Taxi, taxi, en tillbakablick och lite nostalgi

    
Lite nostalgi kan man väl få unna sig...
Och det var ett möte jag fortfarande minns, med värme.
 
 

Det är tidig morgon i Peking. Solen har gått upp och jag kan se en vackert blåfärgad himmel högt ovanför skyskraporna. Jag letar efter en ledig taxi.

Luften känns klar och det är lätt att andas, trots att jag står mitt i gatan där alla stadens ljud blandas till en sorts musik. Jag kan inte bestämma mig för om det låter vackert eller inte. Jag vet bara att det är Peking som storslaget tar emot mig. En sann glädje och en sorts lyckokänsla över att vara här och nu rinner genom kroppen.

Jag står på den livligt trafikerade gatan utanför mitt hus och väntar på att stoppa en ledig taxi. Och jag får vänta!(En taxi känns igen på färgen. Den är blå och gul, grön/ gul,eller röd / gul och i vindrutan skall en röd ”ledig-lampa” lysa.)

 

 

Klockan går, upptagna taxibilar kör förbi och de lediga lyser med sin frånvaro. Då och då ser jag en taxi med sin röda ledighetsskylt i vindrutan. Jag vinkar, men inga bilar stannar. De kör bara vidare utan att ens se att jag står där. Efter 20 minuters väntan, lyckas jag få en ledig bil att stanna.

 

Inte alls lediga.

Raskt hoppar jag in i baksätet och ber chauffören på kinesiska köra ut på motorvägen som går till flygplatsen. Han förstår min anvisning och kör med ett kraftigt ryck iväg och pressar sedan in sin taxi mellan två rejäla stadsjeepar. Äntligen på väg! Trafiken flyter på och de enda riktiga stoppen är vid ljussignalerna.

 

På väg.

Bilradion står på och nyheter blandas med någon sorts radioteater som jag inte förstår ett ord av. Jag förstår däremot att det är roligt, för skratten avlöser varandra hos inspelningspubliken.

Av erfarenhet lämnar jag inte direkt hela adressen till Svenska Skolan dit jag är på väg. Jag vet att många chaufförer är tveksamma till att över huvud taget köra till dessa ytterområden, även om det bara är 25 km ut från stadskärnan.

De är osäkra på vägen helt enkelt och GPS finns inte i Pekings taxibilar. Det är heller ofta inte lönt att försöka visa vägen på en karta, eftersom många, äldre, kineser alltsedan Maotiden är ovana vid att läsa och förstå kartor. (De var då förbjudna.) Men jag håller tummarna för att chauffören kör på.

Taxichauffören pustar, pratar i mobilen och efter att ha kört några kilometer stannar han bilen och vill att jag skall stiga ur. Jag gör ett tappert försök att förmå honom köra vidare, men icke. Någon förklaring får jag inte och jag kliver med sur uppsyn ut ur bilen. Någon betalning kommer inte alls på fråga.

Inser att det blir kärvt att hinna ut till skolan i tid.

Svenska Skolan ligger nordväst om Peking, i ett ganska västerländskt område, Shunyi. Här finns flera stora internationella skolor och många barn och tonårsfamiljer väljer att bosätta sig här i något av alla de villaområden som finns. Det känns lite som ”ute på landet”, om man kan säga så om ett område som ligger 25 km från centrum. Vad som nu kan räknas som centrum i en stad med 19 miljoner invånare?

Jag ställer mig på gatan och börjar på nytta leta efter en ledig taxi.

Trafiken ökar, avgaserna likaså. Himlen är fortfarande blå, jag har humöret något så när uppe och jag vinkar på både lediga och upptagna taxibilar. Avgaserna blandas med dofterna från de små, mycket lokala gatuköken, som tillverkar dumplings eller en sorts matig pannkaka med grönsaker. Doften av olja tränger igenom. Pannkakorna skall wokas för att bli klara.

Kineser som är på väg till sina arbeten äter frukost så här på stående eller gående fot och en och annan skolelev gör det samma. Bilar och mopeder tutar och cyklister plingar med sina ringklockor. Jag försöker fånga här-och-nu-känslan samtidigt som jag vill fånga en taxi.

Efter ett antal försök att stoppa en taxi lyckas jag igen. Jag hoppar glatt in i baksätet på taxi nummer två. Men innan jag ens hinner säga ”god morgon” blir jag tillsagd att omedelbart kliva ur bilen. Jag frågar chauffören om varför han inte vill arbeta och köra mig. Berättar också att jag är på väg till mitt arbete på Svenska Skolan ute i Shunyi, och frågar vänligt om han kan tänka sig att köra mig dit mot lite mer betalning än vad taxametern visar. (I Kina är det inte lagligt att vare sig ge dricks eller ta emot dricks, men ibland görs det undantag.) Jag håller tummarna.

Efter viss tvekan bestämmer sig chauffören för att köra mig. Jag tar ett djupt andetag och memorerar i huvudet hur jag på min bästa, om än lite knaggliga kinesiska, skall kunna förklara vägen. Jag vet att jag kan, men känner tidspressen och vissa ord tycks bara försvinna från min kinesiska vokabulär.

Något säkerhetsbälte hittar jag inte. Antar att det är dolt under den blå-vita- klädseln som täcker hela baksätet. En klädsel som kom till i samband med OS i Peking 2008 för att taxibilarna skulle ge ett fräschare intryck. Nog så sant!

Trafiken tätnar innan vi når motorvägen, men sedan flyter det på bra. Jag andas ut.

Genom chaufförens vidöppna framruta får jag in en rejäl dos av avgaser i näsan. Men jag har ju fått tag på en ledig taxi och kommer kanske i tid till skolan. Bestämmer mig för att ta tillfället i akt och prata med chauffören.

Jag frågar givetvis varför det numer är så ont om taxibilar i Peking. Det är inte bara denna morgon jag tänker på.

Under åren 2007- 2010, då jag bodde i Peking förra omgången, stannade ofta lediga taxibilar och ville plocka upp mig både i tid och otid. Vad har hänt? Givetvis, som alltid i Kina , finns det mer än en förklaring.

Och chauffören, Ma Zhong, berättar följande för mig; ” Taxichaufförerna i Peking betalar själva för sin bensin, underhållningskostnader och reparationskostnader. Alla kostnader har ökat och bensinpriserna har fördubblats de senaste fem åren, men taxikostnaderna för kunderna är i stort desamma. Starttaxan ligger på tio yuan; ca tio kr och för det priset kan man ofta åka tre km.

Vi taxichaufförer arbetar ofta 18 timmar per dygn och hälften av det jag tjänar går åt till att underhålla bilen och till arrendeavgifter för själva taxin. ”

Jag funderar ett tag och försöker memorera vad chauffören berättar. Men jag har säkert missat något viktigt.

Jag njuter av trädens vackra höstfärger, att gräset fortfarande är grönt och av att se alla vackra blommor som planterats ni i höst. De måste vara livskraftiga för att överleva, trots alla dessa avgaser, längs den trafikerade motorvägen.

Taxichauffören svänger av motorvägen och vi passerar genom en av alla de många biltullarna som finns vid motorvägarnas på och avfarter.

Ute i Shunyi känns det verkligen lite som landet. Trafiken är kanske något minde intensiv än inne i stan, men mängder av mopeder, cyklar, bilar, gångtrafikanter, lösa hundar och bussar samsas på vägarna. Stora villaområden med gigantiska hus, blandas med några hotell, vanliga höghus, låghusbebyggelse och grönområden. Variationen är stor.

Jag har många tankar i mitt huvud och försöker få min taxichaufför att berätta mer.

Han är glad över att jag talar och förstår lite kinesiska (mandarin) och berättar vidare; ” Det finns nog inte färre taxibilar än tidigare, men antalet privatbilar har verkligen ökat dramatiskt. Detta gör att trafiken ofta ”står still” inne i stan och då står också taxametern still. Och om jag står mitt i en trafikkö kan jag inte ta mig ur den för att köra in till kanten och ta upp passagerare. Om en taxichaufför inte stannar kan det bero på att han /hon är på väg att lämna bilen till nästa person som skall hyra den. Att då plocka upp passagerare är att stjäla tid och pengar från någon annan. Det gör man inte.”

Vi är snart framme vid skolan, restiden är 35 minuter och jag hinner i tid. Taxametern står på 55yuan+ 5 i vägtull. Jag betalar och lämnar ett par extra tior. Dessa pengar lämnas genast tillbaka med ett leende.

Jag får ett visitkort, som jag högtidligt tar emot med båda händerna och en lätt bugning, sådan är seden i Kina. Nu kan jag ringa och beställa min taxi i förväg och få den framkörd till porten.

Kanske blir det inte samma chaufför som kör mig igen, utan en vän eller en väns vän, eller....

Ja, det spelar mig ingen roll.

Solen skiner fortfarande, himlen är klarblå och en och annan fågel kvittrar inne bland träden när jag går in genom skolans port.

Taxichauffören vinkar farväl. Det blev ett lärorikt möte. Jag lyfter också min hand, vinkar och säger zai jian. Hej då!

 

Svenska Skolan i Beijing.

 

 

 

 

 

 

 

 

Iris

Beijing! Tänk att även jag känner mig hemma , med din beskrivning:) Jag fick ungefär samma berättelse av den enda engelskspråkiga chauffören som jag träffade under mitt minnesvärda sista år i den vackra staden. Kram

Svar: Vilken härlig tid vi hade! Och vilka minnen....Saknar dig!
Kramar!
Ditte

Freedomtravel

Tack för trevlig läsning! Ofta är det ju oväntade möten, kanske i vardagliga sammanhang, som är det man minns. Ofta starkare än någon sevärdhet eller så (de har man ju ofta redan sett på bild för övrigt). Sedan måste jag säga att jag är imponerad av dina kunskaper i kinesiska! Jag tycker att det är ganska kul med språk, men det är svårt och kräver mycket jobb. Och då har jag inte ens varit i närheten av ett så knepigt och annorlunda språk som mandarin...

Svar: Språk är roligt och kinesiskan (mandarin) var och är både roligt och en stor utmaning. Tyvärr glömmer jag mycket när jag vare sig hör det eller kan träna så mycket här hemma. Men jag repeterar lite nästan varje dag. Inser mer och mer hur värdefulla åren i Beijing har varit och hur mycket tiden där påverkat mig.
Ditte

Marja

En trevlig skildring av ett viktigt möte. Vad duktig du är som kan kommunicera på kinesiska. Kram

Svar: Ja visst kan möten av de mest skiftande slag kan sätta sina spår... Och vad gäller kinesiskan så klarade jag mig åtminstone hjälpligt, med god vilja kanske, när jag bodde i Beijing.Kramar och tankar!
Ditte

Anna G i Beijing

numera kan man ibland få en taxi med gps : )
så roligt att läsa...saknar dig!
kram från ett idag sommarvarm, "friskt" Beijing

Svar: Skönt att utvecklingen går framåt. Och Kina brukar ju vara i framkanten vad gäller det mesta.Saknar dig åxå! Jättemycket!
Och vad skönt att det idag både är varmt och friskt i luften!
Kramar!
Ditte

Ladies Abroad

Vilket roligt inlägg att läsa.

Vi har börjat fundera lite på att boka en solresa under jul o nyår och av de flygbiljetter vi har hittat är Peking det billigaste från Sthlm. Funderar på några dagar i Peking sen vidare till ngn strand; gärna Filippinerna eller Indonesien. Vet du vart man kan flyga billigt till en trevlig strand från Peking?

Svar: Peking är är alltid trevligt tycker jag. Det kan dock vara ganska kallt och blåsigt i december. Mycket kall luft kommer in från Mongoliet. Och ibland under vintern kan även luften vissa dagar vara bedrövlig....Men några dagar är helt perfekt för sightseeing och shopping. Absolut. Bra boende I Beijing är Hollyday Inn Express på Dong Zhimen, ett bra dubbelrum för ca 600 sek. Mycket centralt och med bra kommunikationer.Vad gäller Filippinerna så flyger man dit på 4-5 timmar och likadant till Vietnam. Vi var väldigt förtjusta i ön Puh Quoc. En vän till mig som fortfarande bor i Beiing var också på Filippnena och du kan hitta lite därifrån i hennes blogg; ABBfrun i Kina.
Jag mailar dig gärna med fler tips.
Ditte


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: