I stället för...

    
 Planerna för dagen var inte så många, men den där långa cykelturen med pick nick som vi tänkt oss fick ställas in. I natt har det blåst rejält och regnat och förmiddagen bjöd på ett par mulna timmar men sedan kom solen fram. Blåsten höll i sig och stundtals har vindbyarna varit uppe i 15/sekund.
Så att cykla var inte så lockande.
Så i stället blev det lite pyssel inne med omflyttningar av saker och sedan sopninga av terrassen.
Jag gjorde några tappra försök, men ingen idé. Allt virvlade tillbaka.
Tog mig en tur runt i "blogglandia" och hamnade bl.a. hos en tidigare kollega och vän från tiden i Pkeing, Synne, ( Livet enligt Synnez) och läste bl.a om kinesisk matlagning som hon provat hemma och flera recept delar hon med sig i sin blogg. Tycker man om kinamat så prova gärna!
Klart att jag också måste prova och eftersom det nästan var lunchdags så blev det den i KIna så vanliga rätten, ägg och tomat. (Recept hos hos Synnez)
 
Tomaterna har skållats, skalats och fräses i olja med vitök och ingefära, salt och ev en gnutta socker.
Äggen är vispade och stekta lite lätt med vårlök och sedan blandas tomaterna. 

Vinden mojnade inte som jag hoppats på, eftersom jag gärna velat ut och cykla, men i stället  blev det en promenad där jag ömsom blåste fram i full fart och ömsom kämpade på i motvind. Framåt kom jag, dock inte i rask takt, så det tog sin tid att gå fem km. Men tid har jag ju gott om.
Ibland kanske för mycket, för idag skrev jag på någons blogg och önskade trevlig söndag. Men det är fortfarande lördag. Och det är jag ju varse....Nu!
Trots blåsten har termometern hållt sig runt 15 grader under dagen, men det var inte så njutbart att slå sig ner vid havet. Jag stannade till en sund vid stranden på Los Locos och tittade både på havet, molnen som snabbt rörde sig och det stora fartyg som ligger och väntar på att få komma in till hamnen och lossa/lasta salt.
 
 
Till och med måsen hade svårt med styrfarten idag.
 
 Det blir även middag hemma i kväll i stället för ett restaurangbesök. Kändes inte så lockande att blåsa iväg ner på stan. Lax i ugn på spenatbädd, med västerbottenost och grädde känns helt perfekt. Och därtill ett gott glas vin.
Bra att se till att den nya ugnen sköter sig som den ska. Den verkar i alla fall göra det.
 
                                                                                     

Möte med våren och vänner.

    
God afton! Ännu en fin och innehållsrik dag. Vacker, vädermässigt, desutom!
När jag kom hem efter dagen "bloggträff" vid 18.30 visade termometern fortfarande på +23 grader. Och det är ändå bara januari.
Frukost ute och sedan en cykeltur, bl.a. till Carrefour. En ny taklampa till köket står på listan. Tyvörr hittade vi inte lampan vare sig på Carre eller på det stora intilliggande shoppingcentrat Habaneras. Men vi letar vidare i mprgon.
Det fina vädret skall bestå och nya cykelturer för att hitta lampan blir perfekt.
Efter lite matinköp på Carre blev det en energirik sushilunch hemma på terrassen. Och sedan vaäntade för min del en "bloggträff."
 
Fräsch sushi smakade extra bra utomhus på terrassen.
 
Vad är då en boggträff? Jag vet egentligen inte, men vad jag vet är att vi är fler som bor/vistas här i Torrevieja och som bloggar. Och sedan finns det andra som också bor här och som inte bloggar men som läser bloggarna. Andra är här på besök, kortare eller längre tider och/eller läser våra bloggar.  Då och då brukar Preciosa sammankalla  en träff  där vi har det trevligt och utbyter erfarenheter och tankar. Så även idag! Stort tack!
(Vännerna Ama, Ami och Carina bloggar också)
 
 
Skönt i eftermiddagssolen på Deni´s nere vid Paseon. Och "Ama" är på hugget med sin kamera.
För egen del sittter jag i vit skjorta och solisar  trea från vänster...
 
Någon, Susan, blev lite "vingklippt", men det är inte så enkelt att få med alla
och dessutom motljus där man inte ser något i kameran...
 
Det var en vacker kväll och vi vandrade hemåt i skymningen. Nästan synd att gå hem när kvällen var så vacker. 
 
 

På spaning!

    
 Av någon anledning så är det ofta så att katter dras till mig. Jag dras liksom inte till dem. Jo, det finns ett undantag och det är min väninna Vivis norska skogskatt, Tiffany. Hon är jättestor och väldigt vacker och tror att hon är hund. (Det finns nämligen tre hundar i familjen så hon vill väl inte vara annorlunda..)
Dessutom är hon helt ointresserad av mig. Detta har jälpt mig en bit på vägen att överkomma min rädsla för katter. Jag har till och med vid några tillfällen lyft upp Tiffanny och även ett par gånger haft henne i mitt knä. och hon vare sig rivs eller bits. En klar fördel för mig. Dessutom är det kag som måste ta initiativet till kontakt. Och det gör jag numer, men det har tagit sina år.
Jag tycker att katter är vackra, men min rädsla för dem har hindrat mig från fördjupade kontakter.
Uppvuxen som jag är på landet, så var jag ganska van vid katter, de hörde till.
 Vid en av mina första tågresor på egen hand, tillbaka till huvudstaden, efter ett besök hos farföräldrarna i Västergötland satt jag till att börja med ensam en tågkupé. Jag var 10 år och överlycklig att få resa utan eskort trots ett tågbyte i Laxå.
Strax dyker det upp en äldre dan i kupén, bärandes på en gigantisk korg. Damen sätter sig mitt emot mig, lyfter på locket till korgen och ut hoppar en gigantisk katt och klöser sig fast på mig. Jag blir riven i ansiket och på händerna och halsen. Helt förskräckt skriker jag rakt ut och damen meddelar att det är en mycket snäll katt. Det hjälper mig föga där jag sitter fast i kattens klor.
Inte pågick detta så länge, rent tidsmässigt, men tillräckligt länge för att jag skulle vara panikslagen.
Tur har jag, för i dörren uppenbarar sig en vänlig konduktör som snabbt rycker till undsättning. Han lyckas få bort katten först och sedan damen. Ut med båda i korridoren. Konduktören är verkligen ilsken över kattdamens beteende. Katter skall vara i korg och skall vistas i en rökkupé. Punkt slut.
Och jag har ännu efter 55 år inte riktigt ännu vant mig vid katter. Men jag jobbar på det....
Jag måste nog tillstå att jag utsöndrar någon form av "rädslehormon" när en katt närmar sig. Tror helt klart de känner på sig att jag är rädd.
Ja, inte vackra Tiffany då.  (Tyvärr saknas bild på henne, så Vivi du får gärna skicka ett foto)
 
Här är en katt i Thailand som ser ut att ha upptäckt mig.
 
Och även i poolen blir jag upptäckt av en katt, trots hatt. (Thailand)
 
Katterna spanar in mig även i Torrevieja.
Ännu en Torrekatt. Vacker!
 
Igår hittade jag denna skönhet på grannens tomt.
Antar att det bara är en tidsfråga innan den traskar in hos oss.
Känns som om jag jar en attraktionskraft vad gäller just katter.
 
Vad gäller mitt förhållandet till hundar, åtminstone tama sådana, kan man nog säga att situationen är stabil,
gäller även hästar.
(Insekter m.m. är väl helller inga favoriter och även de dras till mig. Kanske låter de bli att komma om jag i stället börjar tycka om dem. Får fundera vidare på det.
 
 Helenfamiljens labrador vid sitt första bad. Så söt! Idag en bastant herre på snart tre år.
Och jag är en stolt "mattemor". ( Mor till matte)
 
 
 

En del att titta på...

    
 Sen eftermiddag;  termometern visar +18 (i skuggan) och några små, lätta, moltussar svävar förbi på himlen.
Och det har varit och är fortfarande en bra dag idag också. På alla sätt!
Det blev en sen frukost på terrassen och därefter var  dags att ta tag i dagens göromål.
På dagens lista stod inköp av en "riktig" ugn.
Vi har en liten bänkugn och den har fungerat bra för två personer, men om mer mat skall göras och till fler, kakor, bröd och bullar skall bakas så behövs större formar/plåtar och då räcker inte den lilla ugnen till.
Preciosa och "La Syrra" skulle vara behjälpliga och vi styrde stegen till den lilla butiken med vitvaror och elprylar på Ramon Gallud 104, JB Mallen, och där fanns ugnen vi hade tänkt oss som både hade rätt storlek, grill och varmluft.
Inget att fundera på! Hemleverans och installation om en stund. Smidigt som bara den!
Och sedan blev det en vända för oss till Deni´s, nere vid havet, för lite ät och drickbart. Trevligt och som vanligt och mycket att prata om. Och givetvis havsutsikt!
 Men innan vi kom till skott med ugnsfrågan var det en del annat att se.
Havet till exempel. Jag dras ju dit som en magnet . Har svårt att se mig mätt, särskilt på solen som får Medelhavet att glittra så vackert. Vilket ljus!
 
 
Jodå, solstolsfolket har gjort entré, men än så länge är det gott om plats på stränderna.  Så är det inte i juli och augusti, för då är det i princip ståplats som gäller, åtminstone dagtid.
 
 
Mer fanns att se.  En uppiffad port t.ex. Ibland kan man ju tycka att dörrar/portar är lite trista. Men vad kan inte ordnas med lite färg och fantasi?
Att sedan några tycker att de gröna glasinsamlingsbehållarna är färglösa och trista, det kan jag förstå. Så varför inte pigga upp det hela och måla en fisk som simmar runt och omfamnar de krossade flaskorna.
 
Piffiga idéer!
                                                                                       

Blått i stället för grått...

    
Inte ett moln på himlen idag!  De grå/bruna  nyanserna är utbytta mot de blå.
Frukost på terrassen, visserligen med en kofta på, men ändå...Så skönt och termometern visde på +17 när klockan var 10.
Jag hade ett par punkter på dagens agenda; en långpromenad längs havet, en minilunch på vårt stamställe vid havet och träff med Preciosa hos "Ali" i solen. (Ali äger en restaurang med bästa solläge och har toppengoda mackor.)
Det blev en en alldeles lagom och väldans trevlig dag. En bra dag idag också...
Och i morgon är det en ny dag...
 
Utgångsläge; "vår" gata och den lilla "sommarstugan".
Passerade förstås "passionsblomhuset" på Avenida Baleares.
Jodå, blommorna är på G. En blomma men många knoppar.
 
Havet glittrade vackert vid Los Locos.
 
Jodå, även på udden vid Las Columnas, nästan vid Playa de la Cura var det vackert. Och himlen var vackert blå.
 
Preciosa och jag träffades hos Ali. För min del blev det efter "lättlunchen" bara en norsk macka med
brunost (brun getost) på mörk småfranska och Persiosa slog runt på en räkmacka.
Jättemysigt att ses igen. Det var ju för drygt en månad sedan vi sågs senast
och vi hade hur mycket som helst att prata om.
 

Lång dags färd..,

    
Go kväll! En lång dag har det verkligen varit för färd mot "sommarstugan" i Spanien. Inte för att resan i sig med flyg tar särskilt lång tid, idag endast lite drygt tre timmar. 
I morse, snarare natt, var vi "uppe med tuppen. Klockan rungde tre och jag tror knappast att ens tupparna är uppe då. Men vi var det.
 
Skanstull klockan 04 i morse. Ett lätt regn förll över Stockholm.
 
Bussen, en passande nattbuss, avgick från Skanstull klockan fyra och sedan skulle flygbussen avgå 04.30.
Insåg av alla resenärer på bussen att en del börjar jobba tidigt. Nere vid Kungsan stannade bussen och många klev på. Ett flertal gäster från gårdagens Guldbaggegala hade, efter prisutdelningen på Cirkus, festat loss på Café Opéra och var nu på väg mot jobbe eller hem. Några skulle nog mått bra av att vila sig i form innan dagens jobb började...
Planet lyfte på tid, nästan, startbanan behövde skottas först för regnet hade övergått till snöfall.
Bara att luta sig tillbaka och med tre säten till vårt förfogande blev det riktigt bekvämt.
 
Sol och lite snö i Alperna. Tyvärr är blev inte  mobilbilderna bra genom fnstert...
 
Vi landade i Alicante klockan 11, strålande sol och +15 grader, och hann med en kopp kaffe och en smörgås i lugn och ro innan bussen mot Torrevieja avgick en timme senare.
Vi var i god tid vid busshållplatsen, för är alla säten upptagna går bussen och man får vänta i två timmar på nästa eller ta en taxi. Och det här med köer har jag lärt mig från åren i KIna.   Jag går ombord på bussen i ett mycket tidigt skede, oftast först och Bosse tar hand om bagaget och ser till att det lastas in i bagagerummet.
Jag vill ju helst p.g.a. min åksjuka sitta längst fram och ha klar sikt över vägen. Och det lyckades idag också.
När klockan var ett rullade bussen in på Torreviejas busstation och 20 minuters promenad senare var vi på plats i "sommarstugan".
Solen fortsatte att vara välviligt inställd och det blev en snabb cykeltur för mig för att få internet  inkopplat för en månad. Fint att hinna det före klockan två och siestan börjar..
Resten av dagen? Jo tack, på terrassen i det fortsatta solskenet och termometern masade sig upp till hela +17 i skugggan. Och den här utsikten över växtligheten i grannskapet känns som allat annat än vinter.
Även basförråden fick sig en påfyllning och man kan ledigt konstatera att det är halva priset mot i Sverige. (Räknat på allt vi köpte och inte varje vara i sig...)
Middag väntar, dock inomhus, och jag tror det blir tidigt sänggående i kväll.
Dagen börjar ta slut...
Och imorgon är det en ny dag.
 
                                                                                   
 

Högt över...

    
Högt över havet, snarare högt över kanalen, pågår det husbyggen. Många höga kranar är behjälpliga, och när man ser Globen i bakgrunden, idag blå, med sina modiga 85 metrar, så ser den inte alls hög ut. INte om man jämför. 
Och här, högt uppe, sitter kranskötarna om dagarna. (De har en hiss som tar dem upp och ner)
Visserligen erbjuds en fantastisk utsikt, men det krävs helt klart  mer än ett intresse för utsikter för att jobba här.
Eftersom kranarna syns tydligt från vårt vardagsrum, så brukar jag följa vas som händer och på eftermiddagen såg jag plötsligt rörelser ute på "vingarna." Fram med kameran och ut på balkongen. Jodå, två personer skådades. Provade att zooma in. Balansövningar på hög nivå som pågick en kvart, sedan var nog uppdraget slutfört och jag kunde gå in och andas ut.
 
Husbygget i kväll med upplysta kranar en detaljbild från efetrmiddagen.
                                      
Två personer rörde sig...Jag stod på balkongen med andan i halsen, kameran i högsta hugg
och hoppades att deras säkerhetslinor var ordentligt fastspända. Vindstilla var det inte heller...
 
 I övrigt ligger ett grått dis över huvudstaden och jag kan väl inte påstå att det tillför så mycket. Dessutom har det snöblandade regnet nu helt övergått i bara regn, så gråskalan är total. Kanske med någon skiftning av gråbrunt.
Men imorgon, väldans tidigt, lämnar jag gråskalan åt sitt öde och tänker mig följande; en skala mer i blått.
 
 
 
Högtflygande planer, vet jag inte om jag har, men varför inte se om vingarna bär. Eller repen...
"Jag är inte rädd för att flyga"... Bara lite. Men jag gjorde det. Uplevelsen och erfarenheten lockade.
(BIlden är tagen i samband med en vandring på Kinesiska Muren och jag tog mig ner den här vägen.
Man kunde även gå/klättra ner...
 

På en halvtimme

    
 Grått och lite småtrist väder ute, varmt och skönt inomhus, och jag hade ingen lust alls att ge mig ut.
Men när jag ägnat Spanien och den stundande resan dit en del energi och tankar, så var jag mentalt beredd på en promenad. Såg framför mig hur jag inom några dagar sitter på ett café nere vid Medelhavet och ser solens  strålar spegla sig i havet som då glittrande ler mot mig.
Men inte just idag. Kanalen hemma verkar inte ge mig något leende.
Bestämde mig i stället för att vara "på gång" i 30 minuter, minst.
Lämnade hemmet och kajen och gick upp mot Ringvägen, tog mig 6 sex minuter och vek sedan av in i Lilla Blecktornsparken.
 
Från Ringvägen österut och in i "lilla Bleckan." Sommartid finns här både minigolfbana och ett litet fik.
Idag var jag ganska ensam. Parken har legat här sedan början av 1900 talet och varit en av Söders lungor.
Även bostadshusen, som klättrar upp  längs berget på södra sidan av parken, kom till i början av 1900 talet och består av vackra trevåningshus med små fina gårdar emellan.
 
Från "lilla Bleckan" vek jag av västerut och närmade mig då Stora Blecktornsparken, hade då varit på gång i 14 minuter.  Namnet har kommit till efter den malmgård som började byggas här i slutet av 1700 talet av handelsman Jöran Bröms. Under slutet av 1800 talet tog Stockholm stad över byggnaden och blev ett s.k. skolkarhem för "vanartiga pojkar" och den verksamheten höll på till 1907. Sedan var huset tomt under många år. Den som sedan flytttade in var arkitekten /formgivaren Fredinand Boberg med fru, samme arkitekt som bl.a. ritat varuhuset NK, Centrala Posthuset i Stockholm, Rosenbad och Stockholms moské vid Medborgarplatsen.
Stora Blecktornsparken med sina många och roliga lekredsakp är populär för både barn som bor i området on från andra delar av Stockholm. Här har parkleken sin verksamhet med personal varje vardag och varje vecka gräddas det våfflor och grillas korv.  Här finns också dagligen en öppen förskola som även den är välbesökt.
Den vita byggnaden är malmgården som gett namn åt parken. Blektornet= blekning av textilier som kom från den tidigare klädesfabriken i Barnängsområdet alldeles i närheten.
 
Jodå, det finns också djur i parken också. Klart jag måste stanna och hälsa. Tyvärr var inte hängbuksvinen synliga idag och hönsen såg jag inte heller. Men de är kanske på semester. Mycket förståligt så här i snötider.
 
 
 
Här syns Folksamhuset mellan trädgrenarna.
 
Nu var det "bara" ett antal isklädda, branta, trappor ner från parken så skulle jag snart vara tillbaka på kajen igen. Mina 30 minuter blev till 45 för jag ville ju också visa djuren mitt intresse. 
Isiga trappor, många dessutom och i bakgrunden skymtar jag vårt kvarter.  
                  
Snart hemma!
 

Att hitta hem...

    
 "Att hitta hem," är ett uttryck som är används i många olika sammanhang och det kan ju  både handla  om att hitta ett hem att bo i eller att fysiskt faktiskt hitta hem till sin bostad.
Men uttrycket används också när man tycker att tillvaron känns bra, man är nöjd med det som finns och det man har och ett allmänt lugn har infunnit sig i både kropp och själ.
Vad själen är, eller var den sitter, det vet jag  inte, men kanske kan inombords vara en definition.
Vissa dagar tycker jag att jag är hemma, jag är med både fysiskt och mentalt, medans jag andra dagar kan ha en oro/rastlöshet som jag inte riktigt kan tyda. Men den finns där.
Jag är inne i en period där jag både vill vara här och nu, vilket jag ju är och samtidigt är jag på väg mot något som jag inte definierat. Helt klart kluvet.
På flera sätt tycker jag att de år som passerat innehållit så mycket; upplevelser, livskunskap, möjligheter, utmaningar, resor, erfarenheter, glädje och sorg att jag delvis känner mig mättad. Men parallellt med  dessa minnen av det förgångna vill jag blicka framåt och och kanske hitta nya vägar att gå och ändå hittta hem.
 
Det gäller att navigera rätt. Och här hos oss i kanalen är det ju enkelt, men inte på de stora haven.
 
Igår kväll var jag i alla fall hemma, hela jag.  Vi hade "goa" vänner, som vi lärde känna i Peking, på besök och trots att det var några år sedan vi sågs kändes det som om vi hade setts förra veckan.
Och jag funderade på hur det kommer sig att de vänner vi fått i Peking, vare sig vi ses eller hörs av ofta eller mer sällan, ändå känns så nära fast vi nu fysiskt är utspridda i världen.  Svar har jag inte och inte behövs det heller. Jag är bara tacksam för att det är så.
Även de vänner jag har här hemma, i Spanien och alla bloggvännnerna bidrar på många sätt att ge mig dessa nya vägar att hitta hem på. Så nu är det dags att fokusera mer på den tid som komma ska. Och den tiden är nu.
 
Vännerna Christina och Harm runt bordet med Bosse. En mysig kväll!
 

Ett fjärran smakprov

    
Jag känner det lite som om jag för tillfället "snöat in" en del på Asien. Och just snöat passar bra här. Gårdagen bjöd på slasksnöande hela dagen och idag ligger snötäcket kvar och det är -4. Kan inte påstå att snön är så vit här inne i stan, snarare en lite mer gråbrun nyans.
Så varför inte mentalt förflytta sig till varmare asiatiska trakter om man nu inte kan det rent fysiskt. Sagt och gjort!
En av mina äldsta väninnor, Eva, föreslog middag på en vietnamesisk restaurang i Stockholm, Nem Nem Quan.
Redan tanken på detta fick det att vattnas i munnen och fick mig att minnas Vietnam med bullret i Saigon och stillheten på den härliga ön Puh Quoc.
En mysig kväll hade vi och som vanligt mycket att prata om.
 
Eva och jag träffades en augustidag 1968 när vi båda började vår utbildning på GIH i Stockholm, Gymnastik och Idrottshögskolan och har hållit ihop sedan dess. Ingen av oss kom att stanna kvar i gymnastikdirektörsyrket. Jo det heter så. sedan den tid då sjukgymnastutbildningen och gymnastiklärarutbildningen hängde ihop. Eva fortsatte att studera, blev läkare och så småningom professor i näringslära/klinsik fysiologi och jag blev mellanstadielärare.
 
Bilder från den "ljuva tiden", nyutexaminerade gymnastikdirektörer i juni 1970. Åren har gått sedan dess och vänskapen är fortfarande strak
MIn mamma tillsammans med Eva och mig på balkongen hos mina föräldrar i Huvudsta, Solna.
 
Till Vietnam.
                                                                                       
Bruset i Saigon.
Stillheten och det vackra på Puh Quoc.
Orörda stränder.
Underbar mat och särskilt i skuggan på stranden.
Minns att jag även här åt vårrullar gjorda av rispapper och med fyllning av bl.a. räkor.
 
Och i Stockholm.
 
 
 

Erfarenhet gör mig rik...

    
Några tankar en snöig torsdagseftermiddag när jag sitter här och grunnar på mina erfarenheter samtidigt som jag tänker framåt; vad vill jag göra nu när jag har all tid i världen. Inte helt enkelt att få ihop den ekvationen. Men varför skall det vara lätt?
 
Jag var i stort sett på väg till Peking, men hade ett par dagar innan en träff med min läkare på Södersjukhuset som förutom att träffa mig också tog bort en liten del av mig, ett melanom på magen  och i samband med det blev jag sydd med fem stygn. Bra så!
Stygnen skulle bort efter ca.10 dagar och eftersom jag då var i Peking så fick det ske där.
Jag hade inte tänkt mig något av de stora och välrenommerade, västerländska, sjukhusen eftersom jag själv skulle stå för kostnaden.
(Ingen försäkring täcker upp om jag är "sjuk" vid utresan för då krävs extra intyg.)
FDagen då stygnen skull bort närmade sig och visserligen hade mina vänner lovat mig att ordna "detaljen" men eftersom ingen hade mer än personlig erfarenhet av stygnborttagning så fickk dessa förslag utgå. Åtminstone till att börja med.
Jag började i alla fall på det lokala apoteket alldeles bakom vårt hus. Kanske kunde de hjälpa mig? Personal i vita rockar som vid andra tillfällen gett mig råd och bot.
På mycket begränsad kinesiska fick jag fram mitt ärende och visade var stygnen satt.
Nåja, hemma skulle jag givetvis inte tänkt  samma tanke, men här finns ofta en större flexibilitet, men tyvärr, ingen borttagning av stygnen av apotekspersonalen.
Men, jag blev anvisad ett kinesiskt sjukhus och fick adressen nerskriven på en papperslapp. Sagt och gjort! Jag tog en taxi till Chaoyang Hospital, en resa på 15 minuter och till ett pris av 10kr.
 
Vad står det på skylten? Är denna lilla byggnad ett sjukhus?
 
Här blev jag avsläppt. Men vad det står det på skylten? (Jag kan inte läsa tecken)
Jag gick in genom dörren och tittade mig frågande omkring. Insåg att jag nog kommit till någon mer akutliknande avdelning för i korridorerna fanns många bårar med sjuka patienter och de fylldes på efter hand.
Jag såg mig omkring....
 
Hmm, på kinesiska?
 
Blev tyvärr inte mycket klokare av denna anvisningstavla. Tittade mig omkring i hopp om att se någon som kunde tala engelska och gjorde ett par försök. Men icke!  Försökte då på kinesiska förklara mitt ärende för en anställd och måtte ha lyckats hyfsat för nu skulle jag till en annan byggnad. Och ta hissen upp 6 trappor. Jaha!
En del av det stora sjukhuset, det fanns tre liknande byggnader.

I entrén såg jag  något som påminde om en betalningslucka och stegade dit. Efter att ha tagit fel lucka tre gånger så hamnade jag rätt, registreringen. Tursamt nog hade jag en passkopia med och förklarade på stapplande kinesiska vad mitt ärende gällde.
Vidare till ytterligare en lucka för betalning; 5 yuan (kr.) Här fick jag ett nytt papper som visade att jag klockan 13 skulle befinna mig någonstans. Men var? Bara att fråga igen.
Jodå, det var nu jag skulle till 6 trappor. Väl där var det inte lätt att veta vilket väntrum jag skulle till. Det fanns minst tio olika.
Vid det här laget hade jag fått upp rutinen så än en gång visade jag alla mina papper och frågade mig fram bland besökarna och slog mig ner och väntade.
Strax före klockan 13 for alla patienter upp och tränge in sig i någon sorts köliknande formation för att bli registrerade.
Efter att ha bott i Peking och tränat på att vara rask i köer, så tog jag mig snabbt fram till registreringsdamen och fick ett rumsnummer dit jag skulle gå. Det visade sig vara till en doktor. Visserligen höll han på med en patient, men han bad mig ändå stiga in.
Jag förklarade nytt mitt ärende; "Jag vill gärna ha mina stygn borttagna". (För säkerhets skull visade jag stygnen.)
Doktorn meddelade då att jag måste betala mer än de 5 yuan jag betalat. Visst!  Ut igen och lyckades hitta en kassa och en ny kö.
I kön såg jag på två köplatser framför mig en yngling med brittiskt utseende. Han kom att bli min livlina. För egen del hade han också stygn som skulle tas bort och jag bestämde mig för att haka på honom. Dessutom kunde han både  tala kinesiska och läsa tecken. Härligt!
I kassan betalade jag ytterligare 20 yuan och var totalt uppe i summan av 25 yuan (kr) Det var heller inga extra avgifter för utlänningar, vilket det ibland kan vara.
Min livlina och jag stegade samtidigt in till sköterskan och jag var först ut. Hon tvättade runt stygnen, tog en steril skalpell och vips var stygnen borta. Hon ger också en eloge till Södersjukhuset för att doktorn där sytt så snyggt.
Jaha, så var äventyret över och jag flera positiva erfarenheter rikare.
Hela besöket tog allt som allt under två timmar inklusive taxiresorna.
 

Och jag är registrerad på Chaoyang Hospital. Hit kommer jag gärna igen om det behövs.
 

O, Gamla Stan...

    
 "O, Gamla Stan, vad du tjusar mig med dina gränder, med din idyll och din fläkt av en sällsam mystik. Ja, Gamla Stan, skön`sta pärla vid Mälarens stränder..."
En verkligt gammal låt, från 1934, från filmen "Flickorna i Gamla Stan" där den skånske kultmannen Edvard Persson hade en av huvudrollerna och även sjöng visan.
Och visst är det mysigt att vandra runt i Gamla Stans gränder och vara mitt i både nutid och ett historiskt sammanhang.
Lunch skulle det bli tillsammans med väninnan Ninni och på en liten fransk restaurang, Bistro Pastis, på Baggensgatan 12.
Men för att undvika den värsta lunchrusningen och ens få ett bord där så blev det långbesök i skobutiken Frövi, Stora Nygatan 41, i Gamla Stan. Rea!!
Jättebra kvalitet på alla skor som säljs och personal som är hjälpsam och kunng, vilket inte alls är så vanligt i många butiker.
Jag hade tänkt mig lättare vårskor, men hittade ett par boots som längtansfullt tittade på mig och eftersom jag har en krossad tå och den andra är skadad, så jublar jag när jag hittar ett par skor/kängor som passar.
 
Boots i skinn med rejäla och halkfria sulor och klack i gummi.
Bara att ta dem på sig dierkt...Ingen omklackning av plastklackar som annars är vanligt.
 
Lunchen hägrade så stegade raskt vidare in genom gränderna mot Baggensgatan som ringlar sig parallellt med Österlånggatan. Baggensgatan har fått sitt namn efter amiral Jakob Bagge som 1536 fick ett hus här, nuvarande nummer 30, av Gustav Vasa. (Gatan har också i slutet av 1500 talet kallats Jakob Bagges gata. )
Längs Baggensgatan finns många mycket gamla hus och även Stockholms äldsta bostadshus, från 1300- talet, och det ligger på nuvarande nummer 27.
Sannolikt är att detta hus lät byggas 1336 av Magnus Eriksson, till Johanniterordern och han befallde dem att i huset inrätta ett härberge och värdshus för pilgrimer och vandrande munkar. 
 På 1500- talet fick huset namnet Papistekyrkan.
Ordet "papist" är en gammal protestantisk benämning på katoliker och ordet kommer från "Papa" som betyder påve.
Den s.k. "Papistekyrkan", Baggensgatan 27.
 
I hustet bredvid, från 1600 talet, Baggensgatan 25, ligger ett hostel/vandrarhem, Old Town Lodge, och vill man bo i gamla kvarter med härlig stämning kan detta vara ett bra alternativ till betydligt dyrare hotell i Stockholm.
 
 
Spännande detaljer!
 
   Baggensgatan 23 är också ett hus med anor, här låg förr Ahlströms Jungfrubur som från mitten av 1700- talet till en bra bit in på 1800-talet var en bordell. Sjökapten Ahström hade köpt huset i tron att det dolde en nergrävd skatt; 130 tunnor silver och guld. Hans plan var att använda bordellen som täckmantel för på en bordell är det ingen som frågar något. Ahlström dör så småningom både fattig och ölycklig. som varit ett kloster  Bellman skaldade om följande om detta hus;  "Fräls mig från allan fara i Ahlströms Jungfrubur och från de skönas skara. Med tofflor och med ur." (Från Fredmans testamente nr 48.) 
Mycket att titta på så det tar sin tid att komma Baggensgatan fram och till lunchen på Bistro Pastis.
 
 
                                                                                  
Ninni på väg...
Lunchrusningen är över och vi kan inta restaurangen. Bistro Pastis är ett jättebra tips om man är i närheten och vill bort från de mer hektiska grändern i Gamla stan. En härlig lunch serveras fram till klockan 15 och innehåller alltid en "dagens" och därutöver några à la carterätter. Allt är väldigt gott, utmärkt service och man känner sig som om man var förflyttad till en bistro i Paris.
Restaurangen har bara ett tiotal bord så vill man äta middag krävs bordsbeställning.
Vårt val av lunchrätt? Jo, råbiff med klassiska tillbehör som hackad lök, kapris, dijonsenap, en äggula och helt nyfritterade pommes.( Tycker man inte om råbiff, så finns det annat att välja på...)
Och med fransk musik i bakgrunden var det bara att njuta på och må bra.
Tack NInni för en fin dag och perfekt val av restaurang.
Mysig interiör i detta urgamla hus.
 
Riktigt franskt blev det...
  

Färdighetsträning

    
Snö på Uppsalaslätten och snö i Uppsala. Stor skillnad mot Stockholm där snön i stort sett regnat bort.
Jag är på väg till Uppsala för att på barnbarnens hemmaarena friska upp färdigheterna att ta hand om en minior och en junior.
Visserligen är jag ju själv tvillingmamma och varit med i både minior, junior, tonårs och nu vuxensvängen vad gäller döttrarna. Men det är lite annorlunda med barnbarnen och i olika åldrar dessutom; en femåring som i stort sett är självgående och en liten kotte på 16 månader som frimodigt tar sig runt/springer och vill göra allt som storebor gör och lite till. Så visst måste jag träna upp mig.
 
Mycket snö på Uppsalaslätten.
William och jag tar en promenad i Upppsala innan det är dags att Mämta Max på förskolan. Och att ta sig fram med en barnvagn på trottoarer var ett rejält styrkeprov.
Snön från gatorna har plogats upp dit och ligger som vallar och hinder. Cykelbanorna var också plogade och jag såg detta som ett alternativ, men det gjorde inte cyklisterna.
I Uppsala styr cyklisterna och vistas man, om så tillfälligt, på cykelbanan för att ta sig ut på den plogade gatan är det med livet som insats. Gäller både med och utan barnvagn.
Tur man är snabb i vändningarna.
Hem kom vi i alla fall helskinnade och William tyckte det var dags för sagostund. Jag såg med glädje fram emot att få läsa den av William utvalda boken; "Max bil".
Men, William tyckte att jag och Max skulle lyssna och vad gör man inte för att alla, nåja, William var  nöjd.
 
William tar sig an boken med stort intresse.
 
Max lyssnar och William pekar och "pratar" till bilderna.
Rätt som det är kommer orden; "hej", "bil", "mamma" och "mormor". Bra fantasi där!
 
Middag, mys med lite kvällsfika, dusch och sedan god natt. Och i stort sett hade barnen och jag gått i mål när Liv vid halv åttatiden kom hem. Läget var stabilt och jag hade fått viss färdighteträning.
Tåg hem till Stockholm, smidigt - inga förseningar denna kväll och eget mys i soffan med en smörgås och Idrottsgalan på tv. Jodå, mellan varven tittade jag på Globen som denna kväll var klädd i blått- byter ju färg alltefter de olika evenemangen.
Blev i alla fall glad för att både skidtjejerna uppmärksammades så mycket för sina OS prestationer och att Sarah Sjöström blev framröstad att få Jerringpriset.
 
Idrottsgala på Globen.
 

Trampa på i Peking

    
Ny vecka, nya utmaningar och jag tar er idag med på en cykeltur i Peking. Ren friskvård. Om man kanske bortser fråm avgaserna, men med blå himmel så är luftföroreningarna betydligt färre.
Detta är en tur jag gjorde för några år sedan och jag har gjort den många gånger sedan dess.
Det är avkopplande att cykla i Peking, denna gigantiska stad med över 20 miljoner invånare. Här finnns mycket att se och uppleva och man måste hela tiden använda sin simultamförmåga och hålla blicken fäst rakt framför sig. Det är den viktigaste cykelregeln. 
Dagens tur började lite lätt med att maken och jag trampade ner de 10 km till "Torget".
Det är alltid en härlig känsla att susa fram på cykel längs Chang ´an; gatan dom går förbi den Förbjudna Staden och är över 4 mil lång. Härligt breda cykelbanor och man känner sig som "king of the road".

Även idag var det många besökare till Förbjudna Staden. Kön ringlade sig lång
 
Vårt första stopp blev i närheten av den gamla,lilla, genuina gatan Dhazalan strax söder om Himmelska Fridens Torg.
 Här har mycket renoverats den senaste tiden men husen och området behåller sin charm. Turisterna är få och priserna billiga om man vill shoppa.
Här kommer man stundtals, bland hutongerna, det kinesiska livet inpå knutarna.
Många gamla butiker finns kvar och de har funnits i området sedan hundratals år tillbaka.

Och det var fler än vi som tänkt sig hit idag-
 
Många serveringar, hål i väggen, som serverar traditionell, rustik, mat. Köerna kan vara långa.......Men jag tror inte dessa inälvsrätter är helt i min smak.
 
Djurtarmar på sköljning, inte heller något för mig. Men genuin mat här i Beijing.

Efter besöket nere i södra delen av stan trampade vi norrut och hamnade i olika hutongområden.
Det känns bra att det renoveras både bland byggnader och på de trånga gatorna. Dessa områden är ju en viktig del av Beijings historia.

 
Lite svårt att ta sig fram.
Men det går bra att leda cykeln också.

Aftonen avslutade Bosse och jag på resaturang Blue Marin, en dansk restaurang, som serverar en alldeles underbar pepparstek. Vi satt ute och åt och kunde den 17/10 njuta av den fortfarande ljumma kvällen. Härligt!!!!
För mitt eget välbefinnande kunde jag via makens cykeldator konstatera att vi tillryggalagt 32 km denna lördag.
Och roliga sådana!
 

Mitt i naturen

    
 Mitt i naturen och ändå mitt i stan. Ja, några storskogar är det ju inte tal om, men i varje fall finns en del fina skogsområden på nära håll.
Solen kunde inte bestämma sig om den ville tränga igenom molntäcket eller inte, utan velade fram och tillbaka, mest tillbaka. Men en promenad hade jag tänkt mig.
Några få plusgrader och en frisk vind gjorde mig sällskap.
Att gå varvet runt Årstaviken är alltid trevligt,  en sträcka på ca 12 km längs vattnet och då går man även runt hela Södermalm. 
 
 
 
 
Ingen is i Saltsjön och änderna simmade glatt omkring i det kyliga vattnet.
"Våra hus" lyser röda längs kajen och syns tydligt i det klena eftermiddagsljuset.
I övrigt är det lugnt. Ja, förutom en och annan joggare förstås...
 
Att promenera längs Årstaviken är vackert och det finns alltid nya saker att upptäcka. Här på Mälaren hade isen lagt sig. Visserligen ingen skridskois, men isflaken låg där och simmade, däremot hade änderna flytt upp på land.
 
 
  Jag vek av vid Eriksdals koloniområde och klättrade uppför trapporna mot Ringvägen och tursamt nog fanns det staket att hålla sig i, för här var både trapporna och stigarna osandade. Ren blankis! Och brant var det. Men när jag väl halat mig uppför kunde jag njuta av solen som var på väg ner över Årstaskogen på andra sidan sjön. 
Så här stannade jag till en stund innan jag sakta gick mot Ringvägen.                                                                                       
                                                                                         
 
 
Tillbaka till stadens brus igen, Ringvägen.
Och tänk bara några hundra meter härifrån ligger koloniområdena tätt och
skogsdungarna breder ut sig längs Mälarens vatten.
 

Kalasdax!

    
Kalasdax! Idag var det dags att fira dig Max, som fyllde fem år i måndags.
Tänk fem år har gått sedan du kom till världen, en kall januaridag 2010. Din födsel blev knepig och både du och din mamma hade kämpat hårt och med bra stöd av din pappa. LIten var du och kom  att vara det en lång tid och det dröjde innan ni fick lämna sjukhuset i Uppslala. du var liten och hela familjen kom att stanna ett bra tag.
Jag fick se dig på bild och du var så liten och så fin.
Jag och Bosse hade just återvänt till Peking och det kom att dröja tre månader innan jag fick träffa dig.
Och det var till Peking du kom, på ditt livs första utlandsresa och det var där i flygterminalen jag för första gången fick se dig och hålla dig.
Älskade Max, tack för att du finns!
 
Max och Liv i taxi i Peking
 
 och moster Helen var populär redan då.
 
Första besöket för Max på Kinesiska muren i april 2010 och
det har blivit fler besök både där och i Kina för Max del.
 
Så idag har vi alltså firat ordentligt.  Max hade beställt en tårta av moster Helen och önskat exakt hur den skulle se ut med sina favoriter som dekorattion och att det skulle vara blåbär och choklad inuti.
Tårtan var en fantastisk skapelse och jättegod. Tänk, jag undrar så varifrån Helen fått sin kreativa ådra. Jodå, Liv har också en...Vet ju att det inte är från mig. Men kanske kan jag, som saknar den där kreativa förmågan att få till något med mina händer ändå ha inspirerat döttraran. Tja, möjligheten finns...
 
En fantastisk tårta och verkligen jättegod! Locket är gjort av sockerpasta och figurerna också men sedan dekorerade och utskurna för att passa. Den blå grädden har fått sin färg av geléfärg. 
Lagren inne i tårtan bestod av blåbärsmousse och mousse gjord på jappchoklad.
 
 
 

Skrapan

    
 På Götgatan, Södermalm i Stockholm, ligger ett av stans "landmärken", Skrapan. Tidigare kallades huset, Skatteskrapan, eftersom Skattemyndigheten låg här. När den myndigheten flyttade, i början av 2000 talet, byggdes lokalerna om och 476 studentlägenheter av olika storlekar blev tillgängliga. Helt klart rusning hit, efter dessa eftertraktade bostäder... Då blev "Studentskrapan" en kort tid det nya namnet.
"Skrapan" med sina 24 våningar var klar att tas i användning 1959 och ritades av funkisarkitekten  Paul Hedqvist.
Sedan 2007 finns det också en "galleria" i Skrapan med ett 30 tal butiker, många restauranger och caféer.
 
"Skrapan", idag med 26 våningar, varav de två översta innehåller en skybar.

Jag hade bestämt träff med Sanna, "min expert i blogg och bloggdesignfrågor" och vi skulle tillbringa en kväll tillsammans. Vi har haft kontakt i flera år och aldrig träffats, men i kväll skulle det bli av.
Sanna är från Göteborg och ganska "ny" i Stockholm så jag ville börja med att visa henne Stockholm, lite från ovan och tyckte baren/restaurangen "Himlen" högst upp i Skrapan var perfekt
Hiss upp till våning 25 och sedan gå ett par trappor upp.
                                                        
Utsikten var magnifik -
 
-och drinkarna väldigt goda.
Bäst att vara här upp i god tid för både baren och restaurangen (att beställa bord är nödvändigt) är välbesökta.
Stort drinkurval,( givetvis även alkoholfria) proffsiga bardendrar och bra service gör det hela om möjligt ännu bättre. Bord finns både längs den långa bardisken och i olika smågrupper vid fönstren där man verkligen har Stockholm under sig.
Så småningom flyttade vi oss neråt i huset, till den asiatiska restaurangen "Pong" (Finns fler restauranger i denna kedja runtom i Stockholm) och vi bestämde oss för att äta buffén, men även à la carte rätter finns.
(I Skrapan ligger baren/loungen/klubben Imperiet utanför restaurangen men före klockan 22 är det bara lite soft musik som hörs. )
Vi satt länge och åt, hann prata en massa om det mesta och tiden försvann hur snabbt som helst.
En jättetrevlig kväll! Verkligen!
Tänk, ibland spelar inte det här med ålder så stor roll, utan det är människan som är viktig.
 Visst vet jag åldersmässigt hur gammal/ung jag är, men ibland är det inte så viktigt. Och i mötet med Sanna var det inte viktigt. Inte alls!
 
Jag började med sushi och övergick sedan till "kinesiska dumplings" som det fanns 10 olika sorter av. Väldigt goda och sedan blev det lite olika thailändska rätter, både varma och kalla.
                                                                                    
 Sanna, min "livlina" i alla bloggfrågor när det kör ihop sig för mig. Och det gör det...
 

Namn och nytt

    
Varför heter ett område eller en gata som det/det gör är något jag har funderat på den senaste tiden då jag varit ute på mina promenader i Stockholm. 
Ofta har namnen en naturlig förklaring, men det är inte alltid man känner till den. Vi bor i ett område som heter Norra Hammarbyhamnen  och tvärs över Hammarbykanalen ligger Södra Hammarbyhamnen, eller som området ofta kallas, Hammarby Sjöstad.
Inloppet till Hammarbyhamnen sker i öster från Danvikskanalen vid Danvikstull, (Saltsjön)  och i väster från Mälaren genom Hammarbyslussen vid Skanstull. Norra och Södra Hammarbyhamnen anlades 1926 samtidigt som Hammarbyleden för att förbinda de mer södra förorterna med Stockholm, genonm Skansbron  i öster och Årstabron i väster.
Att här få en förbindelse mellan Mälaren och Östersjön var av värde då de stora lastfartygen annars fick ta sig in i Mälaren via Södertälje kanal.
Längs Norra Hammarbyhamnen låg både Barnängskajen, upplagskaj för styckegods och Blecktornskajen som var massupplak för kol, koks och cement och här finns fortfarande de gamla järnvägsspåren kvar som fraktade gods till den större hamnen vid Stadsgården.
Förr fanns även järnvägsspår till Södra Station för gods som skulle gods fraktas  vidare med tåg.
Längs Södra Hammarbykajen byggdes det industrier som t.ex. Luma ochGeneral Motors.
Bostadsbristen i Stockholm, sjöfartens minskade betydelse och jakten på attraktiv mark att bygga bostäder på gjorde att man i slutet av 1970 talet började bygga bostäder i Norra Hammarbyhamnen och den första inflyttningen skedde 1981 och därefter har området fortsatt att bygga ut och idag finns inte mark att upplåta för fler hus i området.
I Södra Hammarbyhamnen började inflyttningen till bostäderna 2001 och här förtsätter byggandet av både lägenheter (bostadsrätter) och industrilokaler på all tänkbar mark.
 
Isflak på kanalen idag.
 
Utanför hos oss och båtarna finns kvar. Numer är det husbåtar som ligger här och de hyr sin plats.
Dessa platser är mycket attraktiva och kön för en plats är lång. För att få ligga här vid kajen måste båten gå att flytta och vara sjöduglig. Just här är  de gamla järnvägsspåren borttagna men de finns kvar. längre bort
 
Södra Hammarbyhamnen, Hammarby Sjöstad och där lyftkranen syns byggs just nu en skyskrapa på 28 våningar för företag, 55 000 m2, med restauranger, parker, skybar, en amfiteater och mycket annat. Namnet är   Stockhlm New och man beräknar att byggnaden skall bli klar under 2016.
 
I morse var soluppgångenoch jag inte uppe samtidigt,
men jag hann se solen gå ner bakom Skanstullsbron.
 
Och visst är det Tulpanens dag idag! Måste givetvis firas och det gör jag, dels med vackra tulpaner som jag fått i present och dels genom att i kväll träffa Sanna som gjort min bloggdesign och nu gör sin slutpraktik i Stockholm.
Vi har haft mailkontakt i ett par års tid, men i kväll blir det första gången vi ses. Jätteroligt!
 
 
 

Full fart!

    
Trasslet med att kunna skriva ett inlägg verkar löst, åtminstone just nu. Så jag passar på.
Även i morse var jag uppe och hann se soluppgången. Nästan rekord, två mornar i rad, men solen går inte upp förrän strax före 9, vilket är rena förmiddagen för de morgonpigga.
En bråd och trevlig dag väntade så lika bra att sätta fart.
 
Solen på väg upp i morse, strax före klockan nio.
 
Första programpunkten för dagen var att möta barnbarnet Max på Stockholm Central för vidare tunnelbanetransport till Söder och frisören för klippning, hans livs andra, hos en "riktig frisör". (Nej, han åkte inte ensam från Uppsala utan beledsagades av sin pappa. )
 
Här är klippning på gång.
 Klippningen klar och vidare gång och tunnelbanetur mot T-Centralen. Byte av tunnelbanelinje till den blå och färd mot Solna och Hvudsta Centrum.  Ännu en promenad, nu till Skoga Äldreboende vid Jungfrudansen för att hälsa på Max älskade moster Helen som jobbar där som sjukgymnast.
Perfekt entré för oss, till  en"korv och stuvade makaroner lunch" med avslutande glasstrut.
 
Äldreboendet Skoga ligger vid Jungfrudansen i Solna och utsikten härifrån är magnifik.
Namnet Jungfrudansen kan man fundera över men Jungfru här är ett "noanamn", ett täcknamn. Man sade sig för länge sedanhär ha sett älvor dansa vid Bällstasjöns strand men dessa älvor vågade man inte prata om utan kallade dem för "jungfrur" och därav namnet. I början av 1900-talet blev Jungfrudansen, med sin utedansbana, ett populärt utflyktsmål som sommartid kunde nås med ångbåt från Stockholm.
Idag kan man promenera längs vattnet från Sundbyberg, via Jungfrudansen, förbi Huvudsta Gård, där mordet på Gustav den III planerades, vidare förbi Pampas Marina och Karlberg Slott och in till Stockholm. Rekommenderas särskilt under vackra vår, sommar och höstdagar. 
 
 Från Solna blev det efter lunch och lek på Skoga en ny promenad och ännu en tunnelbanetur in till stan och nu till Kungsträdgården som tillsammans med Humlegården är den äldsta bevarade parken i Stockholm. Kungsträdgården anlades på 1400-talet och var då en park endast för kungafamiljens medlemmar och bl.a hade Erik av Pommern då kålodlingar i parken. Först på 1700-talet, under Gustav den III, öppnades Kungsträdgården för allmänheten och blev då en förlustelseplats där bl.a Bellman tillbringade mycket tid och där han skrev fler av sina epistlar.
Ja, dagen gick fort och efter Kungsträdgården blev det ett besök på NK. Nejdå, inga klädes, sko eller väskavdelningar utan det var leksaksavdelningen som fick besök. Och sedan var det dags att återlämna Max till sin pappa på Centralen och jag vaggade vidare mot söders höjder. 
Det var lika halt idag och jag tror man har som tanke här i stan att inte sanda där människor promenerar och jag kom hem utan att ha blivit "fallfrukt".
Och i morgon är det en ny dag...
 
Konstisbanan i Kungsan har åkare även tidigt på eftermiddagen.
Vi stannar och tittar och enas om att det nästa år blir bra med både skridskor och isträning för Max.
 
Lite lek i snöghögarna i Kungsan var också roligt. Max trivs...och jag också.
 
 

Trassel!

    
Dagens inlägg var på gång och bilderna från kameran inlagda på datorn, färdiga för användning. Inspirerad loggar jag in på kontot och det går bra. Men när jag går vidare till sidan där man skriver möts jag av följande meddelande; "Något gick snett. Servern gav ett fel när sidan hämtades. Pröva igen om en stund (500). Internal Server Error". Att komma in till " skrivarsidan" från mobilen fungerar, men  det hjälper inte mig för jag vill använda datorn . Och det hjälper inte heller att jag startar om den. Har skrivit och påtalat felet och hoppas, som den optimist jag i grunden är, att felet kommer att åtgärdas under kvällen.   

Halkat genom stan.

    
"Det har varit en bra dag idag också". Verkligen! Undrar egentligen vad som gör att en dag känns extra bra.
I och för sig tycker jag de flesta daga är bra, så där lagom med saker att göra.
Och ibland vilar jag mig bara i form, vad det nu betyder och gör inte alls många knop. Och en del dagar blir eller känns så där lite extra utan att några "stordåd begås. "
En vacker soluppgång i morse blev i alla fall en trevlig start på dagen.
Och det trevliga fortsatte med god lunch, mycket prat och skratt hos väninnan B och senare halkade vi två i mer eller mindre osamlad trupp tillsammans mot Gamla Stan, där vi halkade vidare åt var sitt håll.
(Snön som fallit är till största delen bortregnad och har ersatts av vatten, men  under vattnet ligger en del snö som har blivit till is= stor risk för halka. )
 
Trevligt med lunch på bortaplan.
I Gamla Stans gränder fick jag se upp, snarare ner, för att undvika isfläckarna. Kullerstenar är förädiska och isen samlas mellan stenarna, så någon rsak promenad där blev det inte.
 
 
När jag närmade mig Slussen hade både snön och isen därunder intagit sina positioner. Det var så illa att t.o.m. cyklsterna som i vanliga fall far fram i hög hastighet bitvis ledde sina cyklar och då är det illa. För dem alltså!
Jag halkade vidare mot Götgatan och placerade fötterna som om jag hade färska ägg mellan dem och gatan och för att då och då slippa vanka fram som en höna gick jag då och då in i några klädesbutiker för att vila upp mig. Men endast det...
Promenaden på nästan sex km brukar ta mig lite drygt en timme men med dagens vankande och halkande så var jag på gående fot i nästan två timmar. Och jag känner nu att musklerna i alla fall fått jobba. Det krävs mycket muskelarbete för att inte halka och slå sig...
 
Gamla Stan sedd från Slussen.
 

God morgon!

    
En vacker morgon! Solen är lite sen och det är jag också, men vi hinner ses innan den helt kommit upp.
Det ser ut att bli en vacker dag och himlen ser ut att övergå i lätta blå nyanser.
Nattens regn har smält bort det mesta av snön, det är ett par plusgrader och dagen ligger framför mig med lunch hos en väninna och sedan en långpromenad tillbaka hem genom stan. Praktiskt att förena flera "goda saker."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

"Snön faller..."

    
"Snön faller och vi med den...." , Ulf Lundell och Agnetha Fältskog sjunger och året är 1978.
Och snön faller även idag.
Bestämde mig för att ta en runda för att titta lite extra på ett snöklätt Södermalm, de östra delarna som är mitt närområden.
Passerade genom Tullgårdsparken, alldeles bakom vårt hus. Vackert vintervitt.
 
På Östgötagatan fick bilisterna skotta fram sina bilar
och i korsningen vid Ringvägen var det folktomt på uteserveringarna.

Jag fortsatte Östgötagatan upp mot Mosebacke Torg som ligger på Katarinaberget på östra Söders höjder.  Inget direkt folkliv här just idag, men här har det sedan 1700 talet varit ett nöjescentrum. Namnet Mosis Backe kom till 1743  och fick sitt namn efter Mosis kvarn som låg här på berget på 1600- talet.
 
Mosebacke Torg med Södra Teatern i bakgrunden.
Teatern uppfördes 1852 och är Sveriges älsta, aktiva, privata teater.
Statyn, Systrarna, av vit marmor i mitten av torget, är gjod av Nils Sjögren 1945.
 
Vid Mosebacke Torg svängde jag till höger och kom in på Svartstensgatan, en gata med gamla anor och mer moderna.  Namnet Svartens eller Fiskaregatan härstammar från 1600 talet då var detta var en gata som slutade vid Mosebacke torg, men påå 1800 talet blev det  två gator; Svartensgatan (från början Svartens gata) och Fiskaregatan, som löper parallellt med varandra. 
Längs båda dessa små gator finns dels en gammal bebyggelse och dels en nyare. Och just på Fiskaregatan 9 harde Lisbeth Salander, en av huvudpersonerna i författaren Stieg Larssons trilogi sin vindsvåning med utsikt över hela Stockholm. (Tyvärr snöade bilden på Fiskaregatan bort, för mycket snö föll på linsen...)
 
Svartensgatan. Man kan fundera över nament på gatan, men en förklaring är att gatan fått namn
efter en kyrkobetjänt i Katarina församling som hette just Schwart.
 
Längst ner på Svartensgatan, ja den är kort, svänger jag till höger och ser Katarina kyrka framför mig.
 
 
Katarinna kyrka har fått sitt namn efter prinsesan Katarina som var mor till Karl den X. Kyrkan uppfördes under åren 1656-1695 efter arkitekten Jean de la Vallées ritningar. Kyrkan och kringliggande bebyggelse drabbades av brand 1723 och redan året därpå var Katarina kyrka på nytt uppbyggd och nu med ett åttkantigt torn.Även ny färg, den gula och vita hade tillkommit. (Tidigare var kyrkan röd med vita inslag)
 Den senaste branden var 1990 och då störtade kyrktornetoch gick genom kyrkvalvet och i stort sett baar kyrkans ytterväggar fanns kvar. Orsaken till branden vet man inte.
Kyrkan återinvigdes 1995 då också en ny orgel kom på plats.
 
 
Det är vackert här på kyrkogården och även kyrkan i sig är värd ett besök. (Tyvärr stängd idag)
Just här på kyrkogården finns bl.a. många kulturpersonligheter begravda och de har också alla hört till Katarina församling; Cornelis Vreeswijk, "Svenne Berka" (fotbollsspelaren), Anna Lindh, Per Anders Fogelström, Putte Vickman......
På vägen ut stannade jag en stund extra vid Anna Linds grav och funderade över livet och dess vändningar.  Och så snabbt något kan förändras.
 
 
 Ute har snöandet övergått i regn. Och Globen är blå....

Här och där

    
 Snön ligger kvar, det är några minusgrader och blåsten har dragit vidare. Jag sitter och tittar ut över ljusen som speglar sig i kanalen och visst är det vackert! Och snön lyser upp.
Dimman är borta och Globen framträder en bit bort och lyser i kväll med sin vanliga grå nyans.
 
 
 
 
Samtidigt hamnar mina tankar i Torrevieja och där är det inte ljusen som speglar sig utan solen får havet att glittra och stråla.
Tänk, denna sol som vi ständigt längtar efter, som ger så skön värme, stor glädje men som också, åtminstone för min del, är en källa till oro. En oro som jag håller på att lära mig att hantera. En utmaning i sig. Men jag tar den...
 
 
 

Trevligheter

    
Här är det snö och blåst nu i kväll och mer av båda är att vänt under kvällen och natten.
Själva väntar vi på vänner som skall komma över för att pigga upp mig och äta middag tillsammans med oss.
Trots att jag fortfarande är konvalecent, orken tryter då och då, så vill jag umgås. Och hur är det man säger; "kommer inte jag till berget så får berget komma till mig." Praktiskt! Och väldigt trevligt!
Maten är nästan klar, bordet är dukat, humöret är bra och vännerna är på ingång; som gjort för en trevlig kväll.
Jag har ju haft hela dagen på mig att vara arbetsledare och har delegerat en hel del så nu kan jag sitta här och vila mig i form en stund.
Lite små funderingar hade jag över desserten för krafterna är ju inte på topp och en tanke fanns.
Men så ringer det på dörren och min kära dotter Helen kommer för att lämna sina helt sagolika brownies med havssalt och mörk choklad, så dessa tillsammans med vispad grädde, färska fikon och limemarinerade blåbär blir helt perfekt som avslut på middagen.
Nu återstår det att se om gästerna från "landet" har några plogade vägar att åka på eller om de själva får ta fram skyffeln.
Vad gäller stadsgästerna så  kommer de med tunnelbana och den skall nog ta sig fram.
 
 
Hos oss idag klockan 16.15.
 
 
                                                           

Langkawi och semester

    
Fredag, sen eftermiddag och jag har vilat mig i form under dagen. Jag har mindre ont och svullnaden har lagt sig. Lite korsord, en bok, skidåkning på tv och funderant på framtiden; vad vill jag göra när jag blir stor, hur vill och önskar jag att min framtid skall bli. För jag tänker framåt...
Vad vill jag göra, vad vill jag hinna med nu när jag fortfarande orkar och kan. Vad är viktigt? Ja, döttrarna, barnbarnen, Bosse och mina vänner är väldigt viktiga i mitt liv och att fortfarande orka och kunna resa.
Bläddrade tillbaka i bloggen och hamnade idag i Malaysia. Troligen kommer jag inte att resa tillbaka just till Langkawi men det finns flera andra platser där jag ännu inte varit och jag tänker mig främst nu några resor inom Europa. Skottland och Berlin kigger nära till hands och Wales har fångat mig. Dessutom gärna en tur till Sydafrika...Och Spanien finns ju alltid där som en oas, där jag verkligen kopplar av. Precis som om jag inte gör det hemma och det gör jag. Men ombyte förnöjer....Kanske lite extra när det är småkallt här hemma och mörkret redan lagt sig.
Nu tar jag er med till Malaysia och Langkawi och vår resa dit i februari 2008. (Vi var där över det kinesiska nyåret)
 
Kom åter till Beijing tidigt i går morse. Vilken köldchock, -11 grader.  Hade lämnat ett varmt Langkawi 
(Malaysia)sent måndag kväll, iklädd halvlånga byxor och tunn, kortärmad blus. Tur att varmare kläder fanns att tillgå i bagaget. Bara att dra på  ett par jeans och sedan rustad för den tidiga morgonkylan och taxifärden hem till Gongti Beilu. Ingen trafik denna morgon. Verkade som om alla bilburna stadsbor fortfarande var borta från stan på nyårsledighet.

image198
Snabb påklädning, rustad för kylan i den tidiga morgonen.

Denna solsemester på Langkawi var verkligen efterlängtad av både Bosse och mig. Sommaren hemma i Sverige var ju inte den bästa, vad gällde sol och värme precis.

Beijing lämnades en fredag eftermiddag för tolv dagar sedan. Inklämda som sardiner, ja det var mycket trångt i planet, anlände vi efter en flygresa på sex timmar till ett varmt Kuala Lumpur. Vilken fantastisk flygplats! Det är nog den finaste jag besökt. Jag har hunnit med några genom alla år.....Härligt! Hade bokat in oss på ett 5***** hotel inom flygplansområdet.  Kändes bra att börja med lite lyx och skönt att sträcka ut sig några timmar.En liten söt "golfbil" körde oss inomhus på två minuter till hotellet. Toppen! Snabb incheckning, här var det service! Inte fick vi bära väskorna själva heller.....
Några timmars sömn blev det och sedan en kort trip på en timma med flyg till Langkawi.
Vi hade bokat ett litet hus i ett träd mitt på stranden. Förväntansfulla, det var vad vi var det.

image199
Vårt hyrda strandhus.

Detta lilla hus skulle bli "vårt" för 10 dagar, trodde vi... Solstolar med tillhörande parasoll precis utanför; också havet precis nedanför. Så romantiskt!

image200
Utsikt från verandan på huset. Att bo på stranden!!!

En brant trätrappa ledde upp.....och ner förstås-

image201

Rummet i sig var enkelt och rent. Det vi behövde fanns där; plus ac och fläkt.
Tänk att kunna sitta på verandan och se på solnedgången i den tropiska kvällen. Ambitionen (eller kanske avsaknad av sådan) var att göra så lite som möjligt här. Läsa, promenera längs stranden, bada, sola, ligga i skuggan, äta gott och umgås. Tänk att inte behöva bry sig om klockan. Jag såg att Bosse redan i början var lite lätt oroad för mig. Hur skulle detta gå? Här fanns inget just att göra, förutom att just BARA VARA.
Solnedgången kom och vi satt på verandan. Det var så vackert och rofyllt.

image202

Rofyllt var det då inte under natten och den tidiga morgonen. Stranden nedanför vårt lilla hus var inte privat. Den tillhörde liksom alla. Och då menar jag ALLA. Jag försökte sova vid midnatt och försökte i princip fram till klockan 7 på morgonen. Antar att jag av pur utmattning dvalade till vid ett par tillfällen. Men med skrattande, högljutt pratande ungdomar i mängd insåg jag att så lungt skulle det inte bli. Det var nyårsledihet för fler än vi. Även om de flesta invånare i Malaysia är muslimer så festar de gärna med varandra och andra. Stranden nedanför vårt "trädhus" var den givna samlingspunkten för lokala ungdomar såväl som för tillresande. Starkare drycker än coca cola och öl tror jag inte förekom med livat blev det som sagt.....
Vid närmare titt på vårt golv, kunde lätt konstateras att sprickorna mellan bräderna nog var bra för luftcirkulationen men inte för att stänga ute ljudet.

image203
Golvspringorna....

Optimist som jag kan vara ibland, så trodde jag att kvälls och nattaktiviteterna på stranden skulle avta. Men, jag misstog mig.De tilltog ju närmare den kinesiska nyårsafton vi kom.  Pratade med maken och även han var nu efter i princip fyra dagar/nätter av folkliv under oss färdig att ge upp vårt trädhus.
Jag lyckades övertyga hotellägarinnan om att vi behövde lugn och ro och behövde ett annat boende. Tyvärr fanns det inte mycket att erbjuda då allt var uthyrt. Men en ung, förstående, belgisk yngling bytte sitt lilla stenhus mot vårt träd. Och även härifrån, ca 20 meter från stranden såg vi havet och solnedgången.

image204
Hus med betydligt lugnare läge och lika vackra solnedgångar eller.....

image206


Läsa gjorde jag en del. En bok jag varmt vill rekommendera är "Tillsammans är man mindre ensam" av Anna Gavalda. Tack Marit och Gullvi för tipset. Jag njöt verkligen av att läsa den. Marie Ljungstedts deckare är alltid spännande och jag hann med ett par sådana också. Att på stranden lyssna på gamla "Sommarprogram"  på min I pod var också en skön avkoppling.

Bad var det ju också. De som känner mig vet att jag är lite kinkig vad gäller bad och vattentemperaturer. Men här är beviset!!! Det var faktiskt runt 28 grader i vattnet.

image207
Badbevis.

Visst blev det så att jag/vi blev sugna på att vidga vyerna lite. En förmiddagsutflykt med "longtailbåt" skulle passa bra. Att se några andra öar och stränder, grottor, mangroveträsk och örnar blev en utmärkt tur. 

image208
Örnar som matas med kycklingkött från båten.

Om man gör en resa, så har åtminstone jag, en del förväntningar om hur det ska bli. Eller hur jag önskar att det ska vara/bli. För denna resa fanns önskan om sol, bad, fin och lång, promenadvänlig strand, god mat och total avkoppling viktigt. Att bara få vara helt enkelt. Blev det så??? Nja, nästan i alla fall. Bortsett från livet på stranden om nätterna, som hördes genom öronpropparna i vårt "trädhus" och att havet inte var så klart som jag hoppats så måste jag säja att det var en mycket vilsam och avstressande semester. Ambitionen att göra så lite som möjligt höll verkligen och jag njöt av det. Tänk!!
God mat med inslag av kök från Thailand, Indien och Malaysia (liksom det västerländska köket) erbjöds. Urvalet av pinfärska skaldjur var stort. Och för de som gillar fisk så fanns det också mycket att välja bland.

Den som gör en resa har alltid något att berätta. Det har jag just gjort.

image209
Middag på tu man hand.

På gott och ont

    
 Dagen F återvänd, F som för friskvård!  Det stora sjukhuset i närheten hade kallat mig för fortsatt behandling av solskadorna och det med en ny omgång av "fotodynamisk terapi".
Eftersom jag nu visste vad det var frågan om så var det  inte med känslan av "frisk" som jag kom till sjukhuset på morgonen, även om behandlingen kanske i slutändan får det resultatet. (Var med om den behandlingen även den 8/12 så jag visste vad som väntade, på gott och ont.)
Jag hann kanappast sätta mig ner i väntrummet förrän det var min tur. Något kaffe hanns inte med.
Min överarm (tidigare opererad för malignt melanom) och halva underläppen skrapades noga ( för att krämen skall kunna tränga ner till de skadade cellerna) och blev sedan insmorda med en kräm (innehåller ett porfyriämne) som ansamlas i tumören och omvandlas till kroppseget, ljuskänsligt protoporfyri.
Momentet var klart på en kvart och med läpp och överarm inpacketerade åkte jag hem för att tre timmar senare åter vara på plats.
 Dags för själva belysningen, 10 minuter i starkt, rött sken över de insmorda områdena och med rejäla solglasögon på. Men, fru doktor tyckte först det var lämpligt att bedöva området runt läppen med några sprutstick, för hom mindes tydligt hur ont jag haft förra gången, en 9:a på en skala upp till 10. 
Ja, jag kan tänka mig att det ungefär kändes som om man fått några getingstick på läppen....Läppen svullnade genast upp, domnade bort och fördubblade sin storlek. (Aha, är det så här det går till när man vill ha större läppar och använder botox....)
Hur som helst gjorde så gjorde bedövningssprutan tillsammans med de två alvedon jag tagit nytta och värken blev bara 5 på en skala upp till 10. 
Belysningen av de insmorda områdena, i det röda skenet under 10 minuter , gör att det bildas en fotokemisk reaktion och tumörcellerna förstörs och den friska huden påverkas inte nämnbart.
 
 Thailand har en särskild plats i mitt hjärta och på många olika sätt.
Och solen som gör så mycket gott men också mycket ont, ja den undviker jag numer. 
 
Nu är det att vänta på mer svullnad och fler blåsor men om två till fyra veckor så skall väl det hela vara läkt. För den här gången...
 

Färgglatt!

    
Onsdag, och jag har förstått att det är fler med mig som tycker att det känns som måndag. Snöblandat regn, halt och för min del "stugsittarväder".
Hade absolut ingen lust att halka ut på en promenad. Däremot blev det en vända upp till Hemköp vid Skanstull för att fylla på förråden som gapade tomma. Mycket grönsaker blev det och de piggar ju upp både hälsomässigt och färgmässigt. Behövdes!
Och idag blir det till att testa mina kunskaper att få till en veganmiddag, alltid en utmaning. (Vi har en middagsgäst idag som är vegan.) Och utmaningar tycker jag om, av alla de slag.
 
Färgglatt blir det.
En sorts lasagne skall det bli och det är en utmaning. Och att lasagneplattor utan ägg kan ta tid.  (Men de finns, bl.a. hos Ica i deras "basic-sortiment", så nu vet jag det.)
Soyamjölk kan användas till bechamelsåsen, om man vill ha en sådan, men jag använder i stället krossade tomater och gör en tomatsås och vätska blir det ändå med tanke på alla grönsaker.
Veganlasagne à la Ditte; 1 aubergine, 1 squash och 1 röd lök  som delades i skivor och sattes in i ugnen 225 grader ca 20 minuter med olivolja, peppar och flingsalt. Grönsakerna skall ha fin färg.
I frysdisken hittade jag veganfärs ( quorn, duger inte till en riktig vegan) som jag fräste med diverse kryddor, chiliflakes, peppar, oregano, basilika, örtsalt och hackad lök. Sedan i med några matskedar tomatpuré, 2 pressade vitlösklyftor, en halv burk krossade tomater, några delade champinjoner och 2 dl vatten. Låt puttra ett tag och tillsätt ca 1 dl balsamvinäger och ett par msk soya.
En tomatsås görs av 1 1/2 burk krossade tomater, oregano, lite vatten, en nypa socker, kryddor och 1dl vatten och puttrar på i minst 20 minuter.
De torkade lasagneplattorna lägger jag i kokhett vatten, ca 10 minuter, (tillagningen i ugnen går då fortare) och börjar med ett tunt lager krossade tomater i botten på en stor, oljad form, lägger på några lasagneplattor, hälften av ugnsgrönsakerna och sedan veganfärsen ovanpå.
Nya plattor och ett nytt lager grönsaker och färs. Överst lasagneplattor och ovanpå dem resten av tomatsåsen så att plattorna täcks. Sedan in med härligheten i ugnen i ca 40 minuter. Och över kan man riva veganost för att få extra färg. (Kan också uteslutas)
 
 
Och barnbarnet William är också en färgglad kille, som verkligen piggar upp.
 
Det grå har övergått i vitt och kajen lyses upp. Kanske dags för en kvällspromenad?
 
 

Återhämtningsdag

    
 Det är mörkt och klockan är "bara" 16. Jag sitter och tittar ut mot kanalen där isen håller på att lägga sig för natten och kastar samtidigt en blick bort mot den i kväll blålysande Globen där föreställningen "Disney on Ice" pågår. Denna trettondag har varit och är fortfarande en återhämtningsdag.
 
Mörkt på eftermiddagen.
Sovmorgon var välbehövlig efter gårdagens utsvävningar med middag m.m. hemma hos vännerna Ninni och Sven. Kvällen blev sen och hann övergå i natt innan vi var hemma. Och tänk att timmar bara kan försvinna så fort...
För att varligt väcka kroppen blev det vid lunchtid en promenad till Globen för att möta döttrarna med familjer för en fika. Detta gäng hade just varit och sett showen "Disney on Ice" och jag hann ta ett par varv runt i området innan "gänget" kom från föreställningen.  Och det gjorde tusentals andra också. Men med viss strategi och framåtanda lyckades vi få ett ett bord på ett café och det var mysigt att höra barnen berätta vad de upplevt.
 
Är man i Stockholm och det är fint väder så rekommenderas en tur upp på Globen för att se på utsikten över Stockholm. Även åkturen upp i gondolen är en trevlig upplevelse.
 
Gårdagens middag  började med champagne, tilltugg, prat och skratt. Det var länge sedan vi alla sågs och vi hade mycket att prata i kapp.
 
 
Till bords! Denna fantastiska hemmarestaurang "Seven Heaven" bjöd på en härlig trerättersmeny. Till förrätt serverades västerbottenpaj, med löjrom och skagenröra. Varmrätten bestod av ugnsbakad lax med färsk spenat och riven västerbottenost, kokt potatis och en fräsch sallad. Och till dessert; glasskulor av vanilj rullade i rostad kokos och med passionsfrukt på toppen. Allt jättegott! Till detta väl valda viner.
 
Väldigt gott!
                                                                                                                                                                                                     
Sven "le chef", Agneta, Bosse, Ninni (värdinna och biträdande "chef") och Lasse.
Och jag på ett eget foto...(var fotograf på det förra)
 
En jättetrevlig kväll som hann övergå i natt. Och tänk, i 35 år har vi känt varandra och det var barnen som förde oss samman. ( Vi träffades 1980 på en föräldrautbildning som Adoptionscentrum anordnade och så småningom kom också våra barn, idag vuxna, och några av dem med nu egna barn.
 

Tibet del 2; Lhasa med omnejd

    

Fylld av upplevelser blir det till att summera ännu en fantastisk dag.
Idag blev det en tur utanför Lhasa. Vårt mål var Gandenklostret, beläget 4500m över havet. Men redan resan dit bjöd på naturupplevelser av stora mått.
Gandenklostret ligger 60 km öster om Lhasa och vi följde Lhasafloden under delar av bilresan. Floden är lång och rinner så småningom ihop med Bramaputrafloden i Indien.

Underbar morgon med frukost på hotellets takterrass som bjuder på en fantastisk härlig utsikt.
 
 Lhasafloden, ett fint stopp på vår tur upp mot klostret. Magiskt vackert!
 
 Små byar passerades där livet gick sin gilla gång

De sista två milen till Gandenklostret innebar en rejäl stigning, vi skall alltså uppför 1000m, till 4500 m höjd. Sedan 2005 finns det en asfalterad och MYCKET KURVIG väg upp och innan dess fanns en grusväg, från 1956 och tidigare än så var det upptrampade stigar som gällde.

 Kurvig väg. Jo, det sitter små färgglada pappersark i buskarna som vallfärdande besökare har satt dit.

På vägen upp såg vi mängder av jakar och dessa finns huvudsakligen här. Jakarna är väldigt betydelsefulla då de ger ull, mjölk, smör och ost och jakkött förkommer på alla menyer och är mört. (Jag har provat, men bara lite.) 
Jakarna används också som dragdjur och som pack och fraktdjur. De är väldigt tåliga och starka och klarar utmärkt att klättra i bergen som finns över allt.  
Runt hornen har de band som kan vara i olika färger och färgerna visar vem som äger dem. Jakarna är som "våra kor" och få är vilda.

Här kommer vi!
 
Så är vi då nästan uppe på 4500m och Gandenklostret och byn visar sig i all sin prakt.
 
Ganden betyder Paradis på tibetanska. (Det tibetanska språket härstammar från sanskrit och har likheter med detta.)
Klostret grundades år 1409 av Tsongkaba, även grundare av "the yellow hats", den gula sekten och var den person som moderniserade buddhismen.  Det finns fortfarande kvar "red hats", den mer ålderdomliga buddhismen, men de har idag färre anhängare och färre kloster. Dessa olka riktningar inom budismen har fått sina namn efter färgen på munkarnas huvudbonader.
I Tibet finns numer sex levande kloster för den "gula sekten" och bara ett för den röda.
Från början fanns i Gandenklostret över 3000 munkar, men för närvarande lever och verkar här runt 300. 

Vi besökte olika delar av klostert och var också men under bönen som munkarna förrättade både tillsammans i stora salar, där de också sover och mer enskilt.

 Munkar i bön.

Munkarna läser sina mantra, verser, utantill och i korus. Det finns en munk som läser före och hans röst hörs genom en något raspig högtalare.  Det är mörkt inne i templet och det är svårt att se. Böckerna eller snarare bladen är till mest som stöd för minnet och dessa böner tar flera timmar att genomföra.

 
Vi har besökt många mindre bönerum i klostert och sett många olika Buddhor som kan förekomma i över 1000 olika skepnader, men några av dem är särskilt viktiga i den tibetanska budhismen;
den Närvarande Buddha, Shakyamoni; Visdomens Buddha och den Barmhärtige Buddah.
Vår kunnige guide gick igenom och förklade de Buddhor som var mest förekommande, men det var ändå  svårt att hålla isär dem.
Att Buddhorna och klostren är betydelsefulla i Tibet förstår man för överallt ser man människor som kommer  i ströms till klostren och templen för att offra och ofta är det jaksmör, jakost eller en liten slant som ges.  

Klostren har många boendes och en del bor där för hela livet och andra under perioder av sitt liv och givetvis behövs vatten, både varmt och kallt. På flera hustak finns dessa anordningar för att med hjälp av solen koka vatten ( då kan det sedan ocksp drickas) och det tar ca. 20 minuter att få 5-6 l vatten att koka.

Miljövänligt sätt att få vatten att koka, men det förutsätter sol.
 
Efter att noggrannt gått igenom klostret var det så dags för en liten lunchpaus. Bosse och jag åt medhavd frukt för att samla krafter till att vandra runt klostret och Anna provade dumplings med jakfyllning. Jodå, vi provade också.
Dagens lunchrestaurang och här finns också möjligheter att övernatta om man så vill.
Många tibetaner gjorde det.

Så var det då dags för vår vandring runt Gandenklostret. Detta är vad många pilgrimer och besökare gör och vandringen tar omkring en och en halv timma. Vi som inte är tränade för denna höga höjd behövde längre tid. Vi måste ju stanna och hämta luft. Men vår guide sa att han får göra likadant när han kommer till låglandet. Kanske var det bara för att uppmuntra oss? Men luften här uppe är tunn och det känns när man går uppför.

 Vandringen runt klostret har börjat och överallt hänger "böneflaggor".

Dessa flaggor kan man se på många ställen och ju högre upp på berget de är placerade, ju bättre är det. Just att komma nära himmlen är viktigt.
Den blå färgen står för himmel, den vita för molnen, den röda för elden, den gula för jorden och den gröna för vatten.

 På väg, många tibetaner gör denna "chora" vandring runt klostret flera gånger. De brukar då lägga en sten i en hög för varje varv de går. Det ligger alltså mängder av stenhögar längs den smala stigen.
Men vi tog bara ett varv...
 
 Här vandrar gammal som ung och är man riktigt liten kan man bli buren ibland.
 
 Bosse och jag har lånat Annas svenska flagga.

Inser verkligen att detta inlägg blev lååångt, men det är jättesvårt att gallra bland alla bilder och att skriva kortfattat.
Jag skriver givetvis för min egen skull och är samtidigt glad om andra tar del av det.

(Är någon intresserad av att läsa mer om vår Tibetresa så finns Tibet som en egen rubrik  bland kategorier på bloggen)

Tibet, en resa att minnas.

    
I morse när jag läste bloggvännen Znoggges tankar om bl.a att våga; "Att våga är starkt" så satte min tankebana igång. Och det har den fortsatt att göra hela dagen . Att våga göra något som är nytt, främmande, ibland skrämmande och som man inte har någon erfarenhet av är att utmana sig själv samtidigt som man kanske lär känna nya sidor av sig själv. Tack Znogge!
 
Några gånger mitt liv har jag utmanat mitt vågande, tagit nya steg ut i det okända. Ibland har jag joort det helt på egen hand och ibland i sällskap med någon annan. Och att våga göra något som för mig varit nytt och ovant, där jag inte haft den där kontrollen som jag helst vill ha; det har tillfört så mycket och det på många plan.
Ett "stort vågande" var när jag och Bosse bestämde oss för att under några år bo i Peking. Visserligen hade jag några år tidigare varit där på besök som turist och rest mycket runt om i världen hade jag men just då visst jag inte hur värdefullt det var att jag/vi tog steget.
Och om man just inte vågar, inte vill inte, inte är intresserad av det kanske nya, främmande och möjligen oförutsedda så går det ju bra ändå. Det är ju lite som att hoppa fallskärm, har provat, ner kommer man alltid.
Att våga för mig är också väldigt vardagkiga ting som; att träna på att inte vara rädd för katter, (jag är en bit på väg) att möta mig själv som den jag är och att stå upp dör saker i livet som är viktiga för mig. Att våga är också att göra något/uppleva något där svaren inte alltid finns som i ett facit. Att våga är också att leva.
 
När jag tänkte på det här med att våga så kommer jag osökt att tänka på den resa, både yttre och inre, som jag gjorde tillsammans med Bosse och goaste vännen Anna. En resa med tåg till Tibet, några dagar i maj 2009. En resa vi ordnat själva med hjälp av vänner.
Här kommer del 1 av 2, del 2 kommer imorgon.
Avresa från Peking med tåg, 46 timmars resa och två nätter i en bekväm "softsleeper, där bara vi tre bodde.  Egna syrgasmasker fanns vid bäddarna, om behov skulle uppstå, men vi klarade höjdskillnaderna bra trots den tunna luften. Stundtals passerade vi 5000 m när vi kommit in i Tibet.
En fördel mad att åka tåg, förutom att man ser en hel del, är att kroppen hinner vänja sig vid de höga höjderna och den väldugt tunna luften.
(Flyger man in till Lhasa är det lätt att bli dålig just p.g.a. blandningen av den höga höjden och den tunna luften.)
 
Första morgonen i Lhasa, fredag den 1/5. Frukost och i samband med den, en fantastisk utsikt från hotellets tak mot Potala Palatset. Detta skulle bli en av dagens höjdpunkter att besöka och samtidigt skulle vi få en första introduktion till tibetansk buddhism, ja grundkursen alltså.
Vi hade en egen guide och egen chaufför och hade helt lagt upp det vi ville se och så blev det och en hel del därtill.

Det vackra, vita, Potala Palatset i bakgrunden.

Vårt hotell ligger i den östra, tibetanska, tillika gamla delen, av Lhasa och överallt omkring känner man sig förflyttad långt tillbaka i tiden. Många människor bär de gamla tibetanska kläderna. Dessa är färgglada och vävda i vackra tyger.
Många gifta kvinnor bär också ett förkläde utanpå sin långa kjol eller klänning. Här gäller inga korta kjolar!

                             Typisk gatubild från den östra delen av Lhasa, området runt Tokhangtemplet.

Hämtade blev vi denna vackra morgon 9.30 av vår chaufför och av vår guide och dagens äventyr började. Mentalt hade vi ställt in oss redan vid frukostbordet.
Potala Palatset nästa. En bilfärd på några minuter och sedan var vi där. Vår guide trodde att det kanske var svårt att få köpa biljetter just denna dag eftersom även många tibetaner var lediga och mängden turister var stor,  men "mei wenti"; inga problem.
 
Nedanför Potala Palatset.
 
Potala är byggt i två omgångar. Den röda delen, som fått sin färg av att brunt socker blandats i fargen, började byggas på 600 talet av den dåvarande tibetanske kungen. Den vita delen, som fått
sin färg av att jakmjölk blandats i färgen byggdes på 1600 talet av den femte Dalai Lama. Palatset är 13 våningar högt och har ca. 1000 rum. Men det är kanske bara ett hundratal som är öppna för besökare.
Potala Palatset var fram till 1959 det administrativa och religiösa centrat till Lhasa och Tibet.
För att komma upp till palatset måste man gå brant uppför 340 trappsteg.
Måste medge att vi stundtals stannade för att få luft. Själva Lhasa ligger på 3600m och luften är tunn. Och detta var vår första dag här, så bäst att ta det lugnt för att må bra och orka med.
Potala ligger 117m över Lhasadalen.

Utsikt från Potala mot norra delen av Lhasa.

Ja, förutom oss tre; Anna , Bosse och jag så var det många besökare till Potala denna första maj. Även Kinesiska CCTV var här med ett team för att filma. De kom med samma tåg som vi.
Jag blev intervjuad om hur jag kände över att vara i Lhasa och Tibet. Ett inslag som kom att sändes på CCTV News och i ett par dagar kablade ut över hela Kina både de engelsktalande och kinesiska kanalerna i deras nyhetssändningar.
Kvinna med en "böneräknare" i handen som snurrar och som nuddar mässingscylindrar
där olika mantran finns skrivna.
 
Lunch på en indisk restaurang smakade bra inför fortsatta aktiviteter. Här provade jag troligen jaksmörte för både första och sista gången. Alltså te som är gjort av jaksmör. 
Nästa programpunkt  för dagen var Jokhangtemplet. Lite fortsättning av den tibetanska buddhismens grundkurs.
Måste medge att alla intryck påverkat så mycket att åtmonstone jag inte var så receptiv. Detta är ett tempel där det bor  och verkar 300 munkar, av den "gula" sorten, "yellow hats". Denna del av den tibetanska buddhismen grundades av Tsongkhapa, född1357 och Lama.( Det finns "red hats" också, de är mer konservativa.)

                                                              Jokhangtemplet i bakgrunden.

Utanför Jokhangtemplet-
                                   Här bes det till Buddha. Särskilda mjuka bönemattor användes av flera.

Efter tempelbesöket vandrade vi i de gamla kvarteren och det är också här vi bor. Helt fantastisk miljö! Så annorlunda! Det går inte att beskriva. Jag har aldrig sett liknande. Leenden överallt och en sådan värme.
Här kan man titta i lugn och ro tillsammans med tibetanerna som är i majoritet. Pruta på varor, javisst. Men ingen skulle komma på tanken att som utgångsbud börja med något orimligt.

Lunch på gatan.

Mor och dotter.

Detta är den hitintills näst häftigaste resan jag gjort. Orden räcker inte till. ( Först kommer resan till Sri Lanka 1981 då vi bleb föräldrar till våra älskade döttrar.)
 

Dagarna går i varandra

    
Det känns verkligen som om dagarna går i varandra men innehållet växlar markant.
Igår firades döttrarnas födelsedagar med väldigt god mat och "trevligheter" på den grekiska restaurangen Faros, nära oss på Söder.
Att restaurangen dessutom är barnvänlig och servicen jättebra gör det hela om möjligt ännu bättre. (Alla barn blev bjudna på glass till dessert...
Faros är för oss lite av en "hemrestaurang" där vi varit många gånger och dit vi gärna kommer tillbaka.
 
Jag slog runt på härliga scampi och även lille William ville smaka.
 
Idag, ny dag och nya händeser. Jag blev jag skjutsad till IKEA i Kungens kurva, av dotter Helen för några smärre inköp. 
Detta är det första IKEA varuhus som lät byggas i Sverige efter huset i Älmhult och öppnades redan 1965 och är efter ombyggnaden 2002, till ytan,, världens största IKEA varuhus.
Och här har jag svårt att överhuvud taget hitta något alls. Men vi gick fram som dammsugare bland de olika avdelningarna och var på mindre tid än en timme färdiga. Bra jobbat.
Jag har en längre tid varit på jakt efter en magnetisk knivhållare att sätta inuti ett köksskåp i "speniensommarstugan" och visste att IKEA hade. Den finns nu i min ägo. Liksaså har jag jagat bara kuddfodral, men numer skall man på de flesta ställen här i stan även behöva köpa hela kudden, alltså även innerkudden. Men idag hittade jag även fodral som jag ville ha. Perfekt! Dessutom höll jag på att bli både med soffbord och tv -bänk, men detta måse nog MBL förhandlas här hemma. (Alltså diskuteras lite, med maken.)
Trängseln på IKEA uteblev så stärkta efetr en korv för fem kronor så körde vi hemåt.
 
Strålande sol och perfekt väder både för en promenad, båttur och skidåkning om man varit i fjällen. Men se, skidåkningen gick att lösa på hemmaplan.
 
-Promenad längs kajen.
 
-Solen strålade vackert.
 
-En båttur över till Hammarby Sjöstad.
 
Jodå, det syns lite vitt. Undrar vad det är... Liftarna ser ut att gå och det rör sig i backen.
Och ta da...
Där ligger Hammarbybacken och bara väntar på mig. Snöbrist? Jodå, snön regnade bort igår, men det är inget hinder. Det finns snökanoner.
Bara att sätta fart alltså. Varför inte?
Och visst, "i morgon är en ny dag".....
 
-Lite grönt piffar upp och påminner om våren.
 
 

Gärna en bok eller fler och en födelsedag därtill...

    
 Böcker att bläddra i och böcker att läsa, böcker som får mig att gråta och andra som lockar mig till skratt. Böcker är viktiga för mig men under vissa perioder läser jag mindre och under andra perioder så blir det mer.
Minns min barndoms jular då jag alltid hade böcker på önskelistan och jag slukade dem. Och när lagret var slut så läste jag om dem. Jag levde mig in i böckernas värd och ville sedan i lekar vara huvudpersonen. Tänk vad läsandet insprierade när det gällde olika lekar och hur fantasin flödade och världen utanför detta var inte så viktig.
Tänkte extra på detta idag när jag satt på tunnelbanan till Stockholm Central för att möta Livfamiljen som kom från Uppsala. Flera tunnelbanevagnar var liksom omgjorda till bibliotek. Både väggar och tak var täckta med olika bokaffischer  och tips på böcker att läsa. En reklam så både jag och andra både uppskattade och uppmärksammade. För i dagens Stockholm syns få som läser vare sig en bok eller tidning på bussen, pendeltåget eller tunnelbanan. De flesta stirrar nervöst ner i sina mobiler eller uppdaterar "fejsboken" att man nu passerar Gamla Stan. Puh!
Kanske lyssnar någon också på en ljudbok, det kan ju hända...
En del böcker har jag också som jag kan lyssna på och det gör jag gärna på, flyg, bussar eller tåg om jag åker längre sträckor. Att ladda ner böcker till datorn har jag också gjort, gratis via biblioteken och det är helt perfekt om man är borta länge och har begränsat med bagage med sig. Men det är känslan av att hålla i en bok och bläddra i den som jag tycker om.
 
Jättebra med reklam för böcker i tunnelbanevagnar och vid vissa stationer!
Lite nytänkande och skönt att slippa de stora kläd och elektronikkedjornas utbud.
Även "Pocketshoppen" på centralen har sin aböcker lätt tillgängliga. (Bild till höger)
 
Här hemma plockade jag fram en  fram en gammal bok som jag fick av en faster julen 1951. En helt fantastisk bok, en sago och bilderbok som heter "En dag i älvriket".  Illustrationerna, otroligt detaljrika, är gjorda av
Ann Marie Sjögren och texten är skriven av Inez Svensson.
Och nu på eftermiddagen skall jag inviga lille William (barnbarn på 15 månader) i denna sagovärld.
Det blir en bra start  inför kvällens firande av döttrarna som fyller år just idag. Stort hurra till dem!
 
"Men till de flitiga alferna hör inte lille Manneman, han ligger i sin hängmatta och sover mest hela dan.
Att de andra alferna skäller, det rör honom inte ett spår, han vänder dem bara ryggen
och åter till slummern går." Och visst hade man olika intressen på den här tiden också...
                                                                                             
 
Lagom till tvåårsdagen, 2/1-1983 och åren går fort...
 
September 2014 i Torrevieja. Tack älskade döttrar för att ni finns!
 
 

Bio, vänner, mat och dryck

    
God fortsättning på det nya året, ett år som ännu är i sin linda. Nyårskonserten från Wien, nästan en livslång tradition att se och lyssna på, är slut och backhoppning pågår. Men den är sig inte lik utan den gamle, erfarne kommentatorn, Sven "Plex" Petterson.
Just Plex, fick i en intervju med Ingmar Stenmark, i början av sin karriär, följande svar, när han frågade hur åket gått :- "det är svårt att förklara för någon som inte begriper..." Och så kan det ju vara. Men Plex och Stenmark kom så småningom att bli riktigt goda vänner. 
Apropå goda vänner så är det alltid lika roligt att träffa Anna och Marjo.
Att dessutom bli bjuden på både middag och bio känns extra härligt. Och visst är det en särskilt känsla att se en film på bio både vad gäller bild, ljud och stämning.
En av mina favoritbiografee är Victoria här på Götgatan i Stockholm (10 minuters promenad från mig) och vill jag gå på bio går jag gärna hit.
Vi såg filmen Pride, en ganska ny film med verklighetsanknytning till den brittiska, långa gruvarbetarstrejken som ägde rum 1984-1985.
Den brittiska kolgruveindustrin var statligt ägd och subventionerad och Margret Thatcher ville, trots att gruvhanteringen var den mest moderna i Europa, lägga ner gruvorna varpå strejken startade.
Margret Thatcher ville bryta det stora inflytande som fackföreningarna hade  och inte minst inom gruvindustrin.
Några gayaktivister i London bestämmer sig 1984 för att stötta gruvarbetarna under den årslånga strejken för National Union of Mineworkers. Strejkkassorna är slut och det råder brist på mat och förnödenheter. Desperationen bland de strejkande ökar och det blir splittringar. 
Men, för det finns ett stort sådant! Det är inte lätt fär gayaktivisterna att få stötta gruvarbetarna. Ingen förening vill ta emot deras pengar.
Tack vare en lomhörd, älder dam i en liten by i Wales så etableras en kontakt och ......
Filmen är en sorts kärlekshistoria mellan gruvarbetarna och gayrörelsen och det som förenar grupperna är kampen mot  övermäktiga herrar/damer, Torypartiet och Margret Thatcher på ena sidan och AIDS på den andra.
En "feelgoodfilm" som vi uppskattade.
Trailer från filmen Pride,  ta gärna en titt! ( Länken fungerade när jag testade och jag hoppas den fortsätter att göra det.)
 
Och nästa trevlighet denna dag; middag hemma hos oss och den medfördes. Vilka härliga julklappar!
 
Lax i ugn med färsk spenat och parmesan.
Som abslut en härlig dessert, en "bailykaka", gjord på baileys,(en sorts chokladlikör)
grädde, riven choklad och andra godsaker.
Bara att njuta av att bli uppsassad i det egna hemmet.
                                               Tusen tack, goaste vänner.                                                               
                                                                                                                                                     
Bosse, Marjo och Anna samlade runt bordet.