"Morgonstund har guld i mund"

    
"Morgonstund har guld i mund"; sägs det. Det skall vara "mund", vilket är ett gammalt nordiskt uttryck för hand. 
Oftast är jag inte uppe så tidigt att jag hinner ta del av det guldet. Och inte ens mitt penningträd har under sin blomning levererat några som helst guldpengar, inga andra heller. kanske kommer det vid nästa blomningstillfälle.
 Morgonstunden fick jag i alla fall tll och guldet kanske levereras senare.
 En annan tolkning, mer trolig, är att den som är uppe tidigt på morgonen får uträttat mycket arbete och att man då kan tjäna guld i handen.
Spännande tanke!
Guldet, i mitt fall, bestod i morse av en promenad till "småbåtshamnen", vidare västerut längs stränderna Acequion och längst bort på Playa de los Náufragos.
En liten första frukost blev det på en strandservering innan stegen styrde hemåt. (Alltså ingen champagnefrukost som det var under de glada studentåren, mösspåtagning i Uppsala och fester som avlöste varandra. Men var sak har sin tid...)
Nu blir det en mycket kort vända till fredagsmarknande som är idag, fast det är torsdag för i morgon är det första maj och då arbetar man inte här.
 Efter marknadsbesöket väntar valborgslunch tillsammans med vänner och det blir trevligt.
Dagen blir ju extra lång för jag var uppe tidigt, så det där guldet, i vilken form det vara må, väntar jag med spänning på.
Jag önskar alla en trevlig valborgsmässoafton och nu välkomnas våren på riktigt.
Här har den gått över i "svensk sommar", när den är som bäst.
 
I "småbåtshamnen" i Torrevieja, eller som den heter, "puerto deportivo marina internacional" ligger mängder av båtar, i skiftande storlekar, sida vid sida och antalet "bryggseglare" är stort.
(Alltså de båtar som inte används utan mest är till påseende)
De flesta båtar ligger också i sjön hela året men ibland är det bra att se efter hur botten mår, för saltet i Medelhavet gör stor åverkan på skroven.
 
Här är en båt, modell större, 70 fot =  ca 21 meter, som är på land för översyn.
 
Playa de los Náufragos, "de skeppsbrutnas strand". Mysigt att gå i strandkanten med fötterna i havet.
Och gott om plats är det också.
 
Kanske en frukost skulle smaka bra? Jodå, det gjorde den...
Det blev en liten; "kaffe con leche" och en tostada.
 
Morgonens frukostutsikt.
 
 
 (Inlägg nr 58 i #blogg100)
 
 

Salt i stora lass.

    
 Torrevieja är verkligen en stad som gör rätt för dagens rubrik. Men själva ordet Torrevieja betyder gammalt torn och sådana finns det fler av i och runt stan, men de får vänta på sin tur att få ett eget inlägg.
Torreveja kallas ofta av norrmännen för "saltbyn"; saltstaden och saltet har här sedan många hundra år varit betydelsefullt. (Jag har i tidigare inlägg, bl.a. från den 27/2-2015, skrivit om saltsjöarna och utvinningen av salt så där går det bra att läsa om man vill veta mer.)
Sjömän, fiskare och saltmän var de yrkesgrupper som fanns här från början.
När man började bryta salt på 1700 talet i Laguna Rosa så grävdes saltet upp, behandlades, samlades i stora högar och forslades på kärror in till "Eras del Sal", den gamla saltdepån, en sträcka på några kilometrar. 
Så småningom byggdes en järnväg för att frakta saltet, men mycket arbetet gjordes fortfarande för hand.
När saltet kom fram till stränderna välte man det på ett "skjutsband" och saltet åkte iväg och lastades på mindre båtar som roddes ut till de stora skeppen som låg på redden och sedan hissades upp i dem.
Och eftersom Torrevieja saknade en naturlig hamn så var detta den möjlighet som erbjöds.
Redan på 1800 talet var det endast saltet från Döda Havet som producerades i större mängd än saltet från Torrevieja.
Saltproduktionen flyttade 1803 in till Torrevieja, till den plats där den nuvarande turistbyrån ligger, efter det att kung Carlos den IV gett sitt tillstånd. Ett tillstånd som beviljades efter det att man i slutet på 1700 -talet analyserat saltets kvalité i Laguna Rosa, (Rosa saltsjön) och påvisat att den var god.
 
Eras del Sal, området dit saltet fraktades. Här finns numer en nybyggd kopia av den träkaj, en Caballete,
som först byggdes på 1700-talet och användes för att frakta saltet vidare till båtarna.
Denna träkaj ruttnade så småningom bort men användes från 1777 fram till 1958
då nyare och modernare lösningar kom till. (Här i närheten skall också det nya Salt och Havsmuséet byggas.) 
 
"Småbåtshamnen" i Torrevieja och till vänster skymtar träkajen som forslade saltet.

I parken, några hundra meter norr om turistbyrån finns dessa bronsstatyer som visar hur saltet grävdes och hackdes fram. Här bredvid, på gatan Calle Patricio Perez nr 10, ligger också Salt och Havsmuséet.
 
Avsaknaden av en naturlig hamn i Torrevieja blev allt mer besvärligt eftersom fler och större fartyg fick ankra upp ute på redden. Men de hårda stormarna gjorde att många fartyg slet sig och hamnade på land och många liv gick till spillo. Playa de los Naufragos, betyder de skeppsbrutnas strand och många fartyg hamnade där.
Så pirer byggdes för att få till en skyddad hamn och numer kan fartygen gå in till saltpiren för att lasta saltet.
(Mest är det vägsalt som skeppas iväg)
 
Saltpiren, dit saltet transporteras från "saltsjöarna", 
ligger mellan stränderna Acequion och Playa de los Náufragos och 
hit in kommer  fartyg som kan vara omkring  200 m långa för att lasta enorma mängder salt.
 
Playa de los Náufragos och den nya saltpiren skymtar i bakgrunden.
 
De salta stänken nådde även oss idag. Men från havet.
 
(Inlägg 57 i #blogg100)
 
 

Nytta och nöje

    
 Solen är just nu inne i en strålande fas och jag tycker det är behagligt att känna svensk sommarvärme omkring mig. Alltså när den i min smak är som bäst, +25 grader under dagen och ljumma kvällar där termometern inte går under +20.
Solen tittar jag mest på och ser för egen del till att mestadels vara i skuggan, men ibland är det svårt, t.ex. vid cykelturer. Men en keps är alltisd bra att ha på som solskydd.
Förmiddagen erbjöd en stärkande promenad med väninnan AK till Habarneras, ett shoppingcenter i närheten.
Här skulle det på AKI, en stor järn och bygghandel, inhandlas en sorts små hängare för bl.a. tavlor som man "bara" trycker in i en betong eller tegelvägg och det lär fungera. (Skall snarast provas.)
Habaneras ligger delvis under öppen himmel (alla butiker är dock under tak) och det är stort och luftigt och ingen trängsel alls. Det är faktiskt riktigt trevligt att strosa runt här och utbudet av butiker är stort, både de större kedjorna och mindre butikerna finns.
Blev ett även ett inspirerande besök på Zara Home, men det fick fick räcka med att bli inspirrad.
Även ett par andra butiker fick besök av oss och sedan var det dags för "rast" i en av barerna uppe på taket. Återhämtning lär vara viktigt!
 
Vacker grönska vid entrén och benjaminfikusarna är så fint klippta i bollform.
 
En rejäl kaktusodling finns på taket.
 
Vidgade vyer över trakten erbjöds från baren där vi satt. (Lite inzoomat..)
 
 Eftermiddagssolen lockade Bosse och mig till en cykeltur och att cykla är roligt, man kommer fram fort och ser en massa. Frisk luft får man på köpet och trampandet ger viss motion. Så cyklandet förenar helt klart nytta med nöje. Men kanske, tanken har slagit mig, skulle man byta ut cyklarna mot ett lite mer kraftfullt transportmedel. 
Vi får överväga saken, men vi har sett ett alternativ...

Bosses grå kinesiska cykel, hemtagen från Peking och sedan transporterad hit med Norwegian fungerar perfekt. Och likaså min, inköpt här på Carrefour, är riktigt bra, om man bortser från att den rostat en del.
Det är ju fuktigt här vid havet.
 
Kanske skulle den här modellen passa oss. Men jag vill nog ha den i rött.
 
Vi cyklade genom stan och passerade udden, Las Columnas och fortsatte sedan bort mot stranden Los Locos och tog oss fem km längre mot nordost, till La Mata. Backigt är det verkligen.
Men visst är det bra att förena nytta med nöje. Och väldigt trevligt är det också.
 
Las Columnas.
 
Backe upp och backe ner är det på vägen till och från La Mata
och det spelar ingen roll vilken väg som väljs.
Och backarna finns där, alldeles oavsett vad vi tycker.
Jag susar gärna ner i full karriär, men uppför går jag helst.
 
Lunchstopp i La Mata, givetvis med havsutsikt.
 
(Inlägg nr 56 i #blogg100)
 
 

Dagens utsikt

    
Solen håller på att lämna terrassen för att försvinna bakom grannarnas höga citronträd. Det är fortfarande +23 grader och klockan är snart 20.
Då och då kommer det kraftiga vinpustar som gör att några vissna blad från blommorna virvlar runt och villigt låter sig sopas upp. Men snart ligger nya löv där igen...
Inser det är bästa att vänta med att sopa.
Efter lite praktiska bestyr på förmiddagen med blommor och annnat blev det ett besök i den jättestora, nyöppnade, kinabutiken på Avenida Valenciana där tavelramar inhandlades. Inte lätt att välja ram när utbudet är så stort, men efter viss beslutsvånda så fick en ram följa med hem och nu återstår placering av fotot i ramen och att välja  lämplig vägg och upphängningsplats och höjd. Men det får ske i morgon.
Tillsammans med vännerna Preciosa och "La Syrra" blev det på eftermiddagen en spontan promenad ner till paseon och restaurang Deni´s fick besök av oss.
Här har man bra utsikt över havet och paseon och det är även lätt hänt att träffa på vänner som går förbi och på kort tid idag på eftermiddagen passerade fyra "sällskap", alltså personer i grupp om 2-4 personer...som vi hälsade på och pratatde med.
Dessa vackra dagar är det lätt att att dras mot havet och för egen del dras jag hit alla dagar, helt oavsett väder.
Från min plats vid bordet hos Deni´s ser jag en blandning av det lugna och det lite mer fartfyllda. 
 
Skönt att vila sig med vågornas lätta skvalp som bakgrundsmusik.
 
Molnen skyndar fram över himlen och havets nyanser av blått framträder så tydligt i det vackra solljuset.
 
Båten blir nästan ett med havet när skuggan ligger på.
 
De flesta badgästerna på Playa del Cura har intagit sina positioner och de nytillkomna installerar sig.
 
Vi lämnar paseon och fotsätter att gå längs havet, ett hav som här känns än mer levande och har djupare blå nyanser. Vi stannar och tittar på träden, som vi inte riktigt veta vad de heter, men just nu har rosa/lila vackra blommor. Någon som vet vad de heter? (För egen del gissade jag på lärkträd eller pinje...)
Vi lämnar havet och beger oss upp mot stan för att fortsätta promenaden i skugga och samtidigt passa på att uträtta lite ärenden.
 
 
Blå-vitt idag! Färgmässigt passar jag in med hav och himmel...
 
(Inlägg nr 55 i #blogg100)
 
 
 
 
 
 
 
 

Njutbart!

    
Moln som drar in över bergen,
vilar och återuppstår.
Ny dag på väg.  
Jag andas den ljumma luften,
luften fylld av dofter.
Och jag går hem och i den tysta, sena, kvällen.  
 
 
 
 
 
 
Bilderna är tagna från väninnan Ann-Kristins balkong under ett par timmar sent söndag kväll och idag är det en ny dag, måndag.
 
(Inlägg nr 54 i #blogg100)
 

Söndagsjazz

    
På söndagseftermiddagarna mellan 14 och 16 är det jazzmusik på Bar Carlos i Torrevieja. Vi har varit här då och då och tycker det är trevligt att lyssna på traditionell jazz. Det är medryckande och piggar upp och de som spelar har roligt tillsammans.Idag var det AK, Bosse och jag som styrde stegen dit.
Vill man äte en bit under lyssnandet så går det bra och vill man hellre ta något drickbart är det lika välkommet. 
Att komma i god tid för att få ett bord är att rekommendera men när vi kom en halvtimme innan spelningen började fanns det bara ett bord kvar. Tursamt nog i skuggan.
 
Bar Carlos, med adress Calle Santa Petra nr 1, ligger fem minuters promenad från oss
och kan rekommenderas även för lunch och middag.
(Både lättare rätter finns och även mer "rejäla" och prisnivån är mycket rimlig.)
 
 
 
Välbesökt, precis som det  brukar vara här på söndagarna.
Solen skiner och det är +24, vilket förstås bidrar till den trevliga stämningen.
 
(Inlägg nr 53 i #100)
 
 

Hurra, hurra, hurra....

    
 Hurra, hurra, hurra, hurra....Det är födelsedag, "världens bästa Karlsson" (Ingrid) fyller år, jämna år, och vi kommer för att få vara med och fira henne.
Det blir en tur till för oss nya trakter, Marquesa, ca 15 km nordost om Torrevieja och vi kör långa bacar upp och ner innan vi så är framme.
 
Nu är vi här!
Ingrid, Leffe och Jonathan (Ingrids brorsson) välkomnar oss på trappan.

Dryck och tapas serveras när vi kommer och sedan blir det husesyn och vi hamnar uppe på den övre terrassen som den fyraårige Jonathan döpt till "utsikten" ett verkligt passande namn.
 
Rakt ner ligger Marquesas golfbana, en av dem, vet att det finns fler i närheten.
 
Och golfspelare finns också med tillförande fordon. Här är kanske inte motionen det viktigaste utan kanske ligger mer fokus på spelet. Men det var inga långa sträckor mellan hålen...
 
Efter rundvandringen i huset kändes det perfekt att börja avnjuta den härliga buffén. Stämningen var hög på innergården och skratten många.
Samtal pågår!
 
Så mycket gott att äta; bruchetta med avokado och tomat, härlig västerbottenpaj, oliver olika sorters korvar,
och en alldeles extar god , västerbottnisk "gubbröra" som jag hoppas få recept på.
Och för att få vår dos av sötasker så serverades en jordgubbstårta och en citronfromagetårta,
men de ville inte vara med på bild.
Tusen tack till Ingrid, "världens bästa Karlsson" och Leffe,
och till alla andra som ordnat med mat och logistik denna dag.  
 
(Inlägg nr 52 i #blogg100)
 
 

Mat under gång

    
Tapasrundan i Torrevieja fortsätter även denna helg från torsdag t.o.m. söndag och nu är det nya tapas som finns att prova.Tanken att kombinera mat/tapas med att promenera runt är perfekt. Man förenar verkligen nytta med nöje. Ja, om man nu tycker om både att promenera och att äta tapas. Priserna är modesta, två euro för en vanlig husets tapa med dryck och 50 cent mer för en lyxigare variant med dryck. ( Jag har dock inte alltid förstått kvalitetsskillnaden...men det gör mindre. Vi äter det vi tycker verkar gott.)
Man kan bestämma sig för antingen lunchrundan mella klockan 12 och 16.30 eller kvällsrundan mellan19.30 och 23. För vår del blev det lunchrundan idag. Vi började på en för oss ny restaurang; Casa Juani på Calle Heraclio 29. Här var det spansk känsla och väldigt gott och trevligt. Ägarinnan villle gärna att jag skulle fotografera och gav mig en rundtur inomhus. Hit kommer vi absolut att komma tillbaka antingen för lunch eller middag. Prisvärda menyer, goda tapas och mindre rätter med spansk inriktining serveras. Och det är inte någon "turistfälla". För oss var dett det första besöket på denna restaurang och det föll mycket väl ut...
 
Casa Juani.
Ägarinnan visade mig runt och presenterade också de menyer, tapas och andra rätter
som serveras när det inte är "Ruta de Tapa"
 
Vi provade båda rätterna på tapasmenyn; falafel med en fin salllad,(närmast) svårt att få till vackert  på bild, men den var jättegod. Bakom brödbiten på Bosses tallrik döljer sig en bit fläskfilé, från "iberico" grisen serverad med grönsaker, pommes och en apelsinsås. Båda rätterna var riktigt goda.
 
Nästa stopp blev på Tasca Nueva Bahia, Calle Diego Hernandez, 32, alltid ett säkert kort, vara sig det gäller tapas, lunch eller middag. 
 
Vi delade på tapasrätterna som ingick denna vecka; fläskfilé från ibericogrisen, med en sås av balsamkräm på en tunn skiva bröd.  Mycket gott!
Även den andra rätten smakade väldigt bra; råstekt potatis med stekt ägg, räkor och strimlade grönsaker.
 
Dagens sista tapasbesök blev också en för oss "ny restaurang", Tasca Bahia, (Några meter från Tasca Nueva Bahia) och här provade vi en grönsakspuré med bacon, gott, men inte det bästa vi ätit just idag. Tror vi skall prova deras lunchmeny vid tillfälle....
 
 
  (Inlägg nr 51 i #blogg100)
                                                                                   

Nya vägar

    
En promenad till La Mata, ca fem km nordost om Torrevieja och där vi bor, är alltid trevligt och hit tar vi oss någon gång i veckan och som ren omväxling försöker vi hitta vägar dit som vi inte tagit tidigare. Och även små variationer i nya vägval räknas. 
Ibland cyklar vi och då ser blir vägvalet lite annorlunda, eftersom vi inte bitvis vill bära cyklarna runt klipporna.
Men det är alltid backigt, både att ta sig dit och hem
Nu blev det lite kringelkrokar och på vägen passerade vi genom den vackra parken "Paraje Natutal Molina de Agua", Vattenparken. Någon närmare titt på parken blev det inte, utan det får bli under en helt egen promenad som parken får utforskas.
Mängder av pinjeträd växer här och ger fin skugga. Men! Man får se upp, eller ner. För i dessa pinjeträd lever från januari till april pinjelarven. Det är gott om den och de bildar kokonger som ser ut som bomullstussar på pinjeträdens grenar. Under vintern blir de larver, ser ut som tusenfotingar, ca 3-5 cm långa, och klättrar ner på våren, i mitten av maj månad och tågar iväg i långa processioner fastklängda på varandra och de gräver då ner sig och utvecklas till malfjärilar.
 
Det är gott om pinjeträd här i parken.
 
En larv kan se ut så här. (Bild lånat från "Spaniennyheter")

I parken såg vi fällor uppsatta på flera träd för att fånga upp den under deras marsch merför trädstammrna. 
Pinjelarverna är särskilt giftiga för hundar som kan dö av deras gift. Och passerar man genom en pinjeskog skall förstås då som annars hunden vara kopplad och gärna ha en munkorg.
Hundar vill gärna leka med pinjelarverna när de kommer marscherande och slår ofta leksamt till dem md tassen.
Pinjelarvens försvar är då att avsöndra ett gift och det är lätt hänt att gifter kommer i kontakt med hundens hud. Hunden slickar för att det gör ont där giftet träffat och får in giftet i munnen och gftet kan orsaka vävnadsskador. Går det riktigt illa kan hunden få en chock och avlida. Hundens tunga kan också svullna upp och i olyckliga fall kan hunden få kallbrand och förlora tungan.
Vad man vet så drar sig katter automatiskt bort från pinjelarverna och drabbas därför inte av deras gift.
 
Pinjelarvsfällor fanns runt om på pinjeträden i parken.
 
En del av den stora dammen som vi gick förbi i Vattenparken innan vi såg havet.
 
Havsbrisen känns påtaglig och jag beundrar växterna som orkat ta sig upp genom sandlagret.
 
Sanddynor i motljus.
 
Vi går genom sanddynorna och ner till havet, tar av oss skorna och dristar oss till att vada korta bitar i det kyliga vattnet, +18. (För mig är det inte badbart under +25 i havet...)
Magarna börjar meddela oss att det är lunchdags och vi är genast med på "noterna". REstaurangutbudet längs denna kilometerlånga strand är stort så det är lite klutigt att välja. Men vi lyckas både att välja restaurang och mat. Jag beställer på spanska och tycker jag får till det riktigt bra. Men servitören ser frågande ut. Jag repeterar, om möjligt ännu tydligare, och han ser lika förvånad ut. Sedan undrar han om jag kan engelska eftersom han inte talar spanska. Inte ännu! Och visst tar jag beställningen i repris och nu på engelska. ( I övrigt talade servitören grekiska, turkiska, ryska och bulgariska och kom ursprungligen från Cypern.)
 
Härliga stränder där man nästan kan gå hur lngt som helst- Ingen trängsel heller.
 
Dagens lunchutsikt.
Mätta, nöjda och belåtna valde vi att ta bussen hem igen. Och den friska saltstänkta havsluften tog vi med oss.
 
 
(Inlägg nr 50, halvvägs i #blogg 100)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Tårtkalas med kaffe, prat och skratt.

    
 Efter en gråmulen förmiddag bestämmer sig solen för att titta fram igen och alldeles lagom tills vi skall gå på kaffekalas. Väninnan Britta har fyllt jämna år och bjudit in till tårtkalas på Ina Expresso.
Och här samlas vi, ett antal "ladies",  ja benämningen är inte helt klar, för hur benämner man oss. Inte helt enkelt!
Tjejer säger några, damer tycker andra passar bättre och för några så går tanter bra.
Och alldeles oavsett benämning så träffades vi och firade Britta. En rolig och jättetrevlig eftermiddag med mycket prat och många skratt. Tror nog vi alla hade viss träningsvärk i käkarna när vi skildes åt.
 
 
Härligt att njuta av tårta och kaffe utomhus i det vackra vädret.
Värdinnan/ jubilaren Britta till höger, jag, Ingrid, Fia, AK och AnnaCarin.
Och Preciosa och La Syrra styr upp fotograferingen.
 
Britta hade beställt en jättegod morotstårta som kom i gigantiska bitar
och de smalade extra gott tillsammans med Inas kaffe. Ja, de hade smakat utmärkt till vilken dryck som helst. Eller utan..
Tack Britta och alla andra för en härlig eftermiddag!
 
Till Britta! En försenad födelsedagsblomma.
 
Men nu funderar jag vidare; Är ju inte så mycket för det här med etiketter och benämningar för vi har ju den ålder vi har och är inte äldre inombords än vad vi känner oss. 
För egen del säger jag oftast "damer", med risk för att vara gammelmodig och konservativ, men vad säger ni andra oss kvinnor mellan 40 och 100 år. 
(Tycker att svenskan kanske saknar ett ord för oss. )
Visserligen känner jag mig oftast ganska pigg, men någon tjej är jag ju inte....Eller?
 
(Inlägg nr 49 i #blogg100)
 
 

Det lockar

    
 Sol och en del blåst, havet finns där, lockar och ropar på mig i olika tonlägen och med sina skiftande färger.
Jag är inte alls nödbedd utan vi går ett par kilometer längs Paseon innan vi slår oss ner på favoritstället, Kiosco Jose Maria, i hörnan vid havet. (Längst bort i kurvan på stranden Playa de la  Cura. Här är gott om spanjorer, lättsamt och avslappnat)
 Perfekt utsikt erbjuds också både över havet det som händer runt omkring. Ibland ser man vänner som passerar förbi och slår sig ner.
 
 
Fint att se havets skiftningar i olika blå och gröna nyanser och vågornas vit skum när de bryts mot land.
 
Jodå, det finns badgäster under en del parasoller-
 
 -men de flesta här har egna stolar, solsängar och parasoller med sig till stranden.
 
"Stickdamerna" brukar samlas här och en kombo av stickning, prat och lunch verkar helt perfekt.
 
 
Fia och Lasse kom förbi och slog sig ner med oss.
 
Man ser som sagt mycket och en del detaljer är mer framträdande än andra.
TRor jag skulle ha svårt att balansera i dessa klackar, men som "sittskor" kanske det skulle gå bra.
 
Dessa bänkar är helt perfekta. Bara att slå sig ner och njuta av utsikten och tillvaron. Och det gör vi.
 
Inlägg 48 i #blogg100)
 
 

Nytt och fräscht, gott och beprövat

    
 Solen skiner och det är en behaglig sommardag. Väninnan Ingrid och jag tar en promenad och besöker handelsträdgården i ett industriområde i närheten.
Det är alltid lite pyssel att hitta rakaste vägen dit, men det går bättre och bättre och nu behövde vi bara fråga en gång efter vägen, och det var ett klart framsteg. 
Handelsträdgården har ett bra utbud och det är alltid roligt att se och botanisera bland alla vackra växter och träd. 
Inser att jag inte skulle kunna ha vare sig ett apelsinträd eller citronträd på terrassen, annat än i kruka, så jag får även fortsättningsvis njuta av fruktträden som finns hos grannarna och det går bra det också. Dessutom är de vänliga nog att frikostigt dela med sig av den färdiga frukten.
Efter  handelsträdgården belv det en snabbfika innan vi tog oss an den gigantiska nyöppnade "Comercio Chino" som ligger på Avenida Valenciana. (I torrevieja liksom i många spanska städer finns det mängder av "kinabutiker". De drivs av kineser och varorna som säljs här, precis som i många butiker, är tillverkade i Kina och säljs till låga priser. Visserligen kan kvalitén variera, men det kan den ju överallt och man kan även här reklammera varor. Begär alltid kvitto!)
Vi hade inget bestämt som skulle köpas utan ville mest se utbudet. Och vilket utbud! Man kan nog påstå att butiken hade precis allt av allt. (Inte matvaror)
Hit kommer vi absolut att gå igen.
 
Vackra blommor även här.
 
En gigantisk butik med hjälpsam personal som fanns ute bland hyllor och varor för att kunna hjälpa till.
 
Att sedan vila benen med en kopp kaffe i eftermidddagssolen hos Ali, på restaurang Bar Celona, med adress San Pascual 184, i korsningen vid Calle Fuensante, var jättetrevligt och här var det fler som spontant kom förbi och fikade med oss.
Här är det alltid trevligt att slå sig ner. Bra service, härliga mackor och bakverk och en del rejäla lunchrättrer finns. Och är man sugen på frasiga våfflor med grädde, sylt och glass är det här helt rätt ställe. 
 
 (Inlägg nr 47 i #blogg100)
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Gott humör och ett leende...

    
Gott humör, åtminstone till synes, humor och ett leende kan ganska ofta underlätta i det dagliga livet. Men ibland orkar man inte...
Igår var  i alla fall en dag då jag orkade och visserligen fick jag bemöda mig lite. Men det gav resultat.
Eftersom vi här på terrassen i olika omgångar provat med en liten kolgrill, men tyvärr med vissa biverkningar. Kolen har sprätt omkring och hamnat både på grannarnas terrasser och i citron och apelsinträden i närheten, så den fick utgå. Nästa inköp blev en liten elgrill men tyvärr med lite låg kapacitet. Passar bäst till att grilla tunt skivat kött eller går utmärkt att använda som smörgåsjärn.
En gasolgrill har vi funderat på, men eftersom vi inte grillar mer än ett par gånger  i veckan så kändes den onödigt stor.
Så jag kom på att jag sett en massa reklam för en stekplatta ocj kanske kunde en elektrisk sådan fylla våra behov.
Det blev en cykeltur till Carrefour och efter visst botaniserande blan 12 olika sorters stekplattor i olika storlekar, prisklasser och kapacitet hittade jag en keramikhäll som borde passa oss.
Och eftersom vi tänkt att inviga denna nyanskaffning på kvällen köptes härlig oxfilé, grönsaker och champinjoner att steka samtidigt.
Bra så långt. Men, när nyförvärvet packades upp hemma upptäckte vi att keramiken var skadat och en bit borta.
Ny tur till Carrefour för att reklamera varan.
Vid entrén försökte jag på knagglig spanska förklara mitt ärende, log, visade kvittot och tre blanketter senare gick jag till elavdelningen. 
Efter att ha letat ett tag hittade jag en expedit bland hyllorna och jag visade upp mina papper.
Hon tyckte i och för sig att jag skulle leta rätt på en annan expedit, men det låtsades jag inte alls förstå. Jag log och hon tog sig an mitt ärende.
Det blev ett besök vid elavdelningens skrivbord och där fick jag stämplar och skulle kunna få hämta ut pengarna för det skadade stekbordet vid kassorna.
Lång kö, men jag haffade en i personalen, log igen, visade mina papper och blev anvisad till butikens serviceavdelning. Ny kö, men efter 15 minuter var det min tur. Nu kände jag att leendet fastnat. Men jag fick mina pengar, gick in i butiken igen och valde att annat stekbord som inte hade keramikyta.
När jag på nytt befann mig i en kö vid kassorna började jag fnittra högt. Då hade det gått 50 minuter sedan jag gjorde entré på Carrefour.
Bosse, som var cykelvakt, trodde jag försvunnit helt bland hyllorna.
Hem kom vi och med stekhällen i cykelkorgen.
 
                                    
Den nya stekhällen i sin förpackning och den var helt felfri.
 
Kvällens middag ligger på stekbordet och resultatet blev jättebra.
Och kanske smakade det extra bra att sitta ute på terrassen och äta när mörkret sänkte sig.
 
Passionsblommorna trivs och hälsar, även de med ett leende.
 
 
 (Inlägg 46 i #blogg100)
 
 

Inspirerande!

    
 Det är roligt att se hur många husägare använt sina gröna och blommiga fingrar till att pigga upp och färgsätta sitt närområde. När vi var uppe vid Saltsjöarna och strosade i omgivningarna fick jag massor av inspiation, men jag vet ju också att det tar tid både kaktusar, palmer, bougainevillea och andra växter att riktigt ta sig. Givetvis behövs god omvårdnad och många, förtroliga samtal för att växterna skall frodas och utvecklas, precis som med oss människor.
Jag tror också att just luften vid Saltsjöarna birdrar till att växtligheten trivs extra bra.
 
Lite mer ovanligt med röda bougainvillea.
 
Kaktusen strävar uppåt och snart ser den ut att nå upp till ledningarna....
UNdrar vad som händer då?
 
Palmer på tillväxt, verkligen behändiga. Men de växer snabbt...
 
 En lite mer krävande rabatt, men väl genomtänkt och vacker.
Den lyser upp och gläder alla som passerar.
 
Den här innergården känns också krävande, men på ett annat sätt. 
Här krävs mycket jobb. Väldigt mycket! Verkar som om huset är övergivet.
 
Kaktusar verkar populära i trädgårdarna här och de är lättskötta och kräver minimalt med bevattning.
 
Även en lilarosa bougainevillean pryder sin plats och är lättskött och kräver bara lite vatten.
(Man kan även ganska ofta se dem växa fritt och då är det ju ingen som ger dem någon omvådnad alls. )
 
Om katten här på byrån är lättskött eller inte, det har jag ingen aning om. Men söt var den.
 
En del av "Laguna Rosa", den rosa saltsjön.
Här syns verkligen den rosa färgen.
(Vattnet färgas rosa av en sorts snäcka som bara kan leva om vattnets salthalt övergår en viss procentssats)
 
(Inlägg 45 i #blogg100)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Lördag eftermiddag

    
Lördag eftermiddag och vi bestämmer oss för att prova fler tapas nu när "tapasrundan" ändå pågar.
Solen skiner, himlen är blå, termometern vista +22 och stranden vid Playa del Cura har både solande och badande gäster. Men vi avstår.
Undrar hur varmt/kallt det är i havet...Men jag vet att vattnet inte håller +24 och då är det inget för mig.
 
Vi styr i stället stegen mot dagens första tapas och det blir på en av våra favoritrestauranger, restaurang Chinatown vid Plaza Capdeponte 4. 
Här finns "gourmet tapa" och vi har inte riktigt förstått skillnaden mellan den och en vanlig "tapa", annat än att priset är 2,50 euro i stället för 2 euro, men det är mycket överkomligt för en tapa och en dryck.
Till vänster fläskfärs inbakade i en tunn deg och mycket lätt friterade och till höger räkspett i jordnötssås.
Dessa blir våra favoriter. Gott, smakrikt och fräscht!
 
Nästa restuaurang blir Tapa-Cana som flyttat och bytt adress till Maria Parodi nr 18. Vi besökte den tidigare lokaliteten som var väldigt bra och idag blev det första besöket på den nya. Här blev det för båda "miniburgers".
Saftiga och smakrika minihamburgare, helt ok.  Alternativet var "bouquerones", friterade knyten med inbakad fisk och spenat. Sågockså gott ut...
 
 
Klockan tickar på  och lunchtapas serveras mellan klockan 12 och 16.30 så en till hinner vi med. ( Tapasrundan gäller även kvällar mellan 19.30 och 23.)
Vi bestämmer oss för restaurang El Muelle nere vid Paseon, men lite trassel var det att just gå den gata vi tänkt. Byggnadsarbeten pågår.
 
På El Muelle beställer vi de båda tapas som finns, en "vanlig"; en inbakad köttfärspaj med mojosås och en gourmet tapa; en lite pizza med champinjoner, mortadellakorv, parmesanflagor och tryffelolja.
Båda var väldigt goda!
 
 Innan vi styrde stegen hemåt blev det en sväng längs havet. Vackert och med olika nyanser av blått.
 För min del blev det också en fika med vännerna Preciosa och "La Syrra" innan jag kom hem .
Och ännu en trevlig dag närmar sig sitt slut.                                 
 
  (Inlägg nr 44 i #blogg100 )                         
                                                                             

Vi tar oss en tur

    
Vi tar gärna en och annan cykeltur och extra roligt är det om det finns ett mål. Och det gjorde det denna dag.
En lunch hos vännerna Anna Carin och Krister väntade och dit blev det en trevlig cykeltur som i medvind bara tog oss 15 minuter.
(Har skrivit om saltsjöarna och dess betydlese för Torrevieja och varför sjöarna är rosa bl.a . i ett inlägg från den 27/2-2015 och under rubriken Torrevieja om någon vill läsa mer.)
Uppe vid saltsjöarna är växtligheten lite speciell och kan en aning påminna om de hedar som finns i Sverige t.ex. på Öland, Gotland och i södra delarna av landet, men en av skillnande bland flera är förstås de palmer som växer här.
 
 
Salthögarna har växt sedan förra gången vi cyklade här.
Stora fartyg från när och fjärran kommer till Torrevieja och hämtar saltet
som sedan transporteras runt till olika ställen i världen.
 
Vi välkomnas av Krister och Anna Carin. Solen skiner, det är varmt, vi trivs och har det så bra.
 
Redo för lunch!
 
Vi bjöds på en härlig pastasallad och det var så mysigt att sitta ute i skuggan på altanen
och njuta av god mat, prat och många skratt.
 
En promenad längs sjöarna blev perfekt efter maten och här fanns mycket att titta på.
Extra roligt var det  att se, hur de från början ganska så likt byggda husen i området har byggts till och om  och fått sin personlighet.
Här syns verkligen saltsjöns rosa färg.
 
En vacker plantering kan pigga upp och göra det där lilla extra-
 
Och visst kan en stor höna bidra till trivseln? Här såg vi två hönor och en katt.
Men de ville inte vara med på bild. Färska ägg kanske levereras var morgon?
 
Praktiskt och ganska fint tycker jag det är med att bygga på en våning på sitt enplanshus.
Dessutom får man då en terrass med fin utsikt. Och blommorna gör sitt till förstås.
 
Mitt gatan, som en avdelare, kan man se liknande planteringar som de boendes i området
ordnat till och tar hand om. Visst piggar det upp?
 
 
 

Maritimt besök

    
 Trots att vi varit här i Torrevieja många gånger och under längre perioder finns fortfarande mycket kvar att se, lära och upptäcka.  Stadens "flytande båtmuseum" hade jag läst om men ännu inte besökt.
Men igår blev det av och trevligt anordnat av föreningen "Aktiv i Torrevieja". Vi var ett 20 tal intresserade som mötte upp på kajen och fick en rundvandring, ledd av en spansk guide,  med besök både på kustbevakningsfartyget Albatross III och på ubåten S 61 Delfin. Skonaren, Pascual Flores, ligger också vid kajen men tar inte emot besökare ombord.
 
Längst fram ligger kustbevakningsfartyget Albatross III, ubåten i mitten
och skonaren Pascula Flores längst bort.
 
Kustbevakningsfartyget, Albatross III, var i tjänst fram till 2006, då det blev ett flytande museum. Ombord fanns 12 besättningsmän då det gav sig ut och hastigheten som fartyget kunde få upp med sina dubbla perkinsmotorer var ca 33 knop/h.
Förarhyttten och en av kojerna för befäl ombord.
 
- S 61 Delfin, ubåten,  tillhörde den spanska flottan i 29 år, mellan 1974 och 2003 och byggdes i Cartagena.  Ubåtens längd är 58 m och bredden varierar mellan 4.6 och 6.8 meter. Maxhastigheten är 13 knop i övervattensläge  och ett par knop till i undervattensläge. Det maximala djupet för undervattensläge var 300 m.  
Ombord fanns 57 personer som arbetade i treskift och delade på 43 kojer.
                                                                            
 
Avfyrningsplats fört torpeder. Ombord fanns det utrymme för 12 torpeder.
 
"Ledningscentralen" där allt planläggs.
 
Periskopet som det ser ut i undervattensläge.
 
Kabyssen; här lagades mat till alla.
 
Mannskapets kojer var placerade på höjden, fyra stycken.
Officerarna ombord hade mer ombonade kojer och dessutom mindre trångt.
 
Pascual Flores, en skonare, ligger vacker som ett smycke vid kajen och har en spännande historia bakom sig. Fartyget byggdes här på stranden, med två master, i Torrevieja i början av 1900 talet och fick sitt namn efter  ägaren. Troligen var fartyget tänkt som ett skolskepp men kon att användas för att frakta salt och sand längs kusterna.
Så småningom såldes fartyget till England och var bl.a. med i tvserien Onedinlinjen. Pascual Flores kom att stanna i England tills 1999 då fartyget åter köptes tillbaka till Spanien av Torrevieja kommun.
Stora summor pengar har här lagts ner på att renovera fartyget och utsidan är nu helt åtgärdad, dock är fartygets insida bara ett stort tomrum.
 
 
 

Tapasrundan har börjat.

    
Ett sent inlägg idag men jag har haft fullt upp. En heldag!
Ja, inte bara "tapasrunda" utan också lite båthistorik och besök på gamla båtar, men det delar jag med mig av  imorgon.
Idag började alltså den XII "Ruta de la Tapa" här i Torrevieja och det är nu 61 olika restauranger som är med.
Och från idag,  torsdag den 16/4 till söndag den 19/4 och nästa vecka mellan den 23/4 och 26/4 pågår denna runda. För vår del är vi nog mer eller mindre nybörjare men detta är femte gången vi provar tapas på rundan.
Man får för en vanlig tapa med dryck betala två euro och en gourmet tapa kostar 2.50 euro inklusive dryck.
En folder där alla restauranger finns med och en karta som visar var de ligger går att få på turistbyrån eller hos de deltagande restaurangerna. Bra info finns också på internet.
  Vad är "tapas"? Jo, ett samlingsnamn för olika smårätter som härrör från Spanien, men har har influenser från hela Medelhavsområdet.
"Tapas" kommer från verbet "tapar" som betyder att täcka, lägga på ett lock.
Från början var tanken att täcka ett glas med öl eller vin som serverades på en bar så att flugor inte skulle drunkna i drycken. Dryckerna serverades med ett litet fat över och på det kunde det ligga en bit skinka, några oliver, en vit ost eller något annat småplock.
Senare kom barägarna på att det var bra att deras kunder åt lite mellan inmundigandet av drycker...
Tapas kan bl.a. vara en bit ost, skinka på en bit bröd,  tillagade grönsakerf, friterad fisksk saldjur i marinad och utan, "tortilla" (potatisomelett) m.m.
Tapas kan också ofta beställas i olika storlekar beroende på hur mycket man önskar. En lite större portion blir  "media" och en hel portion är en "racion".
 
 
Att så välja restauranger/barer att besöka är ett pyssel i sig och vi lär inte hinna med 61 stycken. Tillsammans med vännerna Anna Carin och Krister gav vi oss loss bland floderns deltagande restauranger och blrjade med ett "säkert kort"; Tasca Nueva Bahia. Här ha vi varit förr och både ätir tapas och lunch.
De serverade endast gourmet tapas och inte oss emot; minihamburgare med brieost, grillade grönsaker, chilisås och några små pommes frites i ett glas. Överraskande gott och fint upplagt. Den andra rätten var grillad torsk, på spenatbädd med tomat och löksås.
Vi var alla supernöjda med maten och tyckte att Tascaa Nueva Bahia serverade dagens bästa tapa.
 
 
Undrar varför jag ser frågande ut? För gott var det.
 
Nästa stopp blev på en mer skaldjursinriktad restaurang; La Marisqueria de Torrevieja.
 
Nej, detta skaldjursfat ingick inte i tapasrundan. Men det var lockande.
 
Här provade vi också båda rätterna, gorumet tapas; fläskfilé med diverse tillbehör och en fylld bläckfisk. Helt ok
men inte minnesvärd. Hamnar på bronsplats idag.
 
Fläskfilé och den fyllda bläckfisken.
 
Vårt sista besök i tapassvängen idag blev ett annat säkert kort, Da Vinci. Här provades grillat kycklingben med smakrik sås och en krustad med skaldjur. Nja, en silverplats enades vi om.Gott men inte mer. 
 
 
 Vi drog oss vidare ner igen mot havet och kände att kaffe skulle smaka bra. Det blev Irish Coffee och det blev en perfekt avslutning för oss på dagens tapasrunda. 
Och många fler restaurange finns att utforska under helgen och det blir nog både spännande och gott. (Hoppas vi...)
 
Anna Carin, Krister och Bosse.
 
(Inlägg 41 i #blogg100)
 

Havet

    
 Hav och vatten har alltid faschinerat mig och jag har också alltid dragits dit, precis som en magnet, och ofta med väldigt blandade känslor. Glädje och lycka har blandats med sorg, rädsla och respekt.
Havet lever sitt egna liv i sin skönhet. Det är mäktigt och kraftfullt, skrämmande och vackert och endast naturens krafter kan styra det. (Förutom de miljöförstöringa som vi människor bidrar till...)
Lika rofyllt och behagligt som det kan vara att segla i lagom vind, lika skrämmande är det när havet blåser upp till storm och alla rädslor som finns inom mig tränger upp till ytan.
Då för ett tag kan jag inte se det vackra utan en skrämmande känsla tar vid.
 Jag vet också att det finns inget jag då kan göra annat än att vänta.
 
Segling i Stockholms skärgård med lagom vind, 6m/sek.
Och vind behövs för att kunna segla.
"Fjärden ligger blank som ett nybonat golv.." Visst gör den?
(Segelbåten är nu blott ett minne, eftersom mina solskador inte skulle må bra av båtlivet
där man hela tiden är utsatt för solen, även om den är i moln.)
 
 Gårdagens promenad här i Torrevieja gick förstås mot havet och vi träfade helt spontant på vännerna Fia och Lasse. Ett bra tag sedan vi setts så en lätt lunch med mycket prat och många skratt blev det på en uteservering. Givetvis med havsutsikt.
 
 
 
Fia och Lasse på Paseon. Jättetrevligt att ses igen! (Och vi har också träffats genom bloggen...)

Dagens tema blev hav och vad kan passa bättre än att njuta av en verklig hymn till havet av den franske sångaren Charles Trrénet.
 
 (Inlägg nr 40 i "blogg100)
 

Anonymitet

    
Jag har den senaste tiden när jag läst olika bloggar, och kommentarer till dem, mer och mer reagerat på anonyma, elaka och ibland mycket förnedrande och sårande kommentarer. (Ibland är de inte anonyma...)
Och jag har också konstaterat att de flesta som lämnar dessa kommentarer är anonyma personer som gömmer sig bakom sin anonymitet. Vore inte detta möjligt så kan jag tänka mig att elakheterna/påhoppenskulle minskas.
Att skriva en blogg är ju bl.a. ett sätt att förmedla tankar, utbyta och dela upplevelser och erfarenheter.
Givetvis innebär det så mycket mer att "blogga" och "att skriva är ju ett sätt att tänka "; att sätta ord på tankarna.
Och visst är det roligt att skriva kommentarer precis som det är både roligt och trevligt att få dem.
Jag läser olika bloggar inom skilda områden, skrivna av personer i åldrarna mellan 24 och 80+  och jag har läsare inom samma åldersspann.
Vissa bloggar läser jag ofta och andra mer sällan, jag kan ju välja, och jag kan välja vilka bloggar jag läser.
Läser jag en blogg som tar upp ett mer diskuterande ämne så innebär det inte per automatik att jag alltid har liknande åsikter som "bloggaren", men jag tycker det är grundläggande och väldigt viktigt att använda en trevlig ton mot varandra i kommentarer eller läsa, begrunda och inte allas kommentera.
Att skriva anonyma eller oanonyma, nedsättande och kränkande kommmentarer på bloggar, olika forum och "fejsboken" (har den inte själv) är en tendens som ökat. Och visst försöker vi tillsammans göra det som är möjligt för att hindra "nättrollens" framfart.
Jag har hitintills inte blivit drabbad, om det är tur eller skicklighet, det vet jag inte, men jag är övertgad om att vi alla kan hjälpas åt med att ha en god och positiv ton mot varandra.
Jag har via bloggen fått många nya "bloggvänner" och även träffat flera av dem i "verkliga livet".
Genom bloggen har jag också återfått kontaketer med "gamla vänner", klasskamrater sedan 50 år tillbaka och tidigare kolllegor, f.d. elever och många andra som kommit med på köpet. 
Dessa nya/nygamla kontakte har gett mig väldigt mycket och jag är så glad över detta härliga "blogglandia".
Och jag önskar, hoppas och tror att vi alla kan hjälpas åt med att låta den positiva tonen råda.  Visst kan vi?
 
 Bild Aromanche, Normandie, Frankrike.
En stund av eftersänksamhet...
 (Inlägg nr 39 i #blogg100)
 
 
 
 

Dagens händelser; inte många

    
Det fortsätter att blåsa, men mindre än igår, solen har varit till städes största delen av dagen och termometern har orkat upp till +21.
Lite plock här hemma har blandats med inköp av mat, promenad, två lektioner i spanska och hjärngympa med hjälp av korsord. Dagen i sig har varit lugn och händelserna av det mer blygsamma slaget.
Det är lokal helgdag här idag och helgonet Sant Vincente firas.
En del butiker har haft stängt hela dagen, några stängde vid 14 tiden och andra hade öppet betydligt längre. Och det var inte enkelt att veta var man kunde handla. Men varför skall saker vara enkla?
Vi köpte det nödvändigaste på Lidl som ligger i närheten och som dessutom hade öppet.
 
Något helt annat. Idag fick jag ett erbjudande från Telia om att kostnadsfritt få tillgång till "Storytel" under tre månader och där kunna ladda ner obegränsat med ljudböcker till datorn, mobilen eller plattan och det fanns ortoligt många boktitlar att välja på. Kändes som en bra idé, eftersom jag tycker att det är kämpigt för ögonen att sitta ute och läsa, även om jag är placerad i skuggan.
Har någon provat "Styorytel" och vet om det är bra, men å andra sidan var det kostnadsfritt i tre månader så jag kan ju alltid chansa.
 
 
Det är så vackert nu med all växtlighet och här är känslan av försommar stor.
Apelsinträden är fyllda av apelsiner och vi brukar få smakprov av grannarna.
Ytterligare en passionsblomma hos mig har slagit ut och den är så vacker. Hoppas förstås på att alla knopparna skall slå ut. Min Bougainevillea har för tillfället inga blommor, men jag njuter av grannarnas.
 Hibiscusarna har slagit ut idag, en orange och en mer gul och de brukar bara blomma en dag eller två så jag tittar på dem med andakt och är lite orolig för att blommorna skall blåsa av. 
Jordgubbarna är i säsong så i skrivandets stund sitter jag på terrassen och äter jordgubbar och dricker ett glas "vino verano", ( vin, bubblande mineralvatten, citron och isbitar) och njuter av att vara här. Och visst jag har överseende med blåsten.
 Middag blir det i kväll hemma på terrassen och kanske med en tröja på. Men att sitta ute och äta kvällstid redan nu är helt klart njutbart.
 
 
 (Inlägg nr 38i #blogg100)
 
 

Liv i blåsväder

    
 Regn i natt men på morgonen, snarare förmiddagen kämpade sig solen fram. Det blev en sen frukost bland blommorna på terrassen och där blev jag sittandes länge. För jag har ju ingen brådska.
Men plötsligt fick jag ändå bråttom för det började blåsa rejält, så rejält att en del av blomkrukorna välte och  passionsblomman som inte inte var ordentligt förankrad fladdrade i vinden.
Men med hjälp av Bosse och borrmaskinen kom det raskt upp krokar på passionsblommans vägg, (muren ut mot gatan)  snören spändes upp och passsionsblomman som just nu nu har två blommor och 18 knoppar tycktes räddad för den hårda vinden.
Plötsligt ökade vinden i styrka och regnet vräkte ner så den tänkta långpromenaden ställdes raskt in.
Men å andra sidan blev det en timme med spanskstudier, besök i "blogglandia" och lite annat praktiskt.
På eftermiddagen upphörde regnet och det blev en tur ner till havet och där sammanstrålade jag med vännerna Ingrid och Preciosa, mina eminenta trädgårdsmästare. Jätteroligt att ses igen!
Vi satt utomhus på Deni´s, dock i lä, och hade det brusande havet framför oss, ett hav som skiftade i olika blå nyanser och där den gråblå himlen kändes oändlig.
 
 
Fint att sitta en stund och höra havets brus. Och idag var det många bänkar som var lediga...
 
Till och med palmerna vajade i de hårda vindbyarna.
 
Eftermidddagen övergick i kväll och min dotter Liv ringde och grattade på namnsdagen. Tänk, det hade jag missat och passade förstås på att gratta tillbaka. 
(Och jag som brukar ta till vara de tillfälllen att fira som jag kan hitta och så glömde jag...) 
Liv betyder just liv och är ett nordiskt namn som härstammar från det isländska ordet "hlif" som betyder värn eller skydd. I den nordiska mytologin var Liv en av de två som överlevde ragnarök.
Namnet Liv, var när jag döptes till det väldigt ovanligt i Sverige och var det även för 25 år sedan. Men å andra sidan är jag till hälften norska och där har namnet Liv alltid varit ganska vanligt.
Att jag också fick heta Liv berodde på att vi i Norge hade en grannflicka som hette så och mina föräldrar tyckte väldigt mycket om henne.
 Vår ena dotter fick också namnet Liv och hur det kom sig är en helt annan historia.
 
  (Inlägg 37 i "blogg 100)

Förflyttning söderut

    
Här går förflyttningarna snabbt och tidigt i morse, klockan var starx efter 05 och vi var vi på väg med tunnelbanan från Söder till Centralen för att fortsätta till Arlanda och sedan med SAS planet till Alicante.
Från det vi landat hade vi 20 miuter på oss för att hinna med bussen mot Torrevieja. Men med endast handbagage och snabba steg gick det galant och lite drygt en timme senare var vi på Solskensgatan och sommarstugan.
 

Lite halvsol och +18, en bra början men Solskensgatan har just här lite moln över sig...
 
Vi vet att det regnat och blåst en hel del  och kunde snabbt konstatera att terrassen var täckt av rött sandpulver.
Inte bara terrassen, utan även blommorna var inkapslade i damm.
Tror dessutom att grannen till höger har ägnat sig åt någon fprm av renovering, så förutom det röda pulvret hade växterna och även terrassen, grindar och annat ett vitt pulver ovanpå det vita.
Jag var förstås väldigt nyfiken på hur mina blommor skulle ha det, men efter rapporter jag fått hemma i Stockholm, från min/mina "hovleverantörer i vattningskonsten" och "blomskötarkonsten" hade jag förstått att
det var prima liv bland blommorna.
 
Passionsblomman har börjat blomma och det visade sig att den var blå, vilket jag inte visste.
Många knoppar syns på stänglarna och det bådar gott. Hon måste dessutom bindas upp ytterligare...Men det blir morgondagens projekt.
 
Alldeles bredvid "passionen" finns den vackra fröken Kamelia.
Hon var riktigt vacker och flera knoppar är på gång.  (På hennee syns tydligt det vita dammet...)
 
Vet inte riktigt vad dessa heter men tror att det är en sorts höstglöd.
Men nu kanske man får kalla dem för vårglöd.
För glöder och blommar gör de och det är vår. Här snarare försommar.
 
Lite taniga är dessa, flitiga Lisor. Men väldigt vackra.
 
Dagen har gått fort och mycket har hunnits med. Terrrassen är skinande igen all röd och vit sand är borta. Växterna är duschade och och jag njuter av att se dem.
Nu väntar en sen middag, ute på terrassen förstås och temperaturen håller sig runt +17. Och några utsvävningar i kväll blir det inte.
Härligt att vara tillbaka här igen!
Och stort tack till min/mina  "trädgårdsmästare" och jag vet att dte är fler än två som kämpat med mina blommor.
En extra eloge till vännen Ingrid, som haft huvudansvaret, men jag vet  även att Preciosa, Susan och Jörgen har bidragit till vattning och tillsyn.
 
 (Inlägg 36 i #blogg 100)
                                                                                      

I farten

    
 Vissa dagar är mer fartfyllda än andra och igår var helt klart en sådan dag och jag njöt av varje ögonblick.
Redan klockan 10 var jag på Kungsholmen för att träffa en av mina "bloggvänner", Aanukka, som var på besök i huvudstaden och vi hade siktet inställt på Liljeholmen och guldsmeden, Michael O´Dwyer.
Liljeholmen är för mig ganska okända trakter, det blev en bussresa dit över Västerbron och väl framme kom en karta väl till pass fär att hitta till Sjövikstorget 14, alldeles vid Liljeholmskajen.
Jag hade inte tidigare hört talas om Michael O´Dwyer men titade in på hemsidan före vårt besök så jag i alla fall skulle veta lite om denne fantastiska guldsmed.
Aanukka hade bokat ett personligt möte med honom och det var faschinerande och väldigt intressant att höra Michael berätta om olika stenar och deras slipningar. Michael arbetar bara med stenar av högsta kvalitet och som främst kommer från Burma, Ryssland och Sydafrika och sedan slipas i bl.a Antwerpen, Bangkok och Mumbai. För att få möjlighet att köpa de stenar som är av bästa kvalitet och slipning åker Michael till en jättestor mässa för ädelstenar i Scweiz för att göra inköp.
Besöket var väldigt intressant och inspirerande och nu finns en av Michaels designade ringar på min framtida önskelista. (Alla hans smycken är unika och gjorda helt för hand och kunden bestämmer själv vilka stenar som skall användas och Michael är lyhörd för kundens önskemål.)
 
 
Från Liljeholmen bestämde vi oss för att promenera över Liljeholmsbron till Södermalm och där gå upp på Skinnarviksberget för att titta ut över Stockholm och sedan fottsatte vi längs Monteliusvägen bort mot Slussen.
(Har i ett inlägg från den 22/3 i ord och bild noga beskrivit denna promenad)
 
Utsikt från Liljeholmsbron mot Årstabron och Mälarens vatten.
 
Aanukka njuter av utsikten över Stockholm från Monteliusvägen.
 
Utsikten här uppe på berget är magnifik och man har hela Stockholm framför sig.
 
 Vi gick vidare mot Gamla Stan, bortom turiststråken och hamnade på Köpmangatan/Baggensgatan. Dags för lunch och den intogs  på den lilla franska restaurangen Pastis, en klar favorit med god och prisvärd mat och här blev vi sittandes länge och hann samtala om det mesta. Jättetrevligt!
Pastis, en liten fransk bistro och en klar favoritrestaurang.
 
Stockholmspromenaden fortsattte och vi gick längs Skeppsbron, förbi slottet och mot Kungsträdgården, och där hade körsbärsträden slagit ut. Våren är faktiskt här!
Aanukka och jag vandrade vidare mot Östermalm och mot min fysioterapeut för träning av min opererade vänsterarm.
Men det blev ett par stopp i butiker längs Birger Jarlsgatan, bl.a i Mulberrybutiken,där vi botaniserade bland härliga väskor.
Vid det här laget var vi innet på sluttampen ochupploppet, som blev Stockholms Central, där vi skulle skiljas åt för den här gången.
 En hel dag, tankar och funderingar hann vi utbyta under vår 12 kilometer långa  promenerand genom Stockholm och mötet med Aanukka kommer jag förstås att ha med mig vidare.
 
 
Aanukka och jag möter våren i Kungsan.
 
 
Nästa programpunkt för dagen/tidiga kvällen var att möta Heléne, en kär vän och tidigare kollega, på Centralen. För vår del blev det också en promenad genom Gamla Stan och till restaurang Vapiano vid Mälartorget där vi hade tur att komma i precis rätt tid för att få ett trevligt bord. Här blev vi sittandes länge och prata och skratten blev många innan jag med trötta, svullna föttter gick för att ta bussen hem.
Och efter att ha tillryggalagt 14 km under dagen så kändes det skönt att åka hem.
Den fartfyllda dagen var slut och snart kommer nya.
 
Trevligt på Vapiano och en lååång middag blev det. Jättetrevligt!
Och visst ses vi i sommar igen?
 
(Inlägg 35 i #blogg 100)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

På resande fot.

    
 Just nu är jag i "resetagen". Och resmålen varierar, milt sagt. Idag blev det en resa till södra Kina, till staden
Chong Qing tillsammans med min väninna Inger. Chong Qing är nätt stad, en av världens största med ca 32 miljoner invånare i storstadsområdet. Att kalla Chong Qing för stad känns lite futtigt, eftersom ytan är lika stor som de svenska landsdelarna Götaland och Svealand.
Dock är själva citykärnan är mindre både till yta och folkmängd och hade vid den senaste folkräkningen ca 9 miljoner invånare. Alltså i runda tal lika många som bor i Sverige och i Kina är det att räkna som en mindre stad.
Idag gällde det lunch och detta lär för närvarande vara en av Stockholms bästa kinesisk restauranger vad gäller maten. Här är det ingen svenskinspirerad kinesisk mat som gäller utan "äkta vara". (Både kockarna och personalen är kinesiska och det är en god början...)
Lunchen är en buffélunch som är mycket prisvärd och god för sina 89 kr inklusive kaffe/te. Här ingår goda dumplings, kycklingrätter, grönsaksrätter, vårrullar, wokade nudlar med biff och fläskkött m.m. Även olika goda sushibitar finns med i utbudet.
Restaurangen håller öppet hela dagen och efter lunchen vidtar den kinesiska á la carte menyn och där finns det mesta man kan tänka sig i fråga om kinesisk mat från södra Kina och Sichuanköket, lite starkare alltså.
 
Chong Qing skrivet på mandarin. Restaurangen ligger på Liljeholmen, Liljeholmsgatan 8.
(Tunnelbanans röda linje till Liljeholmen och dedan fem minuters promenad.)
 
Skönt att det stod på svenska också, för kinesiska kan jag inte läsa.
Vi var alltså på rätt ställe. Restaurang Chong Qing.
 
Och idag var det på Ingers förslag det blev kinesisk mat. Ett bra val! 
                                                                                                                                                                              
Min lunchtallrik efter några bitar sushi...KInesiskt öl fanns så det ville jag förstås prova.
Kände verkligen igen ölmärket och har också varit just i staden Tsingtao.
 
Det blev en riktig långlunch, blir lätt så när man inte setts på ett tag och heller inte har några tider att passa.
Men direkt när vi klev ut från restaurangen hamnade vi tillbaka i den svenska våren igen.
Här, på andra sidan vattnet,  Liljeholmsviken, vid Hornstulls strand, ligger det gamla anrika Liljeholmsbadet, ett pontonbadhus som invigdes 1930 och fortfarande är väldigt populärt trots alla nya bad och simhallar som växer fram. Bassängen är 16.7 meter lång och vattnet har en temperatur på behagliga 30 grader och just badet litenhet gör att många "stambadare" återkommer. På lördagar är det endast familjebad, på måndagar är badet öppet endast för damer och på fredagar endast för herrar och däremellan är det öppet för alla. Särskilt populärt är det under den varmare tiden sitta ute på träterrassen och sola.
Liljeholmsbadet är en del av Stockhlms historia och månag besökare har gått hit och badat sedan barnsben och har idag uppnått en betydligt mer mogen ålder.
 
 
 
Idag blir det nya "resor" och nya möten och jag vet dagen kommer att bli både innehållsrik, varierad och spännande.
 
Jag vill också gärna idag gratulera Ruth i Virginia, (USA) en härlig och inspirerande bloggvän på hennes 87-års dag, hurra, hurra, hurra, hurra!
Ett stotr grattis Ruth och jag önskar dig en härlig födelsedag.
 
(Inlägg nr 34 i #blogg100)
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Utöver det vanliga

    
 Jag står i vänners köksfönster och blickar ner mot viken som är alldeles stilla. Inte en krusning syns på vattnet. Jag tar ett djupt andetag och får nästan nypa mig själv i armen för att förstå att det är på riktigt. Men det är det, i högsta grad, och var jag än går i huset så känns det som om jag vore mitt i naturen och med den blå viken nedanför som fond. 
Från delar av huset och från tomten ser man även Långholmsfjärden där de stora kryssningsbåtarna passerar flera gånger om dagen på vägen ut och in till Stockholm.
 
Ner till bryggan leder en lång trappa och i huset finns bla.a en bastu.
 
 
 En fantastisk miljö, innerskärgård när den är som bäst och från Stockholm tar det drygt en timme att ta sig hit ut vare sig man åker kommunalt eller bil. Ja, bil "måste" man åka den sista biten, eller på annat sätt ta sig ca 5 km, eftersom Vaxholmsbåtarna ännu inte börjat trafikera brygan här. Men snart är det dags för det också och så härligt att ta sjövägen till och från Stockholm och Strömkajen vid Grand Hotel.
Husesyn blev det förstås och givetvis smakade det sedan bra med lunch.
Ett fantastiskt hus på alla sätt och här kan man verkligen prata om läge. För det var det helt klart. Ett toppenläge! Dessutom nära att ta sig in till stan när man vill det. (Men handlingen kan man sköta på närmare håll.)
 
Bengt och Agneta bjöd på en härlig lunch och jag bar åt och njöt av att vara här.
Agneta och jag har arbetat tillsammans men nu inte setts på många, många år. Men jag säger det igen, tack bloggen för öppnandet av nya/nygamla kontakter och vänner.
 

Väldigt gott! Och sedan chokladmousse till dessert.
 
Vi satt länge, länge, till bords och det blev mycket prat om Peking, eftersom det är en av våra gemensamma nämnare.
Men jag fick också en guidad tur i närområdet innan det sent på eftermiddagen var dags för mig att  lämna detta paradis och ta mig tillbaka till storstaden.

Kanske vore en egen holme ute i fjärden något att satsa på?
Ja, ett hus finns och tomten är lagom i format, blir inte så mycket gräsklippning där.
Och transporterna får man nog ordna själv.
 
Bryggan, där Vaxholmsbåtarna lägger till på sina turer ut och in från skärgården.
 
 
Vaxholm ligger nära, dock inzoomat en del.
 
Jag stannar upp och njuter av det jag ser. Här kan jag nästan ta på tystnaden.
Det enda som hindrar det är göken som gal.
 
"Fjärden ligger blank....."
 
- Och solen strålar glittrar så vackert.
Jag står kvar en stund och gläds redan nu över att få komma tillbaka i sommar. 
Och då tar jag Vaxholmsbåten och hoppar iland här på bryggan.
Tusen tack för en underbar dag.
 
 (Inägg nr 33 i #blogg100)
 
 

Ännu ett tillfälle att fira.

    
Samling vid pumpen! Inte riktigt, men väl samling hemma hos oss på Söder. Lite trångt blev det, men logistiken gick ihop med voss omflyttning av matbordet.
Trevligt att samla sina närmaste för att umgås och ha trevligt och extra roligt för kusinerna att ses och leka.
Och tillfällen till att fira det tycker jag man skall ta så ofta som möjligt. Just igår så "firade" vi min födelsedag som var i mars och jag tycker bara det är bra att spridar ut trevligheterna. Och att att vi alla ses är för mig ännu viktigare, dessutom hade William namnsdag.
 
William kom och var som vanligt på ett strålande humör och
Max trivdes med att hjälpa till med lite disk.(Barnbarnen)
                                                                                  
 
Alla till bords.
 
Buffé var uppdukad i köket och bestod inte alls av något påsiknspirerat, om man bortser från kycklingsalladerna där i varje fall kycklingarna kan förknippas med påsk. (En sallad bestod av grillad kyckling och massor av olika grönsaker och den andra av stekta kycklingfiléer som var marinerad i soya, ingefära och vitlök och serverades med avokado, tomater, gurka och romansallat)
Liv hade gjort små jättegoda köttbullar som samsades med lättmarinerad rostbiff, italiensk prosciuttoskinka, pastasallad, fransk potatissallad och honungsmelon på buffébordet.
Helen hade bakat lyckokakor till oss och i varje kaka låg det som på kinesiskt vis ett ordspråk. Väldigt uppskattat! Både kakorna och ordspråken.
 
 Max uppskattade sin påskpresent en "Captain America" dräkt .
 
MIn lyckokaka med följande ordspråk på en pappersremsa "tänd inte en eld som du inte kan släcka".
 
Och lite sött efter maten orkade vi också. Jag hade provat att göra en lingoncheescake (frusen) med pepparkaksbotten, den tillsammans med en "kladdkaka", där vispgrädde var tillbehör, dövade våra behov av sötsaker.
 
Och inte tinade den här cheesecaken på en timme  i rumstemperatur som det stod i receptet.
Vad göra? En stelfrusen kaka som inte gick att skära. Jo, det blev en stund i ugnen i 50 grader.
 
Helenfamiljens fina "Curre" hoppades på att få åtminstone en liten köttbulle när vi ätit klart.
Och vem kan motstå denna vackra hund? Inte jag i alla fall.
 
(Inlägg nr 32 i #blogg100)
 

Kanske nu?

    
Kanske är det nu dags för våren att komma tillbaka från sin ledighet. Idag känns det så, helt klart. Blå himmel och sol från en klarblå himmel..
Det blev en sen frukost på balkongen och sedan en fin promenad längs med Årstaviken, (Mälaren) för att se hur  blommor, kolonistugor, änder och båtar möter denna annaddag påsk.
En  skön promenad väntade och visst var känslan av vår i luften stor och allt jag passerade såg ut att trivas riktigt bra. Fullt förståligt.
För min del kom eftermiddagen att bestå av att ordna med en annanddagsbuffé, utan påskmat.  (Har inte förstårtt vad det är, eftersom den mat man äter i smaband med påsk kan ätas hela året om.)
Döttrarna med sin familjer kommer så vi blir nio personer, vuxna och barn, som samlas här hemma för att äta och umgås.
Jättemysigt att ses och vi tar förstås även tillfället i akt att fira min födelsedag  som var i mars men då vi inte hade möjlighet att ses. Och visst kan det vara väldigt trevligt att sprida ut firanden? 
 
Hemma på "vår "kaj". (Saltsjön=Östersjön men mycket bräckt vatten)
 
Full fart var det bland änderna i Årstaviken.
 
Några båtar var sjösatta -
 
-och Eriksdals koloniområde hade antagit flera nyanser av grönt.
 
Annars var det mycket blått på backen, här scilla.
 
Jodå, även "blåsippan ute i backarna står niger och säger att nu är det vår..." Visst är det?
Tidigare har jag bara sett enstaka blåsippor men idag hade de gruppvis vågar sig fra.
 
Hema igen så tittade jag lite extra på husbåtarna längs kajen och just den som ligger nedanför vårt hus hade verkligen påskpyntat på akterdäck. Och till och med en höna fanns med. 
 
 
 (Inlägg nr 31 i #blogg100)
 

Kollektivt!

    
 Påskdagen och i vårt tycke en lämplig dag att prova de kommunala transporterna i huvudstaden, för någon rusning på var sig bussar eller tunnelbana trodde vi inte att det skulle vara.
Eftersom v i princip bor mitt i stan och har gånavstånd till mycket så gjorde vi oss av med bilen sent i höstas. Och vi har inte alls saknat den.
(Tilläggas kan att vi under året 2014 bara körde 400 mil med bilen och då kan vi lika gärna hyra en bil om behov uppstår.
Är det påsk så finns det påskliljor hos oss.
 
Vårt utflyktsmål för dagen var skärgårdskommunen Vaxholm, 4 mil nordost om Stockholm. Här har vi varit många gånger, dock mest sommartid. Ibland har vi tagit båten hit från storstan och ibland egen bil. Men idag var det premiär för att åka kollektivt.
Tunnelbana hemifrån Skanstull, tågbyte vid Slussen och avstigning vid Danderyds Sjukhus, där det blev en kort väntan på bussen mot Vaxholm.
Vädret var milt sagt instabilt och regn och snöblandat regn avlöste varandra.
Resan till Vaxholm gick snabbt och vi erbjöds platser hos två damer som skulle ut för fortsatt påskfirande i skärgården och med båt från Vaxholm.
Resan hemifrån oss och till Vaxholm tog 80 minuter och kostnaden med våra pensionärsbiljetter blev 23 kronor.
Hem hade vi funderingar på båt. Men det stannade just vid en fundering då vi skulle fått vänta i 45 minuter på en båt. Och det ösregnade. Resan med båt in till Stockholm tar mellan 45 minuter och en timme, beroende på vilka bryggor som angörs på vägen. 
Olika nyanser av grått. Men det var vackert ändå. Och snart är båtsäsongen i gång.
 
Vi kände oss ensamna på gatorna idag.
Annat är det sommartid då det knappast går att ta sig fram.
Tornet i bakgrunden är rådhuset.
 
Påskfjädrar i träden och visst piggade de upp.
 
Båten Nämdö lägger till på sin tur ut i i Stockholms skärgård.
 
Efter att ha strosat runt i det snöblandade regnet i drygt en timme blev det bra att ta bussen tillbaka till Stockholm igen och 80 minuter senare klev vi in genom dörren hemma och var flera erfarenheter rikare, så den här turen kommer vi att göra igen och helst i lite varmare och soligare väder.  Troligen blir det då per båt i en riktining.
 
(Inlägg nr 30 i #blogg 100)
 
 
 
 
 
 
 
 

Mitt bland smällare och rök

    
 Jag hamnar mitt i! Är på väg till Ringen, vårt lokala shoppingcenter för inköp av några smärre påskpresenter. Redan när jag närmar mig korsningen Götgatan/Ringvägen anar jag oråd. Röken ligger tät, ropen skallar mellan husen. Något är på gång och vid Åhléns går det inte att korsa gatan.
ag går tillbaka, går över Ringvägen och ner i tunnelbanan för att komma upp på andra sidan Götgatan.
Har fortfarande inte riktigt förstått vad som händer.
Men det blev jag snabbt införstådd med.
Det är premiärspel idag för Hammarbys fotbollslag i "Allsvenskan" och  Hammarby skall möta mot Häcken (från hisingen i Göteborg) på Tele2 Arena, en arena som tar 30 000 åskådare och ligger alldeles bredvid Globen.
Och bor man på Söder i Stockholm så är sympatin och entusiasmen stor för "Bajen"och laget har inte spelat på denna nivå sedan 2009.
Vad gäller fotbollsintresse för mig så finns det, absolut. Men jag är helt ointresserad av allt bråk och tråkigheter som många svenska fotbollsmatcher för med sig. Det verkar inte som om spelet är det viktigaste. Jo, för spelarna förstås, men inte för de så kallade entusiasterna.
Givetvis finns det "fans" som inte har bråk som ett stort intresse. Men det skulle idag vara intressant att se vad som händer efter matchen vid en ev , förlust av Hammarby på hemmaarenan. Då skall man nog inte åka tunnelbana....Risk för mycket bråk.
Men kanske har detta bråkfenomen upphört. Jag hoppas,
 
Här vid tunnelbanan kunde jag komma under Götgatan.
 
Av gammal tradition så samlas Hammarbys fans vid Medborgarplatsen när Hammarby skall spela sin första hemmamatch för säsongen och det är idag klockan 14.  Även diverse krogar däromkring får besök för man "måste ju stärka sig" till matchen. Från Medborgarplatsen marscherar man sedan klockan 13 i samlad trupp till Tele2- arenan under idogt smällande och rökyttringar.
Just idag beräknade polisen att ca 8000 entusiaster  går med i marschen.
Förutom alla fans så är mängder av poliser utkommenderade och polishelokoptrarna surrar över nejde, En och annan ambulans är ute, kanske mest för säkerhets skull.
 
Smällare och bengaler finns i rikliga mängder.
 
En hejaklacksledare skaffade sig en bra överblick och position i en lyktstople på Skanstullsbron.
 
På väg över Skanstullsbron, givetvis är all trafik avstängd under marschens gång, ca 40 minuter.
 
Jag uträttar snabbt mina ärenden och när jag kommer ut ser Götgatan ut som om större stridigheter pågått och saneringen är i gång. Undrar vem som betalar för detta? Antar att det inte är någon fotbollsklubb.
 
 
Nu går det att passera över Götgatan igen.
 
Hemma tittar jag på spektaklet från balkongen och ser att det ser trångt ut på Skanstullsbron, vilket det givetvis måste vara. Smällare hörs, röken ligger tät och snart är det avspark. Men jag har inte förstått kopplingen mellan bengaler, rök, smällare och fotboll. Förklara gärna för mig.
Jag är ju ganska idrottsintresserad men inte förekommer detta vare sig fri-idrott, simning, konståkning, tennis, golf, handboll.....
Antar att jag missat något här.
 
 
 
Även helikoptrar är ute för att se till att det är viss ordning.
Men det är väl ändå fotboll det skall handla om.
Och i vilka andra sporter behövs en sådan bevakning?
 
 
 
 
 
(Inlägg nr 29 i #blogg100)
 
 

Vad händer?

    
 Den lååånga fredagen är här. Klockan är strax efter midnatt och jag ser nattens ljus spegla sig i kanalen. Jag står en stund på balkongen och det som hörs är måsarnas skrik, i övrigt ar det tyst.
Globen, ca 500 meter fågelvägen från oss, verkar ha antagit en av påskfärgerna, lila, och kanske gör sig redo inför helgens evenemang. (Globen byter färg beroende på evenemang. Spelar Djurgården är färgrena gult, rött, blått och är Hammarby på gång färgas den grön och vit. Diverse shower och konserter innebär att den ofta är grön eller röd.)
Ljusen speglar sig så vackert i kanalen och det är skönt att stå på balkongen
i den sena kvällen/tidiga morgonen.
 
Kanske är Globens färg ett tecken om att man nu borde sitta på sin kvast på väg till Blåkulla.
Men den resan och festen avstår jag gärna...
 
I morse, nåja på förmiddagen, om man skall vara ärlig, går jag ut en runda och hamnar på hemvägen inne på ICA för ett par stödinköp och passar samtidigt på att ta ett påskägg och fylla det med godis. (En påskgåva från ICA om man medför en kupong som lämnats i brevlådan.)
Jag väljer ett ägg och plockar noga ut de godisbitar jag vill ha och placerar dem omsorgsfullt i ägget. Men jag är inte mer koncentrerad på ägget och godiset än att jag ser en +35 års dam, mycket välklädd, i sällskap med en flicka i åttaårsåldern stoppa fyra "kupongägg" i en plastkasse och sedan plocka sina fickor fulla med godis. Dessutom lägger hon mängder av godis i flickans fickor. Det är trångt vid godishyllorna och jag tittar, snarare stirrar på kvinnan men kommer inte på något att säga, för jag visste ju inte om hon senare tänkte packa om godiset i äggen  och betala. 
Kvinnan och flickan går till kassorna och jag ställer mig bakom dem i kön.
De lägger upp  varorna på bandet, men vare sig godis eller påskägg läggs fram. Jag känner viss irritation eftersom de övriga varorna var från delikatessdiskarna och jag tänkte att kvinnan nog kunde betala för det hon stoppat på sig.
Egentligen inte alls "mitt jobb", men jag störde mig över fräckheten. Jag tar mod till mig i samband med att damen skall betala och frågar henne vänligt om hon inte glömt något. 
Damen stirrar på mig och ser helt oförstående ut.
Men se då rycker en man ut och säger tyst, knappt hörbart, "Jag såg att du stod vid godisdiskarna och plockade godis och stoppade ner det i fickorna och fyra ägg har du i påsen",  så var vänlig följ med mig.....
En butikskontrollant. Det hela sköttes mycket diskret och hur det slutade vet jag inte. Men jag undrar hur man tänker, kanske inte alls just i den stunden man plockar på sig godis eller något annat.  (Jag vet ju inte om det fanns fler varor som inte var betalda i kassarna och att kontrollanten därför följt efter.)
Jag reagerade i alla fall.
Kanske hade jag inte gjort det i alla lägen...
 
En stund i halvsolen på balkongen, med en filt om kroppen och en kopp kaffe, blev bra efter denna utryckning.
Fritidsbåtarna är på gång och under den tid jag satt ute passerade en motorbåt, en segelbåt och två kajaker nere på kanalen. Så visst är det vår! Just nu är det +13 här i skuggan.
I övrigt händer inte så mycket, men jag sätter mig ute ett tag till och njuter av dagen. Och kanske blir det ännu en promenad på eftermiddagen. För det är en lååång dag idag.
 
 
En segelbåt passerar genom Hammarbyslussen och behöver också broöppning.
 
 
 
Glad Påsk, önskar min gamla anka, från 1954. Han har fått trevligt sällskap av påsktilpaner och den karelska påsktuppen som även den kommit upp i "den gyllene medelåldern" +40, en present av kollegor i Upplands Väsby då jag fyllde 25.
 
(Inlägg nr 28 i #blogg100)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Stockholm idag

    
Trots det blandade aprilvädret, som absolut kunde varit mer till sin fördel, blev det en stärkande promenad. Och dagen till ära, Skärtorsdag,  lämnade jag Söders höjder till förmån för ett par andra stadsdelar.
Jag hade ett par ärenden att uträtta i city så dit tog jag kortaste vägen och i rask takt;  förbi oredan vid Slussen som är en byggarbetsplats,  genom Gamla Stan och lyckades sedan i rask takt forsera den massiva turistinvasionen på Drottninggatan.
Kanske kunde detta kallas en "power walk", men jag vet inte riktigt vad det innebär.
Hem blev det en mer strosande takt och jag hann stanna upp och ta fram kameran då och då.
 
 
Någon invasion var det inte i Kungsan och kanske bidrog det ostadiga vädret.
 
Några blommor på ett av de japanska körsbärsträden har slagit ut. Ett vårtecken!
 
Inte heller var det trängsel vid Operan, om man nu inte var fågel förstås för
några förbipasserande passade på att mata dem och de verkade hungriga.
Det tidigare namnet var Kungliga Teatern, ritad av arkitekt Carl Fredrik Adelkranz
och med ursprung från slutet av 1700-talet. År 1792 mördades kung Gustav III här och byggnaden stod kvar i ytterligare 100 år, men förföll under tiden och revs 1892.
Ett nytt operahus byggdes upp på samma plats och stod klart att tas i bruk 1905.
 
Trängsel på Stockholm Ström. Matning pågår.
Strömmen känns kall och ingen sol lyser på Stockholms Slott idag. Stockholms Slott har funnits på samma plats sedan 1200 talet. En brand förstörde slottet 1697 men eftersom det Stora nordiska kriget pågick och krävde mycket pengar och resurser började inte uppbyggnaden förrän 1727.  Den nuvarande byggnaden är ritad av Nicodemus Tessin d.y. men han avled och arkitekt Carl Hårleman tog över. Kung Adolf Fredrik och drottning Lovisa Ulrika var de första som flyttade in i det nya slottet och det var 1754.
Idag bor kungafamiljen på Drottningholm och slottet används för representation och "kontor" .
Slottet är öppet för allmänheten och det är möjligt att besöka de flesta av våningarna.
 
Riksdagshuset.
 
 
 Ett extra stopp blev det här vid Sagerska huset, palatset,  (det vitgrå) stadsministerns officiella residens.
Sagerska palatset lät byggas av byggdes diplomaten Robert Sager i slutet av 1800-talet och här bodde släkten Sager fram till 1988då staten köpte in "huset" och sedan 1995 är det stadsministerns oficiella residens. Sagerska huset var det sista bebodda palatset i Stockholms innerstad.
 
 
Sagerska Palatset, den grå byggnaden. I mitten ligger Adelswärdska Huset som uppfördes i slutet av 1800 talet av industrimannen och politikern Theodor Adelswärd och som bodde här under ett antal år.
Sedan 1939 ägs fastigheten av det börsnoterade riskkapitalbolaget Ratos som har sitt huvudkontor här.
Det tredje huset i bild, på andra sidan Drottninggatan är Rosenbad där regeringen sammanträder och stadsministern har sitt kontor, en symbol för Sveriges Regering. Här finns också stadsrådsberedningen, justitieministerns kontor och en del andra ministrar stationerade.
Rosenbad, själva namnet kommer från en badstuga som låg här redan på 1600-talet och ägdes av en tysk badmästare och då hette huset Lillienbadh men ändrade namn 1708 till just Rosenbad. Namnet Rosen bad kom från en ort i Tyskland där det på 1500 -talet fanns ett "rosenbad" och där oljor från liljor och rosor användes för att få en medicinsk effekt.
Rosenbad ritades av arkitekt Ferdinand Boberg och var färdigbyggt 1902. Staten tog över Rosenbad 1919 och redan 1922 flyttade Sveriges regering in i lokalerna.
 
Den strosande takten övergick så småningom till en raskare variant genom Gamla Stan och hem mot Söders höjder. Och hemma, där är jag nu.
 
( Inlägg nr 27 i #blogg100)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Aprilskämt

    
 Första april, vår i luften om man är positiv till sinnet, åtminstone här i huvudstadstrakten. En dag där man kan få luras och bli lurad. Jag har många minnen från min lärartid, både att luras och bli lurad och vissa hyss minns jag bättre än andra.
Detta är ett minne från 1970 talet och jag jobbade på en skola i Upplands Väsby och var klasslärare i en sexa med ett gäng härliga elever.
Dagen började med att jag meddelade eleverna att pojkarna först skulle till skolsyster för att ta en spruta  (röda hund...)och sedan skulle det vara det flickornas tur. Jag gick iväg med pojkarna som klädde av sig på överkroppen och var beredda på sin spruta. Skolsyster tittar ut och säger att hon plötsligt måste iväg och undrar om jag kan ta hand om sprutan. (Syster var vidtalad)
Inga problen, klart jag skulle ordna det.Jag fick på mig en vit rock och var beredd med en spruta i handen. Pojkarna ställde sig på ett led och det var inga protester. Inte först. Efter en liten stund frågade en pigg gosse om jag verkligen var utbildad för detta. Tja, vad svarar man. Jag menade att jag som lärare klarade det mesta och att jag var utbildad i första hjälpen.
Så var det dags för nr 1 i kön och några elever måste jag säga såg oroliga ut. Inte bara det att de var oroliga för sprutan utan även kände att det här inte var mitt jobb. Inte direkt! Så, april, april....
Och många glada och lättade skratt. I övrigt fortsatte dagen med att jag och klassen spelade andra kollegor diverse spratt och minnesvärda sådana.
Men! Skrattar bäst som skrattar sist..
Första april tulpaner.
Skoldagen var slut och jag gick mot min bil, en silvergrå Fiat, parkerad alldeles vid skolan. (Minns inte modellen på bilen, men inte den minsta.) Men märkligt, jag såg inte bilen. Den fanns bara inte. Jag kände att blodtrycket steg och går med raska stag tillbaka till personalrummet för att ringa olisen och anmäla en försvunnen bil.Och detta var långt före mobiltelefonernas tid.
Märkligt nog ser jag att många av mina elever är kvar på skolan och ett par är med när jag ringer Märstapolisen.
Där berättar jag vad som hänt och blir vänligt bemött. Polisen ber mig gå ut och titta en gång till. efter bilen. Givetvis undrar jag varför, bilen var ju borta. Och jag hade inte "tappat" den.
Men jag går ändå ut ännu en gång till parkerinsplatsen där jag ställt Fiaten på morgonen, mest för att vara tilllmötesgående. Ingen bil finns. Men, när jag kommer närmare så ser jag att det står något litet på parkeringsplatsen. Vad det är? Jo, en liten, liten, modellbil av min Fiat.
Då anar jag oråd och plötsligt, bakom husvagnarna som också finns parkerade, hoppar klassens samtliga elever fram och ropar; "april, april". Och bakom husvagnarna står min gråa Fiat.
Hur hade detta gått till? Jo, vi ett tillfälle under dagen hade ett par elever lånat mina bilnycklar från min väska, fått hjälp av rektor och vaktmästare att öppna bildörren, rektor satt vid ratten och vaktis och elever rullade bort bilen.
Dessutom hade de ringt och pratat med Märstapolisen om sitt hyss, så de var förberedda på mitt samtal.
Slutet gott och allting gott.
Och detta minne, bland många andra, kan glädja en gammal lärare.
 
Tyvärr hade inte min lilla Fiat förvandlats till denna bil, en sportig Audi.
Men livet går vidare ändå. Och ni gamla elever, då 11 år, idag omkring 50,
jag vet att några av er läser min blogg och jag undrar om ni minns. Jag gör det och med ett leende.
 
 (Inlägg nr 26 i "blogg100)
 

Smak av Korea

    
Första april! Lite blandat väder men ömsom lite sol och sedan kommer ett gäng moln, blandar sig i leken och vill vara med och bestämma.
Det här med att sitta ute och äta/fika får nog läggas på is i några dagar till. Men snart så.
I och för sig bjöd mars på nästan två veckor med riktigt fint väder och vi passade förstås då på att prova diverse utomhusserveringar och hann även inviga balkongen för i år innan kylan återkom.
 
Tycker nog denna vy från mars i Torrevieja känns mer lockande
än det "av och till" väder som Stockholm just nu bjuder på.
 
Och att sitta ute med vänner i Torrevieja och äta/fika.
Väntar så på att denna säsong skall infinna sig här hemma.
 
Om det nu inte känns lockande att sitta utomhus och äta när termometern visar +4,  så är det ändå  mysigt att äta middag med en eller flera vänner.
Gårdagskvällen blev en mysig restaurangkväll med en av mina äldsta väninnor, Eva.
Vi träffas då och då och äter gärna asiatisk mat och provar helst för oss "nya" restauranger. Igår kväll hade vi tänkt att äta på en ganska nyöppnad restaurang på Regeringsgatan 88 som heter Surfer´s och serverar mat från södra KIna, från Sichuanprovinsen; med andra ord, mat med lite "klös" i. (Stark!!!)
Ofta i Stockholm är det nödvändigt att boka bord, åven en vardagkväll, om man vill besöka en mer populär restaurang. Jag började ringa till "Surfer´s" exakt klockan, 15 när bordsbokningen öppnade, kom fram 30 minuter senare och då fanns det inga bord att boka. Men! Hoppet var inte ute. Det skulle vara möjligt att komma förbi när restaurangen öppnade för en del bord sparas till mer "spontana besök". Tyvärr fanns inga bord lediga när vi passerade förbi strax efter öppningsdags så vi vandrade vidare i den tidiga Stockholmskvällen.
Asiatisk mat ville vi ha så en halvtimme senare befann vi oss på restaurang Koreana på Luntmakargatan ,
ett "beprövat kort" med god mat och mycket rimliga priser.
Strax stod en god och värmande misosoppa framför oss.
Det blev en jättetrevlig kväll med mycket prat och skratt som det ofta blir när vi ses.
Och Surfer´s provar vi nästa gång.
 
                            
Lite sushi smakade bra och sedan ingefärsmarinerade kycklingfilé med ris och marinerad/inlagd gurka.
 
Ett fräscht fat med lax, och skaldjursfat fanns det också plats för i magarna.
 
Mätta och belåtna vandrade Eva och jag vidare i den lite kyliga kvällen.
 
(Inlägg nr 25 i "blogg100)