Jag tar ett djupt andetag, njuter av tystnaden och ser i samma ögonblick några örnar cirkla över skogen.
Så nära storstan och ändå inte, drygt 80 minuters resa "från dörr till dörr". (Och att ta sig hit den sista biten från Märsta med buss låter sig inte göras, men en uppfriskande promenad på 8 km går förstås bra.)
 
 
Isen ligger kvar här inne i Steningeviken men inte länge till.
 
Vi njuter på altanen av det vackra vårvädret och här blir vi sittandes länge, länge. Vi äter en härlig lunch, pratar, pratar och skrattar. LIvet är gott och jag samlar mer kraft inför kommande besiktning av mig på Södersjukhuset. Det känns för några timmar som att tiden stannat upp och kraftdepåerna fylls på ytterligare (I och för sig har jag fyllt dem även i Spanien, men det känns som om de behöver få lite råge.)
Solen börjar gå ner, vi sveper om oss filtar och stannar ute ett tag till.
Till sist, när solen gått ner bakom Sigtunaskogen, så går vi in och myser ett tag innan det är dags för mig att återvända till Stockholm.
En verklig njutflykt!
 
Den norska skogskatten Tiffany ville gärna vara med på bild,
men de tre hundarna var inte lika hågade.
 
En härlig lunch, ljuvlig utsikt -
 
-och Vivi.
 
 
 
 
 
 
PS ! Har gått med i #blogg 100 och skall försöka få till ett inlägg per dag. En roligt utmaning.
 

Spontant

    
 I Stockholm där jag bor är det  nära till vatten och det är lätt att spontant ta en båttur. Då och då tar jag båten Emelie från Barnängsbryggan och njuter av en båttur på 20 minuter för att  sedan gå iland, antingen vid Gröna Lund på Djurgården eller precis vid Dramaten längst in i Nybroviken.
  Djurgården, Kungliga Djurgården, en stadsdel och ö i Stockholm är alltid värt ett besök.
Själva ön heter egentligen Valdemarsön, men stadsdelens namn är Djurgården.
Området har ägts och disponerats av svenska regenter sedan 1400 talet.
Namnet då? På Karl XI:s tid på 1600-talet uppdördes ett staket på två mil som löpte runt hela ön för att hålla hjortar och rådjur inom hägn och vargm björn och tjuvskyttar utanför. Hägnet användes av kungahuset till jakt under Karl den XI:s tid och sedan minskade jaktintresset hos kungafamiljerna.
 
Mysigt att spontant ta en båttur i det vackra vädret.
 
Vägval?
Jag valde stigen upp mot Rosendals trädgård och tänkte att det kunde vara mysigt med en fika/lunch ute i parken och eventuellt köpa med några fina växter hem från växthuset. Men...
 
Inga blommor ännu! Men fälten är plöjda så om ett par månader så blommar det...
 
Bara att vänta på att fälten skall blomma och då kan man köpa blommor här och betala efter vikt
 
Men! Kö för att ens komma in i växthusen för att få handla och jättelång kö till restaurangen.
Bara att gå vidare. Bäst att komma tillbaka en vardag och kunna handla i lugn och ro.
 
Men några vårblommor fick jag i alla fall syn på där under den gamla eken.
 
 

Vårdag i Stockholm

    
 En riktig vårdag i Stockholm, strålande sol och termometern orkade upp till +16 och jag tror att alla människor också orkade både upp och ut i det vackra vädret. Varmaste dagen först veckan i mars, sedan 1700-talet, då mätningar började göras.  Inte illa!
Nere på kajen hos oss stretade folk förbi i mer eller mindre rask takt och många hade nog köat sig fram längs Årstavikens stränder.
Det vackra vädret lockade även mig och under de tre timmar jag var ute  har jag nog aldrig skådat så många människor i rörelse på stan samtidigt.
Dagen måtte ha varit otroligt vinstgivande för alla tänkbara ställen där något kunnat inhandlats.
VId kiosken på Barnängsbryggan, en liten bit från oss, räknade jag till 65 personer som stod i kö för en kopp kaffe, glass eller en korv, en serveringslucka. Helt ofattbart.
 
Kajen hos oss blev väl "ingången".
 
Och att komm ombord på den Djurgårdsfärja för färd mot stan och nybroplan lät sig inte göras utan att stå i långa köer, så jag valde promenad. Men en bild gick det att få till.
 
Jag var ute i tre timmar och hann gå långt, alltså räknat i km och hade tänkt att slå mig ner på något trevligt ställe ute på Djurgården för en lunch. Men icke! Långa köer överallt!
Jag provade restauranger som Godthem, Ulla Winblad,(en sen brunch kanske..) Gruvan/Systrarna Woltaire, nedanför Skansens Bergbana, ( härliga räkmackor) Blockhusudden, Waldemarsudde m.fl. Inte en chans utan jättelånga köer. Och jag menar med ca 50-60 personer i kö.
Inte hade jag bättre tur i kioskerna heller.  Saknade verkligen en banan eller medhavd macka...
Jag valde att ge upp och tog spårvagnen tillbaka till stan.
 
Långa köer för att få sig något till livs och sedan ingen plats att sitta. Puh!
Men det är ju  ändå vår i luften! Härligt! Och det tyckte nog alla idag.
 
Spårvagn nummer 7, går bra att åka på sitt SL kort. Bekvämt är det också.
 
Optiminstiskt tänkte jag att kanske någon av restaurangerna i Kungsan kunde ha plats för mig. Det var idag ett tiotal som hade öppet och "Friday´s" brukar vaar ett säkert kort. Men icke idag. Spelade ingen roll hur jag än försökte. Gav upp och köpte en flaska vatten och en korv vid NK. Bara två före i kön. Smakade himmelskt!
 
Kungsträdgården idag på eftermidagen.
Och här åts det medhavd picknick, mycket sushi, det såg jag var populärt.
 
Fest, folk, fart och fullspikat i Kungsan
 Jag undrade ett tag om det var vädret som lockade "man ur huse" eller om det var firandet av den Internationella kvinnodagen som lockade.
(Kvinnodagen instiftades redan 1910 av den socialistiska världsorganisationen, "Andra internationalen" på initiativ av den tyska kommunisten Clara Zethin som särskilt arbetade för kvinnlig rösträtt, men det skulle komma att dröja till 1975 och FNs första internationella kvinnokonferens i Mexico innan något mer radikalt hände. Sedan 1978 och efter ett beslut i FNs Generalförsamling finns den 8 mars med på FNs lista över högtidsdagar. Kvinnodagen blev också helt opolitisk och fokus skulle vara på kvinnors kamp för lika rättigheter världen över. )
Vintergäcken lyser och ler i solen. Det är ju vår idag!
 
 

24 timmar

    
 Nu är det 24 timmar sedan vi lämnade Alicantes flygplats igår. Norwegian tog oss hem med med en informativ holländsk kapten och styrman och serviceminded spansk kabinpersonal. Vi hade väl några funderingar om planet skulle gå eller inte, men eftersom flygschemana görs i så god tid så visste Norwegian att den här flighten skulle bemannas av icke svensk besättning. Redan i förrgår visade Norwegians hemsida på att planet skulle gå och den hemsidan har flitigt uppdaterats så bra info har gått att få tycker jag. 
Vi fick även sms om att allt var ok inför avresan.
Så Preciosa, Bosse och jag var i samland trupp inför hemresan.
 
Vi lämnar Alicante nedanför oss och beger oss en sväng ut över havet
för att fortsätta norrut upp längs den spanska kusten.
Det vita snett till vänster är inte ett moln utan kustremsan.  Har blandat ihop två bilder.
Sikten är god och vi tittar på landskapet under oss.
God sikt över Pyrenéerna och en hel del snö på topparna.
 
Vi startade 30 minuter sena från Alicante och landade fyra timmar senare 19.41 på Arlanda som mötte oss med +4, men i alla fall inget regn.
Arlandabuss till Cityterminalen och tunnelbana hem. Smidigt att bara resa med lätt handbagage.
Hemma var det mesta sig likt och efter att ha tittat till mina orkidéer, vattnat lite och pratat med dem var det dags för genomgång av post samtidigt med en kvällsmacka. Inget sensationellt hade hänt. Ja, inte mer än det vanliga. Ögnade också igenom de senaste numren av Södertidningarna, för några lokala nyheter på detaljnivå har jag inte följt i Spanien. Ofta får man där lite info som kan vara bra att lägga på minnet.
Timmen hann bli sen innan jag stegade ut på balkongen för att se om allt var sig likt. Och det var det. Skönt!
 
Allt såg ut som vanligt både längs kajen och över till Hammarby Sjöstad.
 
 Nattens sömn blev lite orolig, känns att vi bor mitt i stan. Det är inte alls så tyst som i Torrevieja och jag vaknade  tidigt, halv nio.
Mulet, kraftig vind och en frukost på balikongen var inte att tänka på. Och vi som suttit ute och frukosterat i flera veckor....
Satte raskt ihop en inköpslista där tulpaner, en orkidé och körsbärskvistar hamnade överst. För är det nu vårmånad så är det. Och färska snittblommor vill jag alltid ha var sig jag är borta eller hemma.
Jodå, det ätbara kom också med.
Jag fullkomligt blåste upp till Ringens köpcentra och tyvärr hade inte vinden vänt när jag skulle hem så mina körsbärskvistar höll på att brytas av i vindbyarna.
 
Körsbärskvistarna är på plats i sin vas och är placerade i den kinesiska hörnan,
orkidén placerad i sin fina kruka
och tulpanerna står på matbordet.
 
 Nu har jag gått i mål för dagen och skall slå mig ner i soffan med en kopp kaffe och titta på tv4 play, Let´s Dance, missade igår. Man måste ju hålla sig uppdaterad.
Visst kan man läsa resultatet, men jag vill själv se.
Vad gäller Mellon, så lär det väl bli en riktigt sövande omgång så där kan jag ju läsa resultatet.
Kan i alla fall konstatera att det är skönt att vara hemma i Stockholm igen, för ett tag. Och så smidigt det är att kunna förflytta sig på bara några timmar, om man nu flyger alltså, och planen går.
Annars får man hitta andra möjligheter och det kan vara en upplevelse det också.
 

Storsamling

    
 Hemresan närmar sig med stora steg. Återstår idag att se hu det går, men jag är hoppfull. Visserligen är många av Norwegians flygningar inställda, men härifrån lär de flyga i eftermiddag och likaså tillbaka hit från Stockholm i kväll. Men vet, det gör vi först när planet lyft...
Så gårdagen bjöd inte bara på  strålande sol och molnfri himmel utan på trevlig samvaro med vänner på Ali´s Bar Celona. 
Vi var många som njöt av solen och mysig samvaro
 Preciosa och La Syrra stod för fotograferingen.
Vi övriga: Patrik, jag, Carina, Ami, Bosse och Horst hade inga svårigheter med smilbanden.
Tack alla för en jättetrevlig eftermiddag.
 
Jag slog på stort och unnade mig en riktig frasvåffla men både sylt, grädde och glass.
 
 Efter ett par timmar förflyttade vi oss upp i det blå, till Ami och Patriks taklägenhet och här blev vi sittandes på terrassen. Länge! Preciosa gick hem för att packa för hon reser tillsammans med oss och La Syrra tog sig en motionsrunda.
Njutbar utsikt!
Ami, värdinnan dukar upp....
 
En lånad keps för min del och i skuggan.
Svalkande drycker och goda tilltugg smakade väldigt gott och den förestående hemresan kändes fjärran.
 
Trevligt hade vi! 
Och jag kan lätt konstatera att det är lätt att njuta av livet och tillvaron här i stan.
 
Snart dags att lämna Torrevieja för den här gången och kanske kommer vi hem till Stockholm i kväll. Och om inte blir det en annan dag. 
Vi hörs!
 

Okomplicerat och väldigt trevligt.

    
Solen fortsätter att lysa på oss och timmarna utomhus blir många. Frukost på terrassen till fågelsång, mer eller mindre vackert. Beror på om duvona tar ton eller inte.
Stödsamtal med blommorna, kurs i spanska, promenad, (gärna längs havet) och ofta spontan träff med vänner på något café. Okomplicerat och väldigt trevligt!
Matfrågan är också ganska enkel att lösa och utbudet av fräscha råvaror är stort, så det är lätt att bestämma sig på plats i butiken eller saluhallen vad man är sugen på. 
Ibland äts en sen lunch ute, ofta en trerättersmeny och då blir det något mycket lätt i matväg fram på kvällskvisten. Andra gånger går vi ut och äter på kvällen. Här behöver man inte bestämma i förväg utan tar det som det kommer.
Antar att det är så vi får tänka även med morgondagens flygning hem. Ingen idé att hetsa upp sig över något man inte kan påverka. Just nu är det ju varning för inställda plan hos Norwegian, men vi vet inte ännu om vi är berörda. Lär tids nog få veta det.
Hoppas då, om planet är inställt, att bli ombokade inom de närmaste dagarna, för på tisdag måste jag vara hemma.
 
Havet lockar alltid....
 Att promenera är roligt och likaså att fotografera och jag har oftast med en lite större kamera när jag går ut, men jämförelsevis är den är liten.
Amis man, Patrik han har en rejäl kamera och tung som bara den. Vilka objektiv! Jag fick provhålla kameran och insåg att skulle en sådan följa med mig så fick jag ha en dragkärra till den. Eller också lägga mig i träning. Å andra sidan får man bra armträning genom att ha den med sig.
Häftig var den! Men jag får nog vänta med ett inköp....
 
VIlken fin kamera! Snudd på ingenjörskunskaper för att använda den...
 
 Nu när jag plötsligt har fått en nyvunnit intresse för växter och när dessa pelargoner visade sig på en restaurangs terrass så fick jag en känsla av att de inte var "äkta vara" De såg alltför perfekta ut. 
Men för att jag och de andra i sällskapet inte skulle gå härifrån med felaktiga tankar så ville jag ju känna på dem. Lena och mjuka var de där de stod i sina krukor. Som sammet.
Men det höll på att gå illa för både mig och pelargonerna. Krukorna de var planterade i stod ostadigt så när jag og tag i en kruka så höll den på att välta, men ångrade sig.
För egen del hoppade jag ner och vad servitören tyckte om mitt besök bland pelargonerna, det vet jag inte. Han var fullt upptagen mef sin "fån".
Vi som promenerade här tillsammans fick oss ett gott skratt och det fick även andra som såg på. Synd att jag själv missade synen....Men jag fick uppleva att känna på pelargonerna.
 
 
Verkligt fluffiga pelargoner.
 
Äkta vara! Jag vet det nu... BIld lånad från Preciosa.
 
                                                                                        

In i dimman

    
 Gårdagen blev lite dimmig av flera anledningar.
Den mer fysiska dimman, som snabbt kom in över stan på eftermiddagen, gjorde också att temperaturen sjönk ett antal grader.
Vi drog oss ner mot havet och satte oss på vårt "vanliga ställe", i bortre kurvan vid Playa de la Cura. Vi var de enda gästerna idag, brukar annars vara välfyllt här, så det gick lätt att hitta ett bord och är det brist på bord så plockar ägaren genast fram nya.
 
Dimma över Playa de la Cura,
-solen kämpar på
 
-och de tappra soldyrkarna finns på sina vanliga platser med stickningar och lunchmackor.
 
För egen del tittar jag på vad som händer och faschineras över hur molnen går ihop med havet
för en stund, för att sedan skingra sig och den blå himlen försöker återta sin position.
Men den lyckas inte helt.
 
Att ta en runda varje dag hör till rutinerna och ofta avverkas 5-6 km och ibland mer. Vissa dagar också något mindre, och förutom frisk luft, ibland väldigt frisk, så får man motion.
Välmotionerad, pigg och glad skulle jag försöka att komma in på bloggen. Men då försvann glädjen. Jag skulle återkomma om en stund.
Under tiden passade jag på att få min "passiflora", passionsblomman i jorden. Har funderat länge på var hon skulle stå och inte bestämt mig. Men nu har hon fått en plats. Visserligen fick jag förflytta fröken "Bougainevillea" till den vita muren och jag hoppas att hon skall trivas där.
 
Den lilla och fina "boggan" har fått ny placering och vid sidan finns en ranunkel i kruka.
(Den ser klen ut och blir nog inte så gammal...)
När så rockaden bland växterna var gjord så besökte jag än en gång blogg.se. Fortsatt meddelande om att vänta en stund.
Tålamodet tröt och jag mailade bloggportalen.
Provade med att skriva ett inlägg och det fungerade och publicerades. Bra så. Men bättre hade det varit att även kunna läsa det.
Alltså lades en dimridå över mitt humör också, för tålamod är inte min starkaste sida, utan skulle behöva utvecklas. Dock har jag efter åren i Kina blivit mycket mer tålmodig, men det finns gränser.
I morse var det åter möjligt att komma in på bloggen och jag har inte fått svar på vad som orsakade problemet. Hade varit bra att veta liksom.
Tror kanske att det är dags för byte av portal....
Min långa och trogna tjänst hos blogg.se kanske är över här under våren.
 
Den ganska nytillkomna "herr Lavendel" har fått en plats bland damerna och om man tittar noga
så går det att skymta lite blått på hans blomma. Och lavendlar är ju blå.
"Fröken Kamelia" behåller sin plats och nu berdvid passionen. Kanske bra kombo?
 
Jodå, hon trivs.
 

Fel och test!

    
Av någon för mig icke känd anledning går det inte att komma in på min blogg. Så nu testar jag och ser vad som händer....
Det gick i varje fall att skriva ett inlägg och publicera det, men inte att se det om man försökte komma in på min blogg.
Troligen är felet snart löst, så tänkte jag. Försökte med det positiva. Men icke. Har nu felanmält det och efter två timmar har inget hänt. Riktigt dåligt! Det går att komma in på andra bloggar, så nu överväger jag starkt att skaffa en egen plattform. För detta är irriterande.
Min blogg är ju ganska liten, men jag tycker ändå att det skall fungera.
 Och att vänta och ta det lugnt är inte riktigt min grej.  Men jag får väl träna...
Nu, onsdag morgon så fungerar sidan igen och bra är ju det.
Åter positiva tankar...
 

Vi fortsätter...

    
 Det är mycket här i trakterna som jag inte sett eller upplevt och ett besök på det stora shoppingcentrat La Zenia, ca 10 km söder om Torrevieja, har jag förstått hör till.
I vanliga fall är jag inte så mycket för just shoppingcentra som i mitt tycke är väldigt charmlösa och trista. Men La Zenia var något helt annat och dessutom utomhus och med viss havsutsikt. Jättefint, luftigt och väldigt trevligt. Här finns gator, torg, massor med grönska, fontäner, barer, lounger, restauranger och underhållning varje dag.
På kvällarna lyses La Zenia upp och många åker hit för att njuta av den trevliga miljön.
Lekparker för barn finns, liksom bowlinghall och andra aktiviteter.
Och skulle man vara sugen på shopping så finns det ca 150 butiker att välja på; alltifrån lågprisbutiker till de verkliga märkesbutikerna som Hugo Boss, Armani, D&G, Michale Kors m.fl. Urvalet är stort och det inom alla områden.
Luftigt, smakfullt och gott om plats.
 
Ingen trängsel, vackra växter, gott om bänkar att vila trötta fötter på, rent och snyggt...
Jättetrevligt! Hit åker jag gärna tillbaka.
 
Jodå, Carina och jag hittade en hel del på C&A...
Bild "lånad" från Carina.
 
La Zenia föll mig verkligen i smaken och vid tillfälle skall fler butiker utforskas.Här var det ordning och reda som gällde. Och det redan från början. Vid entrén fanns en soptunna som också tillhandahöll "hundpåsar!. Gott initiativ. SEdan kanske det kan hända en olycka ändå, för vi tyckte nog att en viss hund såg skyldig ut. 
 
Hmmm....Har det hänt någon olycka här?
 
Ordning och reda var det och så även på parkeringsplatserna. Horst, dagens utmärkta chaufför, parkerade sin lilla fina Fiat på  en bred familjeparkeringen. Alltid bra med gott om plats. Och ännu mer gott omplats fanns det på den rosamålade "gravidpsrkeringen". Just när vi skulle åka kom det en korpulent herre och satte sig i sin bil som var parkerad där. Han såg nog mest den målade bilden, en tjock mage. Ja, varför inte...God tanke.
Första gången jag sett en parkringsruta för gravida/ tjocka magar. Lärorikt med utflykter.
 
Dagen, Horst och carina, bjöd oss på hemvägen även på ett besök vid Cala Ferris. Här söder om Torrevieja ser naturen helt annorlunda ut än norröver. Kusten är mer stenig och "vildare". Vackert var det och fint att känna sig mitt i naturen.
Tänk så mycket man lär sig med så goda guider som Horst och Carina. Tusen tack!
 
 
                                                                                                                               

Vidgade vyer

    
 En alldeles strålande dag! Och vi har varit på en verklig "njutflykt" med vännerna Carina och Horst. En jättetrevlig bilnjutflykt!
VI har ju hitintills  förfyttat oss till fots, per cykel eller med lokalbussarna men idag öppnades helt nya möjligheter.
Vi startade med shopping på "La Zenia" ett ortoligt shoppingcentra, med öppet tak, som även hade den goda smaken att vara smakfullt, ha ett bra utbud av alla tänkbara butiker, både av kända och okända märken och i alla prisklassser, samt ha havsutsikt. Jodå, det blev en del handlat men mer om det i morgon. Ja, inte shoppingen direkt....
Vi for vidare med den trevliga fiaten en bit upp på berget och hamnade i Villa Martin.
Vackert område med  stora villor, vacker grönska, radhus och prydliga små gator. Påminde stundtas lite om Disneyland. Men har man golf som stort intresse passar det nog bra att bo här för minst två golfbanor ligger i närheten. Vill man däremot ha havet nära, lite mer aktiviteter och inte vara bilburen så kanske detta inte är den mest optimala platsen att bo på. Men vackert var det och jätteroligt att ha varit här.
Nästa stopp på "njutflykten"blev Cabo Roig, en vacker udde alldeles vid havet och beläget ca 10 km söder om Torrevieja.
Cabo Roigområdet är liksom Torrevieja perfekt vad gäller klimatatet med ca 300 soldagar per år och har em medeltemperatur på + 20 grader.
Vill man bada här så passar det perfekt, kanske är det väl svalt i Medelhavet just nu, men stränderna som finns är märkta med blå EU flagga så här är det rent vatten som gäller.
 
Den lilla skyddade hamnen i Cabo Roig.
Härifrån ser man bort till La Manga vid Mar Menor, innanhavet.
 
Carina och Horst beundrar utsikten som är betagande.
 
När vi nu var här vid Torre Cabo Roig så kändes en vätske  och "mackpaus" helt perfekt och vi hade hela en obruten horisont  framför oss. Väldigt vackert!
 
Torre Cabo Roig, ett vakttorn från 1700 talet,
där man hållit utkik efter pirtater och försökt förhindra dera attacker.
 
 
Det fanns fler intressenter av våra mackor...
 
 
Jag är på njutflykt.
 Och njutflykten fortsätter! Tack Carina och Horst för en jättefin dag och vi är många upplevelser rikare...
 
 

Stödjande samtal

    
 God förmiddag! En strålande sol skiner på oss, det är +22 grader, frukosten på terrassen är avslutad och vi laddar nu inför en njutflyktsdag i goda vänners lag.
Eftersom vi blir borta hela dagen så tog jag en runda bland växterna för att se att de har det bra, frodas, utvecklas och trivs. En del stödjande samtal med dem blev det också. TRor det är viktigt för deras trivsel-
 
Penningträdet blommar så vackert och rikligt,men tyvärr vet jag inte vart slantarna tar vägen.
Har hört rykten om att någon nattetid samlar in dem, men just nu är denna "någon" på skidsemester.
Men kanske finns det vikarie för uppdraget.
 
Även den vita ranunkeln, som stundom ser lite hängig ut i sin kruka,
vittnade idag om att hon uppskattar mina morgon och kvällssamtal för en ny knopp har slagit ut.
 
 Sist i raden i dag för att få uppmärksamhet nu på förmiddagen var den ömtåliga fröken Kamelia. Och tänk! Två knoppar har slagit ut under natten. Så vackra! 
Vet ju att kamelior helst vill ha det fuktigt omkring sig så hon fick även en omgång med blomsprutan och extra stödjande samtal. Hoppas at också alla de andra 10 knopparna skall slå ut....
 
Vackra fröken Kamelia, så fin redan på morgonen.
Undrar just om hon bara blommar en dag...
Återstår att se.
 
 

Gott och blandat

    
 Det "goa" vädret håller i sig och att blanda VMskidåkningen i Falun och upptäcksfärd på stan blev helt perfekt. Här finns alltid något nytt att upptäcka eller också ser man nya saker i det man redan tidigare sett.
 
Båtar och hav har jag sett mycket av och nyanserna ändras ständigt.
 
Jag har ofta tänkt på alla skyltar som finns och det är gott om dem. Restauranger, uteserveringar och barer ligger tätt längs Paseon och i övrigt finns de i princip alla gathörn. Ofta erbjuds stolar och bord på trottoaren och ofta finns det även platser inomhus. Just regler för hud bord och stolar får placeras ute tror jag inte direkt finns. Är nog mest fråga om tycke och smak och att trafiken inte får hindras i någon större utsträckning.
Vi cyklar mycket och vad vi sett så har cykelbanor blivit vanligare och också tydligt markerade. Ofta delar man en del av utrymmet utrymme med bilister och mopedister men jag tycker det fungerar bra. Många gator är enkelriktade och har man viss koll på det så är det genast lättare att veta hur och åt vilket håll man skall titta. Men bäst är att titta åt alla håll förstås...
 
Dagens skyltskörd.
 Kvällen erbjöd en ny upplevelse för oss. Det blev provning av en för oss ny restaurang, modell tysk, El Berliner och med adress Calle Orihuela nr 5, en bit upp från småbåtshamnen. 
Menyer, tre rätter, med bröd, allioli och sallad  finns i olika prisklasser,( från 12 euro och uppåt och med dryck inkluderad finns att välja på) liksom ett stort utbud av á la carte rätter.
Eftersom restaurangen är ganska liten och populär är det bra att boka bord om man vill försäkra sig om plats
 
Trevlig skylt!
 
Ett förväntansfullt sällskap.
Restaurangen är "kitschigt" inredd och väldigt mysig.
 
Vi fick ett runt bord som är toppen när man är fler än fyra,
mycket lättare att prata med allaoch följaktligen höra vad alla säger. 
 
Horst, Ami, Patrik, jag, Bosse och Carinahar beställt fina trerättersmenyer och njuter av allt gott som serveras. Stämningen är god och humöret likaså. Fräsch mat och trevlig betjäning av den tyske ägaren, vars fru lagar maten, förhöjde givetvis besöket. Vi satt länge till bords och timmen hann bli sen innan vi sakta strosade hemåt genom stan. Skönt att "gå av sig lite mat".
När vi närmade oss hemtrakterna och kom fram till Ami och patriks hus, så fick jag vara med om en för mig ny upplevelse, en bilhiss. Jodå, jag har läst om den tidigare men aldrig provåkt och nu skedde detta, dock utan bil. Man kör alltså in bilen i hissen direkt från gatan, vilket också förutsätter att ingen bil valt att parkera där. Visserligen är det förbjudet men här i stan är det snarare mer en rekommendation. Hissen kör ner i garaget och förare och passagerare sitter i bilen. (Finns inte plats för att komma ut från bilen=trångt.) Och i garaget ser det ut som i vilket parkeringsgarage som helst.
Samma procedur när bilen skall ut. Även då hoppas man förstås på att ingen parkerat vid hissens utfart. Men enligt Ami och Patrik brukar detta inte vara nåhot problem, men det har förekommit.
Så, stärkt av den nya upplevelsen skildes vi alla åt och Bosse och jag vandrade vidare hem till oss.
Tack för en jättetrevlig kväll! Och ett väldigt bra initiativ av Carina och Horst!

Horst, Ami, Patrik  och jag på väg ner i bilhissen.
Visst är det en fiffig lösning med bilhiss? Men lite läskigt att åka...