Fest och var-dag.

    
Min vackra novemberkatus blommar vackert och har övergått till att bli en decemberkatus. Fortfarande är det många knoppar som väntar på att slå ut, så kanske blir det även en januarikaktus av den. Återstår att se.
Hitintills har den också tjänstgjort under påsken och även då glatt oss med sina blommor, vilket givetvis upskattats.
 
 
 
 Vardagen finns ju där jag befinner mig, vare sig det är hemma i Stockholm, i den spanska sommarstugan eller någon annanstans. 
 Och att vardagen - var dag även kan vara festdagar är alltid trevligt.
Idag är det en sådan festdag, snarare stor festkväll, som Nordic Travelblog Event har inbjudit till. 
Jag ska tillsammans med många andra resebloggare tillbringa en glitterfylld afton på  hotel Sheraton i Stockholm och temat för kvällen är "Travel & Photography,något som jag är särskilt intresserad av.
Jag ser verkligen fram emot en jättetrevlig kväll och det trots min smärta i ansiktet, svullna ögonlock och med sårskorpor i ögonbrynen och pannan.
Klännning, väska och skor är framtagna så förberedd inför kvällen är jag.
Man får inte roligare än man gör sig och några timmar ska jag helt klart orka med i festens glans.
Ser även fram emot att för första gången i.r.l.  träffa några av mina blogg och instagramvänner och att det blir en härlig kväll det är jag övertygad om.
Rapport kommer.
 
Ett av gårdagskvällens glädjeämnen var att sitta i soffan och titta ut över kanalen och se alla ljus och "julbordsbåtarna" på väg in i slussen. Och Globen vinkade lite långt där borta.
 
 
 
 

Extra energi

    
Exytra energi dessa dagar känns bra att ha och jag samlar in det på olika sätt. 
Stockholm har de senaste dagarna bjudit på strålande sol, absolut njutbart väder, så även idag och att skymningen sänker sig tidigt på eftermiddagen kan man inte göra så mycket åt.
Men det vänder om några veckor och blir ljusare. En liten tröst.
Och jag tycker att dagarna försvinner i rask takt och det gör de ju helt oavsett årstid, väder och var man än befinner sig.
Lite extra energi samlade jag på min både trevliga och givande jobbresa i helgen, behövligt, för i måndags var det dags  att än en gång ta itu med  behandlingen av mitt redan sargade ansikte.
Solen har gjort sitt  under många år och solskadorna finns där och de sitter kvar. Jag blir liksom inte av med dem helt.
Nu är det ögonbrynen (skinnet under dem är skadat) och partiet ovanför dem upp till pannan som trilskas och som ska åtgärdas. En stark salva ska strykas på, en salva som ger sår efter någon dag och sårskorpor som efter hand faller av. Huden blir då tunn, fnasig och känslig och förhoppningsvis försvinner också de ovälkomna solskadorna från ungdomstidens häftiga solande. Åtminstone för ett tag.
Men det gör ont i ansiktet och jag är inte just nu direkt presentabel.
Ögonlocken hänger också som små påsar ner över ögonen och det är svårt att se.
Övergående tillstånd är det absolut, men besvärligt just nu. 
Även om jag blir tittad på när jag går ut och ansiktet svider, så känns det bättre att varva hemmets lugna vrå med lite mer fart.
Och ont har jag var jag än är.
En tur till Uppsala för att hälsa på barnbarnen och "dotter Liv" piggade upp och extra roligt var att hämta Max på skolan och William på förskolan.
 
Max får i förskoleklass på Vaksalaskolan i centrum av Uppsala.
En gammal skola med härlig atmosfär och en skola där det finns elever från förskoleklass till klass nio.
(De yngre eleverna går i den vänstra byggnaden).
 
På skylten står det 1926 och att skolan är gammal märks tydligt. (Dock är den renoverad...)
Vid många handfat i korridorerna finns vackert tegel från Uppsala Ekeby.
Här hittade jag plattor från Gimo Bruk. Ett järnbruk norr om Uppsala som kom till på 1600- talet.
         
Max, Wiliam och en lite försenad adventstårta. Litn men väldigt god. 
Och lite advenstfika smakade bra fram på eftermiddagen.
 
 Tre V - vacker eftermiddag, vackra hus och en vacker himme.l
 
Tågresan mellan Uppsala och Stockholm tar ca 40 minuter och är riktigt rogivande. Sällan trängsel, annat än i rusningstrafik för det finns många pendlare och nu åkte jag innan den började.
(Om man inte tar pendeltåget för då tar det över en timme och är betydligt dyrare, eftersom det är olika tågoperatörer)
Tillbaka i Stockholm i den tidiga kvällen mötte jag upp några av vännerna i "Beijing Ladies" för att äta middag.
Väldigt trevligt och väldigt gott och även här kunde jag förtränga  smärtan i ansiktet.
                                                        
Restaurang "DalaNisse", på Vikingagatan 7, i Vasastan är alltid trevligt.
Och väldans trevligt hade vi, Mona, Birgitta, Åsa och jag också.
 
För min del som ätit en rejäl lunch under dagen
blev det perfekt med en toast skagen som verkligen smakade som den "ska". 
Väldigt god
 
 
 
                                                                                                                                                 

Strövtåg

    
Värmland och Alsters herrgård, strövtåg i Gustaf Frödings vackra hembygd, julmarknad i strålande sol.
Alsters herrgård ligger strax utanför Karlstad i ett naturskönt område och består av flera byggnader, vandringsleder, stor park, fågeltorn, badplats (inte aktuell denna första adventssöndag) gallerier, hantverksbutiker , ett café och en permanent utställning om Gustaf Fröding.
Denna vackra första advent var det julmarknad på Alsters herrgård och stånd fanns uppsatta på gårdplanen och i tillhörande byggnader och en hel del lokalt hantverk fanns att köpa och att se på när det blev till.
Även närproducerade matvaror fanns att provsmaka och att köpa med hem om så önskades.
 
Alsters herrgård där skalden Gustaf Fröding föddes 1860.
Byggnaden som tidigare varit röd och med skiffertak upptimrades 1772 efter det att en tidigare brand
förstört huset. Jan Fröding, Gustafs farfar, köpte herrgården och lät bygga om den med hjälp av arkitekten
J.F. Åkerblom som i Stockholm bland annat ritat Berns salonger och Södra teatern.
 
 
Den frödingska familjen hade i början av 1800-talet en bklygsam ställning i Värmland men Gustaf Frödings farfar, brukspatronen Jan Fröding hade genom goda affärer skapat sig en ansenlig förmögenhet. Hans barn gifte sig "ståndsmässigt" och han klättrade på den sociala stegen.
När Jan Fröding dog ärvde hans äldste son Ferdinand Fröding, Gustafs pappa, gården och flyttade in och här föddes 1860 familjens fjärde barn, Gustaf.
Det ekonomiska klimatet hårdnande och verksamheten i och runt Alsters herrgård stagnerade och det blev en strid inom släkten och Ferdinand reste utomlands två månader innan Gustaf föddes. 
Gustafs mamma kände sig övergiven och släktingarna var fientligt inställda och hon fick nervproblem och togs in på ett mentalsjukhus i Danmark.
Barnen placerades på en annan av frödingarnas gråd, Byns gård, en gård i närheten.
Och när Gustaf var två år förenades han med sina båda föräldrar, men hans mamma var hela tiden avogt inställd mot honom och ingen vågade lämna henne ensam med G ustaf för man var rädd för att hon skulle skada honom men Gustafs systrar favoriserades.
Gustafs pappa blev sjuk av allt grubbel över den ekonomiska situationen och blev även han oåtkomlig för Gustaf.
Först när Gustaf, i vuxen ålder, kom tillbaka från misslyckade studier i Uppsala och där slösat bort sitt arv, fick han och mamman kontakt på nytt och bodde tillsammans en period i en liten hyreslägenhet i Karlstad.
Gustaf arbetade några år på Karlstads tidning och vårdades mellan varven på sjukhem i Norge och Tyskland.
Trots sin ohälsa skrev Fröding över 400 dikter och blev också nominerad till Nobelpriset i litteratur, men han fick det aldrig.
Sina sista levnadsår bodde Fröding i Villa gröndal i Sockholm och dog där 1911.
Många dikter är tonsatta av bl.a. Mando Diao, Sven Ingvars och Cornelis Vreesvijk och lika aktuella idag med sitt innehåll som de var när de skrevs.
 
Julmarknad i gröna omgivningar på Alsters herrgård.
 
Vackra dörrkransar som såldes för halva priset mot i Stockholm.
 
Jag smakade kolbullar. Detta var mat för kolare, rallare och skogsarbetare som levde primitivt i skogen.
Det var svårt att förvara mjölk och ägg så det finns inte med i kolbullarna, utan vätskan är vatten.
Kolbullarna stektes i ister eftersom smör på den är tiden var en lyxvara.
(Fläskpannkakan är en släkting till kolbullarna.)
 
Recept på kolbullar. Någon kanske vill testa.
Jag tyckte det var gott men väl mastigt...
- jobbar ju inte heller så hårt.
 
Och visst hör tomten till, här med tomtemor.
 
Vackra omgivningar,  som gjorda för strövtåg.
 
Strövtåg i hembygden, en av de många dikter som är tinsatta och här med gruppen Mando Diao.
 
En helg fylld av härliga uppleveser, kultur, vacker natur, god mat och trevliga resenärer, - Ja det mesta av det bästa.
 
 
 
 
 
 

I herrgårdsmiljö

    
 Ofta innebär en resa så mycket mer än att förflytta sig från en punkt till en annan och resandet - transportsträckan, kan i sig vara en egen resa.
Och att äta gott under en resa och i trevlig miljö förhöjer givetvis upplevelsen.
Under vår helgresa stannade vi till för att äta julbord på Karlslunds herrgård strax utanför Örebro och här fanns alla läckerheter som man över huvud taget kan tänka sig. Och en del därtill.
Vi kom till en vackert adventssmyckad herrgård som välkomnade oss på alla sätt.
Karlslunds herrgård anlades på 1500-talet av hertig Karl, (en av Gustav Vasas söner) hertig över  Närke och Södermanland och som senare kom att bli kung Karl IX och har fått sitt namn efter honom.
Herrgårdens ursprungliga uppgift var att som kungsladugård förse örebro slott med livsmedel och ved.  
Egendomen med många hus köptes i mitten av 1700-talet av ryttmästare Gustaf, Ernst Günter och mangårdsbygggnaden uppfördes i början av 1800-talet.
Många ägarbyten har det varit och sedan 1966 ägs Karlslund av Örebro kommun och Karlslunds herrgård innehåller nu bl.a. restaurang, butiker, konferenslokaler och utrymmen för hantverkare
 
Karlslunds herrgård välkomnade oss och det vackra vädret var det där "lilla extra"
som man blir överraskad av. 
 
Vackert pyntat!
 
Vi välkomnades av Ulf Jander med personal som tog hand om oss på bästa sätt.
 
 Julbord serveras på Karlslunds herrågrd varje dag fram till jul och på hegerna är det flera sittningar.
 Många gäster som kommer gör gärna en extra resa hit för att äta
julbord i denna härliga miljö.
Vackert dukade bord gör det än mer inbjudande att slå sig ner.
 
Just när jag tillsammans med mina resenärer kommit in i herrgårdsbyggnaden hör jag någon säga "Ditte".
Jag vänder mig om och ser någon jag känner igen men först är jag lite tveksam om det är en resenär från vår grupp för jag har i bussen på vägen från Stockholm ännu inte riktigt lärt mig att känna igen alla deltagare.
Men så plötsligt faller poletten ner. Det är Ulla, en Torreviejavän, som bor i närheten som tagit sig en tur hit dels för att hälsa på mig och dels för att besöka julmarknaden som äger rum här på Karlslund denna helg.
Väldigt roligt att bli överraskad och Ulla hade läst mitt inlägg där jag berättade att jag var på väg just hit.
 
En liten del av julbordet, men det var svårt att fotografera det hela eftersom det var många som ville njuta av maten och jag inte kunde stanna upp och ta foton.
 
Men här på borden fanns det bästa av det mesta. För egen del kom jag aldrig fram till varmrätterna. man kan bara äta sig mätt. Och ändå valde jag med stor omsorg. 
 
Konsten att äta ett julbord på Karlslunds herrgård innebär sju tallrikar.
Första tallriken; smör, ost och sill. Här räknade jag till tolv olika sorters inlagda sillar utom den vanliga;   senapssill, lingonsill, blåbärssill, väterbottensill, sillsallad och matjesill .
Strömming av olika slag och böckling fanns också.
Andra tallriken; dags för fiskar i mindre starka tappningar. Gravlax och färskrökt lax med olika såser,varmrökt lax, inlagd lax med dillmajonäs, ål, ägg med räkor och kaviar, skaldjurspaté och laxpaté, färska räkor och skaldjurssallad.
Tredje tallriken; kallskuret av många skilda slag, räknade till 16 olika sorter, plus en saftig julskinka. Här fanns vidare olika sallader;potatissallad, legymsallad och rödbetssallad.
Fjärde tallriken; småvarmt med köttbullar, prinskorvar, jansson, revbensspjäll, julkorv, grönkål, brysselkål....
(Detta hoppade jag över)
Femte tallriken;  lutfisken som får en egen tallrik framförallt att den är fastebrytare och mild mot magen efter allt det tunga kallskuret och småvarma. Och kanske önskar man lite dopp i grytan. (Hoppade även över detta)
Sjätte tallriken; julgröten. Av hävd huvudrätten för gårdsfolket som för tomten på julekvällen. Och gröten åts med mjölk, sirap och anel. (Blev ännu ett överhopp här)
Sjunde tallriken -något från det dignande dessertbordet kanske; fruktsallad, chokladpudding, ris a la Malta,ostkaka, godis, konfekt, saffranskladdkaka, m.m. m.m.
Kanske frukt?
Ett fantastiskt julbord!
För egen del så är jag inte så förtjust i tung julmat och men här på Karlslund fanns även många rätter i den lättare divisionen. Helt perfekt!
En skön och välbehövlig promenad "på maten" blev det för många av oss innan vi fortsatte vår resa mot Värmland.
Och solen fortsatte att vara med oss hela vägen.
 
 
Min desserttallrik.
 

Fokus på Lars Lerin

    
 Välkomna till Sandgrund i Karlstad och till konstnären Lars Lerins permanenta konsthall.
Denna första adventshelg har jag varit på jobbrelaterad och resande fot i Värmland.
En fantastiskt trevlig och innehållsrik helg där kultur, mat och upplevelserna varit i fokus.
En sann njutflykt,
 
Sandgrund ligger vackert vid Klarälven i centrala Karlstad och har stora fönsterpartier ut mot älven som bidrar till att ge extra vackert ljus åt de Lars Lerins fantastiska tavlor. 
Sandgrund,  denna tidigare restaurang/dansrestaurang ägs sedan 2012 av Karlstad stad och hyrs ut till Lars Lerin på årsbasis.
Konsthallen har årligen väldigt många besökare och tilldelades 2016 "Årets Turismpris" i Värmland.
 
Lars Lerin anses idag vara  en av världens främsta  akvarellmålare, men målade i slutet av 1970-talet även i olja.
 Han är också författare till ett 50-tal böcker och ser det som om det är livet och konsten som möts både i böcker och i målningar. 
 
Redan 1983 skrev han sin första bok, Utpost. 
Boken "Naturlära" fick 2014 Augustpriset för årets svenska fackbok och Värmlands vackraste bok.
 Lerins böcker ges oftast bara ut i en upplaga men just "Naturlära" har getts ut i flera upplagor.
 
Lars Lerin föddes i Munkfors 1954 och där hade han en mentor och en förebild., Axel Florin och hans senaste boken "Axels tid" handlar om just honom. Axel var en fabriksrbetare som hade målning som ett stort intresse men fick p.g.a ekonomiska svårigheter avsluta de målarstudier han påbörjade. Men han hade en ateljé hemma där han målade och där vistades Lars Lerin  så ofta han kunde.
Boken är en konstnärlig hyllning till Axel Florin och finns även i ljudbok där Lars Lerin läser och Benny Andesson har gjort musiken.
Jag kunde inte motstå ett inköp och har nu lyssnat och begrundat denna härliga inspelning. Absolut njutbar!
 
Vackra björkstammar!  Just denna bild köpte jag med mig hem. Som affisch!
Lars Lerins tavlor säljs vanligtvis endast på hans vernissage, men de går att få tag på genom t.ex. Uppsala Auktionskammare, Stockholms Auktionsverk eller Bukowskis.
 
Lars Lerin har ett typiskt sätt att skildra ljuset och detta framgår i alla hans målningar.
Oavsett om motivet är frostigt gräs, vinteröppetvatten, en bensinmack eller mörka husfasader hmtade från den värmländska landsbygden, Sibirien , Indien eller Mellanöstern så finns alltid en strimma av ljus .
Ofta är många målningar på gång samtidigt och det är därför svårt att sia om den tid det tar att göra dem färdiga.
Många målningar görs på två ark eller fler och som sedan sätts samman.
(I konsthallen var det svårt att fotografera eftersom tavlornas belysning reflekterade ljuset på en del verk som hade glas/plastramar och jag ifkc leta efetr en vinkel som fungerade och några foton ser därför lite vinda ut.)
 
Vår guide Karin, tillika mycket god vän med Lars Lerin, lotasde oss med känsla och kunnighet
genom delar av utställningen. Verkligen givande!
 
Lars Lerin målar alltid sina akvareller på tjocka hanndgjorda papper som tillverkas i Italien eller Frankrike och innan han kommer till papperen så har  han tittat och skissat  och ofta använder han kameran som "extra ögon".
Motiven är uppdelade i olika kategorier där naturen, båtar, verklighet, resor och film är några av kategorierna.
Natur och den värld som konstrueras av människor och människors utsatthet är ofta förekommande motiv.
 
 
En akvarellmålning  med motiv från Sibirien.
 
Lofoten. På många av målningarna syns text av skilda slag och
detta kan vara anteckningar av skilda slag  och ibland har texten inget budskap alls.
 
Fartyg i norra Norge.
 
En akvarell i serien "Is och vass".
 
"Målare och modell", en av flera akvareller.
 
Inspirerad av Alfred Hitschcocks film "Fönster mot gården".
 
 
Lars Lerin samlar på mycket och av de mest skilda slag. Och bl.a. samlar han på tavelramar och letar efter vad   som passar till ramen eller vilken ram som passar till en målning.
Denna grupp av målningar kallas för "Lösöre" och täcker en stor vägg i konsthallen.
 
 
 Fler samlarobjekt; fjärilar, insekter och fåglar. Och dessa målningar finns med i boken "Naturlära", en faktabok.
 
 
 
Till Sandgrund inbjuds också andra konstnärer att ställa ut sina alster och i somras var det vänner Mikael Persbrandt som var gästutställare i "Vita rummet" Och nu i höst är det vännen Nino Ramsby som ställer ut här.
Just tv- programmet, "Vänligen Lars Lerin", som också fick "Kristallenpriset" 2016 för "Årets Livsstilsprogram" har gett nya vänner och givetvis ska de också dessa konstnärer representeras på Sandgrund.
 
 
Nino Ramsby.
 
En av NIno Ramsbys akvarellmålningar.
Och visst är ljuset märkbart även hos denne konstnär.
 
 Hit till Sandgrund återkommer jag gärna och med tanke på att tavlorna, en del åt gången, byts ut kan man
glädjas åt att vid nästa tillfälle se både nya och målningar och titta vidare på de som jag känne rigen.
Har man inte varit här på besök så är en tur hit väl värd att rekommendera.
Och visst är även Karlstad en trevlig stad!
 
 

Småstadskväll i ny tappning

    
Strålande vackert väder har följt oss på resan från Stockholm via Örebro och till Säffle i Värmland denna lördag.  Och strax innan vi nådde Säffle på eftermiddagen såg vi himlen skifta från vackert blå till rosa och gula nyanser innan den försvann ner i väster. 

 
 Och vad var det då som förde oss resenärer till Säffle, denna lilla stad med ca. 10 000 invånare,  landets yngsta stad med stadsprivilegier från 1951. 
Jo, det var Säffleoperans uppsättning av Broadwaymusicalen "My Fair Lady".
En musical, spelad världeb över, skriven av Frederick Loewe och baserad på den brittiske författaren Georg Bernhard Shaws pjäs Pygmalion från 1912.
My Fair Lady sattes upp i New York 1956 och blev en otrolig succé med Rex Harrison och Julie Andrews (Fråm Sound of Music) i huvudrollerna och spelades i fler år för utsålda hus.
My Fair Lady blev också film där Rex Harrison och Audrey Hepburn spelade huvudrollen.
Lasse Schmidt, en svensk teaterproducent, (gift med Ingrid Bergman) hade köpt alla rättigheter till musicalen i Europa och överallt och den sattes  på många ställen och spelades för utsålda hus.
(I Sverige sattes den upp första gången på Oscarsteatern i Stockholm 1959 med Jarl kulle och Ulla Sallert i huvudrollerna och stax efteråt hade den premiär i de överiga nordiska huvudstäderna.)

 

 Kvällens föreställning som var  helt utsåld och stämningen bland de 500 besökarna var på topp och kontakten med scenen och skådespelarna fanns där hela tiden.
Och inte var det bara Säfflebor som gått man ut huse denna kväll utan många hade rest hit från Norge, Göteborg, Karlstad och andra städer, både i närheten och på störra avstånd, för att se föreställningen, och så vi då, en hel busslast från Stockhlom.
 
My Fair Lady utspelar sig i Londom i början av 1900-talet och på en gata i Londons slum upptäcker språkprofessorn Henry Higgins, Eliza, en fattig flicka som säljer blommor.
Higgins slår vad med en god vän, överste Pickering, om att han kan träna och "uppfostra" Eliza och göra henne presentabel i Londons socitetskretsar.
Musikalen är en satir över det ytliga och etablissemanget och kvällens föreställning skedde till stor del på värmländska vilket var ett nytt grepp.
Manuset i Säffleoperans uppsättning var "nyskrivet" på många ställen,både vad gällde repliker och sångtexter, vilket helt klart satte extra knorr på det hela.
Och skulle professor Higgins få ordning på Elizas språk.
Periodvis skrattade vi så tårarna rann...
En föreställning, helt klart, att ta med sig och skratta vidare åt.
 
Fantastiska skådespelar/sånginsatser av alla och Jenny Bergqvist som spelade Eliza och Daniel Träff som gör professor Higgins roll har båda en musical och teaterutbildning från Göteborg och gjort hel del annat på olika teaterscener inom landet och har framtiden för sig. 
 
London 1910 och professor Higgins hittar Eliza som säljer blommor.
 
Eliza språktränas, men det blir inte "den spanska räven rev en annan räv" utan bättre upp.
"Det finns ingen älg i spansk paella".
Och till sist: -Jag tror hon kan det!
Visst kunde Eliza.
 
De sociala kunskaperna prövas på Ascot galoppbana.
Och resultatet blev inte det professor Higgins tänkt sig.
Även här var mycket ändrat i manus och
det var svårt att sluta skratta av alla tokigheter som blev.
 
Nästa prövning för Eliza blir den stora balen.
Och här avgörs det om professor Higgins eller överste Pickering ska vinna vadet. 
 
I den ursprungliga versionen av Pygmalion blir det inte ett "happy end", men hur skulle det bli här i Säffle.
I musicalversion och i filmen "My Fair Lady" är det lyckliga slut, men i föreställningen vi såg var det osäkert ganska länge hur det skullle sluta.
Men! Eliza valde att tills vidare stanna kvar hos professor Higgins...
 
God, tidig morgon!
Jag beger mig nu mot nya upplevelser och passar på att önska alla läsare en trevlig första advent. 
 
 
 

Innehållsrikt och omväxlande

    
God morgon! Morgon är det förvisso och om den är god återstår att se. Men det känns så även i denna arla morgonstund.
Jag är inte alls van vid att ställa väckarklockan och inte en lördag eller söndag morgon, men ibland får det bli så.  jag
Denna första adventshelg är jobbrelaterad och jag ska ut och resa.
Omväxlande blir det och mycket roligt att se och uppleva  och detta gör jag tillsammans med alla förväntansfulla resenärer. Och förväntansfull är jag också.
 
 
Bilden tagen i augusti, i Uddevalla, och då och i strålande sol.
 
 
Start i Stockholm och sedan kör vi västerut; Enköping, Västerås, Arboga och stopp i Örebro.
På Karlslunds herrgård, strax utanför Örebro serveras julbord i en pyntad och vacker gammal mijö.
(Även i augusti, på den Bohuslänsresa jag då ledde, åt vi lunch på Karlslunds herrgård. Så om namnet känns igen så stämmer det.)
Resan fortsätter vidare över Karlskoga, Kristinehamn och Karlstad för att på eftermiddagen komma fram till Säffle.
Och då kan man ju fråga sig vad som händer i Säffle, Sveriges yngsta stad, som först 1951 fick sina stadsprivilegier. 
Ja, semester i Säffle och en kopp kaffe kan man nog alltid få, (Hasse&Tage) men här är även något helt annat planerat.
Övernattning på hotell i Säffle och söndagen ägnas åt värmländsk kultur där bl.a. Alsters herrgård i Frödings fotspår ingår och besöket kombineras med julmarknad.
Vidare kan man nästan inte besöka Karlstad utan att titta in på Sandgrund och konstnären  Lars Lerins utställningar.
En innehållsrik helg blir det och väldigt omväxlande.
(Och rapport från Säffle kommer söndag morgon.)
 
 
 

Ta sats

    
 Då och då kan det vara bra att ta sats för att samla ihop den där energin som ibland försvinner ur kroppen utan att meddela innan.
Energläckage! En märklig företeelse!
Hos mig sker den inte ofta, men den förekommer. Svårt att täppa till alla hål.
Kan ibland tycka att det är så mycket mer jag skulle vilja hinna med att göra och inser att tiden går och den kommer inte heller tillbaka. Men å andra sidan är jag nöjd med så mycket och jag kan inte heller direkt specificera eller lista det jag skulle vilja göra mer av. Idéer finns men jag behöver ta den där satsen för att se till att genomföra dem. Se till att det inte stannar vid tankar.
 
Jag tycker inte längre att jag behöver skynda på  för att se så mycket som möjligt på kort tid. Nu vill jag mer ta in det jag ser och upplever i långsamare takt och ha tid på mig. ( Tid har jag. )
Att återvända till platser där jag  varit, i stället för att besöka nya, har det  blivit mer av och jag kan se fördelar med det.
Men det fortfarande mycket kvar som jag skulle vilja se och uppleva, både nära och längre bort i världen, och då kan den där extra satsen vara bra att ha tagit. 
 
Jag tycker om att göra saker rent fysiskt/aktivt /(resa, träffa vänner, promenera, åka skidor, gå på teater, träna språk, laga mat m.m.) men kan också njuta av att i godan ro slå mig ner med en bra bok, lösa korsord eller sitta och fundera över livet så där i största allmänhet. Tänk att sitta på en brygga eller i en segelbåt och följa med vattnets och vindens rörelser eller sitta vid havet och bara titta...
Kanske är det där man får den bästa satsen och energin, just i kontrasten mellan det mer fysiska och det totalt avkoppplade.
Väl värt att prova. 
 
Solen tar sats för att orka ta sig genom molnen innan den går ner.
 
Även vinter gör ett tappert försök att tränga sig på.
(Och lite snö finns det i Kungsträdgården. )
 
På Kungsans is är det flera som satsar rejält...
 
Julmarknaden på Stortorget satsade jag inte på -
-men både  restaurang Den Gyldene Freden (fått sitt namn efter freden i Nystad 1721)
och gränderna i Gamla stan var säkrare kort.
 
                                                                               

City lights

    
 Mörkret lägger sig tidigt och redan strax före klockan 16 så kändes set som om det var kväll. Mysigt dock med alla belysningar som tänds och piggar upp. Och jag är mycket för det uttryck den kinesiske filosofen Konfucius lär ha sagt " Det är bättre att tända ett ljus än att föbanna mörkret". Ett citat som kan tolkas på fler sätt än just det bokstavliga. 
Jag hade bestämt träff med dotter Helen och vi styrde stegen mot en ganska nybliven favorit i stan, nämligen "Haymarket", ett hotell i Scandic-kedjan som är inrymt i den gamla anrika byggnaden/varuhuset PUB. Varuhuset kom till i slutet av 1800-talet och början av 1900- talet. Namnet PUB kommer från Paul U Bergström som på tiden det begav sig ägde kvarteren runt Hötorget och även en byggnad där nuvarande konserthuset är placerat.
DEt var också här på PUB skådespelerskan Greta Garbo arbetade ettar år på 1920-talet.
PUB var tillsammans med NK länge de två dominerande varuhusen i Stockholm. Men idag är PUB- varuhuset ombyggt till hotell med ett par trevliga restauranger, lounger och en populär bar.
 
Stockholms konserthus ligger på andra sidan PUB- huset/Hymarket och färdigställdes mellan
1924-1926 och ritades av arkitket Tengbom.
(Skylten "KNUSSEN" som hänger på konserthuset är reklan för den tonsättarfestival som invigs här idag
och tillägnas den brittiske kompositören och dirigenten Oliver Knussen. )
 
Haymarket är inrett i 1920-tals stil och känns välkomnande så fort man kliver innanför dörrarna.
Restaurang Greta är en trevlig lunchrestaurang dels på nedre plan och dels en trappa upp.
Här kan man även äta lättare rätter på kvällen om man inte vill ha en hel trerättersmeny.
En trappa upp ligger restaurang "Paul" som är lite "finare" men ändå med hyfsade priser.
(I varje fall vad gäller Stockholm)
 
VI styrde stegen direkt mot den trevliga baren där man dels kan sitta vid ett par olika bardiskar eller
i bekväma soffor och fåtöljer. Baren var redan strax efetr klockan 16 mycket välbesökt och under den dryga timme vi satt skönt nersjunkna i våra fotöljer såg vi att tillströmningen av folk bara ökade.
Fullt förståligt, för här i den gamla 20-talsinspirerande miljön är det mysigt att sitta och lätt att trivas.
 
Passade på att titta extra på ett upplyst Stockholm när jag begav mig hemåt.
 
Kungsgatan hade fått snöstjärnor uppsatta.
 
Hötorgscity hade sina hus belysta i blått och med röda bollar som glittrade mellan byggnaderna .
 
Hemma på kajen, Södermalm, hade restaurang Thaiboat fått på sig en del av sin vinterskrud.
I år är Thaiboat öppen hela vintern och har olika teman de mysiga uteplatserna har glasats in och
värme är installerad. Inbjudande var det.
Men jag styrde kosan hemåt.
 

Envisheten finns

    
Jag satt igår och skulle göra ett tillägg på ett par flygbiljetter som så småningom ska användas och försökte få till det hela via flygbolaget, Finnairs, hemsida. 
Det gick i princip bra, men när jag kom till slutfasen där betalningen skulle ske kom instruktioner på finska och jag förstod inte. (Tidigare i beställningen hade jag fått det hela på svenska)
Efter fyra försök gav jag upp, hade då också provat "bakvägen", och ringde till Finnairs kontor i Helsingfors där en mycket hjälpsam och serviceminded kvinna genast hjälpte mig och ordnade allt på bästa sätt. Och så skönt med ett flygbolag som har personlig betjäning och att det är enkelt och snabbt att komm fram.
Ett tag var jag beredd att ge upp ändringarna men jag är ju en envis typ. Envisheten är både min bästa och sämsta egenskap.
 
Påmindes igår samtidigt om en händelse i Peking . (Det fanns många tillfällen under åren i Peking som envisheten hjälpte mig och det har den gjort var jag än i världen befunnit mig. Givetvis här hemma också. 
Men det finns också tillfällen då den kunde ha varit mindre påtaglig.)
 
En eftermiddag i Peking  tog jag bussen söderut i stan, till den lilla genuina gatan Dhazalan, söder om Himmelska Fridens Torg. En resa på drygt 40 minuter och jag skulle hämta min halvlånga kashmirjacka som jag beställt .
Jag lämnade fram mitt kvitto och en engelsktalande, vänlig, varelse talade om att det stod den 16 mars på kvittot. Det hade jag också sett, men eftersom hon tidigare sagt två veckor  för att sy upp jackan antog jag att de skrivit fel. För det var exakt två veckor sedan jag gjorde min beställning.
Jackan var i varje fall inte klar .
Detta svar kunde jag ju inte nöja mig med. Jag skulle ha jackan på kvällen utanpå en lång klänning, som ett ytterplagg.  Något annat att ha utanpå ägde jag inte.....
Expediten ringde skräddaren och frågade när jackan kunde bli färdig och han meddelade den 16 mars, dagen därpå.
Jag vidhöll på nytt att jag behövde jackan samma kväll, lungt och sansat. Viktigt att inte låta irriterad.
Inte tappa humöret.
Efter visst funderande meddelades att jackan kanske kunde levereras efter klockan 21. 
Med emfas, uttryckte jag att jackan måste levereras klockan 16.30. Senast.
Det var då vi skulle ge oss iväg......
Exakt på utsatt tid är jag i lobbyn på vårt hus. Ingen leverans av någon jacka.  Ber då att vår receptionist ska ringa butiken och fråga vade som hänt. 
Visserligen var jag nu beredd att gå utan ytterplagg, det var ändå +12 grader, så kankse en kofta kunde fungera.
Vår granne, Birgitta, kom och erbjöd mig att få låna en kashmirsjal, väldigt vänligt och bättre än en kofta. 
Men först vill hon fotografera oss i våra festkläder ute på trappan.
En man i röd jacka stod också där. Han skulle inte vara med på bilden, var det tänkt, men rörde sig hela tiden av och an.
Fotograferingen klarades av och mannen i rött finns kvar. Receptionisten meddelade då att jackan snart skulle vara på plats. Då plötsligt insåg vi att det var mannen i rött som var budet.
Han har kommit med tunnelbanan för att leverera min jacka. Jag lovar ett det utbröt lite glatt fnitter i sällskapet.
Helt otroligt att jackan levererades  och att den var precis så fin som jag hoppats på. Lätt och med sidenfoder.
Men visst hade det också gått bra med en kashmirsjal över axlarna.
Det hade det!

Min kashmirjacka.
Jodå, den har jag fortfarande och den används flitigt.
 
På väg mot en festkväll.
 
Festligt värre!
 
"Sicken fest"! Så roligt!
 En "gangsterfest" på hotell Kempinsky i Peking .
 
Dags att dra sig hemåt....
 
 

ABBA; Ett lyckat möte med flera komponenter

    
 I söndags strålade solen mot oss i Stockholm och det blev en heldag med idel, ädel, trevligheter. Vi skulle fira  Gunilla, en god vän till familjen, som tillsammans med mannen J och sonen D funnits som våra nära vänner  i  35 år.
En promenad längs kajen tog oss till färjan "Emelie", som trafikerar norra och södra Hammarbyhamnen,(Södermalm och Sjöstaden) stannar vid Masthamnen, (kryssningsfartygen lägger till där) lägger till vid Djurgården (Gröna Lund) och fortsätter till Nybroviken inne i Stockholms city. Helt perfekt att använda vattenvägen. Smidigt och trevligt och resan tar 20 minuter.
Vårt mål var ABBA museet på Djurgården.
Vi hade bokat biljetter i förväg och uppgett den tid vi ville komma, vilket var smidigt och då undviker man alltid köer.
(Just i söndags var det ingen kö...)
 
På Emelie köper man biljetten i en automat ombord för SL-biljetterna gäller inte här.
(Ungdoms- student och pensionärsrabatter finns)
Vi ställer oss i lä utomhus och njuter av båtresan.
 
Vid museet ansluter mina döttrar Liv och Helen och vi är nu fyra förväntansfulla som
ska in i ABBAS och musikens värld.
Visserligen heter det ABBAmuseet men jag skulle nog vilja påstå att det är så mycket mer; 
en hyllning till svenska musik inom schlager, visa och pop.
 
Jag minns i början av 1960-talet, jag bodde i Solna och såg/hörde för första gången i mitt liv gruppen Hep Stars. Det var en spelning strax bakom Råsundastadion vid "Stråket" och här var Benny Andersson med på piano.
Några år senare, 1966, träffades i Benny Andersson från "Hep Stars" och Björn Ulvaeus från gruppen "Hotenanny Singers" i Västerviks folkets park.
Under festen senare på kvällen uppstod ett musikaliskt tycke mellan de båda och de fann varandra den natten över ett antal Beatleslåtar.
Ett lyckat möte!
 
Hep Stars körde ut från parken i sin amerikanska bil och Hotenanny Singers körde in i sin Volvo combi.
 
ABBAs internationella genombrott blev i Brigthon, april 1974,
när de vann Eurovision Song Contest med Waterloo.
Men deras historia tillsammans började på 60-talet när Björn träffar Agnetha och
Benny och Annifrid också blir ett par.
 
Stickan Andersson och ABBA har samarbetat sedan 1967 och i början av 1970-talet köpte Stickan Andersson
Viggsö i Stockholms skärgård och på granntomterna kommer både Benny och Björn att köpa sommarhus och här tillbringar de en hel del tid med att skriva text, musik och producera skivor.
 
Nära samarbete med Stickn Andersson och ABBA hade också filmregissören Lassa Hallström haft. Det var han som med enkla medel på 1970-talet gjorde de flesta av gruppens videofilmer och många spelades in hemma hos honom i lägenheten i Stockholm.
Tanken var att ABBA, personerna, skulle synas i dessa videofilmer och han kom på att ofta fotografera dem parvis och en framifrån och en från sidan.
"ABBA The Movie" kom 1977 och var ett komplement till gruppens Australienturné men blev en film som visades på biografer runt om i världen och givetvis i Sverige.
 
En modell av det rum på Viggsö där många av ABBAs låtar kommit till.
 
Scenkläder som olika artister använt i Eurovision Song Contest finns det gott om.
 
ABBAs scenkläder fråm Brigthon 1974.
 
1. Celine Dions scenkläder från 1988 när hon tävlade för Schweiz och vann ESC
2. Bröderna Herrey vann 1984 i luxemburg med Diggi Loo Diggi Ley.
3. Carola Häggkvists scenkläder från ESC i Aten 2006, skapade av Lars Wallin.
Carola detog med  "En evighet" och kom på femte plats. (Finska gruppen Lordi vann...)
 
Svensk musik, alltifrån 1940- talet och fram till 2016, finns tillgänglig i diverse bås att lyssna på och i utrymmet "The Swedish Musichall Of Fame" finns både musik och videor från de artister som hitintills hamnat där, och de var många. Fler lär tillkomma.
 
Om man själv vill prova att sjunga ABBA, inför publik eller enskilt i små studios, ges många tillfällen. Bara att testa. Möjligheterna är stora.
                                                                          
 
Helen, min dotter, slår sig ner vid ett av Bennys piano och spelar här
ett stycke från "Kristina från Duvemåla".
 
En av ABBAS låtar, Chiquitita, lanserades i januari 1979  då ABBA sjöng den i FNs Generalförsamling i New York på en stor gala tillsammans med The Bee Gees, Donna Summer, Rod Stewart m.fl .  Galan sändes på tv i 60 länder och sågs av ca 250 miljoner människor.
FNs barnår invigdes och detta blev en viktig avstamp.
Detta var upptaten till FNs barnkonvention som kom 1989.
" Chiquitita kan tjäna som en symbol för alla de flickor och kvinnor runt om i världen som förmenas sin rättmätiga plats i samhället. " (Björn Ulvaeus)
 
Här en inspelning där Laleh sjunger Chiquitita och Björn Ulvaeus medverkar med ett kort tal.
 

 
 
Ett par roliga timmar tillbringade vi på ABBAmuseet, rekommenderas (om man gillar ABBA och  musik förstås) och det var en glad, uppsluppen och lätt sjungande kvartett som tog sig tillbaka till Södermalm för att äta tidig middag här hemma och umågs.
Och till middagen anslöt sig ytterligare några.
Trångt blev det runt bordet men trivseln och stämningen var hög.
 
 
 
                                                                                         

Mitt Stockholm idag.

    
 Efter ett jobbrelaterat möte på resebyrån så bestämde jag mig för att ta en promenad hem genom stan och titta extra på lite av mitt Stockholm idag. 
Helt påtagligt är att julen närmar sig. (I många butiker har den i mitt tycke gjort det  alltför länge)
 Så julig av mig är jag inte, men jag tycker det är fint att se när Stockholms butiker drar i gång sin julskyltning och gator och torg dekoreras med julrelaterade prydnader. Fint är också att se alla ljus i fönster och på balkonger som också lyser upp.
Igår var det "julskyltningssöndag" både i Stockholm och på andra håll i landet och med drygt fyra veckor kvar till jul så får det väl ändå anses som acceptabelt.
Idag hade jag efter mitt möte all tid i världen, i alla fall nästan och bestämde mig för att stanna till och titta och inte hasta förbi.
 
Biblioteksgatan är förberedd för julhandeln.
Vill man i Stockholm hitta märkesbutiker av skilda slag så är Biblioteksgatan och kvartern där omkring
(inräknat delar av Birger Jarlsgatan) ett bra val.
 
Hos smyckesdesignern m.m. Efva Attling, en favorit hos mig, (med flera butiker i Stockholms innerstad och även i några av förorternas köpcentra) brukar jag titta in och oftast då i hennes butik på Hornsgatan,den första butiken som öppnades. Men var än jag ser en av hennes butiker är jag snar med en titt och ibland blir dte även köp av.
Förr tillverkade hon mest smycken i silver men sedan flera år tillbaka arbetar hon även i guld, vitguld, rödguld och roséguld.
 
 
Stilrena örhängen och ett halsband fastnade jag för och även en ring i samma serie.
Dock inget inköp idag.
 
När jag passerade Norrmalmstorg såg jag att en ståtlig julgran ersatt uteserveringarna och det får nog anses klokt. 
 
Julskyltningen på NK har jag sett i princip varje år sedan 1959 och så även i år.  Temat för 2016 är
"Barnens jul" och varuhuset har tagit hjälp av ett antal barn för att skapa figurerna som finns med i årets julskyltning.
Redan i somras började förarbetet med att barnen tillsammans med en teaterpedagog fantiserade, skapade och ritade sina figurer som fick namn och olika egenskaper.
Och visst har fantasin och kreativiteten flödat.
Här är några glimtar.
               
 
 
 
                                                                                        
 
 
Här går  "Kung Kotte" i täten och han vill ha uppmärksamhet, berättade flickan som skapat honom.
 
        
 

Mycket av det mesta

    
 Gårdagens sol var uppiggande men med visst blåst så det blev en frisk promenad ner till Hötorget. Jag liksom blåste dit. Lite motigare på vägen hem.
(För min del blir det ner eftersom Södermalm ligger på en höjd.)
Efter visst botanisernade bland bommorna blev det ett par buketter med hem. (Perfekt att komma en lördag eftermiddag eftersom det då ofta är halva.)
 
Buketter för mellan 40 och 50 kronor.
För min del blev det även rosor som följde med hem.
 
Blommorna och jag stretade sedan upp mot Söder igen och längs Götgatan var det nästan köbildning.
Mitt nästa stopp blev Teatern på Ringen. Teatern är en "foodcourt" som öppnades i december 2015.  Här finns mycket av det mesta i matväg antingen för att ätas på plats eller köpa med sig hem.
(Mer att läsa om det finns här.)
Namnet Teatern kommer sig av att de olika restaurangerna befinner sig i mitten och gästerna sitter runt om.
I ett sällskap kan man välja vilken typ av mat man vill äta och beställa den vid disken och sedan slå sig er tillsammans. Självservering råder alltså. Vill man ha ett glas vin eller öl till går det också bra att beställa.
Vi handlar oftast med oss mat hem eftersom bullernivån kan bli hög för det är många som gärna söker sig hit. Bord går oftast att få...
 
 
                                                                                             
De olika krögarna som finns representerade på restaurang Teatern
Bl.a. finns vegetariskt, veganskt, asiatiskt, "svenskt", korv med mos, fisk &skaldjur,
nudlar (raamen), grillat, fransk eller italieinspirerat. Bara att välja
 
Vid de populära aiiatiska nudlarna"raamen" var det kö.
 
För min del blev det ett stopp i den nyöppnade fisk och skaldjursavdelningen som drivs av Malin Söderström och här hade jag så tur att jag fick avnjuta några avsmakningsprover.
Och det blev en laxvariant som fick följa med hem. Lyckat köp!
 
 
 
 
En läcker bakelse til kaffet locksde och med tanken på storleken blev det en att dela på.
Konditori//bröd/dessertavdelningen drivs av Daniel Roos som ocksp brukar absvara för desserterna till Nobelfesten. Om bakelsen uppfyllde mina förväntningar? Absolut!
 
 
 

Ett underverk, ett mäktigt sådant

    
Det var en gång, nej det var många gånger, som vi under de nästan fyra år vi bodde i Peking besökte den Kinesiska muren, ett av världens absolut mäktigaste byggnadsverk och ett av de sju nya underverken.
Man kan lätt nå muren vid Badaling, en mer turistisk del, som ligger en dryg timme med taxi från Peking (går bra att ta tåg eller buss) eller också väljer man att besöka muren vid Mutanyu en lite längre resa. Även hit söker sig många turiste men det går smidigare att ta sig fram.  Här känns det mindre tursitiskt och man kan promenera längre eller kortare sträckor på detta, ett av världens underverk. Medhavd picknick rekommenderas.
Kinesiska muren, eller som den heter på mandarin, "Chángchéng", (skrivet på pinyin, så att vi kan läsa och uttala det)  kan besökas på många ställen, vilket är helt naturligt, eftersom muren sträcker sig genom hela Kina. Beroende på hur man mäter är längden ca. 8851 kilometer varav de byggda/murade delarna räknas ha en längd av drygt 6000 kilometer och resten är mer naturliga skyddsbarriäere som diken, kullar och annat. 
 
Vi har oftast tagit oss med bil,  ett par timmar från Peking, för att  vandra och uppleva de mer orörda och genuina delarna av underverket och det är en särskild känsla och man känner sig liten.
Att jag nu hamnade här  på muren igen berodde på att jag igår kväll på tv, Kunskapskanalen, fick följa  engelsmannen William Lindesay hit ännu en gång. (Klicka gärna här på länken och titta på fantastiska bilder och bra, informativ text.)
(Del två av programmet i sänds nästa fredag.)
William Lindesay blev själv intresserad av den Kinesiska muren och Kina när han som elvaåring i England såg detta fantastiska byggnadsverk inritad på en karta över Kina.
 
Jag såg tv-programmet med stort intresse och kände igen William Lindesay. Jag har träffat honom när jag arbetade på Svenska skolan i Peking och var på lägerskola tillsammans med eleverna på hans "farmhouse," alldeles vid muren, ute på den kinesiska landsbygden. Han var vår ledare och guide. En fantastisk och minnesvärd upplevelse!
Minnesvärt också för att det var regn och dimma under denna lägerskolas tre dagar och vi verkligen halkande omkring både i terrängen och uppe på muren.
Humöret var ändå på topp trots att alla kläder och skor var gemomblöta och torkmöjligheterna minimala. Men
det är upplevelserna som berika oss. Eller?
 
( Detta var i maj månad så vädret borde varit mer gynnsamt.)
 
Följ med!
 
 
 
Till vänster toa och tvättutrymmen.
 
 
Vi satt ute och åt, lyckligtvis under tak och i byggnaden sov vi i ett par rum.
 
William Lindesay berättar för oss om den Kinesiska murens historia och om dagens vandring.
 
Dimmigt var det och halt -
 
- brant dessutom. Men jag klättrar på.
 
Och väldans blött. Här det tappra gänget, elever i 3-4-5an. (Idag har de flesta gått ut gymnasiet.)
 
Observera muren som slingrar sig som en orm bakom mig, högt där uppe.
 
Att bygga en torkställning av grenar ingick också i övningarna.
Behövligt dessutom.
 
Mat smakade väldigt gott efter den långa och blöta vandringen.
 
 Kollegan Ninni och jag försöker torka upp. Vi var tillsammans med en förälder och
skolsköterskan Susanna ansvariga för eleverna.
 
 
Mer fakta om Kinesiska muren har jag skrivit här
och här.
 
 
 
 

Hoppfullt

    
Gårdagen var en resdag. Dags att lämna den spanska sommarstugan för att titta till Stockholm.
Jag tycker om att göra det mellan varven och nu i november fullt medveten om att solen kanske inte framträder så ofta i utan mer låter de grå nyanserna ta över. 
Periodvis kan man ju också blir överraskad av snö. Visserligen kan det ju vara av ett visst intresse i sig att se när huvudstaden står still och att man får pulsa och halka fram längs gator och trottoarer.
Men vädret kan man ju inte påverka men man kan hoppa på viss variation där även blå inslag blir tydliga.
Idag har det varit heldagsregn och jag har gått inför detta med "less is more". Alltså att göra så lite som möjligt.
Inte så tokigt det heller.
Har inte ens varit ute, mer än en snabb vända ut på balkongen för att känna om ett ICA besök skulle vara möjligt. Det tyckte jag inte.
Middagsmatsfrågan kom upp och efter en titt i frysen så är den i hamn. Här hemma var i alla fall utbudet betydligt större än några pommes frites som den spanska frysen bjöd på.
Köttfärs fanns, så något ska jag absolut få till.
Dessutom väntade några frysta ostar på framtagning så desserten är räddad och en toast skagen till förrätt blir nog bra. (Frysta räkor fanns också)
Men i morgon är en ny dag och jag tror solen då är tillbaka även i Stockholm. Visst?
Gör som loppan och lever på hoppet.
 
Torrevieja igår morse klockan 08.15 när vi gick till flygbussen.
En vacker morgon och jag vet att det fina vädret höll i sig.
 
På väg norrut längs kusten.
Här tror jag vi passerade Benidorm och sände givetvis tankar till BP.
Vackert flygväder och blå himmel.
 
Den blå himlen följde oss hela vägen och här har vi de schweiziska alperna under oss.
 
Solen är på väg ner och vi har komit in över Skåne, en timme kvar till landning på Arlanda.
 
Kändes skönt att komma hem till Södermalm, titta ut från balkongen och se alla  ljus som var tända. 
Förstod att Stockholm haft en vacker torsdag, tog ett djupt andetag på balkongen och andades in den kyliga kvällsluften.
 
Vackert upplyst längs kajen åt ena hållet, västerut -
 
-och likaså åt andra hållet. Hammarby sjöstad på andra sidan kanalen.
 
Dagens utsikt har gått i regngrått.
Men det är fint att vara tillbaka i Stockholm. Jag tycker verkligen det. 
Skönheten ligger ju i betraktarens ögon sägs det.
Det som så mycket annat.
Och jag är benägen att hålla med.

Fredag eftermiddag, strax efter klockan 15, och skymningen är redan på väg.
Nu klockan 16.30 är det mörkt.