Katarina kykogård, en oas för själ och tanke

    
I omgivningarna alldeles i närheten här på Söder hittar jag det mesta som förgyller tillvaron; storstadspuls med allt vad det innebär av restauranger, barer och kafeér, hav (lite att ta i) och vatten, grönområden, samt lugn och ro.
Visserligen är finns döttrarna och Max på lite avstånd, Nacka och Uppsala, men det är helt överkomligt.
Både i går och idag har det kännts som sommar i luften och här i stan sjuder det av liv och rörelse över allt.
I det vackra sommarvädret tog jag efter jobbet en promenad upp mot Katarina kyrka, som ligger på Söders höjder, alldeles bakom Mosebacke. Här på kyrkogården var det idag, precis som alltid, väldigt rofyllt och så vackert, lungt och stilla. Bara att slå sig ner på en bänk och låta tankarna fladdra för vinden. Det var också precis vad de gjorde


Katarina kyrka.

Katarina kyrka är en församlingskyrka och stod klar 1695 efter ritningar av Jean de la Vallée.  Namnet har kyrka fått efter Karl X mamma, Katarina.
Här uppe på Katarinaberget brändes offren från Stockholms blodbad och det har ansetts ligga en förbannelse över platsen.
Kyrka har brunnit två gånger, 1723 och så sent som 1990. Efter den senaste branden restaurerades kyrkan och även en ny orgen anskaffades. Katarina kyrka invigdes på nytt 1995.


Utsikt från min bänk.

Tiden bara försvann och och jag kände mig nästan avskärmad från storstaden.
Här uppe på kyrkogården ligger många "kända personer" begravda och jag undrar i mitt stilla sinne om de kanske pratar med varandra. Vilka samtal skulle då inte utspela sig?
Jag vandrar runt lite planlöst, stannar till och funderar ytterligare på Hasse Alfredssons ord; " Livet kan vara som
en påse. Det blir tomt och innehållslöst om man inte fyller den med något."

Inser att jag fyller för fullt just nu!








Här stannade jag till en extra stund.












Sonja

Låter som en fin eftermiddag i storstaden och

tänk att så många "kändisar" är begravda just här.

Det visste jag inte.

Klart att tankarna far i väg.

Dina beskrivningar är så härliga och uppriktiga, tack för det.





Anna G i Beijing

Fina människor, fint att du fota deras gravplats...Jag minns då jag träffa Putte Wickman, fantastisk musiker....och Cornelius son, som jag fick glädjen att närvaro vid hans bröllop, då jag är barndomsvän med hans fru, Anna Lind och hennes tragiska sätt att få dö på...Fint att tänka på döden ibland, tycker jag...



Kram från Beijjan


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: